Romanen ”Beautiful Losers” (1966):

Leonard Cohen är en skön förlorare:

Mick Jagger är en skön förlorare:

Keith Richards är en skön förlorare:

Men skönast av alla sköna förlorare är Micks lillebrorsa Chris Jagger:

Harry Schein: ”Döden är ofrånkomlig. Redan av det skälet är livet ett misslyckande”.

Samuel Beckett: ”Alltid försökt. Alltid misslyckats. Det spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre”.

Ni förstår: ingen vinner. Ingen. Alla förlorar. Valet står aldrig mellan vinst och förlust i den här tillvaron. Alltid mellan förlust och förlust.

Meningen med livet är att bli en skön förlorare, och inte en ful eller dålig en, för högre kan ingen nå. Allt annat är fåfänga och patetik.

2006 ramlade Keith Richards ner från en palm – om det nu var en palm – men han ramlade i alla fall ner och blev den första i människans historia att bota en bakfylla med hjärnkirurgi.

Giget på Ullevi, liksom flera andra, fick ställas in och när det senare på sommaren var dags för comeback för Stones med en återuppstånden Keith Richards tänkte jag: Chris Jagger, undrar hur han har det?

Jag åkte till London och träffade honom och medan Mick Jagger, brorsan, sprang ut på San Siro i Milano inför 65 000 åskådare klev Chris upp på en svag ursäkt till scen på restaurang Pizza in the Park vid Hyde Park Corner och uppträdde inför, tja, 27 personer i ett rum som rymde gott och väl 500 pers.

Chris var vid tillfället 59 år och hade en karriär som spände över 33 år och sex album. Men han befann sig ännu på ställen av en storlek som hans bror befunnit sig på när han var 19.

– Jag är stolt över Mick. Men om också jag håller på med musik, varför ifrågasätta det? Som om jag bara hängde på i kölvattnet. Det försvårar mitt liv, men jag bryr mig inte. Vad ska jag göra, byta namn, sa Chris.

Nog hade jämförelserna dem emellan varit mindre om han, säg, jobbat som ekonom eller jurist. Men det var inte ett alternativ. Det var musik till vilket pris som helst – även förnedring.

Chris Jagger är en skön förlorare. Jag tar av mig hatten för honom och bugar tills pannan krockar med golvet.

Putte:

Eusebio:

Amadou & Mariam:

Gunnar E:

Muhammad Ali:

Iman & Bowie:

Jag rusade tvärs över torget som en törstig i öknen. Jag hade sett Farstas enda neger. Jag var 5 år och då snackar vi 1965. Adoptivbarnet Micke var min jämnårige. Enligt farsan som mindes kramade jag honom och rufsade honom i håret och skrek:

– Pappa, han är helt svart!

Jag och Micke kamperade senare ihop på innermittfältet i den stolta klubben Farsta AIK.

I godisaffärerna fanns det både negerpulver och negerbollar så neger var inget nedsättande ord för ett barn som inte visste bättre: det representerade livets godaste. Plus att Pippis farsa var negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet.

Putte Kock (1901–1979), landslagsman i hockey och fotboll och lagledare när fotbollslandslaget tog guld i OS 1948, senare fotbollsexpert i tv, kommenterade, säger historien, en hel landskamp där han kallade Eusebio, portugisen som skulle växa ut till att bli en av världens bästa spelare genom tiderna, ”negern”.

– Negern löper på vänsterkanten. Där nickar negern. Negern slår ut till inkast…

Så där höll han på. Hemma i tv-huset i Stockholm höll de på att få tuppjuck. De försökte förklara det för Putte men länken var dålig och knastrig. Till slut skrek nån i desperation och bokstaverade i falsett:

– Putte, du kan inte säga neger! Niklas! Erik! Gustav! Erik! Rudolf! N-E-G-E-R!

Det hörde Putte, typ.

– Konstigt, de säger hemifrån att negern skulle heta Niklas Erik Gustav, men det tror jag inte ett ögonblick på.

Jag älskade Micke. Jag älskade Eusebio. Jag älskade Putte – och Gunnar Ekelöf. Gunnar var inte neger. Men han var 1900-talets största, svenska poet – en poet som älskade sufismen, en av mystik präglad, islamsk inkörsport till att bli ett med Gud.

Alltså: det svenska 1900–talets största poet, tillika medlem av Svenska akademien, sög i sig islamsk kultur som jag skulle suga på Iman Mohamed Abdulmajids somaliskt muslimska bröst, om inte David Bowie hade hunnit före.

Då har jag inte ens nämnt att Cassius Clay blev Muhammad Ali, det vill säga muslim.

Plus att jag, så svensk jag är, helst dansar till Amadou & Mariam och de är från islamska Mali.

Ni förstår vart jag vill komma: den som låter sin smak i allt mellan himmel och jord begränsas av den egna nationens gränser dör utan att ha levat – och är dessutom osvensk.

Hello, Patti, min älskade fru. Keith Richards här, din trogne make. Jag borde ha skrivit tidigare men det har varit mycket på sista tiden.

Fan, jag klarade mig undan knarkåtalet efter razzian mot Redlands 1967, jag klarade mig undan åtalet för innehav av ett halvt kilo heroin i Toronto 1977 – de fattade grejen, att det faktiskt var för eget bruk och jag dömdes bara att göra ett gig för blinda. Hade väl räckt om jag gett dem en skiva, de kunde ju ändå inte se mig.

Bisarrt, men långt mindre bisarrt än det här.

Fem års fängelse på Hall, en sluten anstalt utanför nåt som kallas Södertälje – allt det, bara för att jag har misshandlat och mordhotat en journalist!

Seriöst, vart är världen på väg? Snart blir det väl olagligt att snorta sin farsas krematorieaska också. Sorry, baby, jag bara skojar, vet att du inte gillar att jag drar upp det där men, som du vet, det var nånting jag sa på SKÄMT redan från början.

Men försök att skämta med journalister. Motherfuckers, varenda en. Utom Tore S Börjesson, han regerar.

Jag delar cell med Plura Jonsson. En svensk rockstjärna som sitter för kokain. Det var lite kyligt i början, du vet att jag är misstänksam till naturen och orden ”svensk” och ”rockstjärna” funkar var för sig, visst, men inte tillsammans. Fast jag har fått ändra mig där.

Plura har ett lager av grymma låtar. Favoriten just nu är ”Nånting måste gå sönder”. Min typ av ackordföljd. Min typ av text.

Vi funderar på att göra en Johnny Cash och gigga här inne. Fängelsechefen, Rune Larsson, är skraj. Han säger sig ha taskiga erfarenheter av kriminell kultur sen han tillät Lars Norén att sätta upp en pjäs med två nazister och en snubbe som var dömd till 14 år för typ 27 bankrån. Jag svarade:

– What the fuck has this got to do with me and mister Plura Jonsson?

Jag väntar på svaret. Till dess. Kyssar, krama kidsen från mig och var lugn: det finns inga palmer på Hall. Det finns inte ens gräs, he he he…

Keith.

Frank & Ava – det förhållandet gick i kras – och ut kom en klassisk platta…

Alla borde gå i genom en skilsmässa. Jag har gått i genom tre. Jag bara skojar. Eller inte.

Det kan få en att slå upp fönstret till en ny, obeträdd värld och känna en frisk vind i ansiktet: Hejsan, livet, det var ett tag sen sist vi sågs men nu är jag här igen och ute efter revansch! Det kan få en att dra igen fönstret till en värld man tappat lusten för, dra ner persiennerna, dra ur jacket, hämta geväret och whiskyflaskan och börja nynna på en Nirvana-låt.

Kort sagt: Adjö vardagslunk och trygghet och rutiner, kartan stämmer inte längre, man tvingas rita en ny. Men det som inte tar livet av dig gör dig starkare. Och mera kreativ.

Jag säger bara: August Strindberg och ”En dåres försvarstal” (1914).

Sen dess har jag fått det bekräftat gång på gång: ”Only the lonely” (1958) av Frank Sinatra, ”Blood on the tracks” (1975) av Bob Dylan, ”Here my dear” (1978) av Marvin Gaye, ”Shoot out the lights” (1982) av Richard & Linda Thompson, ”Den vassa eggen” (1985) av Ulf Lundell och ett vackert exempel från senare år: ”The First days of spring” (2009) av Noah and the Whale.

Alltså: kraschade kärleksrelationer, skilsmässor, föder bra konst. Lyssna bara på Ronnie Woods nya album ”I feel like playing” (2010). Man HÖR att han SKA och MÅSTE bevisa sig själv som ARTISTEN efter skilsmässan, fyllorna, den 118:e vändan på rehab och förhållandet med den 20-åriga ryska servitrisen.

Jag förstår givetvis att artister hellre är lyckligt gifta och gör en sämre skiva, men det bryr jag mig inte om, jag vill ha den fantastiska skivan: Blöd för mig! På tal om det hörde jag en dag för några år sen en historia. Eldkvarn var samlat. Plura var nere. Det förhållande han hade varit i var han inte längre i. Det låg i kras.

– Fan vad jobbigt, vi lider med dig, finns det nåt vi kan göra, säg bara till, sa de andra i bandet (eller nåt i den stilen, vad vet jag).

Sen gick Plura sin väg. I samma stund han hade stängt dörren bakom sig blev det klang och jubel.

De andra i bandet visste: Ja, nu jävlar blir det låtar!

Tjena, Benny

Det finns folk som jag räknar som mina närmsta vänner som har sagt att jag har mindervärdeskomplex.Jag förstår varför de sagt som de sagt, mina vänner, de har sagt det för att jag idoliserar väl valda andra människor med hela min själ och hela mitt hjärta och – ibland – hela min könsdrift.

Nu tror ju jag att det förhåller sig precis tvärtom, det är de som – ofta av princip – inte kan tillåta sig att ha idoler som faktiskt har mindervärdeskomplex. De känner: Beundrar jag nån annan utplånar jag mig själv. Men bra själkänsla handlar ju faktiskt om att i stort sett ingenting kan utplåna en själv i ens egna ögon. Den med bra självkänsla känner: Jag duger.

Så – jag beundrar Keith Richards. Så – jag beundrar dig, Benny. Så – jag beundrar Juliette Binoche och Penélope Cruz (det är här sexualdriften kommer in). För att bara nämna några av många.

Benny, vi träffades första gången när jag 6 år gammal satt på farsans axlar och såg dig i Hep Stars i en folkpark strax utanför Falkenberg.

Sen hade jag förmånen att ha din son Ludvig mitt emot i mig i några veckor i slutet på 1990-talet. Han var praktikant på Aftonbladet. Sen sågs vi på Kvarnen. Han berättade att du inte var så värst omtumlad av alla hyllningar som kom ABBA:s väg. Men att du blivit lite impad när Keith Richards en kväll, antagligen en sen kväll, hade gått ut från sin svit på Grand Hotel under ett turnéstopp i Stockholm och ställt sig på balkongen, under himlen och måsarna, mitt emot Slottet, och till eget ackompanjemang på akustisk gitarr lirat ”Thank you for the music”.

Och ropat mot stjärnorna:- Where the fuck is Benny Andersson!

Allt hänger ihop, hela universum, om man bara är där och tänker efter.

Som när jag läser en intervju med dig i tidningen Vi. Du pratar om ABBA:s låtskatt:

– Om man spelar musiken ren, utan alla pålägg. Bara ett rent ensamt piano så kommer det fram nåt annat.

Det som enligt dig kommer fram är ”Förklädd melankoli.”Jag fick gåshud när jag läste det.

Vore det inte en fantastisk upplevelse att få höra dig klä av melankolin naken? Mitt svar: det vore bortom fantastiskt.

Men inga så kallade stora musikalröster, tack. Ring Annika Norlin – hon som är Säkert! – jag tror att hon bor i Umeå. Hon satt i likhet med din son Ludvig mitt emot mig och vid sidan av mig också, som journalist på Aftonbladet, ta mig fan om det inte var samtidigt, och hon sjöng på mitt senaste bröllop (helt och hållet min exfrus förtjänst, men ändå…).

Och du, Benny, du har redan kommit på en fullkomligt fantastisk albumtitel: ”Förklädd melankoli”.

Sigge Ågren!

Ja, gott folk, det är så sant som det härmed skrivs: Jag firar 25 år som journalist i år. Varför blev jag journalist? Hypotesen var den här: Jag får se det största, vackraste och bästa, och se det på plats och inte framför tv:n: VM och EM i fotboll, Olympiska spel, Rolling Stones, Dita von Teese…

Jag får öga mot öga träffa de extraordinära, folk som gått över gränsen: Keith Richards, Maradona, Michael Douglas, David Bowie, Sade, Marilyn Manson…

Jag får med jämna mellanrum vakna upp på fyr- eller femstjärniga hotell i främmande länder, ibland till och med i främmande världsdelar.

Jag får ett yrke med en egen och för mig djupt tilltalande mytologi: rök, stök och krogliv, fria och oregelbundna arbetstider och allt möjligt i genren bohemeri.

Jag får ett yrke som bygger på överraskning, på att jaga överraskning, på att utsätta mig för överraskning, på att drabbas av överraskning och hantera situationen.

Jag får skriva om det. Ja, och jag får betalt för det. Jag var 24 och tänkte: Det här är en grymt bra deal!

Jag sökte in på Poppius journalistskola, en termin, tre timmar i veckan, fördelade på två lektioner. Första lektionen var en äldre man inbjuden. Han var 75 år. Han hade en blick gjord av liv och intensiv närvaro.

– För fan, ta hit nåt jag kan aska i, sa han, högt.

Han tände en cigg framme vid katedern.

– Det här är faktiskt ett klassrum, det är rökförbud här, sa en snipa på skånska.

– Inte nu längre, sa han.

Jag darrade i extas och tänkte: Han föddes inte sådan, journalistiken har gjort honom sådan!

– En fantastisk sak med journalistiken är att man är i nuet, jag har koll på saker som andra 75-åringar inte har.

– Som vadå, sa jag.

– Thåström, jag har koll på honom, han är jävligt bra, sa han.

Han tände en cigg till.

– Jag röstar på vänsterpartiet, sa han på en fråga om politik.

Jag hade träffat Sigge Ågren, legendarisk redaktionschef på Expressen, som bland annat myntade klassikern: ”Skriv kort, helst inte alls”. Han föddes 1910. Han dog 1989.

Jag tänkte då och tänker nu medan jag skriver: Är jag som han när jag är 75 har jag vunnit.

… Om världens fem bästa – och ett absolut krav från programledaren – samtidigt de MEST ÖVERRASKANDE duetterna. Gissa vem som vann?

En ledtråd:

En annan:

Lyssna här och gör det nu. Jag dyker upp efter prick en halvtimme. Länken:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3861

Trevlig Söndag

/T.

Det sägs att Facebook gör narcissister av oss. Det tror jag inte på. Men FB ger narcissisten en arena, en publik. Jag säger: Tack! Jag kan förvisso dribbla av en hel värld, men varför göra det inför tomma läktare?

Därför sitter jag framför datorn en kväll och börjar gråta över de misslyckade narcissisterna.

De kanske skriver på Fejjan: ”Fikat och fyllt en tvättmaskin, hi hi hi :-)”. Och sen trycker de på ”gilla” för sitt eget inlägg. Sen händer inget. Ingen ”gillar” det de har skrivit. Ingen kommenterar det.

Ingen är så ensam som en ensam narcissist.

Så jag tar upp saken på FB för att muntra upp: ”Jag noterar att det förekommer folk som gör inlägg på Fejjan och sen trycker på gilla-knappen för det de nyss själva skrivit. Gulligt”.

Jag får i gång en tråd på 25 inlägg. Drottningen från Midsommarkransen, Susanne, ger sig in i matchen efter ett tag: ”Det är väl ungefär som när man drar av några lappar från sin egen pappersannons på Icas anslagstavla. För att öka på intresset…”.

Den kapitalistiska räven!

Men snart är hon tillbaka med empati: ”Eller så kan man dra lappar från andras annonser så att de blir glada och inte förlorar hoppet över att få sitt gamla dockskåp sålt”.

Jag svarar: ”Eller så kan man dra av ALLA lappar för att döda konkurrensen… Åh, fy fan, jag känner på mig att du gjort det – din lilla rackare”.

Då kontrar Susanne med ett inlägg som jag sen dess i både vaket och sovande tillstånd har på näthinnan:

”När jag var liten fick jag inte vara med och spela ’Nya finans’ med min brorsa och kusin. De tyckte att jag var för liten och trist. Då stoppade jag in tärningarna i stjärten för att INGEN skulle VILJA spela ’Nya finans’ mer efter det. Gissa vem som skrattade sist! Snacka om att kvickt döda all spelglädje…!”

Susanne jobbar i dag på den kommunala förvaltning du vänder dig till när tillvaron är mer eller mindre på sned. Hon har fortfarande häcken full.

Man Rays fotografi:

Det började med en midsommarfest på en terrass svävande över Liguriens riviera i Camogli några mil utanför Genua. Jag var ung. Hon var yngre och vacker. Det var Midsommarafton. Jag ville säga nåt som kunde föra oss närmre. Jag sa:

– Har du läst Dante?

Hon tittade på mig med en intensiv, brunögd blick som klart och tydligt talade om att jag var, i normala fall, helt dum i huvudet, men i det här fallet bara från ett annat land. Vilket stämde. Jag var svensk.

– Har. Jag. Läst. Dante. Jag. Kvävs. Av. Dante. Jag. Skiter. I. Dante. Jag. Hatar. Dante.

Jag förstod med ens att Dantes ”Den gudomliga komedin” var nånting man tvångsmatades med, om man var från Italien, från dag ett i klass ett. Jag förstod det – samt att jag inte skulle få nåt sex. Raggningsfraser har aldrig varit min grej.

Sen gifte vi oss. Sant. Ja, vi hoppar lite i handlingen här. Det är semester. Madrid. Hon har just gått ut universitetet: 180 poäng med spets i allt. Vi hänger på Plaza Mayor och efter några glas går vi ner till kvarteren bakom och det är gatufest där. Käk, salsa på max, Cava, folk, folk, folk… Och dans.

– Gud, jag har SÅ stor rumpa. Tore, tycker du att jag har stor rumpa? Säg ärligt! säger Beatrice från Genua, för hon heter så och är från Genua, min fru.

– Jag tycker inte att den är stor, säger jag.

– Titta på den!

– Du ser ut som en cello. Som Man Rays berömda fotografi. Dina smala axlar, din smala midja, de utsvängda höfterna… Cello, det är en liknelse, och ett vackert instrument, din rumpa är grejen. Jag älskar din rumpa.

– Jaha. Jag har alltså stor rumpa. Du sa att jag INTE hade det. Och nu säger du att jag har det. Hur ska du ha det?

– Jag har inte sagt…

– Jo, du säger det. Det. Är. Ju. Just. Det. Du Säger! Att jag ser ut som en CELLO, att jag har en JÄTTERUMPA!

Jag skulle kunna påstå att jag är inmålad i ett hörn. Jag vet inte om jag är det. Men jag är bara så trött.

– Ja, du har stor rumpa.

Hon springer hem till hotellet och jag springer efter och jag tänker: Det måste finnas ett enklare sätt att leva på än i skuggan av en italiensk stjärt med dålig självkänsla i Madrid.

Plura i Eldkvarn fick tre månaders fängelse för kokain men han överlever. Han kan släppa ett album och kalla det ”Plura live at Österåker” och piska Johnny Cash på hans hemmaplan. Men domen får mig att tänka på mina tonår i Farsta. På folk jag växte upp med. Gatusmarta killar, levnadskonstnärer.

Och tjejer som fick en pojke utan sångröst att sjunga arior som Jussi och Pavarotti.

Några av dem blev som Plura dömda till fängelsestraff.

Jag förstod inte varför. Jag förstod inte det för i min ungdomliga hjärna, som inte blivit vuxnare sen dess, behöver varje brott ett DU. Ett brott blir ett brott i det ögonblick när du kränker en annan människas integritet. Genom att sno nåns cykel, göra inbrott i nåns lägenhet, slå nån i huvudet med en hammare eller tvinga nån att lyssna till Niclas Wahlgrens senaste album ”Plommon”. Hur kan ett brott vara ett brott utan ett offer?

Folk berusar sig själva. Det är inte bra. Men vari ligger brottet?

Dubbelmoralen är naturligtvis monumental. Låt mig nämna namn på folk som konsumerat olagliga substanser till applåder och, ofta, filmer och bästsäljande biografier: Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ulf Lundell, Billie Holiday, Mick Jagger, Miles Davis, Charlie Parker, Chet Baker, John Lennon, Paul McCartney, Leonard Cohen, Bob Dylan, Louis Armstrong, Johnny Cash, Ray Charles, Édith Piaf, Baudelaire, William S Burroughs, Lenny Bruce, David Bowie, Elton John, Robbie Williams, Keith Richards, Bob Marley, Jean-Paul Sartre, Sigmund Freud och NI VET att jag kan fortsätta skriva namn tills jordens sista kossa går hem med mjölkstockning.

Alla med hjärna och hjärta är glad över dessa människor. Enligt svensk lag skulle de alla i fängelse…

Men det är inte synd om dem. Det ÄR synd om ungdomar från förorten som stämplas som kriminella utan att kunna slå mynt av det i nästa låt, roman, eller öppenhjärtiga intervju.

—————————————

En man med 250 miljoner kronor på banken, Keith.

I Sverige hade han suttit i fängelse med många andra av de största artisterna världen känner till genom tiderna. I stället för att, som här, ge livsavgörande råd: ”Get outta Switzwerland and starve for a bit!”: