Lisa Miskovsky gör det i bastun. Löser sina problem alltså. I intervjun på sidorna 10-11 avslöjar hon att saunan visserligen är hennes största extravagans, men likväl en lyckad investering, då det är där, i de varma ångorna, som hon grunnar och reder ut.

Själv brukar jag tjata om att troll spricker i solsken. Om att när det fula och svåra synas i skarpt ljus, får det mindre makt över oss. Om att det som känns farligt blir harmlöst om man vänder och vrider på det, medan smärta som göms, inte glöms, utan fortsätter att svida som ett skavsår i själen.

Kanske är det därför som kvällar och nätter är helt fel tidpunkt för tunga diskussioner. För vem har inte upplevt hur ett knepigt samtal barkar käpprätt åt pipsvängen i samma takt som skymningen faller?

Nej, det där med att aldrig somna osams funkar inte för mig och min make Dan. Tvärtom har vi otaliga gånger avbrutit mitt i ett relationstjafs, just för att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha styr på känslorna i beckmörker.

Istället vaknar vi som vänner, för på något märkligt vis bleknar alltid vår ilska och frustration i morgonens första strålar.

Så passa på att exponera alla ondsinta trolltrynen i sommar! Låt solens glada glitter krossa dem för alltid.

Tids nog är höstdunklet över oss. Och nog vore det skönt om de tungsinta monstren håller sig undan då?

Apropå förortsbränderna i våras. Jo, jag vet. Det är uttjatat. Den ena har hävdat sin sanning, den andra har gjort sin poäng, gormat sig blå. Tyckt, tänkt och drämt näven i bordet.
Säkert med all rätt.

Men här sitter jag, fortfarande, liksom stilla, med en tyst klump i magen. Och med en annan bild i huvudet. En bild av ett helt annat Husby, fri ifrån bilbränder, kaos och beskrivningar om förortsgettot som gud glömde.

Jag får lust att berätta om fågelungen jag hittade på Oslogatan, om alla gånger jag följde med min mamma till hennes arbete, som lärare i Husbygårdsskolan. Jag vill berätta. Men orden kommer liksom inte. För min gamla bakgård ser inte ut som jag minns den. Men någonstans lever historierna kvar och vi som växte upp här, när allt var nytt, kan nog enas om att våra berättelser INTE handlar om bilbränder eller förortskaos.
Eller om VI och DOM.

För det var liksom bra här. Mer som i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Japp, Norra Järva, där Kista, Husby och Akalla ingår, var min Bullerby. På samma sätt som Jön­köping, Piteå eller Halmstad kanske var er. Jag samlade sniglar, spelade fotboll, lekte röda-vita rosen. Precis som ni.

För mig fanns det ingen plats i världen som var tryggare, bättre eller vackrare än Stockholms sista miljonbygge och jag var åtta bast när flyttlasset gick till Kista. Ett rödmålat radhus väntade. Med körsbärsträd på tomten – och här skulle jag nu tillbringa 12 viktiga år. Och lära mig i princip allt jag vet i dag.

När mamma såg att vi skulle få dubbelkyl, log hon och sa:
– Det här blir bra.
Och det blev det. Mycket bra.

Kista var framtiden alla pratade om. Nytt, snyggt, polerat. Ett slags 1980-talets Hammarby sjöstad, där akademiker med barn köade till sig
lägenheter för att kunna ge ungarna det allra, allra bästa. Man flyttade ifrån innerstans buller till en ny tryggare vardag i förorten. Bostadsrätter blandades med hyresrätter. Höginkomsttagare med låginkomsttagare. Man ville ha the shit: Kista, Husby, Akalla.

Sedan var det inte mer med det. Midsommarkransen, Hammarbyhöjden, Solna och andra i dag på bomarknaden attraktiva Stockholmsförorter kändes gamla, trista, gråa. I Kista fanns inga bilar. Bara en sån sak. Och vi hade igelkottar som smet upp från Järva­fältet.

Vi kunde cykla var vi ville. Vi hade Stockholms modernaste inomhuscentrum, en idrottsplats som Rod Stewart åkte till, enkom för att få spela fotboll i fred under sin Sverigevistelse, och sist men inte minst hade vi en alldeles egen bio, ”Kista bio, ett, två, tre”.

Under 80-talets första hälft var Norra Järva så populärt bland barnfamiljerna att vi snart kunde skryta med att ha den yngsta befolkningen i hela Stockholm. Det var barn precis överallt. Till slut så många att det – i Kista – fanns minst fem, sex klasser per årskull, på en total befolkning om 26 000 personer 1986. Och likadant var det förstås i Husby och Akalla. Ville man ge ungarna chans, ja då kom man hit.

Mina föräldrar behövde aldrig skjutsa mig någonstans. Fotbollsplanen låg runt hörnet, till skolan gick jag på fem minuter och alla kompisar bodde i närheten. Vi sprang hur vi ville, mellan Kista, Husby och Akalla. Tänk er Bullerbyn, fast MYCKET större.

Så, vad var det som hände? Varför brann det i Husby och senare även
i Kista?  Om det har ”viktigpettrar” gormat sig blåa. Men mitt i tjafset glömdes något viktigt bort. Början, glömdes bort. Att Norra Järva var för bra för att vara sant, för perfekt.

Man viftade bort problemen som smög sig på, vägrade se sprickorna i fasaden. De perfekta förorterna skulle ju stå pall. Och klara allt! Men inget överlever utan hjälp. Bullerbyn förändrades.

Och sedan brann det.

åsa.passanisi@aftonbladet.se

——–

Veckans Krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 41.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med katter och storfamilj varannan vecka, med katter och mindre familj varannan vecka.

4 snabba:

En bok som alla borde läsa …
…  Lasermannen, av Gellert Tamas, tål att läsas om och om igen. Ett fantastiskt välskrivet tidsdokument, som på samma gång ger en skrämmande bild av främlingsfientligheten i Sverige under början av 90-talet.

Senast jag  grät var …
… på en bodega i Spanien för ett par veckor sen. Hade beställt in lamm och serverades en mängd klumpar ”någonting” på en tallrik. Tryckte i mig och försökte se glad ut – tills jag fick veta att jag smaskat i mig ett gäng vitlöksmarinerade lammsköldkörtlar.

Jag skulle vilja bjuda …
… Olof Palme på middag och be honom ta en annan väg hem från bion.

På min gravsten bör det stå …
… ”En morsa – fett ägd av sina barn”.

Första dagen tillbaka i Sverige efter semesterresan utbrister en av mina väninnor:

– Oj, vad fin färg du har fått! VAR har du varit?

– I England, svarar jag.

Väninnans ansiktsuttryck osar tvivel. Kan min hy verkligen ha blivit vackert solkysst i Landet Där Det Alltid Regnar?

Jag förstår hennes reaktion, men den bygger på orättvisa fördomar. Faktum är att mitt förra hemland har oförtjänt dåligt väderrykte: Vintern är kort och tillräckligt mild för att engelska fotbollsligan har säsong då (och spelas i shorts), påskliljorna blommar redan i februari och ungefär samtidigt börjar pubgästerna luncha utomhus (utan infravärme), höstarna är magiskt färgsprakande och somrarna … tja, de bränner ju hyn bedårande brun.
Självklart har jag uthärdat en och annan engelsk skitsommar, men långt fler svenska sådana.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, låt inte London bli er enda brittiska måste-destination. Våga lämna Piccadilly Circus, Oxford Street och Hyde Park och ta en sväng genom något (eller varför inte några?) av de förtrollande engelska grevskapen.

Ni kan sola och surfa i Cornwall, njuta av en pint starkcider i Somerset, gå i Tess D’ Uberville-författaren Thomas Hardys fotspår i Dorset och i vikingarnas i Yorkshire, imponeras av Devons mäktiga hedar och fascineras av att Berkshires Eton-elever går klädda i frack.

Bäst av allt: Från norr till söder kryllar det av pittoreska pubar och bekväma B & B:s som, till en förvånande billig penning, erbjuder mat, logi – och regnskydd.

Om nu det brittiska vädret – mot förmodan – skulle leva upp till sitt nedsvärtade anseende.

Sagolikt! Stiftelsen National trusts k-märkta kaféer, herrgårdar och B&B:s. En Scott-favorit är det här fiket, Periwinkle Cottage Tea Rooms i Selworthy, Somerset. Fler smultronställen på: nationaltrust.org.uk

Så fort jag kommer in genom dörren surnar jag till, morrar och väser genom tänderna:

– Men att det ska vara så förbannat svårt!

Maken, som Ipadsurfar i vardagsrummet, skakar på ­huvudet medan jag, i affekt, plockar undan skohögen på hallmattan.

Utan att ens säga ”hej” forsar jag in i köket, lastar diskmaskinen med travarna av smutsiga tallrikar, torkar upp mellissmulorna på köksbänken och sjunker till slut ner i soffan med en ljudlig suck ackompanjerad av min bästa offermin.

Jag har fortfarande inte sagt ”hej” till min man.

Jag har faktiskt inte ens bevärdigat honom med en blick. Och ja, jag tycker att HAN borde HA STÄDAT. Det är förvisso varken hans dojor i hallen eller odiskade frukosttallrikar i hon. Det är ungarnas. MEN ÄNDÅ.

Jag suckar igen. Dan låter sig inte provoceras, vilket retar mig ännu mer. Jag vill skrika: ”Se mig! Bry dig!”, men gör det självklart inte. Det vore svagt. I stället fortsätter jag att
tiga, tänker att Dan nog känner sig straffad.

Det gör han inte, han bara konstaterar torrt:

– Det där beteendet är ganska otrevligt.

Ja, det är det. Det är i alla fall ingen vackert drag, det här med att bli på sinnesjukt dåligt humör av att komma hem och mötas av röran som skapats under dagen och enligt Söndags relationsexpert Malena Ivarsson håller jag på att rasa rakt ner i ”känslofällan”.

På sidorna 32–35 listar hon våra tio vanligaste relationsknutar – och hur man löser upp dem och nej, min tystnadsstrategi finns inte med på ­Malenas magiska lista.

Det gör däremot tricket att kompensera med fem positiva kommentarer varje gång man verbalt bestraffar sina barn eller äkta hälft. Jag inser att jag är skyldig, inte bara Dan, utan även Joel och Freja, en hel massa
beröm. Så jag börjar här och nu:

Ni är finast i världen. Tack för att ni pallar med mig. Utan er vore jag en sämre människa. Älskar er.

Puss, puss.

Den är 34,5 cm lång och var en gång i tiden snudd på självraggande. Vid bardiskhäng fingrade kvinnorna nyfiket på den, medan männen avundsjukt undrade hur man hade begåvats med en sådan grej.

En dag var den spårlöst försvunnen. Först efter ett trettiotal års förhållande- och bostadskarusell, äktenskap och barn, skilsmässa och ny flytt, återfanns den högst oväntat i botten på en flyttkartong.

Accessoar heter det väl på modern svenska. En smal svart slips med orden NICK LOWE i knappt läsbara bruna bokstäver och JESUS OF COOL i vita. I stort sett det enda jag någonsin burit som väckt någon större uppmärksamhet.

Vi män har ju inte mycket att komma med när det gäller kläder. Märktes inte minst när hovets partyprinsessa gifte sig med sin finansvalp, numera affärsängel. Sida upp och sida ned i kvällstidningarna med betyg på och analyser av kvinnornas klädsel. Det motsatta könet kan ju piffa upp sig med hjälp av högklackade skor eller inte, kortkorta kjolar eller inte, djupa urringningar eller inte, läppstift, örhängen, diamantringar och gud vet vad.

För oss män gäller att en kostym är en kostym är en kostym. Mer eller mindre välskuren eller illa­sittande. That’s it. Såvida man inte heter Peter Siepen och klär ut sig till fågelskrämma eller Johan Renck och bär kjol.

Har ju försökt. Frångick en dag de enfärgade tröjorna och köpte en färgsprakande randig sak.

– Är Pride-paraden ute och går? hånskrattade 14-årige sonen.

Raskt förpassades den svindyra Hugo Boss-tröjan till högen kläder-man-tar-på-sig-när-man-går-till-tvättstugan-och-tvättar-de-kläder-man-verkligen-vill-ha-på-sig.

Han skulle bara våga kommentera Nick Lowe-slipsen. Undertecknad fick i egenskap av popskribent på Aftonbladet ett av de ytterst få exemplar som tillverkades i pr-syfte när Nick Lowes LP-skiva Jesus of cool släpptes 1978. Besökte under de följande åren ofta New York och trängdes bland andra popsnören på Hurrah, Peppermint Lounge och CBGB’s. Då skivan i det religiösa USA döptes om till Pure pop for now people, blev slipsen en ännu större raritet på andra sidan Atlanten.

Männen ville bli kompis – för att sedan erbjuda sig att köpa slipsen för flera tusen spänn. Kvinnorna trodde man var en cool katt, så man behövde aldrig ens erkänna bonnläppsursprunget från östgötaslätten.

Nu är slipsen i bruk igen. Har till och med funderat på om man inte har uppnått en ålder då det faktiskt är dags att till sist lära sig knyta en slipsknut också. Lite pinsamt att alltid be en arbetskamrat om hjälp.

Kombinationen svart kavaj, vit skjorta och Nick Lowe-slips är ju i dag dessutom ännu coolare än förr. Ända sedan Quentin Tarantinos film kom 1992, innebär sådan klädsel automatisk uppgradering till Reservoir Dogs-
status. Och redan vid första
barhänget på den lokala och
föga glamorösa puben på Söder
i Stockholm, blev det napp. En kvinna slet snabbt tag i Nick
Lowe-slipsen. Sedan sa hon:

– Varför är du så uppklädd? Här!!!

Självraggande, my ass!

Bara att konstatera att slipsen numera är betydligt mer still going strong än dess ägare…

Det tar ett tag innan jag fattar vad hon menar när hon säger: ”Det ville sig inte.” Men så hör jag snyftningarna och börjar stamma.
– Men … när? Ni var ju på grillfest i går. Det såg jag på Facebook.
Jag hör genom luren hur hon skrattar till mellan tårarna.
– I går morse. Men du vet hur det är … Ingen får missfall på Facebook, säger hon.
Det är andra gången vi har samma konversation, jag och min fina, älskade vän med den fientligt inställda livmodern. Jag försöker trösta det som inte går att trösta. Vi pratar om en bebis som fanns, som inte finns. Som är så efterlängtad, önskad och älskad som ett barn kan bli. Men som inte blev hennes bebis den här gången heller.
När vi lägger på loggar jag instinktivt in på ansiktsboken. Går rakt till hennes sida. Tittar på bilden jag gett en tumme upp så sent som kvällen innan, hennes grillkväll med vänner. Hon är vacker.
Hon ler.
Med munnen, tänker jag. Inte med ögonen.

På Facebook får ingen missfall. Orden ringer i mitt huvud. Jag klickar in på nyhetsflödet.
Han som precis har separerat har gjort en tumme upp på sitt ex statusuppdatering om något obetydligt, trots att de skrek på varandra sist de pratade.
Hon som jag vet räknar dagarna till hon ska säga upp sig i augusti har lagt ut ännu en bild från sitt jobb med ett par floskler om underbara arbetskamrater.
Allt på Facebook är inte lögn. Men mycket är det.
Bland de genuina guldkornen i människors liv, junibröllopen, semesterbilderna och midsommarfirandet, ligger de där, inklämda i cyberrymden. Små falska illusioner om ett lyckat liv.
Den där ramsan om ”sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” smattrar förbi.
Måste vi ha sol inne – bara för att det råkar vara sol ute?
Grillkvällar och rosé och hoppbilder på stranden.
På Facebook får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på riktigt.
Jag öppnar ett nytt fönster och går in på sidan igen. Går bakåt i tiden bland mina egna statusuppdateringar. Det visar sig att jag inte kastar sten i glashus. Jag lyfter upp betongklumpar och hivar iväg dem.
Sju bilder. Jag ler på varenda en.
Med munnen. Inte med ögonen.
Och jag undrar hur en äkta statusuppdatering skulle tas emot bland mina 401 vänner.
Hur många tummar upp det skulle resultera i att skriva ett inlägg om hur jobbig den senaste månaden varit.
Om jag berättar hur arg jag är på mig själv att jag tröstätit och gått upp fem av de femton kilon jag gått ner?
Hur rädd jag är för att den andra boken jag skriver ska bli sämre än den första?
Hur jag tillbringade den senaste skiftledigheten med att ligga i sängen i pyjamas i fyra dygn och kolla på Elementary?
Skulle jag få fyra tummar? Fyrtio?
Fyrahundra?

Jag leker med tanken att skriva ”Just nu är det inte så jävla tumme upp, det där som kallas livet” på Facebook.
Men jag tycker genuint om de där 401 personerna. Vill inte förstöra deras semesterstämning, om än ens för några sekunder, tills de tummat upp och gått vidare med sina liv.
Så jag skriver ingen statusuppdatering i dag. Jag väntar tills jag mår bättre.
För på Facebook får ju ingen missfall.

Jag är ingen pryd typ, men redan halvvägs ­genom ingressen blir jag generad. Söndags reporter­ ­Anna Flemmert har wallraffat på ett av världens mest välrenommerade swingershotell, Hedonism II på den karibiska paradisön Jamaica, och hennes ­artikel är … hrm … intressant.

Reportaget kan ni läsa på sidorna 32–35, men jag kan redan nu avslöja att gästerna på ”Hedo” är heta på gröten. Så pass att jag får stryka en och annan mustighet ur texten.

Anna gick självklart aldrig ”all in”, men rapporterar i detalj om ormgropar, smek, kel och avancerat ”vuxen­bus” och man undrar ju vilka som checkar in på sexhotellet under ledigheten.

Pja, inte du och jag kanske, men sannolikt din granne, släkting, bankkontakt eller läkare. Den gemensamma nämnaren för erotiknjutarna på ”Hedo” är att de är helt vanliga människor, ofta i medelåldern, som vill krydda sexlivet med en eller flera extrapartners.

Och de vill göra det på betryggande avstånd från ­sina vanliga kvarter. Förstås.

Det är inte utan att man blir fascinerad av svenska stammisarna Yvonne och Mikael som klarar av att totalt hänge sig åt sina lustar ­utan att bli ett dugg svartsjuka.

Personligen nöjer jag mig med en man åt gången, min egen make, men det är ju inte alltid så lätt att
få till det under semesterns ­logistikfest av släktbesök, ­renoveringsprojekt och ungdomar som aldrig lägger sig, eftersom: ”Det är ju sommarlov”.

Ändå. Vi avstår från att boka en sexsemester på Jamaica, men kanske unnar vi oss en mysig hotell­weekend i höst.

På tu man hand.

Det är den träningsform jag har störst motstånd till. Yoga. Gäsp. Oj. Vad. Trist.

Ja, jag plågar mig igenom varje yogapass. Skönt? Javisst. Efteråt. Men vägen dit? Nej. 

Min leda beror på att jag är usel på övningarna. Jag blir förvirrad när läraren ber oss att sätta på våra ”bandhas”, rotlås och maglås, och behålla dem tajta
under hela timmen. Hur då, liksom? Vem kan knipa ihop underlivet i en hel timme? Och jag lär mig aldrig skillnaden mellan Krigare A och B eller hur Solhälsningen tas vidare in i Kobran och Hunden.

Jag är som en dansare som aldrig lär mig koreografin. Som alltid måste snegla på fröken där framme vid spegeln för att finna rätt rytm.

Under hela passet längtar jag efter en enda ”asana” (ställning): Död mans. Den där jag får ligga platt på ryggen med utfällda armar och bara vila. Kika in ­
i tredje ögat (jodå, det har jag hittat, lätt som en plätt) och bara vara i några minuter, samtidigt som jag ”ujjay”-andas.

I det tillståndet av djupavslappning händer det grejer. Då stannar tid och rum, tankarna vandrar ingenstans och överallt, medan jag lyssnar på mina andetag, som går in och ut genom näsan med ett väsande.

Så det är för den helande andningens skull som jag plågar mig igenom tråkyogan. För reparerande är den, andningen. Amerikanska krigsveteraner har till och med blivit botade från posttraumatiskt stressyndrom, tack vare meditations- och andnings­övningar och på sidorna 27–28 berättar andningsinstruktören Anders Olsson att fel andningsteknik är som att köra bil med handbromsen i:

– Du måste trampa allt hårdare på gasen för att komma fram.

Så lätta på pedalen i sommar och ta några djupa andetag.

Annars kan du alltid hänga med mig på tråkyogan.

Jag var hos polisen i fredags och hämtade­ mitt nya pass som jag behöver till min kommande ensamresa. Utan man och barn ska jag åka till i Grekland i sommar. I en vecka.
Jag ska till paradiset där havet är lekfullt, get­osten är len och vinet smakar getpiss. Precis som det ska vara då man slår sig till ro i den grekiska övärlden. Men jag ska inte semestra. Jag ska jobba. Hårdare än någonsin. Jag måste dra mig undan en stund för att få ur mig det jag hoppas ska bli min tredje roman. Jag har börjat arbetet här hemma. Skrivit några rader, engagerat mig i ­karaktärernas personligheter och deras öden. Men sen har jag kört fast. Jag har då lämnat texten för annat arbete i några dagar varpå jag har laddat om. Sen har jag skrivit lite till, känt hur berättelsen blir spännande men sedan kört fast i alla fall.
Detta kallas ju skrivkramp. Och det är en åkomma som gör mig ­orkeslös och dyster. Jag blir en suckande person och det är något jag inte vill vara. Tillståndet är faktiskt riktigt smärtsamt och påminner om en depression jag hade för några år sedan.

Det senaste halvåret har jag jobbat med Melodifestivalen, med direktsänd radio, med Eurovision och på det har jag arbetat som moderator för några företagsevents. Jag har hämtat mina barn ­tidigt på dagis nästan varje dag, för att kompen­sera de dagar jag varit bortrest. Jag har varit orolig för min pappa som har varit sjuk. Jag har försökt att höra av mig till mina vänner men ­inser att jag nog varit för dålig på det.
Samtidigt har jag twittrat, instagrammat och ­varit aktiv på Facebook. Det låter kanske larvigt men jag har känt att jag läckt kreativitet. Min kraft har helt enkelt inte räckt till annat.
Mitt skrivande har varit som att komma hem. Som att plötsligt hitta en mening med mitt yrkesliv.
Jag har en förläggare och en agent som vill fortsätta att arbeta med mina skönlitterära alster. Och då och då får jag brev från personer som ­tagit sig ­tiden att läsa mina romaner och som skriver att de önskar läsa mer. Jag har alltså en chans jag absolut inte får sumpa. En skrivkramp till följd av bristande­ energi FÅR inte komma i vägen!

Därför tänker jag under ett par månader gå ner i svart. Jag ska rulla min resväska in i en veckas ­ensamhet och in i en skrivprocess som jag längtat efter. Så fort jag klivit på flygplanet tänker jag koppla bort mig själv från sociala medier. Jag ska varken producera eller konsumera Facebook-inlägg. Telefonen får endast användas för samtal till mina barn som är hos farmor på landet den veckan. Och ­datorn ska absolut inte surfa in på sidor som ­suger kraft och energi. Jag ska detoxa mig, helt enkelt. Planen är att sitta på en grekisk balkong och låta fingrarna dansa över tangentbordet. Sedan blir det några svalkande simtag i poolen. På kvällen ska jag hälla upp ett glas getpiss och skriva mer medan solen sjunker ner i havet.
Med dessa rader vill jag också tacka för mer än två år på denna härliga tidning, för det här är min sista krönika för Söndag. Tack till världens proffsigaste redaktion. Och ett stort tack till er som läst, mejlat, peppat, tipsat, ifrågasatt eller bara kommit med värmande hälsningar. Tack!

Hon fanns alltid där för mig, min mormor. Hon stekte de godaste pannkakorna och hon sjöng de märkligaste sånger man kan tänka­ sig. Varje morgon stod min mormor bakom sina­ rutiga köksgardiner och vinkade åt mig då jag gick förbi hennes hus på väg till skolan. Min mormor var alltid full av energi och hon gillade att busa. När mormor log försvann hennes ögon in i ansiktet.

Det är bara tjugo år sedan mormor och jag tog ett kvällsdopp i sjön och spelade badminton på ­gräset på landet. Tjugo år kan göra mycket med en människa. Särskilt om hon får kärlkramp, ledgångsreumatism och diabetes. I dag lyfter mormor knappt fötterna då hon tar sig fram med hjälp av sin rullator. Hennes mörkbruna hår är yvigt och grått och fingrarna är krokiga och svaga. I bland är mormor förvirrad, då brukar hon sucka åt sig själv. Mormor behöver hjälp med allt. Någon måste klä henne på morgonen, se till att hon får i sig frukost och bädda sängen. Någon måste se till att hon tar alla tabletter i rätt ordning. Mormor kan inte längre städa, hon ser inte ens om det behövs.

Mormor ler fortfarande. Och hon säger att allt är bra, fast det kanske inte är det. Hon är sån. Min mormor klagar inte. Det är synd. För mormor har mycket hon borde klaga på. Över krämporna, förstås. Men även över den stressade hjälp hon faktiskt betalat för. De som jobbar med hemtjänsten är alla rara. Men de ­hinner inte allt som behövs. Ibland glömmer de ge medicin, ibland får mormor smutsiga kläder. Det händer att mormor missar sin lunch eller att hennes sängkläder inte byts på sex veckor.

Då P4 Radio Stockholm härom veckan granskade hemtjänsten i Stockholm rapporterades det om personal som tvingas göra fjorton hembesök på fyra timmar. Det vill säga att man har sjutton minuter per besök. Alla som någonsin färdats genom rusningstrafik i huvudstaden vet att det är en omöjlig ekvation. Min mormor har ändå tur. För hon har mina föräldrar som nästan dagligen hälsar på. Andra är helt ensamma med hemtjänsten som enda kontakt.

Hemtjänsten i dag är sorglig på så många plan. Många saknar utbildning och träning i hur man bemöter gamla och sjuka. Många delar ut starka mediciner trots att de saknar rätt kompetens. Detta kan givetvis få katastrofala följder. De som arbetar inom hemtjänsten har ett nästan omänskligt schema. Osäkra anställningsvillkor och stress gör att personalen inte orkar ryta ifrån. Och den gamla är ofta för svag för att orka protestera. Som min mormor.

Kan hemtjänsten bli mer kostnadseffektiv? Ja. Vi kan ju binda fast de gamla. Och mata dem med maskiner på löpande band. Det vore billigare! Samhället ser inte längre min mormor som en människa. I dag är en gammal människa inget annat än en tom penningpung!

Jag gissar att de som tjänat pengar på min mormor inte bryr sig om hur det är ställt. En sak är säker, de kommer aldrig själva anlita samma åldringsvård.