Före en bjudning frågar jag alltid: ”Är ni allergiska mot något eller finns det något ni avskyr att äta?”. Undringen är inte Einstein-smart, direkt, men garanterar att kvällen inte ska fallera på grund av att en, eller flera av gästerna, petar bort valda delar av måltiden.

Jag är själv är glutenintolerant och har vid flertal tillfällen missat att påpeka detta i förväg. Det gör mig inget, jag är van vid att skippa pastan, brödet eller den mjölredda såsen. Däremot generar det värden/värdinnan hur mycket jag än bedyrar att fadäsen är min, inte deras.

Andra matkänsliga individer är förmodligen bättre än jag på att informera om sina allergier, men är oftast allt för artiga för att outa ingredienser som får dem att känna avsmak.

Mina kolleger Kristofer och Gunilla, till exempel, skulle få spunk om de blev serverade chèvre chaud, eftersom getost i alla dess former får deras smaklökar att vilja begå harakiri. Det råkar jag känna till, eftersom en hätsk ”för och emot chèvre”-debatt drar igång på redaktionen så fort någon näns säga ”bä”.

En annan kompis är inte bara minst lika ondsint inställd till den franska delikatessen, han fullkomligt hatar bläckfisk. Passionerat. Det hade jag aldrig vetat om jag inte frågat, och vår senaste tête à tête hade blivit en intressant sittning om jag hade haft calamari fritti på middagsmenyn. Hade han smygspottat ut tentaklerna i servetten? Eller artigt svalt och kastat upp i toan, månne?

Nu, till alla er som planerar att laga middag till mig: Jag äter allt – utom gluten, konserverade fiskbullar, orm och ål. Vill ni göra mig riktigt lycklig, så bakar ni glutenfritt bröd. Gärna baguette. Receptet hittar ni på sidan 58.

À bientôt!

När jag har trubbel att få fart på pennan för att skriva den här krönikan, har jag ett knep: Jag googlar på kändiscitat i ämnet som jag vill ta upp. Oftast hittar jag putslustigheter som – även när de handlar om allvarliga saker – får mig att småle.

Inte den här gången.

Temat är skilsmässa, och den festligaste (nåja bitterroliga) meningen finns på sajten brainyquotes och lär ha sagts av humorgeniet Robin Williams: ”Ah, skilsmässa … ordet härstammar från latin och betyder att slita ut en mans könsorgan genom hans plånbok.”
Annars är det mest pina som stjärnorna förknippar med sina sönderfallande äktenskap: ”En skilsmässa är förmodligen lika smärtsam som döden”, har Star Trek-skådisen William Shatner, sagt och får medhåll av författaren Margaret Atwood: ”En skilsmässa är som en amputation: Du överlever, men det finns mindre av dig”. Fitnessfantasten Jane Fonda blev deprimerad efter uppbrottet från make nummer två, Tom Hayden: ”Jag blev så knäckt av min andra skilsmässa att jag fick ett nervöst sammanbrott”, medan actionhårdingen Val Kilmers formulerar sin sorg kort och koncist: ”Det finns ingenting bra med en skilsmässa”.

Ja, det gör ont att bryta upp från en lång relation. Särskilt för män, menar Ola Ringdahl, författare till nya boken Det blir bra – en manual för nyskilda män:

– Jag blev överraskad över att det blev så ensamt och tyst, berättar han i Söndag: http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article17654957.ab

För oftast är det kvinnan som står för det sociala klistret i relationen. Det är hon som bjuder till familjemiddagar och kommer ihåg släktingarnas födelsedagar. Vid en separation är hon omgiven av vänner, medan hans kalender ekar tom, konstaterar Ola, som skilde sig för tio år sedan och som nu vill hjälpa killar genom krisen:
– Det är ingen katastrof att skilja sig, säger han och får halvt medhåll av Monica Belluci, italiensk skådis och modell: ”Det är alltid en tragedi när människor skiljer sig. Samtidigt, om de fortsätter tillsammans kan det sluta ännu värre.”

Se där. Två halvpositiva skilsmässocitat.
Till slut.

Så fort maken kommer hem från jobbet ställer han frågan:
– Vet du vad den främsta dödsorsaken bland ungdomar är?
– Trafikolyckor, säger jag tvärsäkert.
– Fel, säger Dan.
– Cancer?
– Nej. Självmord.
Va? Jag känner hur jag tappar hakan. Och modet. Är det sant?

Ja, tyvärr. Dan och hans brandkårskolleger har precis lyssnat på en föreläsning inom SPIS-projektet (suicid prevention i Stockholm) och fått veta att antalet självmord i Sverige har sjunkit sedan 1980-talet. Utom i gruppen unga 15–24 år, där de tvärtom ökar, och i dag alltså är den primära orsaken till att ett liv släcks.

Bakom siffrorna i statistiken finns Sigge Ekman, 16. I augusti förra året bestämde han sig för att det bara fanns en utväg, utan att någon i hans närhet hade anat hur dåligt den skojfriske killen mådde.

– Han måste ha varit världens bästa skådespelare, säger hans pappa Mikael i ett reportage som publicerades i Söndag den 22 september:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17491359.ab

Familjen väljer att berätta om Sigge för att att andra ungdomar i samma situation ska orka ta hjälp.

– Vi måste underlätta för dem genom att våga prata om det, säger Sigges mamma Ursula.

Sannerligen. Det är dags att sluta tassa kring ämnet och i stället lära oss hur vi ska göra om någon i vår närhet är deprimerad och/eller suicidal. På föreningen Minds hemsida läser jag:
”Gå inte med på att hålla någons självmordsplaner hemliga. Bekymra dig inte över att du kanske förstör en relation om du känner att det finns fara för livet. Det är bättre att förlora en vänskap genom att bryta ett förtroende än att gå på en begravning.”

Så: Reagera och agera!
Allt annat är otänkbart.

Jag är usel på att carpa. Att carpa kommer från det latinska uttrycket ”carpe diem”, fånga dagen eller njuta av dagen, som de flesta lärt sig av den där filmen om internatskoleungdomar med Robin Williams, Döda poeters sällskap, från 80-talet.

Själv fångar jag inte dagen, jag rusar förbi den.

Jag rusar förbi allt. Jag är dålig på mindfullness och att andas. Jag är hopplös på att göra saker sakta. Jag jäktar, stressar – oftast, närmast alltid, helt i onödan. Måste få saker ur händerna.

Till exempel: Om middagen ska dukas av och diskmaskinen fyllas gör jag det supersnabbt, måste bli av med det, vill bli av med det. Kanske är just den saken en fråga om ett analretentivt drag, att jag inte kan koppla av förrän allting är i ordning, rent och snyggt.

Men att jag går väldigt fort till bussen för att komma till jobbet finns det ingen rimlig anledning till. Jag har ingen brådska, det rör sig om maximalt en minut jag tjänar in, jag borde gå lugnt och njuta av det fina höstvädret, titta i skyltfönster, stanna och ta en kaffe, inte bara säga ”tjena hej” till någon bekant och rusa vidare utan i stället stanna och småprata, ja carpa! Men jag har fått för mig att jag måste komma fram snabbt.

Det är stört.

Vägen är ingenting för mig, målet är allt.

Ungefär som när jag krattar löv. Det går med en sabla fart. Medan andra, sundare människor passar på att njuta av naturen, känner lugnet och därmed dessutom slipper ryggont.

Detta är en defekt jag är trött på. Det kan inte vara hälsosamt för kärl- och hjärta. Dessutom äter jag fort. Och dricker fort. Och klär mig fort. Och duschar fort. Och twittrar fort. Jag tänker fort också (och ibland rätt).

Men det finns en sund motsatt sida.

Jag är nämligen jättebra på att göra ingenting. Jag kan jag ligga helt still i soffan och titta på tv ­eller läsa en bok i flera timmar. Då stressar jag ­inte alls. Då carpar jag. Men sedan är det full fart igen.

Jag är antingen PÅ eller AV.

Är jag ensam om det här? Jag känner mig rätt ensam om det här. Jag tycker att de flesta i min omgivning tar det piano, har ett jämnt och behagligt tempo. Men så kan det väl inte vara? Det finns inget annat som är särskilt unikt med mig.

Men jag har blivit bättre, sakta blir jag bättre. Det beror på barnen. Vi vuxna ska inte tro att vi bara lär dem, de kan också lära oss.

Det går inte att jäkta små barn. Barn är långsamma, de lever i sin egen luddiga mysiga värld. De har aldrig bråttom till jobbet. De tar inte på sig overallen trots att det faktiskt är bråttom till förskolan. Och desto mer jag försöker jäkta upp dem i mitt tempo, desto mer carpar de, även kallat trilskas i detta fall.

Barnen kan bli min kur, mitt bote­medel, mina läromästare i hur man ­lever livet, fångar dagen, tar det piano, njuter mer av det lilla i till­varon och inte är antingen på eller av utan fördelar dessa två ytterligheter till en lagom mittenfåra.

Barn är mästare på att carpa. Barn är över ­huvud taget mästare på att leva. En gång var jag också ett barn som ­seglade lugnt fram i tillvaron, vad hände egentligen? Det ­moderna livet?

Jag ska lära mig att bli barn igen, av mina barn. De ska göra mig till en carpare.

Namn: Fredrik Virtanen. Ålder: 41. Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn. Bor: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.

6 snabba!

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … att efter den här mysiga hösten kommer den vämjeliga vintervåren.

Alla borde läsa … … Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson för den är rolig och gastkramande och dissekerar kärlek på ett närmast autistiskt sätt.

Jag är otippat bra på att… ... spela bridge, ett kortspel -vanligtvis utövat av 96-åringar.

Senast jag grät var…  …  i går eftersom jag överväldigades av lycka över mina magiska barn.

Jag skulle vilja bjuda … … Bob Dylan på middag för att fråga vad han äter, dricker och om han fortfarande knarkar.

På min gravsten bör det stå … … årtalet 2061 eller högre för då fick jag åtminstone bli 90 år.

Farfar viftar med armarna, som han ­håller i ögonhöjd för att skydda ansiktet. Han vrider huvudet från ena sidan till den andra, blundar och ropar efter mamma.

Min farfar Lejb ligger på Södersjukhuset. Han yrar om kriget och ska om några dagar, den 25 ­januari 2011, somna in på grund av sviterna av en lunginflammation.

Det är nästan skrattretande att tänka på att det var det som till slut skulle ta hans liv. Tänk om han hade vetat det, när han förfrös händer och fötter, lungor, svalt, gjorde allt för att överleva år efter år i skogen som partisan i Polen. Lejb tvingades leva med sorgen att tyskarna förintat hans mamma, bröder, systrar, vänner, släktingar och grannar. Att ryssarna fängslat hans pappa Alter i Sibirien.

Vid sjuksängen vakade min farmor Cyla ständigt över sin livskamrat sedan 67 år tillbaka. En av få, fortfarande vid liv, som förstår det hon själv gick igenom som tonåring i den då polska staden Lvov. Ärren och den djupa sorgen, och säkert skulden, över att hennes föräldrar Moses och Mirjam Bierman valde att just hon av alla syskon skulle få chansen att överleva. Hon såg ju inte så ”judisk” ut, kanske skulle det gå. Medan hennes syskon fick stanna i Ghettot och invänta döden såg föräldrarna till att gömma ­Cyla hos bekanta, polska bönder. Ett kilo socker, det var vad ett judiskt männi­skoliv var värt för den som angav en jude. Till slut vågade ingen hjälpa Cyla längre och hon hamnade i ett arbetsläger i norra Tyskland, där hon i flera år levde under falsk identitet som ­polska Janina och förnekade sitt egna jag.

”Ta av dig den där”, brukar hon säga barskt på sin polsksvenska brytning. ”Det är farligt visa det där”, fortsätter hon. Hon pekar på Davidsstjärnan som hänger på en tunn guldkedja runt min hals. Vi ska aldrig glömma. Vi ska vara stolta. Men skylta för guds skull inte med det. Jag vet att det är av kärlek, men får ofta höra att jag inte ska skylta med mitt judiska arv. För mig har Davidsstjärnan ingen religiös betydelse, utan är rent symbolisk. Jag vill visa min stolthet över och kärlek till farmor och farfar.

Adolf Hitlers hela idé var ju att jag, pappa, syster Sara aldrig skulle få finnas. Att jag aldrig skulle ha kunnat skriva den här texten. Att vara jude i Sverige, i världen, är fortfarande inte enkelt. Det är inte helt lätt att ha en betydelsefull och självklar känsla för Israel utan att hamna i diskussioner om politik, konflikter och hat.

Judehatet gör sig ständigt påmint. I Malmö berättar judar om glåpord och hot. Härom veckan marscherade det högerextrema Svenskarnas parti på Stockholms gator. Och så finns de ju de där som fortfarande förnekar helvetet Lejb och Cyla gick igenom. Adolf Hitlers hela idé var att den unga partisanen Lejb skulle ha dött av ett nackskott, som hans mamma Sara. Inte att två magra tonåringar skulle finna kärleken, komma till Sverige och lämna efter sig barnbarn och barnbarnsbarn.

Det är därför Jag aldrig kommer att ta av mig ­Davidsstjärnan.

Namn: Helena Trus. Ålder: 32. Bor: I skärgården. Gör: Det mesta på Nöjesbladet. Tf nyhetschef, reporter, krönikör, tv.

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … söta, svenska äpplen. Det bästa med hösten.

Jag är otippat bra på att … … skjuta luftgevär.

alla borde läsa … … Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj för att vi så sällan får läsa krigsberättelser ur en kvinnas perspektiv.

Senast jag grät var … … när jag skrev den här krönikan eftersom jag saknar farfar.

Jag skulle vilja bjuda … … Hollywood-frun Gunilla Persson på middag för att fråga ”spelar du teater -eller are you for real?”

På min gravsten bör det stå … … dotter, syster, hustru, moster, mamma, mormor, gammelmormor.

En halvtimme söder om Pajala tar vi till höger och gasar två mil rakt ut i skogen. Först tar asfalten slut. Sedan meddelar en rödgul skylt att även allmän väg gjort sitt. Grus och småsten bråkar oavbrutet under däcken.

Det är min födelsedag och jag har fått en upplevelse i present, något som jag inte har varit med om förut.

Jag och flickvän och far och mor är därför på väg till bilbingo i Aapua, en stor liten tradition i Tornedalen.

Det bor drygt 130 personer i Aapua. Men mellan midsommar och början av september vallfärdar hundratals ekipage till byn och parkerar vid en fotbollsplan. Vissa reser ända från mitten av Finland.

Utegrillen fräser burgare och korv, folk minglar och pratar i korta meningar: ”Jaha?” och: ”Nåjo!”. Majoriteten har egen matsäck med sig och farsan lyssnar på Jerry Lee Lewis.

Medan vi väntar på att speakern ska ropa ut numren på svenska och finska berättar mina föräldrar att Leif ”Loket” Olsson fortfarande har publikrekordet i Aapua. ”Loket” blev vansinnig över att tempot var så långsamt att en sköldpadda hann krypa baklänges mellan tullen i Haparanda och jultomten i Rovaniemi före sista dragningen.

I dag går det fortare. Bilbingot i Aapua är en slipad och rutinerad maskin. Bilbingo är precis som bingo, med den skillnaden att publiken sitter i sina bilar och tutar i stället för att skrika just ”bingo”. Funktionärer lufsar fram och tillbaka och kontrollerar raderna.

Ibland tutar så många samtidigt att volontärerna inte vet åt vilket håll de ska springa. Och ibland är det falskt alarm. Var det inte två rader som gällde?

Nähä. Var det tre? Kiitos och förlåt.

I den koncentrerade tystnaden hör man hur tuschpennor rafsar och duttar. För varje omgång växer frustrationen och konspirationsteorierna. I bilen bredvid oss går åskan efter vartenda utrop.

Fordonet skakar av ”saatana” och ”helivetti”. Men ingen är värre än farsan. Det låter som om han vill nita en tall:

– Perkkele. Nu vann ju samma bil igen. Det måste vara uppgjort på förhand. Fikapausen här är det bästa, det har jag då alltid sagt.

Annars pratar vi mest om döden. Mamma skojar att den vackra kyrkogården i Pajala har överlägset flest invånare i bygden. Gamla Tornedalen, det som min mammas hemby Kassa symboliserar, somnar sakta in. Det är inget mer med det.

Någon trillar i trappan och måste åka till akuten, en annan har en halspulsåder som strejkar, en tredje har tappat synen på ena ögat, en fjärde är inne på sin femte infarkt och missar älgjakten, håhåjaja.

Jag föredrar döden i Tornedalen. Det är som hussvalorna, ett lugnt och ständigt närvarande bakgrundsljud. I Stockholm är distraktionerna fler, men där kommer dödsångesten som blixtpanik.

Alla som fastnat i kassakön på Ikea vid Kungens kurva vet vad jag menar. Det är så krampframkallande själlöst att man börjar hallucinera. Senast jag var där började de extrastora påsarna med godiset Nonstop att recitera dialogen från Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet:

– Vem är du? undrade jag.

– Jag är döden, svarade den bruna jättepåsen.

– Har du kommit för att hämta mig?

– Jag har vandrat vid din sida ända sedan du gick in i ”ta det själv”-lagret.

Mamma och pappa har för övrigt en krass syn på slutet. De ska brännas. Jag och min storebror bor ändå för långt bort för att kunna ta hand om graven.

Men till dess:

– Nummer 34! Kolmekymmentäneljä!

Namn: Markus Larsson. Ålder: 37. Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: I lägenhet i Midsommarkransen, Stockholm. Gör: Samlar vinylskivor, skriver musikrecensioner och nöjeskrönikor i Aftonbladet.

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … hur tv-serien Breaking bad ska sluta. Är det där ett jättestort maskingevär, Walter White? Eller har du bara skrapat en trisslott på TV4?

Jag är otippat bra på att… … spela Horgalåten på blockflöjt.

Två böcker som Alla borde läsa är … … Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake av Margaret Atwood. Finns en anledning till att hon jämt nämns i förhandstipsen om årets Nobelpristagare.

På min gravsten bör det stå … ”Jag röstade i alla fall inte på Alliansen.

Man blir ju äldre. Tydligen.

När man sitter i solstolen utan något särskilt för sig och upptäcker att det går att vika små trevliga paket av huden över knäskålarna är det svårt att fortsätta blunda för faktumet. Sedan samlas liksom bevisen på en hög som hade glatt CSI-gänget ofantligt. Efter servettvikningen av knäskålarna följer fascinerande mönster på underarmana när man nyper och pressar.

Tårna, som ett kort ögonblick efter den långa perioden knata-ikapp-barn-skor tycktes vara öppna för allt, har efter ett stormöte demokratiskt beslutat att inte en enda av dem tänker låta sig trängas ner i högklackat eller smalt. Och de kommer att föra ett jävla liv om jag försöker köra över dem, det har de gjort fullkomligt klart.

Ögonen har av obegriplig anledning fått för sig att de numera får göra lite hur som haver efter att haft örnkoll på barnen i alla år. Eftersom de är noll intresserade av att veta vad en förpackning mat egentligen innehåller så skiter de blankt i att anstränga sig för att ta reda på det.

Jag tror att jag säger ’’va?’’ något oftare numera men att det skulle vara tecken på nedsatt hörsel vägrar jag att tro – jag hör ju fortfarande utmärkt om någon skulle viska ’’vin’’ eller ’’anklever’’ eller ’’sex’’ i ett annat rum.

Det nog mer en signal på att så mycket av svamlet omkring mig är ointressant på gränsen till sövande. Alltså, jag vill verkligen framhålla att ingenting av det här – varken huden, tårna eller ögonen – har med mig att göra.

Verkligen inte!

Lika lite som ett hål i en strumpa skulle ha något med själva mig att göra. Det är bara små irritationsmoment. Men inte helt utan fördelar, heller. När jag klev in i den übertrendiga jeansaffären häromveckan blev jag förbluffande moderligt omhändertagen av en brud som inte ens var en fantasi när jag låg på provrumsgolv och genomförde det magiska tricket att pressa in mer kött än vad som rymdes i Gul&Blå-korvskinnen.

Blev jag kanske lite störd av detta? Tänkte jag att det var väl fan att hon tror att jag är en smula, smula bortkommen i en jeansbutik? Nix, jag tänkte att om det är lite sladder kring knäna som krävs för att få ypperlig service så är det värt det. Och om folk nu tror att jag är lite bortkommen för att tårna har blivit en aning mer nogräknade och ögonen kostar på sig att det lite lugnt så varför inte köra på? Om man nu händelsevis tog en burk anklever istället för en med kattmat eller misstog en bit andfilé för fläskkotlett så var det ju inte mitt fel och det vore väl synd att inte äta upp den goda maten.

Trots allt.

Och med så trumpna tår är det väl inte konstigt att man inte orkar gå mer än 300 meter innan man behöver förfriskning och eftersom det ju inte är helt säkert att det är en dag i morgon också så är det lika bra att passa på med en sista Gin&Tonic. Typ. Skulle någon närstående klaga säger man bara ’’VA?’’.

Namn: Karin Ahlborg Ålder: 52 Familj: Fyra söner Gör: Reporter på Aftonbladet Bor: I ett hus i Nacka

Just nu kan jag inte släppa tanken på hur jobbigt det måste ha varit med hantverkare på medeltiden: ’’Ja, jag vet att vi sa 1432 men nu har vi en annan borg att bygga så kan vi säga 1576, istället?’’

Jag är otippat bra på att slå in presenter med extra allt – krussiduller, fjädrar, pärlor, guld och silver. Helst ska ingen öppna dem.

En bok som alla borde läsa är ’’Tänka snabbt och långsamt’’ för att man får prima bortförklaringar när man själv tänkt lite fel.

Senast jag grät var häromveckan eftersom jag såg en film och jag gråter till nästan alla filmer – komedier också.

Jag skulle vilja bjuda Marilyn Monroe på middag för att få veta det smaskigaste skvallret ever.

På min gravsten bör det stå ’’Jag fick ju inte se slutet!’’

Det kan vara världens minsta pub.
En bardisk och två stolar upptar strängt taget hela rummet och på väggarna hänger gulnade porträtt på vad som förefaller vara stupade hjältar från det irländska frihetskriget.
En dam som ser ut att vara minst 100 år ­gammal har lyckats krångla sig upp på den ena barstolen, jag slår mig ner på den andra.
Jag har samma dag anlänt till Baile an Fheirtéaraigh på den irländska västkusten, en av ett litet antal byar där de flesta invånarna ännu i huvudsak talar iriska, ursprungsspråket.
Den tandlöse pubägaren parerar vad som tycks vara ilskna utfall från damen. Vad vet väl jag, ­orden är obegripliga.
Det dröjer några minuter tills han vänder sig till mig och på engelska och frågar vad jag vill ha.
– Guinness, säger jag.
I en sådan här miljö är det nog lika bra att inte krångla till det.
Damen skiner upp.  Kanske har jag blivit ­godkänd. Även hon pratar nu engelska och efter några artighetsfrågor på svårbegriplig dialekt om min härkomst börjar hon berätta.
Sex barn. Den enda sonen tillhörde IRA och dödades av engelsmän. Yngsta dottern är nyligen pensionerad flygvärdinna.
– Två av mina barn flyttade till Dublin, säger hon och gör korstecknet.

Det är den varmaste julimånaden i Irland på över 100 år och genom det öppna fönstret hörs bruset från havet. Det går knappt att komma längre västerut i Europa: På andra sidan Atlanten ligger New York.
Tanten pratar iriska igen. Hon skäller. Långa haranger. Hon tycks vara upprörd och tänder en Silk cut. Samma märke som min farmor i Dublin rökte.
Mannen ler tandlöst och säger att stammisar får röka inomhus. Jag sippar på min Guinness och undrar vart jag ska ta vägen.
Hon börjar förklara sitt utbrott gör mig. Det verkar som att hon har gått till någon slags feministisk attack. Hon har krävt svar på varför kvinnor fram tills mitten på 1970-talet över huvud ­taget inte släpptes in på denna pub. Och varför hon ännu i dag får sin Guinness i lady size och ­inte i pintglas.
Hon är hardcore, tanten. Om det råder ingen tvekan.
Dörren slås upp. En man kommer in. Hardcore­tanten fräser på iriska, gästen retirerar ut igen.
Präst i någon av grannbyarna, visar det sig.
– Han är ingen god katolik. Min brorsdotter har sett honom på ett dåligt ställe i Limerick, säger hon.
Pubägaren nickar och sveper en whisky. ­Damen maler på om Irlands präster, som ­generellt tycks vara eländiga varelser.
– Predikar om synd, men springer efter ­flickor.

Jag tänker, för husfridens skull, att det nog är bäst att inte nämna den utredning som härom året visade att den katolska kyrkan på ­Irland i många år skyddade präster som begick sexuella övergrepp på barn.
Dörren öppnas igen. En ung kvinna med rullator. Hårda ord utväxlas på det gamla språket. Damen hjälps ner från barstolen och leds muttrande ut.
– Samma sak varje månad, säger pubägaren. Hon rymmer från ­ålderdomshemmet och kommer hit. Personalen ringer och frågar om hon är här. Nej, säger jag.
Klockan är inte mer än åtta, men nu vill han stänga. Jag stiger ut i den tropiska kvällen och tänker att jag aldrig kommer att glömma hard­coretanten.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 49.
Bor: I Stockholm.
Gör: Nyhetskrönikör på
Aftonbladet.

6 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… haveriet på Arbetsförmedlingen.
En bok alla borde läsa …
… är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg för att språket är så vackert.
Senast jag grät var… 
… under Breivik-rättegången eftersom allt var så hemskt.
Jag är otippat bra på  …
… att tycka synd om mig själv.
Jag skulle vilja bjuda …
… min pappa på middag för att fråga varför han ­vägrade göra en bypass­operation och därför också dog i förtid.
På min gravsten bör det stå …
… lång dags färd mot natt.

Det ligger som ett meddelande i Facebookmappen ”övrigt”:

”hello dear, how are you doing today. wow! you have a very lovely picture here. i like your smile .i must say that you really look very amazing. i hope you don,t mind. i just want to be a friend.”

Han kallar sig Frederico, mannen som höjer min skönhet till skyarna och vill bli min ”special friend”. Och han är inte den ende. Jag har fått liknande smicker från Omar, Eddie, Kelvin, Aldie, Joseph, Steven, Bryan, Ashley och Paul. Med flera.

Samtliga har kontaktat mig på Facebook och på knackig engelska uttryckt sin beundran för mitt ”vackra ansikte och änglalika utstrålning”.

Det finns bara en hake. Karlarna existerar inte. Bakom de leende profilbilderna döljer sig, med största sannolikhet, bedrägeriligor, som med förvånansvärt stor framgång lyckas snärja romantiktörstande kvinnor.

Malou Dard, 42, är en av dem som höll på att kärlekstorska. Hon fick visserligen inte kontakt med sin beundrare på Facebook, utan via en dejtingsajt, men flirtflosklerna är desamma.

– Jag blev nyfiken och glad. Jag såg att hans engelska inte var så bra, men tänkte: ”Vem är jag att döma?”, berättar Malou på ­sidorna 34–37.

Tack och lov fastnade hon inte i sol-och-vårarens våld, det visade sig att ”David” inte var intresserad av hennes hjärta, bara hennes bankkonto, och Malou hann dra sig ur i tid. Nu ställer hon upp i Söndag för att varna andra. Hennes bästa tips är att inte falla pladask, utan att lyssna på sin magkänsla. Ett tecken på att din nätprins bara är en gräslig groda är, till exempel, om kärleksorden är lite för vackra.  Som Fredericos:

”i can’t help to say you are beautiful, you pure duplicate of angel”.

Yeah, right.

Till en början var jag rädd för den. Med dess skarpa blick och vassa hugg­tänder såg den ut att kunna slita en blyg flickstackare i stycken. Men så småningom blev den min vän.
Den uppstoppade leopardungen stod vakt i mormors vardagsrum. Eller ”finrummet” som hon kallade det. I finrummet skulle man bete sig lite finare än i fulrummen, lite andäktigt, sådär. Man skulle inte röra något. Inte heller leoparden.
När jag började ta pianolektioner i mellan­stadiet fick jag vip-pass till finrummet.
Medan jag klinkade fram ”andliga visor” ur ­boken med samma namn stod leoparden där och smög på mig, liksom redo att attackera vid varje falsk ton.
Efterhand vande jag mig vid dess närvaro. Jag började till och med uppskatta den. En bundsförvant till en räddhågsen mellanstadieelev. Sällskap för en medelmåttig pianospelare.
När mormor drog sina anekdoter (”Jag skulle berömma en duk på symötet och tänkte säga ’det där var inte dumt’ men ändrade mig till ’vad snyggt’ och så sa jag ’det där var inte snyggt!’) såg det ut som att den skrattade med.
Om jag var ensam i huset och hämtade något
i källaren kände jag en trygghet i att leoparden vaktade ovanvåningen.

Sedan dog mormor. Och medan jag tänkte på henne nästan varje dag föll leoparden i glömska.
Tills för några år sedan när mina syskon och jag slutligen tog tag i den bitterljuva uppgiften att dela upp mormors ägodelar emellan oss.
“Det enda jag vill ha är den uppstoppade leoparden” förkunnade jag, och mina syskon verkade inte ha några invändningar. Till min förvåning verkade de inte ens minnas den.
På jobblunchen berättade jag för mina kollegor att jag snart skulle vara stolt ägare till en uppstoppad leopard.
Så var dagen kommen. Återigen skulle jag stå öga mot öga med min barndoms skräck och ­beskyddare.
Bakom en servis och några trasmattor skymtade­ några välbekanta fläckar. Men återföreningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Det sägs att minnet kan spela oss ett spratt ibland. Mitt minne nöjde sig inte med det.
Det körde hela arsenalen av pruttkuddar, ­klipulver och hundbajs i plast.
I min famn höll jag inte ett ståtligt uppstoppat djur utan ett fånflinande gosedjur med plastögon och tygtunga.
Det feluppstoppade lejonet på Gripsholms slott framstår som ett taxidermiskt mästerverk i jäm­förelse.
Det är häpnadsväckande hur denna ­leksak i min fantasi och minnets mörka vrår förvandlats till en skräckinjagande best.
När jag kom tillbaka till jobbet och visade bilder på det ”uppstoppade” djuret blev jag utskrattad av mina kollegor. De ifrågasätter fortfarande mina minnens ­trovärdighet, och själv har jag insett att jag skulle utgöra ett uselt ögonvittne i en rättegång.
Den luggslitna leoparden har nu en central plats i mitt eget ”finrum”.
Ett kärt minne av mormor.
En hyllning till min livliga fantasi.
Och en ständig ­påminnelse om ­minnets förrädiska natur.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: I Hägersten.
Familj: Nej.
Gör: Redigerar.

3 snabba…
Just nu kan jag inte sluta tänka på …
… Cate Blanchetts rollprestation i Woody Allens Blue Jasmine. Hennes andra Oscar borde vara bärgad.
På min gravsten bör det stå…
… nu är jag inte bara död inombords längre.
En bok alla borde läsa är … 
… vad som helst av Jonathan Coe. Britten skriver absurd realism (om nu en sådan genre existerar). Intelligent och roligt.