Snart börjar jag att skriva, men först bilder: Charlie Engstrand. Det här är hans vardag:

Charllie och hans gäng, genuint pålitliga artister, allihopa, med Steffe Sundström i spetsen (eller snarare längst bak, men, som alltid, i mitten). Och The Mighty Toni Holgersson är tvåa från höger:

Och så här skriver jag – eller skrev i AB:s söndagsmagasin i – surprise – söndags:

Charlie Engstrand. Och. Vem. Fan. Är. Det.

Jag tänkte så och det kanske också ni gör. Jag hade inte en aning om människan tills alldeles nyss. Först hörde jag sången ”Två träd”. Med en melankolisk viston värdig en John Holm eller Nick Drake drog Charlie in mig in i en naturlyrisk kärleksförklaring.

Jag vet att vore du ett träd min vän

Jag vet – då vore du en björk

Vita stammen skulle lysa då

Mot tysta skogen tät och mörk

Ingen ironi. Inga poser. Ingen jargong. Bara allvar. Bara bra.

Sen hörde jag den oerhörda ”Ingen rör mig”. Öppningsstrof:

Ingen rör mig längre, vad ska jag med hud

Man sjöng väl inga psalmer om det inte fanns en Gud…

Ni handlar albumet ”Kärlek på svenska” (2010) här: www.humlakultur.se (och ni tjuvlyssnar på youtube).

Själv sätter jag på låten ”Lyckliga slut”.

Lyckliga slut och nyttig sprit

Allt jag vill ha är en ren utopi…

Hatten av för Charlie Engstrand och för en av årets bästa plattor och då inkluderar jag utländsk konkurrens.

——————————————

Lyssna, noga:

Lyssna noga – igen:

Karaktärsdraget som ger mig eksem. Låt mig avslöja det här och nu. Men först: jag dömer inte människor. Jag dömer inte katter heller – men de ger mig astma. Karaktärsdraget som ger mig eksem är det här: Käckhet. Det kommer aldrig att bli en trekant mellan mig, Peter Jihde och Ernst Kirchsteiger.

Peter Settman är också körd. Han ser ut som en jublande tandrad som överdoserat på ecstasy.

Han utstrålar en livsglädje som gör mig självmordsbenägen. En käckhet som trycker ner mig och säger: Tore, så här glad kommer du aldrig att bli, nånsin!

Nu är Peter & Peter & Ernst långt populärare än vad jag är eller kommer att bli, jag inser det, att jag har helt fel, i allt, spotta på mig, förnedra mig, dra mig naken över den sibiriska tundran i mitten på januari och piska mig!

Men allergi är allergi och jag har den.

Det som stör mig är påbudet om trivsel och trevnad oavsett att man, säg, har bölder som exploderar i röven. Man ska inte låtsas om att det pågår ett reellt liv där ute som slutar i död: För. Vi. Ska. Ha. Det. Trevligt!

Det är med det som det är med den gamla vanliga lögnen som vi uttalar 47 gånger om dan.

– Hur mår du?

Man vet, naturligtvis, att ingen vill veta hur mån mår, egentligen, men man SKA svara:

– Bra.

Nu har vi som tur är ett ställe på Östgötagatan i SoFo i Sthlm som, passande nog, heter Östgötakällaren och jag träffade A där för ett tag sen vid bardisken och jag sa:

– Hur mår du?

– Jag är 40, singel, pank och arbetslös, sa han.

Utifrån det kunde vi ha ett samtal. På riktigt. Jag gillar det, när det är på riktigt.

Det är vissa yrken som kräver käckhet. Jag tänker på det när flygvärdinnor gestikulerar om hur vi ska bete oss i händelse av en kraschlandning. Det är ledljus där, leende, nödutgångar där, leende, syrgasmask där, leende, och jag tänker varje gång: Förstår de inte att vi genrepar inför att dö i en kollektiv blodpudding?

Jovisst, men överenskommelsen är: Vi ska inte låtsas om det.

————-

… Tillfälle, intervju i samband med hennes stora utställning på Kulturhuset 2004…

Och då, plötsligt, viskade Yoko Ono i mitt öra: They’re gonna crucify you too… It’s ”The Ballad of Tore & Yoko” too, you know…

Sången…

De religiösa och de icke religiösa har en sak gemensamt: de har problem med helvetet.

Jag har problem med himlen.

Thåström har fel. Alla vill inte till himlen, inte jag, inte i limousine, inte i nåt annat fordon heller.

Det ska tydligen vara skönt där, i himlen, men allt jag hör är löften om det som ska försvinna: lidandet, krigen, svälten, ångesten… Jag förstår att miljoner finner vila i det löftet, men låter det inte rätt mycket som att dö?

Vad jag undrar är, vad ska hända i himlen? Jag har inte hört ett ljud om det, annat än abstrakta grejer om ljus och kärlek. Jag skulle inte köpa sånt snack av en dammsugarförsäljare. Jag gör det inte av en religion som vill ledsaga mitt varje andetag. Ge mig en teori som är estetiskt attraktiv.

Kommer Rolling Stones att turnera i himlen? Och allt annat, hur blir det med det: kärleksnätter i en hängmatta mellan två palmer i Las Islitas i Mexiko, skaldjursplatå på Wasahof, daiquirin på Harry’s Bar i Venedig, gatan Rue du Faubourg Saint-Denis i Paris, Dry Martini på Lanesborough Hotel i London, räkmackan på Melanders i Söderhallen, Jenny, mina barn, Östgötakällaren, Bajen, EM och VM i fotboll, sjön Magelungen, den ugnsfärska focaccian i Santa Margherita i Ligurien som är så sensationell 09.15 varje morgon att ingen har ätit focaccia förrän han eller hon har ätit den där, morsan och farsan, Sigurd och Ella, är de där, sida vid sida med Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Sade, Slas, Cornelis, Anita Ekberg, Nacka, Maradona, Picasso, Modigliani och hans modeller, L-F Céline…?

Är utsikten ens i närheten av den man upplever om man simmar ut 250 meter från stranden i Camogli i Ligurien och blickar tillbaka mot bergen?

Gud, hör min bön, om det finns en himmel, låt den se ut så här: Låt mig sitta i en bar som aldrig stänger eftersom ingen av gästerna nånsin går hem. Låt jukeboxen vara fylld med Rolling Stones. Keith hänger vid min sida. Sophia Loren årgång 1961 halvligger rökande vid ett hörnbord i urringat och säger ljudlöst med läpparna:

– Tore, kom hit, det är dags nu.

Sophia Loren:

Vi var mitt i akten. Det är vi inte längre. Lisa hoppar upp ur sängen och då menar jag HOPPAR, jämfota, med ackompanjerande svordomar uttryckta i yl. Jag reser mig upp, sexuellt frustrerad.

– Aj! Satan! Heeeeeelvete!

Lisa försvinner ut på tomten. Jag sliter åt mig en badhandduk och går ut på sommarhusets balkong.

– Det brinner, skriker hon.

– Var? säger jag.

– I fittan!

Hon rusar mot trädgårdsslangen. Har jag sagt att hon är spritt språngande naken mitt på gröngräset med håret i ett enda rufs? Hon sätter på vattnet och riktar slangens mynning mot ni vet vad.

Grannen, Benke Lidén, en trevlig äldre man som jag lärt känna, klipper gräset på andra sidan häcken. Han kan, som tur är, inte se Lisa, men han kan se mig på balkongen. Det är juni och sol.

– Hej, Tore! Ja, du ser, slit och släp och ingen ro, här klipps det, och vad gör ni?

– Vattnar busken, ropar jag tillbaka.

– Kommer ni över på ett glas vin i kväll?

– Vi får höras senare, säger jag.

– Tore, väser Lisa, fortfarande dansande på glödande kol: Vad fan har du gjort?

Varför är alltid allt mitt fel? Jag har inte gjort nåt. Jag är oskyldig. Hon är galen. Då vänder jag mig om och ser spisen. Jag har lagat pasta frutti di mare till lunch med rikligt med piri piri. Det är en afrikansk krydda hetare än helvetet. Den kommer i små torkade frukter som jag smulade sönder mellan tumme, pek- och långfinger. Jag tvättade inte händerna efteråt, glömde det…

– Lisa, jag har en teori, jag kanske hade piri piri på fingrarna…

– Har jag piri piri på mitt KÖN?!?!

– Det är en teori.

Det var fint så länge det varade. Jag hade gjort mina små fadäser, ärligt talat ganska många, de blev förlåtna, men det här var droppen. Det här förhållandet behövde ingen extra krydda. Jag packade och tog tåget från Falkenberg hem till Stockholm. Jag var tillbaka där jag kom i från: på noll.

————–

Gustave Courbet (1819-1877) målar av Lisa. Han är kungen av realismen inom målarkonsten och jag rekommenderar er alla att begrunda tavlan live på Musée d’Orsay i Paris.

Skrea strand, Falkenberg:

Torkad Piri Piri (tvätta händerna efteråt):

Jag kommer till redaktionen 10.00 och gör vad jag brukar: tar en kopp kaffe, mitt paket blåa Winston, dagens Aftonbladet och går ut på innergården.

På sidan 58 läser jag rubriken: ”Nu kan du dofta som Laila Bagge”.

Jag har genom åren av kvinnor blivit avkrävd ”mognad”. En gång var jag 21 och Natalie avkrävde mig det: mognad. Det tyckte jag var övermaga. Hela poängen med att vara 21 är väl att vara omogen? Men, okej, hon var medelålders, 31, och jag hyste ett visst medlidande…

– Ge mig ett exempel på mognad, sa jag.

– Jag har sett en bokhylla och en soffgrupp och nu vill jag att vi lägger hälften var och INVESTERAR i det TILLSAMMANS, att vi har ett PROJEKT.

Projekt. Det ordet – också! En cocktail av is och syra sköljde genom mina vener. Med ett ord: ångest. Var det inte det här jag hade anat, att mognad innebar att gå och titta på möbler, att mognad var granne med döden. Borde jag ha gjort slut där och då? Naturligtvis, men min vana trogen gick jag på tvärs mot förnuftet.

Så där stod jag nu och kollade på den fulaste soffgrupp och bokhylla jag sett. Jag kunde inte stå för det här. Det kunde komma ut. Snacket kunde börja gå på stan, att Tore tappat greppet och blivit en bracka.

– Allt jag står för faller, alla mina ideal raseras, om jag blir delägare till dessa möbler. Jag vägrar, sa jag.

– Gud vad du är OMOGEN, sa Natalie.

Jag kollade in priserna på möblerna och sa att jag skulle ge henne hela summan mot att INTE bli delägare till dessa möbler. Jag var stolt, att betala för att förbli egendomslös, en programförklaring med vackra, poetiska dimensioner.

– Gör vad du vill, men köp möblerna för dina egna pengar, och använd mina pengar till nåt annat!

Hon drog till Thailand med några polare och jag var kvar hemma på Söder och hade det gott med grabbarna på Blackhorse Inn på Bondegatan. Jag var väldigt ung, väldigt fattig, väldigt omogen och väldigt lycklig.

När mogna Natalie, 31, kom hem efter två veckor sa hon:

– Sätt dig, jag har nåt att berätta.

Jag satte mig.

– Jag har varit otrogen hela semestern.

Han var tydligen britt och läkare och hette Gregory. Jag tog in infon, begrundade den och svarade:

– Det var det värt.

Black Horse Inn heter i dag Harvest Home men feelingen är som då – om inte bättre. Besök. Bondegatan 50, SoFo, Sthlm.

… den enda svenska artisten som förvaltar det oerhört storslagna och vackra och rörande arvet från den musikgenre jag kallar sydstats-soul. Den praktiserades främst av skivbolagen Stax och Hi Records, bägge hemmahörande i Memphis.

Caroline och hennes man har därför i djup respekt döpt sin son till Otis efter, naturligtvis, Otis Redding. Stax främsta artist, tyvärr bortgången på tok för tidigt i en flygolycka. Ni har hört honom och ni SKA höra honom igen.

Nu.

Lyssna på det här och ha det i minnet när ni nästa gång bänkar er framför Idol. Deal, OK?

Förutom att C af Ugglas har en oklanderlig musiksmak är hon den i särklass bästa ryttarinnan som den svenska artistvärlden fostrat fram. Wild Horses couldn’t drag her away…

Jag upprepar: Wild Horses couldn’t drag her away… Och här ser vi oxå den makalöst fantastiska exalterade fotografen, som f.ö. är väldigt trevlig privat också, hon heter MIA CARLSSON – i arbete:

Bredvid stallet stod den här, en klassisk bensinpump,  undrar varför man tycker sånt är vackrare än Leonardo da Vincis Mona-Lisa, men sån är jag…

För övrigt tycker jag att ni ska köpa Carolines självbiografi ”Hjälp, vem är jag?” och hennes nya skiva, ”Vad var det jag sa”. Hon är skiten.

… Ser ut så här:

Ni kanske inte vet det, men världens bästa bartender är verksam i London och heter Salvatore Calabrese. Här är hans hemsida. Förutom en radda fantastiska drinkrecept, har han en speciell avdelning för pick-me-ups-dagen-efter-kvällen-före. Som sagt, han kan sitt jobb. Läs. Och lär: http://www.salvatore-calabrese.co.uk/salvatore-calabrese-hangover-cures.html

… Mitt favvoställe i L.A. Adress: 6245 Hollywood Blvd.

Charles Bukowski vattnade sig själv här. Och Kevin Spacey besökte stället i filmen L.A. Confidential…