Kärnvapenkrig, cancer, våldtäktsmän, FRA, ja till och med helvetet självt ter sig bagatellartade i jämförelse, för undersökning efter undersökning talar sitt tydliga språk: Svensken skälver ­inför tanken på att leva sitt liv allena.

Den danska fotografen Tina Enghoffs fotobok Eventuella anhöriga (Journal, 2004) dokumenterar en rad lägenheter i Köpenhamn vars ägare dött ensamma, oupptäckta i veckor eller månader, saknade av ingen. Det är hjärtskärande ­bilder på spartanska rum med få prydnader. En ­tavla här, en teddybjörn där. Kanske en färgglad tapet, eller ett lakan med skrikigt mönster.
Små detaljer av personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.
I en intervju med journalisten Benjamen ­Walker berättar Enghoff att livet tycks krympa när man är riktigt ensam, att tillvaron kryper in i hörnen. Bokstavligen. I lägenheterna hon be­sökte­ hade ägarna bara använt ett rum, ibland ­bara en möbel, till allt. Hela tillvaron centrerades kring en soffa, en säng eller en fåtölj. Där levde dessa människor, och där dog de.

Visst kan det finnas kraft i ensamhet, och visst vilar ett romantiskt skimmer över tanken på att leva sitt eget liv, oberoende av andra. Det är inte för intet som Ensamvargen är ett så starkt motiv i litteratur och film. Riktig ensamhet, ofrivillig ensamhet, finns det dock inget vackert med. Den kan äta upp en människa tills där inte finns något kvar.
Så svenskarnas skräck för att plötsligt stå utan vänner, familj och grannar är högst förståelig, för vad – vem – är man utan dem?
Just därför är det så svårt att begripa varför ­vissa av oss sliter så hårt för att barrikadera sig i vår kollektiva lägenhet, Sverige. Varför nio procent vill kapa förbindelser med yttervärlden. Det är knappast någon nyhet att främlingsfientlighet och rasism återigen gjort sig påmind i Sverige. Vi har ett fascistiskt parti i riskdagen. Nazister drar kniv på våra gator. ”Sverige åt svenskarna” skanderas det, och man hör ljudet av någon som drar för persiennerna för att slippa se livet utanför.
Det första steget till sann ensamhet, ­vare sig vi talar om en människa eller en hel nation, är när man inte längre ­vågar ­interagera med främlingar. När ­promenaden ner till Hemköp känns som att vandra genom Getsemane, ­eller när tanken på flyktingar från ­Syrien väcker panikkänslor. Då är det dags att göra något åt sitt liv.

Om vi inte rannsakar oss själva och gör vad nu motsvarigheten till att gå en kvällskurs i spanska är för en nation, så kommer historien passera oss förbi. När resten av världen i framtiden kommer på att, ”Oj, bodde det inte några där uppe i norr förut? ­Undrar hur de mår?”, så kommer de bara att hitta ett tomt och öde land. Som om befolkningen ­liksom har krupit ihop i sig själv och försvunnit.
Här och var kommer det stå en färgglad ­midsommarstång, eller en skrikig dalahäst.
Små detaljer av ­personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga.
Äter: Ost.
Läser: Fantasyböcker.

7 snabba!
Helvetet på jorden måste vara …
… att sitta på Guantanamo.

En person jag gillar skarpt är… 
… Lars-Åke Åström, generaldirektör vid Riksförsäkringsverket 1969–1981, för att han i januari 1974 påbörjade en enmansutredning som 1976 ledde till förslaget om fem veckors lagstadgad semester.

Jag ångrar aldrig …
… tid tillbringad i en bokhandel.

Mitt vackraste drag är…
… svårt att se just nu.

Rättvisa för mig betyder …
… att man får vad man förtjänar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… köpa en massa onödiga saker. Och ost.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
…ta semester.

Moderaterna har gjort en valfilm där de konstaterar det rätt uppenbara,­ att Alla behövs. I filmen berättar­ Fredrik Reinfeldt om en thai­kiosk som drivs av en kvinna och hennes barn. Med inlevelse beskriver statsministern hur de här människorna, förutom att de fyller hungriga magar med Pad Thai, också skapar en meningsfull tillvaro och bidrar med värdefulla skatte­kronor till staten. För att nattbussar ska kunna rulla och systemet ska fungera.
Jag såg den på jobbet en vanlig onsdageftermiddag och kände efter fem sekunder hur ­ögonen började vattnas och halsen tjocknade. Jag kan inte stoppa tårarna. I opartiskhetens namn: jag gråter också av Olof Palmes jultal från 1972. Jag fick hålla mig för att inte börja gråta när jag såg Lisbeth Palme med familj på en ­konsert i Maria Magdalena kyrka.
Jag är helt enkelt en bölfia.

Jag har gråtit mig igenom två Beyonce-konser­ter. För att hon är så stark och snygg och varm och sammanbiten och proffsig och för att hon måste ha slitit så hårt för att bli så bra som hon är. Jag gråter för att hon verkar så kär i Jay Z. Jag har gråtit mig igenom ett antal Bruce Springsteenkonserter, över alla fans totala hängivenhet. Gråter över att bandet hängt i hop så länge och sett varandra starka och svaga, gifta sig, skilja sig och dö.
Jag gråter över den beridna högvakten, folk som ser ut att vara papperslösa, gråter över Ikea-reklamen när alla byter sängplatser. När Daniel höll sitt tal till Victoria på bröllopet ­hulkade jag från magen.
Att Moderaterna väljer ett så sentimentalt ­tonfall i sin valfilm är begripligt. Det är först när du får människor att känna något som du får ­deras uppmärksamhet på riktigt, det vet alla som arbetar med kommunikation. För att bryta igenom mängden av bilder och budskap i dag krävs helt ­enkelt en hög nivå av känslor, vilket tar sig mer och mer extrema former. Volvos Zlatan-reklam – eller Zlatans Volvo-reklam, beroende på hur man väljer att se den – är kanske det grövsta exemplet. Vildmark, snö, barn, nationalsång, muskler, tystnad, styrka och bilar i en enda magnifik känsloröra. Upp med ­handen den som inte ­kände tårarna komma.

Förr i tiden, på 70- och 80-talet när jag var liten, fick man ibland höra att man skulle spara sina ­tårar tills man bättre ­behövde dem. Begriplig inställning hos en ­generation som ­upplevt två världskrig på nära håll och nu såg ett barnbarn snyfta över Lilla ­huset på prärien. De gamla ­hårdingarna hade förmodligen känt sig mycket vilsna i en nysentimental tid där man rörs till tårar av en thai­kiosk i en ­förort.

Veckans krönikör
Namn: Karin Magnusson.
Ålder: 42.
Familj: Man, två barn och katt.
Bor: Vasastan, Stockholm.
Gör: Programledare och producent.

6 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid …
… yoghurt. Jag skulle kunna äta yoghurt tre gånger om dagen.
En låt alla borde lyssna på är …
… I look to you som R Kelly sjöng på Whitney Houstons ­begravning. Det blir inte sorg­ligare än så.
Min vision av himlen är …
… harmoni.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag tänka …
… att hon kommer klä sig bättre när hon är 42.
Tråkigaste hemmasysslan …
… dött lopp mellan att ­sortera strumpor och tömma diskmaskinen.
Ser fram emot…
… att det blir maj så jag får åka på ridhelg till Spanien med tre tjejkompisar.

De stora tänkarna, de som uppfann ­saker som revolutionerade våra liv på riktigt – hjulet, glödlampan, ­telefonen, bilen, antibiotikan, boktryckarkonsten, glasögonen – kan man ju inte bli avundsjuk på.
Inte de mer småskaliga entrepenörerna heller.
Firade jul och nyår i Thailand och beundrade smartheten hos den krogägare som hade en tam liten apa på sin strandservering på Klong Dhao Beach på Koh Lanta. Då Pad Thai, en Tom Kha-soppa eller vad man nu föredrar, kostar och smakar ungefär likadant överallt, men var tror ni barn­familjerna samlades för att alla 3–7-åringar ­skulle få gulla, leka och fotograferas ihop med apan ­under lunchen?
Gränsen för vad jag tolererar heter Michael J Mosley.
Gränsen går vid hans 5:2-diet.
Denne 56-årige brittiske journalist, tv-profil, läkare och författare har gjort sig en förmögenhet på att packa om sådana självklarheter som att folk går ned i vikt om de äter mindre, eller mer sällan.
Hur kan detta trams få så mycket uppmärksamhet och gratisreklam? Är chefredaktörerna på all världens tidningar överviktiga?

Kan Mosley, så kan jag. Här ska smidas medan (dum)järnet är varmt. Nu jäklar ska jag slå mynt av 2x-metoden®.
Tillbaka till Thailand. Såg ju hur folk led på stranden och vid poolen. Hur de smörjde in sig med svindyra solkrämer, för att inte bli brända, fast de egentligen vill bli brända, så att de kan komma hem och skryta med sin Ranelid-bränna.
Finns det något tråkigare än att ligga och sola?
Själv har jag i åratal i Grekland och Thailand praktiserat 2x-metoden®.
Är stranden, som på Koh Lanta, 2 kilometer lång, blir det alltså 2×4 kilometers promenad ­varje dag.
På med badbyxor. Ingen solkräm, det är bara lurendrejeri. Miljögifter, parfymer och annan skit. Sedan är det bara att börja promenera.
På Koh Lanta var det först 2 kilometer mot ­solen. Kisa med ögonen. Inga solglasögon, det ger märken i ansiktet. Man går medvetet långsamt. Funderar på viktiga saker i livet; kvinnor, vad det ska bli av barnen, fotboll. Ger fin färg i ansikte och på mage och bröst. Efter en halvtimme vänder man hemåt. Ryggen får sitt.
Repris på eftermiddagen. Solen har flyttat sig. Ger färg på höger respektive vänster sida.

Efter bara några dagar kändes det som att jag hade fått massor av följare. Ungefär som på Twitter, fast IRL, klädda i bikini och badbyxor. Mot slutet av semestern var det en folkrörelse. Två gånger om ­dagen. Och alla precis lagom solbrända.
Detta var bara startskottet. Till sommaren kommer boken. 2x-metoden®: Hur man blir solbränd ­utan att bli uttråkad. Praktiska tips och roliga semesterkåse­rier. Låter tuffare på engelska: The Two Times Method®: How to get a sun tan with­out being bored. Grekiska upplagan­ – Dipli methodos®: Pos tha maurizis horis na varethis – bör vara klar så jag kan signera den under ­semestern på Antiparos.
Återstår nu bara att Ann-Marie Skarp på Piratförlaget har återhämtat sig efter På spåret och ringer och ­berättar hur stort förskottet blir. Sedan är det bara, som vi ­journalister sa förr i tiden, ­papper i maskin…

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson.
Ålder: 59.
Familj: Olle, 15, och Greta, snart 14.
Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Söder i Stockholm.

5 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid … 
… en flaska champagne, därför att det kan när som helst hända något som är värt att fira ordentligt.

En låt alla borde lyssna på är …
… Som om du var här med Eldkvarn, därför att den är essensen av Pluras genialitet, både musikaliskt och textmässigt.

Min vision av himlen …
… är nog bara delvis som i filmen Gravity. Det är säkert väldigt tyst. Fast ingen Sandra Bullock som hoppar runt i rymddräkt …

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag säga:
”Trender kommer- att komma och gå, men din Beatles-fristyr kommer alltid att -bestå”.

Plötsligt utbrister Gunilla irriterat:
– Men, VEM behöver en ”dekorationsstege”?

Hon layoutar veckans pryluppslag och är duktigt upprörd över onyttan av det hon kallar ”det mest värdelösa” hon sett på länge. Söndags handy man, Kristofer, är rörande överens:
– En stege som man inte kan klättra på? Vad är det för dumheter?

Ordet ”dumheter” får Hanna att tända till och fyra av moteld. Hon smattrar fram den provocerande åsikten att möbelklassikern herrbetjänt då inte heller förtjänar att få finnas:
– Den är varken någon herre eller betjänt och gör alltså inte sitt jobb. Va, va?!

Föremålet för den affekterade ordväxlingen är alltså en inredningsdetalj, i mina ögon en tämligen harmlös sådan. Hos mig väcker den inget ont blod, knappt några känslor alls. Jag försöker tona ner tvisten med att den korrekta termen kanske borde vara ”klädstege”? Tanken är väl att använda den i stället för krokar för persedlar eller handdukar som kanske annars bara dräller runt? Mitt inlägg stöttas med värme av Emma:
– Ja, för alla varken kan, eller vill, borra i sina väggar.

Nu är redaktionen definitivt delad. Kristofer och Gunilla versus Hanna och Emma. Det är som vanligt, med andra ord. När vi på Söndag diskuterar, avhandlas allt från söta Youtube-kissemissar till rysliga rasistattacker och debattvolymen är tidvis så hög att vår systerredaktion, Härligt hemma, försynt ber oss dämpa den några snäpp.

Ibland är vår jargong mer än lovligt fjantig, men enligt Samuel West, kreativitetsforskare vid Lunds universitet, är det helt i sin ordning, till och med önskvärt. Hans studier visar att medarbetare känner större jobbglädje, grupptrygghet och presterar bättre på en arbetsplats som tillåter flams och trams.
Så, den där ”värdelösa dekorationsstegen” fyller, trots allt, en mycket viktig funktion. Eller vad säger du, Gunilla?

Jag skulle ha skrivit den här kolumnen i går, men något kom emellan.
Något, som i House of Cards, en serie på det beroendeframkallande Netflix.
För en billig penning, 79 kronor i månaden, kan man förlora kontakten med verkligheten på ett mycket effektivt sätt.
Jag skulle också ha njutit av en 16-rätters middag för några dagar sedan, tillsammans med ­någon jag tycker mycket om. Men jag satt mest och funderade på varför Claire i ovan nämnda serie kämpade som ett djur med att förstöra två människors äktenskap. Jag fick inte ihop det.
Och förra veckan var jag på skidsemester i Hundfjället. Det vi diskuterade mest innan av­resan var inte vilka backar vi skulle åka, eller ­vilken mat vi skulle laga. Det var hur vi skulle ­lösa problemet med att det inte fanns internet i stugan. Vem som skulle vara ansvarig för att tillräckligt med Big bang theory-avsnitt fanns tillgängliga för våra fyra kvällar i fjällen.

Jag tog upp det här i går med en av mina bästa vänner, som precis fått sitt första barn. Hon ­berättade hur rädd hon var att skaffa Netflix, att hon skulle vara så inne i Modern family att hon knappt hörde barnets gråt, att familjen Pritchetts avkomma skulle vara mer intressant än hennes egen.
Jag förstod.
Jag ringde en annan vän.
Vi började prata om kärlek, om att träffa ­någon igen efter en separation. Hon sa att ­hennes drömbild av en lyckad lördagskväll var att sitta själv hemma med en skål godis och fem bra avsnitt av Orange is the new black, eftersom ”Piper Chapman skulle aldrig göra henne besviken så som en tråkig dejt skulle kunna göra”.
Jag förstod.
Vår konsumtion har förändrats, och på sätt och vis, våra liv med den.
För tjugo år sedan var jag och min vän Angela besatta av Beverly Hills. Så till den grad att vi var ute i min trädgård och pratade om vad som skulle hända mellan Brenda och Dylan så passionerat att vi missade att avsnittet drog i gång på teven där inne.
Nu behöver vi inte vänta, inte längta. Det vi vill ha finns där.

Poängen med Netflix är att de släpper allt på en gång. På alla hjärtans dag i år fanns den plötsligt där. Hela andra säsongen av House of Cards. På ett bräde. Vassego.
Jag gick in på Twitter samma dag. Inläggen handlade inte om Valentin, rosor och kärlek. ­I stället handlade de om serien. En oas av hashtags i stil med #bordejobba, ­#störmiginte och #barnvaktsökes.
Jag tittar på klockan. Det är en timme och tre minuter till jag ska lämna den här ­kolumnen. Det är fyra timmar kvar till min gäst sätter sig på ett tåg för att åka härifrån.
Han kommer förbi och frågar hur lång tid jag ska jobba.
Vi borde hinna minst två ­avsnitt till, säger han.
Jag börjar skratta och frågar vad vi gjorde senast han var här och hälsade på.
Han rycker på axlarna.
Telefonen plingar till. Min vän Simona närmar sig slutet på andra säsongen.
Tjugo år sedan jag och Angela stod på gräsmattan och räknade minuterna till vår serie. Jag inser att jag är lika besatt nu som då. Men att jag nu, som då, ­åtminstone delar det med någon. Så det får vara okej.
Nu får ni ursäkta mig. Jag har en dejt med Frank Underwood.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 34.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Reporter och kolumnist.

5 snabba!
Helvetet på jorden…
… måste vara att födas i fel land. Jag har nyss tillbringat en månad med att träffa människor som har dragit just den nitlotten i livet.

Jag ångrar aldrig …
… när jag går på magkänslan.

Mitt vackraste drag …
… är min nyfikenhet. Inte a’la Nicke Nyfiken, utan mera ”Jag skulle vilja lära känna dig”. Folk märker när du bryr dig.

Rättvisa för mig …
… betyder jämställdhet.

Vann jag en kopiös mängd pengar …
… skulle jag packa väskan och åka på en sjuhelsikes reportage-resa med min kollega Andreas Bardell. Vi har några idéer som skulle bli så fantastiska, men som är för dyra att genomföra.

Nä, det blev inget Vasalopp för mig i år heller.

Missade anmälningstiden.

Jo, faktiskt. Platserna tog ju slut redan efter tio minuter när de släpptes i mars förra året.

Inte nog med det. Till slut fanns det inte ens platser kvar till Öppet spår eller någon av de andra många varianter som körts den här veckan.

Men så handlar det om det äldsta, längsta och största skidloppet på planeten.

15 800 åkare hasar sig de nio milen mellan Sälen och Mora. Men hur många som faktiskt ­tar sig i mål
vet jag av naturliga skäl inte när detta skrivs.

Vad jag däremot vet är att sammanlagt 66 800 åkare kört i spåren under det som numera går under beteckningen Vasaloppsveckan.

Det är imponerande siffror.

Men när jag läser intervjuer med de som åkt loppet tidigare kan jag inte låta bli att undra varför.

Arthur Häggblad till exempel. Han vann Vasan ­fyra gånger på 1930- och 40-talet och var en av sin tids främsta skidåkare. Och en av de färgstarkaste. Efter målgång gratulerades han vid ett tillfälle av Bernhard Eriksson, tidigare statsråd och senare landshövding, som frågade hur det varit i spåret:

– Åk själv, gubbjävel, så får du se hur det känns.

I en radiointervju efter ett annat lopp fick Arthur Häggblad frågan om han ville hälsa till någon via etern.

– Ja, skidlöpning är ett hundliv, jag önskar jag ­vore död. Hälsa till vem fan som helst.

Och det var det nog ett rent helvete i spåren på den tiden. Hans generation körde med tunga trä­skidor som säkert vägde två, tre gånger mer än mina plastlaggar. Ändå var Arthur Häggblad den första åkaren under sex timmar när han vann 1933.

Jämfört med den tidens hårdingar har man ju inte så mycket att skylla på.

Dessutom har väl snart varenda människa åkt de där milen någon gång.

Kungen två gånger, till och med.

Och det var ändå innan hovet började säga att han slutat röka.

Aftonbladets fotbollskolumnist Robert Laul åkte Vasan 2011 iklädd babyrosa sparkdräkt.

Aldrig mer, sa han efteråt.

Inte om kläderna, alltså, utan om loppet.

Vasaloppet är en trevlig folkkär klassiker för de som tittar på, sa han.

– Vi andra, vi som åker, är idioter.

Jag tog till mig det där.

Visst, det ser ju så lätt ut när täten glider fram
i bekväm moppefart. Men för de övriga 15 000 verkar det mest vara en långsam bakhal plåga med fler backar än man trodde, kramp och blåbärssörja på kläderna.

Årets lopp var det 90:e sedan starten 1922. Sammanlagt har en miljon människor åkt i spåren.

Men ännu inte jag.

Det mesta tyder dock på att detta jätte­spektakel fortsätter att ge mig dåligt samvete länge till.

När detta skrivs har en rad skidtävlingar i södra Sverige fått ställas in på grund av snöbrist. Men klimatförändringar är än så länge inget som drabbat Vasan, även om medeltemperaturen faktiskt ökat någon grad i spåret sedan starten 1922.

Mora ligger så pass långt norrut att normaltemperaturen i början av mars fortfarande ligger långt under nollan. Bara två gånger sedan starten har loppet ställts in på grund av snöbrist, 1932 och 1990. Någon större risk för barmark den första söndagen
i mars är det inte under överskådlig tid.

Så jag får nog dras med mitt dåliga samvete så här års tills jag slutligen står där på startlinjen och undrar vad jag gett mig in på.

3 snabba

i mitt kylskåp finns det alltid … 

… pesto. Det är som vuxen-ketchup.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till mig själv att klippa mig och skaffa ett jobb, för fan.

Jag skulle vilja skälla ut …
… den eller de som sätter lärar-lönerna, eftersom dagens lönenivå är löjligt låg i förhållande till hur svårt och -viktigt -jobbet är.

Min engelska svägerska, Kirsty, som är på Sverige­besök med sin familj, utbrister fascinerat:

– You Swedes are so clever, you all speak ­perfect English!

Ja, jo. ”Perfekt” är väl kanske en vag överdrift, men visst, min bild är också att de flesta av oss konverserar hyfsat obehindrat, vilket brukar imponera på omvärlden.

I synnerhet på britter, som visserligen pluggar andra tungomål i grundskolan, men sällan rabblar oregelbundna franska verb i vuxen ålder. Varför skulle de? Engelska är ju världens mest spridda språk och ett så kallat lingua franca, som enligt Nationalencyklopedin, är den ”tekniska termen för språk som brukas mellan människor med olika modersmål”. Nu vet ni det.

Men fenomenet ”engelskfobi” är måhända fortfarande okänt för er. Bland alla språkbegåvade svenskar döljer sig ett gäng, som visserligen trevande kan be om hjälp om de går vilse på Oxford Street, men som får tunghäfta när det dimper ner ett utländskt studiebesök på jobbet.

Den här skrajsenheten har läraren Janine Leeg uppmärksammat, genom att hålla kursen ”Dare to speak English” på Folkuniversitetet. Hon berättar att språkrädslan ofta sitter i sedan barn­domen, då en fröken eller magister ­kritiserat uttal eller fel ordföljd på ett synnerligen okänsligt sätt. 

– Många känner sig generade, de skäms och är frustrerade, säger Janine och menar att svenskarnas internationella rykte som språk­genier, spär på känslan av misslyckande.

Är du en av dem som dånt spik inglish och vill göra något åt saken? Bläddra fram till ­sidorna 34–38, där du hittar Janines smarta tips på hur du löser upp några av dina lingvistikknutar.

Annars kan du alltid hoppas på att svenska blir nästa lingua franca.

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, fast hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis bredvid min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den. Ni vet hur det är: Det är alltid lite för mycket på jobbet, komptimmarna äts upp av föräldramöten och ”cancer drabbar inte mig”.

Dermatologen kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag.

Fyra och en halv timme senare ligger jag framstupa på operationsbordet, skakad och hjälplös som en strandad val. Hudläkaren visar kirurgen hur mycket han ska skära innan hon lutar sig ner mot mig och säger:

– Min kliniska bedömning är att du har malignt melanom.

Det tar 19 dagar innan jag får veta om läkaren har rätt. Det har hon. Analyssvaret visar att den bortskurna hudslamsan är malign, men också att cancern inte har hunnit växa så djupt. Jag ­behöver varken strålning eller cellgifter, men kirurgen vill ta ytter­ligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Jag kom lindrigt undan. Annat var det med Malin Lönn Wretling, som drabbades av en aggressiv bröstcancer och tvingades genomgå en supertuff cytostatikabehandling. I dag är hon botad och säger i ­Söndag att hon ­aldrig kommer att tycka att det är hemskt att bli äldre.

Inte jag heller, det motsatta scenariot är ju tämligen förfärligt. Så var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-­tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den. Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Mamma, snälla, kan vi äta krustader i kväll?
Ibland måste jag nypa mig själv i armen. När jag ser barn som ligger och skriker på golvet på Ica, eller apatiskt svarar köttbullar på frågan vad de vill äta. Jag slipper det.
Jag är välsignad med en minigourmet till dotter.
Inte vet jag vad era sötnosar vill ha till fredagsmys men vår sexåring börjar redan på morgonen slicka sig om munnen och förankra sina preferenser:
Krustader med Skagenröra, små brunsvarta, lite­ skrynkliga oliver från Provence, Parmigiano-Reggiano (i robusta bitar), och så favoritchipsen på skånsk Bjärepotatis.
Hon är redan stammis i husmanskosthörnet i stans saluhall som Gud förbjude att vi lämnar utan ett gäng jordgubbar doppade i choklad och kokos.
Havskräftor, löjrom på rårakor, franska macaroner i smaken karamell …

Dotterns smakvanor kan ibland – ur fiskpinne­perspektiv – ta sig groteska ekonomiska uttryck. Men det är värt varenda krona att följa hennes smaklökars utveckling, och en ynnest att ha med henne på restaurang. Senast valde hon knaperstekt anka med tre pumpavariationer. När nästan hela tallriken var länsad råkade självaste prisbelönte kocken gå förbi, tvärstannade och satte sig på en pall bredvid henne.
– Tyckte du om det där?
– Jaaa …
Jag är välsignad med en livsnjutare på sex år vars ögon glittrar när fest kommer på tal. Och som är den första att utbringa en skål för att starta partyt.
Visst får även vår dotter ibland psykbryt efter ketchup, Hönökaka och kaviar. Hon är mänsklig. Ketchup gör henne obeskrivligt lycklig.
Två matintresserade föräldrar till trots går barns smak tydligen sin egen, förunderliga väg. Ibland tvärs över jordklotet.
Eftersom vår dotter är adopterad från Kina var det inte självklart hur, eller ens om, övergången till våra smaker skulle gå. En något överspänd oro, skulle det visa sig.
Sjunde kvällen i Peking spelade vi högt och ­bokade bord hos en före detta matematikprofessor som hade öppnat gourmetkrog influerad av det gamla kejsar­köket. Med haklappen på plats toppade vår älskling sin kvällsmat med den kinesiska specialiteten snögroda, serverad med skum i ett shotglas.
Åttonde kvällen gjorde vi helt om och tog taxi till en italiensk krog i finanskvarteren. Hur det gick finns det också bildbevis på: Bolognesesås runt den söta puss­munnen, sneglandes på mammas glas med pinot noir.

Nej, hon dricker inte vin. Så klart. Men hon har fått doppa lillfingret i en flute under en ­resa till Champagne.
– Gott, mamma!
Samma välsignelse har drabbat oss när det gäller hennes musiksmak. Sean Banan står högt i kurs i Mello­-tider, men annars svävar vi mest runt som i en skön medelhavsk 60-talsfilm hemma hos oss.
– Mamma, vill du lyssna på jazz, ­Pavarotti eller Volare?
Alltså, Volare som i den italienska slagdängan från 1958! Och si, hon kan refrängen på italienska. Volare, oo, cantare, oooo.
Ännu härligare blir det när ­hennes båda passioner mat och musik krockar.
En lördag hade mamma och dotter avnjutit köttbullar med lingon och saltgurka i två bar­stolar i saluhallen och var mätta och lyckliga. Den senare tydligen så lycklig att hon var tvungen att skråla ut sin glädje.
– Voooolaaaaaare …
Det blev en oväntad musik-kulinarisk upplevelse. Som lät så mycket bättre än Ica-skriken.
Jag är välsignad, med en musikalisk ­gourmet.

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 47.
Familj: Man och 6-årig dotter. Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Gör: Är nyhetsreporter.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid … 
… marmelad av Mirabelleplommon. Till nygräddade pannkakor och pressad citron.
just nu kan jag inte sluta tänka på …
… färgnyanser med namn som Hardwick white, Orangery- och St Giles blue. Ett -måleriprojekt hemma har spårat ur.
En låt alla borde lyssna på är…  
… Rainy night in -Georgia… därför att den för-gyller det gråaste februariregnet.

Hjälp. Telefonbruket går inte att hålla på en lagom nivå. Det blir missbruk. Vi måste klippa laddarsladden helt. Annars tar telefonerna över. Det är hårt, jag vet. Men det är som med spriten.
Nyligen sa Sven Andréasson, professor i socialmedicin, att alkoholberoende personer inte ­behöver sluta dricka helt. Det går att lära sig att dricka med måtta. Myten om att man måste bli absolutist leder till att många av de 600 000 svenskar som dricker riskabelt inte söker hjälp.
De som tjänar pengar på beroendevård gick i taket medan andra forskare svarade att jo, vissa få som dricker för mycket kan lära sig dricka måttligt, men inte de vars nervsystem ockuperats av kung sprit.
I princip var det ingen som ville höra Andréassons tes.

Jag misstänker att traditionalisterna har rätt. Åtminstone om vi jämför med ett annat, må­hän­da mindre farligt, missbruk som dykt upp ­efter den största revolutionen i våra liv sedan … ja jag vet inte … elektriciteten? Världen har blivit helt ­annorlunda sedan internet kom, och i synnerhet efter explosionen av smarta telefoner.
Att ”knarka dvd-boxar” är passé, i dag knarkar vi smartphones.
Att det leder till att våra barn aldrig kommer att lära sig läsa böcker tar jag för givet, men också till att en massa fysisk gemenskap går förlorad när alla sitter med varsin platta där vi förr satt framför tv:n ihop eller ännu tidigare läste en bok i grupp. Eller – pratade! Minns ni när vi pratade med varandra? Minns någon ens hur vi levde före sms? Jag antar att vi måste ha ringt varandra då. Nu sitter vi på bussen eller går på gatan i våra helt egna världar, exakt de världar vi valt själva.
Författaren Bengt Ohlsson kallade det träffande för ”frånvarons gemenskap” i ett Dagens ­Nyheter-kåseri den 26 januari. Så konservativt, men så sant.
Den smarta telefonen är ljuvlig. Vi kan ständigt prata, gilla, läsa, tycka och svara. Vi kan se våra ­filmer och lyssna på vår musik och jag skulle ju ­bara googla en grej – men när jag tittar upp igen inser jag att det gått 20 minuter och bredvid mig sitter min fru med sin telefon, på andra sidan ­sitter ett barn med sin läsplatta och framför tv:n sitter två andra barn och tittar på Smurfarna.

Precis som sprit är ljuvligt i lagom dos är ­mobilen ljuvlig i lagom dos. Men det går ju inte­ att surfa lagom! Det är lätt att bara dricka två stora stark, att surfa i ­bara 30 minuter om dagen är omöjligt. I telefonen fastnar man, det händer så mycket där­inne. Och plötsligt sitter man på parkbänken utan barn och ­familj men med fyra olika dator­skärmar framför sig …
Varje ”gillar” man får är en ­liten dopaminkick. Och de är ju en utmärkt barnpassare när man själv är trött. Vill du spela Toca Boca på min telefon, kära barn (så kan jag kolla nyheterna i lugn och ro på en annan skärm)?
Mitt problem är att det är mitt jobb. Som journalist förväntas jag hänga med. Jag kan inte lägga ­telefonen på hyllan och nöja mig med att läsa ­papperstidningarna dagen efter allt hände. Så jag är fast.
Men du? Vad har du för ­ursäkt? Eller tillhör du den lilla skara som faktiskt kan hålla ­telefonbruket måttligt?
Grattis, du är unik. Njut.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Virtanen.
Ålder: 42.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn.
Bor: Södermalm, Stockholm. 

5 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid…
… finkorv, typ äkta salsiccia eller chorizo. Då kan man alltid laga någon mat.
En låt alla borde lyssna på är… 
… The times they are a-changing med Bob Dylan därför att den ständigt är aktuell.
Min vision av himlen är… 
… en sandstrand i solen där det är så dyrt att surfa att jag lämnar telefonen på hotellrummet.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag säga … 
… ”Var inte så orolig grabben, det kommer att ordna sig, men plugga ordentligt”.
Jag skulle vilja skälla ut … 
… Plura Jonsson för att han ägnar tiden åt att vara kock i stället för att göra konstverk med Eldkvarn. Men jag unnar honom tv-pengarna.