Morsan och farsan: Ella och Sigurd.

Morsan, Ella, har i åratal drivit kampanj för utlandssemester. Farsan, Sigurd, får varje gång svåra svettningar och ser brinnande sedlar framför sina ögon och säger nej. Farsan gillar inte saker som kostar pengar. Farsan gillar inte utlandet. Men det finns här, som alltid, ett undantag som bekräftar regeln. 

England, engelsmän och det engelska språket. Det och bara det slår Sverige, svenskarna och det svenska språket.

Alltså: färja från Göteborg till London. Familjen Börjessons första utlandssemester. Farsan är 44. Morsan är 54 (men 44 om nån frågar). Jag är 11. Året är 1971.

Farsan har en vision, en dröm, att sitta på pubar och snacka sin älskade engelska. Morsan, som bara kan ett ord på engelska – shopping – har en annan vision, en annan dröm: shopping.

Redan här vet jag – VET – att den vanliga operan är på väg, den som slutar i en grandios aria framylad av farsan till ackompanjemang av utslagna armar: 

– Mina nerver! Åh, Gud i himlen, mina nerver! Tore, förstår du mig? Du måste förstå mig!

Dag 1: Oxford Street. Morsan dammsuger varenda affär från Marble Arch till korsningen Charing Cross Road och Tottenham Court Road: 548 stycken. Europas mest hektiska shoppinggata.

Hon är i himlen. Farsan är i helvetet. Jag är i skärselden.

Dag 2: Farsan går i strejk. Jag säger: 

– Farsan, morsan kan ingen engelska. Vi kan inte släppa ut henne själv i London. 

– Tore, vi inte bara kan, vi SKA göra det, svarar han utan att tveka.

Sen skriver han en lapp, ger den till morsan och hon tvekar inte heller: Oxford Street, här kommer jag. Igen!

På lappen står: 

I am Ella Börjesson from Sweden and I am staying at TARA HOTEL, Wrights Lane, Kensington. Will you help me to come there, please. Room 139.

Sen går pappa på puben. Jag går och köper Rolling Stones nyutkomna album ”Sticky fingers”.

Med ett ord: familjelycka. 

Jag blev inbjuden i rummet. De var alla nakna, men Niklas Rune på skivbolaget Universal sa: ”Jag får titta, men du, Tore, du får inte titta!

Jag fick inte titta på Anita Ekberg för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Brigitte Bardot för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Francoise Hardy för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Catherine Deneuve för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Juliette Binoche för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Marilyn Monroe för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Emmanuelle Béart för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Sophia Loren för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Marianne Faithfull för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Anita Pallenberg för Niklas Rune.

Niklas Rune på skivbolaget Universal hör av sig och säger att nu kan jag få komma och lyssna på de 10 aldrig tidigare utgivna spåren från inspelningarna av Rolling Stones ”Exile on main street” (1972). De ska ligga som en bonus-cd när albumet kommer i en luxuös nyutgåva den 18 maj. 

Han tillägger: 

– Om du vill. 

Jag kan krypa naken över den sibiriska tundran i december. Jag kan våldföra mig på små oskyldiga husdjur. Jag kan göra vad som helst, betala vilket pris som helst om belöningen är att höra dessa tio nya låtar. 

Jag är på Banérgatan 16 på Östermalm snabbare än Clark Kent byter om till Stålmannen i en telefonkiosk i Metropolis.

Mina knän skallrar. Som kastanjetter under crescendot i en vild flamenco på andra sidan midnatt i Madrid. Så skallrar de. Min kroppstemperatur åker hiss mellan Nord- och Sydpol. Jag har vallningar. Åh, Gud, mina arma nerver! 

Jag står på Niklas Runes kontor och de tio låtarna ligger framme på dataskärmen. Jag lyssnar på maxvolym och i extas. Jag läser titlarna: ”Loving cup” (alternate take), ”Pass the wine” (Sophia Loren), ”I’m not signyfying”, ”Dancing in the light”, ”So divine (Aladdin story)”, ”Soul survivor” (alternate take med Keith på sång), ”Following the river”, ”Plundered my soul”, ”Good time women”, ”Title 5”… 

– Det är bara en sak, Tore, du får inte skriva om det här förrän närmare releasen. 

Niklas Rune är en ond människa.

Hur kan han göra så här mot mig?

Han kunde – rent hypotetiskt – lika gärna bjudit in mig i ett rum med Anita Ekberg, Brigitte Bardot, Francoise Hardy, Catherine Denevue, Juliette Binoche, Marilyn Monroe, Emmanuelle Béart, Sophia Loren, Marianne Faithfull och Anita Pallenberg.

Alla tio på krönet av sin skönhet.

Alla nakna.

Han kunde lika gärna gjort det och han kunde lika gärna sagt:

– Du får inte titta. 

Musihistorien är full av berusning… Fråga John Lennon:

Fråga Jussi Björling.

Fråga Etta James.

Fråga Plura.

Plura grips för innehav av 4 gram kokain. Jag nås av nyheten snabbt och jag tänker eller det gör jag inte alls det. Jag tänker inte. Jag vet. Som man vet att man bränt sig när man lagt handen på en spisplatta. 

Sen börjar jag sjunga på Eldkvarns fantastiska låt ”Jag är bättre än dej”:

Jag minns nästan inga nätter 

Jag gick till sängs med ett glas gin

Två flaskor vin till frukost

Lång dag med kokain … 

Det jag vet är att Plura – artisten, inte privatpersonen – bara och verkligen bara vinner på att åka dit för kokainet. Han äger medierna veckan efteråt. Vad är oddsen för att Plura ska sitta i Skavlan om det inte vore för kokainet?

Vad är oddsen för att Eldkvarn bjuds in att framföra en låt i Nordens största talk show om det inte vore för kokainet? 

Plussa på med X antal tidningssidor och löpsedlar … 

Jag tänker inte ens undersöka saken, ty också det vet jag, att tittarsiffrorna för hans matprogram ”Mauro & Pluras kök” kommer att gå upp tack vare kokainet. 

Det sägs att all reklam är bra reklam. Det är lögn. Tiger Woods hade gärna, därom är jag helt övertygad, varit utan de senaste månadernas reklam. Liksom Sven ”jag kommer fyra och spyr” Nylander som torskade för kokain samtidigt som han företrädde stiftelsen ”Ren idrott”. 

Men här pratar vi rock n roll. Där är inte bara all reklam bra reklam, nej, det är hemskare än så, den dåliga reklamen är ofta den bästa. 

Rockstjärnor är laglösa och, handen på hjärtat, är det inte så vi vill ha dem? 

Men än intressantare är detta hårda, objektiva faktum: den stora rockmusiken från Elvis och framåt, och det gäller för den delen också jazzmusiken, är laddad med knark och badar i en ocean av booze.

Gör testet, gå till din skivsamling, ta bort album gjorda av artister som använder eller har använt narkotika och alkohol över måttan. 

Du vet vad du har kvar. 

Skit. 

Casa Batlló av Antoni Gaudi på Passeig de Gràcia i Barcelona. 

Att skriva om musik är som att dansa till arkitektur. Frank Zappa sa det. Kanske. Det tvistas i saken. De klassiska orden har också tillskrivits Elvis Costello, Clara Schumann, Martin Mull, Miles Davis … 

Det är alltså omöjligt att skriva om musik.

Det bygger förstås på premissen att det är omöjligt att dansa till arkitektur. Det är det inte. Det finns gott om byggnader i världen som tvingar till dans. Ta bara Casa Batlló av Antoni Gaudi på Passeig de Gràcia i Barcelona. Jag ser det. Jag dansar. Jag talar av erfarenhet. 

Jag kan till och med få för mig att göra det iförd våtdräkt, cyklop, syrgastuber och med en harpun i handen. Det är arkitektur med en maritim utstrålning. Ett hallucinogent korallrev.

Men att dansa utstyrd så är bara en tanke. Jag vill ju inte stöta mig med spansk polis: Guardia Civil. 

Bara jag hör orden tänker jag GENERAL FRANCO – hänsynslös spansk diktator och fascist som regerade från 1936 och fram till sin död 1975 – och sen tänker jag… GARROTTERING!

En avrättningsmetod som Franco diggade hårt. Den dödsdömde bands vid en påle, varefter hans huvud fixerades med ett halsjärn innan en metallskruv drevs in i ryggmärgen i nacken. Som Arnold brukade säga: Hasta la vista, baby! 

Är ni med? 

Jag går till Casa Batlló. Jag börjar dansa. Jag har en vision om att göra det iförd våtdräkt, cyklop, syrgastuber och med en harpun i handen. Jag ser mig bli tillfångatagen av Guardia Civil och garrotterad till döds medan poliserna skanderar: FRANCO! FRANCO! FRANCO! 

Jag har inte tagit LSD. 

Men jag har – det måste ni hålla med om – bevisat att det inte är några problem att skriva om musik. 

Här på Stockholms bästa kvarterskrog – Harvest Home på Bondegatan 50 i SoFo – tilldrog sig diskussionen. Harvest Home har för övrigt fått sitt namn efter en låt av och med Ronnie Lane, basisten och hjälten från Small Faces och Faces. Redan där vet man: Det här stället har sann klass.

Han är en polare och bor i min del av Södermalm i Stockholm och vi träffas i baren på Harvest Home över den holländska ölen Budels och en stänkare. 

– Tore. 

– Ja. 

– Jag kommer aldrig iväg från Söder. 

– Tell me about it, säger jag. 

– Eller Söder förresten. Jag kommer inte ens iväg från Katarina församling, säger han. 

– Om jag ska till Kungsholmen frostar jag av kylskåpet först, säger jag.

Det räcker med en promenad på 30 minuter för att jag ska ta mig från Söder och till Kungsholmen borta vid Stadshuset om jag börjar vid, säg, Medborgarplatsen. Men varför gå dit, eller varför gå till Vasastan eller Östermalm.

Gamla stan? Jag ser det på håll från Slussen. Det räcker.

Jag lever i princip i en kvadrat inramad av Ringvägen, Renstiernas gata, Folkkungagatan och Götgatan. Jag skriver i princip för i händelse av akut diarré efter 19.00 tvekar jag inte att åka till apoteket på Klarabergsgatan. Det stänger vid midnatt. 

Jag bor med andra ord i en småstad mindre än den minsta av småstäder. Folk från riktiga småstäder tror att man anonymiseras i Stockholms innerstad, att granne inte känner igen granne, att man är vem som helst i affären, att folk på ett spontant sätt inte går hem till varandra på ett glas vin.

Bara glöm det. Det är alltid hej och du, en igenkännande nick och ofta tilltal med förnamn dessutom. På gatan, på Ica, i tobaksaffären, på krogen, i skivaffären Pet Sounds, på kaféerna och så vidare ad infinitum. 

Samtidigt är det tätare mellan småbutiker, krogar och fik än det är mellan Pernilla Wahlgrens tänder.

Jag bor i en miniatyrstad – men den har den stora stans puls och utbud. 

Jag äter kakan och har den kvar. 

Ernest Hemingway spottade inte i glaset, här syns han med en flaska Chianti. Lisa, min 96-åriga vän, hade druckit med honom i Paris på 1920-talet.

Lisa, 96, tittar på mig med sina uråldriga, grumligt blekblåa, men ändå, om man bara kommer lite närmre, vilt levande ögon och säger:

– Den här vill jag att du ska ha.

Hon trycker en 1000-lapp i min hand.

Jag har efter gymnasieexamen jobbat på Edö äldreboende i Farsta Strand och i dag är det min sista dag. Jag och Lisa har haft ett underbart halvår tillsammans. Två gånger har jag blivit inkallad till chefen.

– Vi har inte anställt dig för att du ska ägna 90 procent av din tid åt Lisa och 10 procent åt de andra som bor här.

– Men Lisa har varit kläddesigner. Hon bodde i Berlin och Paris på 1920-talet. Hon har druckit med Hemingway…

– Det hör inte hit!

Om en månad lyfter planet till New York City. Jag ska vara borta i ett år. Lisa har ett raket-intellekt men kroppen är skör, även om hon envisas med att tvätta sina kläder för hand i badkaret, gärna topless: ”Tore, jag visar inte upp nånting du inte har sett förut!”. Hon är antagligen död när jag kommer hem.

Men inga sura miner. 96 är 96. Så är det.

Telefonen ringer. Hon säger efter ett tag:

– Ta på dig sockor, du vet hur kall du blir om fötterna och nu är det vargavinter.

Personen i andra änden pratar och Lisa lyssnar innan hon avbryter:

– Ja! Jag! Vet! Att! Du! Har! Fyllt! 74! Men! Du! Är! Fortfarande! Min! Son! Min! Lilla! Pojke!

Det är så vackert att jag vill gråta. Men samtidigt fattar jag där och då ett beslut: Jag ska, jag måste, omedelbart flytta hemifrån.

Jag har exakt en sådan där morsa och det är jag djupt glad och tacksam för, men navelsträngen går inte av med mindre än att man går till attack med en motordriven såg av det slag som till vardags används för skogsavverkning i Sibirien.

Två dagar efter hemkomsten från USA flyttar jag in i en tvåa på Kungsholmsgatan 17, på ett rivningskontrakt, 350 spänn i månaden. Jag tänker på Lisa då. På hennes andre son. Han som satte en oliv i halsen och inför Lisa och alla gäster kvävdes till döds mitt under sitt 50-årskalas.

Hon berättade det.

Hon gav mig liv.

Hon gav mig död.

FULLSTÄNDIGT ignorerad av läroplanen.

FULLSTÄNDIGT ignorerad av läroplanen.

FULLSTÄNDIGT ignorerade av läroplanen.

Elvis debuterade 1954 med ”That’s all right” och världen var inte längre densamma. 1965 kastade Bob Dylan in poesin i jukeboxen med ”Like a rolling stone”. 1967, när jag började skolan, släppte Beatles ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band” och rockmusiken förvandlades till konst.

Redan här stod det klart för varje människa med nån som helst sensibilitet: rocken var 1900-talets största kulturhändelse. 

Rock n roll sipprade in i tillvarons porer och influerade allt: film, foto, mode, konst, teater, design, litteratur, journalistik, politik, livsfilosofier och, tja, frisyrer…

Ni undrar: Hur avspeglade sig det här i skolan? 

Fick vi den självklara uppgiften att översätta och analysera Velvet Undergrounds låt ”Heroin” på engelskan? Stod läraren i bild och höll upp Velvets debutalbum – det med bananen – och undervisade oss i kungen av popkonst, Andy Warhol? 

Nämndes över huvud taget Pete Townshend, Bowie, Marvin Gaye, Zappa, Hendrix, och blev vi undervisade i deras verk? 

I helvete heller.

Under mina nio år i grundskolan och tre år i gymnasiet… Inte ett ord. 

Det ska ni inte förvånas över. Jag visste mer om de här sakerna när jag var 10 än vad mina lärare visste – för de visste ingenting. 

De var fullständigt obildade.

Där satt jag, omgiven av bottenlös ignorans och en läroplan blind för 1900-talets största kulturhändelse och slutsatsen var självklar: Allt det som betydde mest för mig betydde ingenting i skolan, alltså betydde skolan ingenting för mig. 

Lärarna hade fullt sjå med att tänka på annat. 

Jag minns lektionen i biologi i tvåan på gymnasiet. Läraren, Rune Lorén, satt med en erigerad penis i trä och visade hur man skulle trä på en kondom. Han gjorde det verkligen bra. Sen gav han den till Benke som satt längst fram till vänster: 

– Bengt, ta den här, titta hur jag gjort, och låt den sen gå runt i klassrummet, så att alla får se. 

John ”Bonzo” Bonham, en av världens bästa trummisar genom tiderna, Led Zeppelins motor, och en förebild i att thrasha hotellrum…

Det är morgonen efter en hård natt under en Led Zeppelin-turné i USA och bandet och de runt bandet har thrashat hotellet.

För den legendariske managern Peter Grant är det bara en vanlig början på en vanlig dag på jobbet. Han går till receptionen och där står en ung kille bakom disken och Grant säger: 

– Hur mycket är vi skyldiga? 

Han får en siffra till svar som motsvarar kostnaden för sönderslaget möblemang och annat och lägger erforderligt antal sedlar på disken och dricksar rejält för sveda och värk. Trots det är det nåt outtalat sorgset kvar i killens blick. 

– Vad är det? Jag har ersatt allt vi hade sönder och mer därtill, säger Grant. 

Killen är tårögd. 

– Jag vill också kasta ut en tv-apparat från ett hotellfönster. Det är en dröm.

Peter Grant daskar upp ett gäng sedlar på disken och säger: 

– Här har du, vi bjussar på en. 

Varpå receptionisten ledsagas upp av turnésällskapet och till allmänt jubel får kasta ut en tv från sitt eget hotell och se den krossas mot marken nedanför. Han är salig som stod han på krönet av sitt livs bästa sexuella upplevelse.

Himlen – här var den. 

Det är inte rätt och riktigt och inte intelligent heller att kasta ut tv-apparater. Somliga skulle kalla det meningslöst, destruktivt, också jag. Så varför älskar jag ändå en sån här historia och kan omedelbart identifiera mig med killen?

Därför att det inte främst är driften att göra det rätta som driver människan. Det är driften att känna sig fri. Att bara kliva över disken, nonchalera regler, nonchalera vad som anses rätt och fel, ge fingret åt allt, slå sönder stämpelklockan och hiva ut tv-apparaten. Just där och då fick receptionisten känna sig fri.

Fri från alla band som binder. 

Fri som Led Zeppelins femte medlem. 

Fri som rock ’n’ roll. 

Grand Hotel Stockholm och skärgårdsbåtarna…

Hon var bartender och finska med blont hår ner till skinkorna och första gången jag såg henne tänkte jag att en natt med henne till priset av att skjuta mig själv vore rea. 

Hon jobbade på mitt stamhak. Till slut var jag och några andra så mycket stammisar att vi inte längre omfattades av stängningstiden. Vi fick stanna kvar om hon hade lust. 

Det här var en kväll när hon hade lust.

Hon serverar oss och hon serverar sig själv och berättar att hon föregående kväll och natt har varit på Café Opera. Samt att en äldre amerikansk man stötte på henne. Mannen var intressant, närvarande men också på nåt sätt skygg. Plus, det  betonar hon, rätt skrynklig. 

Han hade inte dansat. Men han hade på andra sidan midnatt frågat om hon ville följa med till hotellet. 

– Vilket hotell, hade Riitta frågat, för hon hette så. 

– Grand Hotel. 

Det är bara 250 meter som skiljer Café Opera från Grand Hotel och förslaget var frestande. 

– Det blir en kort promenad, hade Riitta sagt. 

– Vi tar min limousine, hade den äldre mannen svarat. 

De gick ut och där stod den, limousinen, och det gjorde Riitta nervös. Vadå limousine med privatchaufför, för att ta sig 250 meter. Vem var han, egentligen? 

Plötsligt hade det som känts rätt förvandlats till fel och farligt. Hon tackade för sig och bytte ut utsikt mot Slottet och en natt på Grand mot nattbuss hem till tvåan i förorten. 

Jag sitter där och lyssnar till historien under ett starkt tilltagande illamående. Jag har varit på konsert dagen före och även om ledtrådarna är få kan jag inte undkomma slutsatsen.

Jag bör där och då bara resa mig och gå hem. Men naturligtvis inte. Naturligtvis frågar jag.

– Vad hette han? 

– Han sa att han hette… Robert Zimmerman. 

För att finansiera sitt flipperspelande drevs Tore in i kriminaliteten… Här hans älskade spelhall: Play Land.

Domus i Halmstad. Jag är 11 år och har lämnat Tylösand för att åka in till stan och handla mig en minigolfklubba Klubban är dyr. Men hinkar i plast är billiga. Jag byter prislapp. Stinsen – han kallas så eftersom hans pappa är stadens stolta stins – tittar förskräckt på mig. 

– Tore… Tänk om… Man får inte… Polisen… 

– Tänk om vadå? Vi är 11 år. Vad ska de göra, låsa in oss i fängelset och kasta bort nyckeln?

Är man 11 kan man råna en bank utan att hamna i fängelse. Ett argument som inte biter. Stinsen betalar fullpris och jag betalar för en plasthink men går ut med en golfklubba. Jag har vad han har, plus pengar över till glass, godis och flipper i en vecka.

Jag är stolt. Jag tänker: Det här måste jag berätta för pappa. Han är ekonomiskt lagd, sparar i fonder och grejer och nu ska han få det bevisat, också hans son är ekonomisk. 

– Åh, Gud! Min son är kriminell! Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Har jag inte uppfostrat dig? Det är så här det börjar och det slutar i en isoleringscell på Kumla! Se på Clark Olofsson! Gör. Aldrig. Om. Det. Här. Hör. Du. Det!

Samtidigt, 125 meter därifrån, har Stinsen gått in i sin familjs sommarstuga för att berätta för sin pappa att Tore gjorde si och jag gjorde så och Stinsens bakomliggande tanke är densamma som min var, men från en diameralt motsatt utgångspunkt, att inkassera beröm.

Stinsens pappa lyssnar och när han lyssnat klart reser han sig. Han öppnar och går ut genom dörren. Han går sakta med bestämda, ödesmättade steg mot vår sommarstuga. Det har börjat skymma.

Jag går undan och gömmer mig utanför ett öppet sidofönster. Stinsens pappa knackar på och går in och sätter sig mittemot min pappa. 

– Sigurd, säger Stinsens pappa, för min pappa heter Sigurd. 

– Ja. 

– Har du hört vad våra barn har gjort? 

– Jag har hört det. 

– Sigurd. 

– Ja. 

– Jag tror att min son är helt dum i huvudet.