… när det är underbart väder som det varit på sista tiden och, faktiskt, också är i dag i detta nu, öppnar man med den klassiska sol- och picknicks-punkten – ja, jag pratar självklart om slänten nedanför Sofiakyrkan i Vitabergsparken.

Här kan man till och med skymta en klassisk bergssprängare då och då.

Damen i förgrunden heter Jenny.

När man bronsat sig och ätit och druckit tar man trappan ner till korsningen Skånegatan och Renstiernas Gata, man går ett snäpp uppåt på sistnämnda gata, mot Katarinabacken, tar in på första tvärgatan, Bondegatan, och redan efter 100 meter ligger kvarterskrogen Harvest Home.

Namnet är hämtat från en låt av Ronnie Lane med samma namn. Ronnie slutade som soloartist men var först med i de två legendariska banden Small Faces och – då hade Rod Stewart och Ronnie Wood klivit ombord och ersatt Steve Marriot – Faces.

Harvest drivs av den eminente holländaren Jaap. När Holland spelar semifinal mot Uruguay är det således byst med holländare och holländska sympatisörer och det – och dom – ser ut så här:

I halvtid kan man gå ut och softa på uteserveringen. Kanske rent av unna sig en cigarett. Det ska man inte skämmas för. Hollands bästa fotbollsspelare genom tiderna, Johan Cruyff, rökte under hela sin karriär.

Snudd på samtliga Nobelpristagare i litteratur har varit rökare. Dra den självklara slutsatsen av det, gott folk. Puffa på, det är ett tecken på intelligens och konstnärlig talang. Fotboll är en konstart.

Jag har bokat bord till finalen. Jag bara är sån. Steget före. Alltså: 20.30 på söndag på Harvest. Eller, då börjar matchen, jag är där en timme innan, minst. Proffs – inte amatör.

var 7.

Jag var 6.

Johan hade gott om skivor och en samling med singlar och EP:s med Beatles som ingav djup respekt på hela Lysviksgatan i Farsta.

Jag insåg sanningen. Jag var en slagen pojke. Förnedrad. Trampad på. En hundskit i tillvaron.

Det var kort sagt oacceptabelt. Jag inledde operation TJAT. Skivspelare och skivor, sa jag till farsan, jag behöver det och jag behöver det NU. Han sa vad han alltid sa:

– Det kostar pengar, Tore.

Men operation tjat gav resultat efter 6 OERHÖRT långa månader. Jag fick en liten grammofon. En sån med en skivtallrik lika stor som en singel och en högtalare som man vid färdigt lyssnande kunde lägga över och täcka skivspelaren med. Såg ut som en matlåda.

Jag fick samtidigt mitt livs fösta skiva, en EP med Kinks betitlad ”Kwyet Kinks” och dess omslag såg ut så här:

Bakre raden från vänster: Dave Davies (sologitarr), Mick Avory (trummor).

Främre raden från vänster: Pete Quaife (bas), Ray Davies (sång, kompgitarr, låtskrivare).

Jag älskade alla fyra låtarna men ”A well respected man” stod ut och gör det fortfarande. En klassiker. Det är min åsikt och det är dessutom en objektiv sanning. Så här låter den:

Jag tänker på det här eftersom basisten Pete Quaife gick och dog den 23 juni, 66 år gammal. Jag gråter till och med.

Det är Ray Davies fel. Det är han som hyllar Pete så här i obeskrivligt vackra versioner av ”Waterloo sunset” och ”Days”.

Ray gråter också.

Stockholms bästa badställe är Fredhälls klippor. Jag är född och uppvuxen i Sthlm och har levt här ett halvt sekel, så försök inte ens att säga emot: jag kan min stad!

Det var så allt började. Med ett dopp.

Nån mer än jag som vägade bada? Naturligtvis inte. Jag satte ribban högt och ingen vågade hoppa över den.

Det var fina tider men tanken slog mig, det kan bli bättre. Sålunda: Nockebybanan! Det bar av till Ålsten, the home of Per-Albin Hansson, men numera ett område annekterat av folk med blåa politiska åsikter. Men sånt är livet. Sossarna har visionerna. Moderaterna snor dem.

Det här är Per-Albin husen och jag älskar dem:

Jag var, är och kommer att förbli kåt på på P-A-husen. Han dog för 17 på Ålstens perrong. Tungt. Jag var tvåa i budgivningen på ett av husen för några år sen. Men då tänkte jag: Tore, stanna för fan på SÖDER. Rätt beslut, ett av få sådana jag har fattat. Men faktum kvarstår. Jag älskar stället och inte minst för hamnkrogen. Jag tog Jenny dit.Det var inte lätt att hitta dit men vi lyckades. Jag såg en skylt. Jag läste. Jag tänkte: det är antagligen åt det här hållet:Folk i denna del av Bromma har råd med sina villor. Det här var en av de fulare. Men hade jag fotat de riktiga schabraken hade ert klasshat väckts och sånt vill jag inte göra mig skyldig till.Jag frågade mig själv. Vad nu? Ja du, Tore, sa jag till mig själv, du är värd en kall öl och en stänkare. Jenny höll med. Solen sken. Det var söndag, midsommarsöndag, inte mycket att snacka om egentligen.Det är då det händer. En båtjävel exploderar. En kvinna får brännskador. Brandkåren kommer.Och poliser!Krogägaren gör vad han kan. Hela skeppet står i lågor! Hela stället utryms. Polisen tejpar tejp som ska stänga folk ute. Men servitrisen och kocken tog det cool.Själv var jag på gränsen till psykbryt. Båtfan brann ju!Och brann! Jag höll, ärligt talat, på att skita på mig!Det var en pärs, för dig, för din morsa, och hela din släkt. Ni undrar: Vad var det för Tore? Svar: Bara ännu en dag.

… mina kunskaper om vad som rör sig på andra linjer än t-banans gröna – och då bara så långt bort som Brommaplan – lämnar en del i övrigt att önska.

Men nu har jag träffat en dam som är en rödalinjare. Kan i och för sig en del om den. Har bott på Mariatorget, okej, det är fusk, en station från Slussen, det räknas inte, men jag har också bott på Midsommarkransen i två år. Det räknas. Men därifrån åkte jag in till stan.

Jag åkte ju inte LÄNGRE UT.

Jag tänkte: Jag är inte dum i huvudet.

Men där bedrog jag mig. Långbro Värdshus ligger ju vid ändstationen, Fruängen.

5 minuters promenad från perrongen och man sitter till bords vid SVERIGES BÄSTA BRUNCH.

Jenny åt och åt och åt:

Alla har nån last men jag har alla och den största, sett över tid, är ost. Det ska man ju avsluta måltiden med men jag är som jag är: alltså rakt på kvibillen, cheddarn, brien och FRAMFÖR ALLT: Castello Marquis. Det är en orage – YES! – fyllig vitmögelost med, självklart, rödkittkultur:

Sen blir det matjesill, Långbrosill och ytterligare nån sill:

Det vore lögn att påstå att några skivor utsökt Jokkmokks-karré inte får rum på tallriken:

Unnar jag mig den inkokta laxen á la Asien med wasabidressing?

Har jag ett sexliv?

Det finns mycket mer att berätta om de kalla rätterna men jag stannar där. Jag går över till det varma. Till lammkorven, till de chili- och limemarinerade kycklingklubborna, till spareribsen BBQ…

Men just då – mitt i steget tänker jag om och attackerar de kalla rätterna. Igen!

Rostad baguette med kycklingröra, tomat och chili?

JA! JA! JA!

Salami?

JA! JA! JA!

Mätt och belåten återvänder jag till grundplanen, till lammkorven, till de chili- och limemarinerade kycklingklubborna, till spareribsen BBQ…

Är jag för fin för att säga nej till några tunnpannkakor med grädde och bärsylt efter det?

Absolut inte!

I det här läget gör jag vad varje man skulle göra, tar in en 6:a O.P. Anderson och, som back up, 50 cl Eriksberg, och anfaller det stekta, rimmade fläsket med svarta oliver och rostade tomater:

På det frukt. Jag är ingen barbar!

Sen betalar jag och Jenny – inklusive en obscent generös dricksning – och sätter pricken över i:et med en rejäl stänkarare i utebaren:

Vad jag vill ha sagt med allt det här? Bara en sak: Välkommen till min värld!

Mera info om Långbro Värdshus hittar ni här (klicka på helg). Unna er ett besök nu, bara 275 pix, snart är ni döda: http://langbrovardshus.se/

… och jag hoppas verkligen att jag inte missuppfattade stavningen här – heter Sveriges trevligaste servitris och hon jobbar på den indiska restaurangen Simply Pam’s på Verkstadsgatan 3 i Hornstull, strax intill Västerbrons brofäste.

Läs mer här: http://www.simplypams.se/

Och:

Besök!

… Håll till godo så länge och jag lovar att skriva mer om det i papperstidningen vilken dag som helst…

Hultsfred har bokat henne. Janelle Monáe! Årets festivalbokning. Hatten av! Draget kommer att upplösa Hulingens vatten i ånga, sanna mina ord!

Ja, jag kan höra er alla där ute skrika i kör:

– Äntligen! Inte en dag för tidigt!

Men tji får ni, era små skitar, för dårhuset är nerlagt och har varit det ett tag nu. Senast jag var på Långbro träffade jag Peter Haber och då var det filminspelning, Beck.

Polistationens interiörer var uppbyggda i det då rätt nyligen före detta dårhuset.

Och nu återvände jag till denna vackra park i Fruängen…

Jennys hemtrakter och hon propsade på att vi måste besöka Långbro Värdshus och det gjorde hon rätt i:

Jag tar en grillad Uer…

med färskpotatissallad, citronyoghurt, ruccola och tomat till det facila priset 215 kronor. Jag borde fotat denna utsökta rätt innan jag hade ätit hälften av den, men ni får ursäkta röran på tallriken…

Jag åt med ett elegant bordsskick och i en OERHÖRT snygg t-tröja. Flera kommer fram och frågar var jag har köpt den. Jag svarar:

– Far åt helvete!

Livet har sina offentliga stunder och då ställer jag upp, men nu var jag faktiskt på krogen privat…

Uern och allt annat tillagades av dessa eminenta kockar som står utomhus och brassar. Fan vad jag älskar att skriva det ordet:

UER.

Krögaren heter Fredrik Eriksson och ska tydligen vara nån typ av kung i branschen:

Ja, han MÅSTE vara kung i branschen. För det här är mitt favoritknäcke:

Förstå då den extatiska glädje jag upplever av att Fredrik delar min smak och dessutom har skapat sin egen version av det formidabelt grandiosa Roslagsbrödet:

Darrande i extas åker jag och Jenny efter maten till Landet några stationer bort på Telefonplan, alldeles intill konstfacks lokaler och det är antagligen stans bästa förortsbar. Jag har aldrig varit där. Men barmästaren ropar direkt jag kommer in:

– Tjena, Tore!

Dra era slutsatser om min livsstil av det. Han jobbade tidigare på Berlin på Skånegatan.

Landet har en kul entréskylt, diskret placerad:

Det är mitt i veckan men bra tryck ändå. På övervåningen är det livemusik. Där nere pågår djupa kulturella diskussioner:

Jag håller mig i baren med en kall och en gammeldansk. Jenny är bredvid med ett glas vitt.

Musiken i högtalarna är Fleet Foxes:

När vi kommer ut har mörkret lagt sig och Telefonplans skyline får det där alldeles speciella romantiska skimret:

Och sen – hem till Kocksgatan på SoFo-Söder igen. I morgon, ny utflykt. Allt om den kommer att avslöjas precis här.

… Värmland – det är grejer det! Framför allt Sunne.

Sunne bankar skiten ur Österlen, Båstad, Fårö, Torekov och andra överskattade ställen där övre medelklass- och rena överklass-badjävlar från 08-området kommer och driver upp huspriserna.

Så – jag drog dit, till Värmland vill säga, i helgen och det var en road movie som får Easy Rider att förblekna:

Jag såg Fryken genom björkarna. Fryken är det vackraste som finns oavsett hur den ses. Och varifrån.

Men att se den genom björkar  i 180 rekommenderas:

Men, för all del, den här vyn över Fryken skäms inte heller för sig:

Och, ta mig fan, inte den här heller:

Nå – jag checkade in på Länsmansgården i Sunne. Vore synd att säga att stället rockar men det är fridfullt och vackert och ibland är det det bästa som finns:

Jag fick nyckeln till special-barren nere vid Fryken. Jag ser den på håll och blir glad i hela kroppen:

Jag ser den på nära håll och blir ännu gladare i kroppen:

Har jag vedeldad badtunna 5 meter från ytterdörren? Tog medlemmarna i Grateful Dead LSD?

Sen är det dags att dra till Torsby och en bit längre bort än så, faktiskt, till Östmark. Finns det raggare i Torsby och Östmark? Finns det NEDPLANTERADE amerikanare i villaträdgårdarna?

Att åka runt runt runt och dricka fickljummen bira i en amerikanare och lyssna på Elvis, Chucken, Jerry Lee och Little Richard – det är en kultur värd all respekt.

I Östmark besöker jag Memphis Café. Invånarantal i Östmark: 250. Desto större att Memphis Café ligger just där, denna storstilade hyllning till The King.

Jukebox? Check.

Kitsch av bästa kvalitet på väggarna? Check.

Klassiska, svenska bakverk som har sett likadana ut sen 1947? Check.

Storbilds-TV som kör alla gamla Elvis-filmer? Check.

En Cadillac Coupe de Ville på parkeringen? Hur kan ni ens understå er att fråga!

Sen var det rock ’n’ roll och raggarliv i Torsby till andra sidan midnatt. Fanns det kurviga rockabilly-damer på plats? Finns det syre i luften?

Hem och sussa på morronkvisten och senare samma morgon frukost på Länsmansgården under sol och blå himmel.

Ett snabbt stopp på Strandcaféet i Sunne på det för en Gammeldansk och 50 cl Norrland…

Och hem till good ’ol Stockholm.

Nej, era förbannade nykterhetsivrare, det var inte jag som körde. Det var Stefan ”Mighty” Mattsson. Han kör som Ronnie Pettersson körde innan han körde ihjäl sig.

Vad jag vill ha sagt med allt det här?

Dra till SAGOLIKA SUNNE!

… den ena är sunkigare än den andra och jag kan ibland tycka att det finns en charm i det, att sitta där och äta skosule-schnitzel i en inredning från helvetet. Eller en cheeseburgare från i förrgår. Det blir, sagt som en bisats, ännu bättre i USA. Där har de strip-joints efter vägarna. Hade i alla fall när jag var där och liftade från NYC till LA. Och det var inga strippor man ser på film och så. Det var, typ, slitna 37-åringen från trailerparken i ingenmansland. Det var tider det.

Nåväl.

Ibland – till och med rätt ofta – vill man ju faktisk ha nåt fräscht att äta och jag hade bara varit på ett ställe som levde upp till kraven i Sverige.

GYLLENE UTTERN I GRÄNNA

Där kan man få sig en smörstekt röding efter 30 snabba mil i bilen i 180. Där kan man få det godaste grillade på verandan:

Och utsikten skäms inte för sig:

Så här ser det ut inne i restaurangen:

Ja, som sagt, länge har det här varit den enda riktigt bra vägkrog jag varit på i Sverige men nu har jag hittat en till: Dinners i Arboga. Fräscht och gott hela vägen. Flott-bomber är bannlysta på menyn och inredningen är clean.

Man går där i från utan den där tvingande lusten att duscha som så många vägkrogar fyller en med.

Schysst veggo-buffé finnes, liksom getostfylld biff och wok:

Okej, exteriören lämnar en del i övrigt att önska, men, va fan, man kan inte få allt, i synnerhet inte på svenska vägkrogar.