Sju sorters blomster skulle vi ha, syrran och jag. Vi tassade barfota i det våta nattgräset under högtidlig tystnad och plockade varsin bukett av blåklockor, smörblommor, prästkragar, midsommarblomster, timotej, förgätmigej och rödklöver. För att inte bryta förtrollningen smög vi, utan att säga ett knyst, tillbaka till huset, stoppade de fuktiga blommorna under våra kuddar och blundade hårt.

Vem min syster ville drömma om den där midsommarnatten då hon skulle fylla tolv och jag tio, vet jag inte, men för mig fanns det bara en. Micke M. Min hemliga kärlek.

Nu visade han sig aldrig under min slummer, och det var kanske lika bra, eftersom vi då hade tvingats leva tillsammans resten av livet, enligt gammalt skrock.

Vår urgamla folktro tillskriver midsommarnatten magiska krafter, som inte bara påverkar kärlekslivet, utan även hälsan. Småtimmarna lär vara särskilt gynnsamma för insamling av läkande växter och den oblyge kan med fördel rulla sig naken i ”helande” midsommardagg. Vill du försäkra dig om en vinter utan kräksjuka, flunsa och feber? Spara då din blomsterkrans och lägg den i julbadet – bästa receptet för en frisk kropp under det mörka halvåret, om man ska tro kloka gummor från förr.

Nu för tiden bjuder traditionen blott att vi lövar förstukvisten, majar stången, hissar flaggan och dukar lunchbordet med matjes, färskpotatis, nubbe och jordgubbar.

Men skulle det bli någon jamare för mycket innanför midsommarvästen, kan du alltid bota bakruset med ett nakendopp i morgondaggen.

Glad midsommar!

Vaknar vid 04.00-rycket av att en jävel med gitarr tolkar Simon and Garfunkels Sound of silence (allvarligt?!) i parken, precis nedanför vårt sovrumsfönster.

För en vecka sedan var det morgonsolens första strålar som fick min make att gny:
– Mörkläggningsgardiner.

Jodå, ”en vänlig grönskas”-perioden är här och vi älskar den. Men den är inte gnisselfri. Dels kostar den en hel del sömnbrist av ovan nämnda skäl, dels är den ett logistikhelvete av rang. Något som till och med står skrivet i stjärnorna, enligt årets sommarastro på sidorna 30–37. Jag, född i Jungfruns tecken, får veta: ”Se upp med hälsan. I början av sommaren har du tusen järn i elden, men inte så mycket ork.”

Förra veckan hade Freja, 13, två skolutflykter (medhavd matsäck, givetvis), två teateravslutningar, samt en friluftsdag (matpakke – jajemän). Den 15-årige Joel skulle rustas för niornas skolbal med kostym, skjorta och pochette. Att hitta en näsduk för bröstfickan som matchade flickvännen Hedvigs blekrosa klänning visade sig vara ett ytterst klurigt uppdrag. Dessutom behövde sonen coachas (läs piskas) till att göra klart inlämningsuppgifter och prov för att få slutbetyg i samtliga ämnen.

En ännu snärjigare uppgift, tro mig.

Lägg till att vårterminen har varit smått ångestladdad med gymnasievalshärke (en av Joels valda skolor gick nyligen i konkurs), och ett allt högre tempo i betygshetsen (vad krävs för att få ett A nu igen?) så fattar ni: JAG LÄNGTAR TILL SOMMARLOVET!

Inte mitt eget, utan barnens. För när de är lediga, har jag bara ett heltidsjobb att fokusera på och pallar att bli väckt vid 04.00-rycket.

Vare sig det är av övernitiska solstrålar eller jävlar med gitarrer.

När hon var yngre slöt hon en pakt med sig själv: Hon skulle visa sig naken när hon hade fyllt 50.

Nu har skådespelaren Gunilla Röör blivit 53 och är filmaktuell i otrohetsdramat En gång om året och är synnerligen avklädd, men har förbehåll: ”Jag vill inte vara naken i långa sekvenser och jag visar inte könet”, säger hon i intervjun på sidorna 52–57.

Men hon är inte rädd för att klä av sig, skyler sig inte trots att ”det hänger och är slappt”.

Jag tänker att det där måste jag bli bättre på. Jobba på att stå spritt språngande framför spegeln utan att vilja hissa upp brösten dit de en gång hörde hemma. Utan att vilja skyla mig för att det hänger och är slappt.

Jag borde se rakt in i mina ögon och säga: ”Erika, du är vacker, duktig och kapabel, istället för: ”Om du går ner fem–sex kilo, så.” Giftiga tankar bryter ner, goda bygger upp. Det står i varenda självhjälpsmanual.

Doktor Masaru Emoto, japansk forskare och författare till böckerna Vattnets sanna kraft, Vattnets dolda budskap och Budskap från vatten – älska dig själv, går längre än så. Han hävdar att våra tankar direktpåverkar källan till allt liv: Världens vatten.

Med hjälp av en höghastighetskamera lär doktor Emoto ha upptäckt att när vattenmolekyler exponeras för kärleksfulla ord bildas vackra, komplexa och färgrika iskristaller, medan de som får ”höra” negativa tankar och hot förvandlas till ofullständiga, asymmetriska kristaller med dova färger.

Ni förstår att Mr Masuro Emoto har fått tvivlande mothugg, men håll med om att hans tes svindlar, särskilt som vi människor består av 65 procent vatten?

Så, nu ska jag börja tala med mina vattenmolekyler. Tuttarna lär inte lyssna, men kanske kan min insida bli lika glad och pärlande som en fjällbäck?

Jag arbetar utanför socknen i tio dagar. När jag kommer hem igen möts jag av min man och döttrar på Bromma flygplats. Barnen äter glass med hela ansiktet och närmar sig mig med stora leenden. Vi kramas, pussas och busar medan vi väntar på att resväskan ska dyka upp på rullbandet.

Jag fokuserar mest på tjejerna. När väskan kommer skyndar sig Klas för att hämta den. Det är då jag lägger märke till hans nya frisyr. I stället för en klädsamt avslappnat hårsvall har hans lugg rest sig. Den står plötsligt rakt upp som en stubbe.­ Eller som Robin Stjernbergs schlagerlugg. Jag har även sett en liknande variant på ­både Justin Bieber och Anton Edwald. Alla killar under 23 år. Klas är fin i den nya frisyren, även om den kanske känns lite väl ungdomlig.

Vi går mot bilen. Maj-Lis viskar till mig att pappa köpt något medan jag har varit borta. En överraskning, säger hon och ler busigt. Vi inleder en gissningslek. Vad är det pappa har köpt?

– En studsmatta? frågar jag. Hon skakar på huvudet?

– Pelargoner? Nej, icke blommor.

– En ny tv då?

Inte det heller. Det hela förblir en hemlighet tills vi kommit hem.

– Tada, säger Klas och pekar på en kartong i hallen.

På kartongen finns en bild på det som gömmer sig där inne. Det är något blått. En skrikigt blå färg. Själva föremålet ser lite ut som en skriv­maskin möter ett våffeljärn och en gammaldags ­dator av märket Apple. Jag ser inte vad det är. Det är en gräsklippare, får jag förklarat för mig. Jag fattar ingenting. Hur skulle lådan kunna rymma en gräsklippare?

– En självgående gräsklippare, förtydligar min man. Sen försvinner han ut i trädgården. En tråd rullas ut och spikas ner i gräset och en laddningsstation installeras. Min man ser mycket nöjd ut. Jag har nog aldrig sett honom ta sig an ett trädgårdsarbete med sådan lycka.

Klockan tio på kvällen ropar Klas på mig. När jag kommer ut rullar våffeljärnet iväg på sin jungfrutur. Ett dovt surrande hörs. Den är imponerande tyst, låter inte mer än en större humla. Den far mot äppelträdet. Tuggar gräs på vägen och lämna en remsa av klippt matta efter sig. Som om den hade ögon stannar den innan den stöter mot stammen, svänger sedan och tuggar vidare.

– Wow, säger Klas med beundran i rösten. Läskigt, tänker jag.

Nästa dag skyndar Klas hem från jobbet.

– Hur mår Bobbo? frågar han.

Det visar sig att han döpt maskinen till Bobbo. Min man börjar twittra om Bobbo: ”Lilla Bobbo var duktig i dag och extra hungrig”.

Bobbo, hit och Bobbo dit. Vi har vänner som tror att vi skaffat hund.

– Älskling, hur mycket kostade Bobbo? frågar jag.

– Jag fick ett pangpris. Dessutom ­behövde vi köpa ny klippare. Och du ska veta att han är ­miljövänlig, säger Klas.

Utan att svara på min fråga.

Jag googlar och hamnar på en sida som samlat de billigaste automatiska klipparna som finns. Bobbo är inte med. Jag inser att han kostat oss en förmögenhet. Mer än en renrasig hund. Det är då jag kopplar ihop Bobbo med Klas nya ungdomsfrisyr.

Jag fattar att min man drabbats av en tidig 40-årskris.

Om jag var förmögen skulle jag flytta till havet. Jag skulle bo i ett hus med stora fönster och en altan som alltid var ljummen. Jag skulle ha långa ljusa gardiner som fladdrade i vinden när jag öppnade upp för korsdrag. Jag skulle inte ha nya lyxmöbler. Nej, min stil är gamla nötta prylar som har en historia. Jag skulle ha ett stort kök och ett ännu större bibliotek. Och jag skulle köpa konst av nya konstnärer. Inte bara för att samla eller spekulera. Konsten skulle finnas nära mig för att jag alltid skulle kunna hämta inspiration.

Om jag var förmögen skulle jag knappt jobba. Jo, lite ibland. Men för det mesta skulle jag skriva. Förvisso är skrivande också ett jobb, men jag skulle inte behöva göra något annat alls.

Oj, vad jag skulle skriva då. Min förläggare skulle behöva anställa en heltidsassistent för att ta hand om allt jag producerade.

Och när jag släppte mina böcker skulle jag anordna generösa fester för mina vänner. Det skulle vara så roligt att samla alla nära och kära. Ofta!

Om jag var riktigt förmögen skulle jag vara aktiv i flera organisationer. Jag skulle kanske utbilda mig i klimatfrågor och sedan använda större delen av mina pengar åt att försöka skapa ett jädrans liv i miljödebatten. Och så skulle jag göra allt för att stötta klimatsmarta uppfinningar.

Om jag var förmögen, skulle jag sluta sova på budgethotell. Aldrig mer skulle jag känna doften av sura lakan som varit med lite för länge. Och aldrig skulle man behöva oroa sig för att man glömt en mjukgörande kräm hemma, det skulle naturligvis finnas i det eleganta badrummet. Jag skulle nämligen satsa på att bo lika bekvämt som Bruce Springsteen varje gång jag tvingades lämna hemmet.

Om jag var förmögen skulle jag ta massage flera dagar i veckan och en personlig tränare skulle besöka mig varje dag för att jag skulle hålla mig i trim!

Om jag var förmögen skulle jag inte behöva oroa mig för att vår släktgård som byggdes av mina förfäder i Västerbotten på 1800-talet skulle förfalla bara för att jag inte riktigt vet hur man renoverar gamla hus. Jag skulle dessutom satsa pengar i glesbygden, bara för att jag kan.

Om jag var förmögen skulle jag se till att de i min närhet som jag vet kämpar för att få ihop ekonomin äntligen skulle få andas ut.

Om jag var sådär förmögen skulle jag äntligen andas ut själv. Jag har på senare tid kommit på att jag verkligen skulle vilja ha riktigt mycket pengar. Jag har blivit övertygad om att pengar visst kan göra en lycklig. Det vore så härligt att vandra omkring här på jorden alldeles obehindrat. Att aldrig någonsin behöva känna sig tvingad till någonting. Att få testa på den känslan. Okej, visst finns det bekymmer även för riktigt rika. Sjukdom, sorg och kärlekstrubbel drabbar såklart även dem. Men om man är sjuk OCH måste oroa sig ekonomiskt är det värre. Så är det bara.

När jag var yngre trodde jag att det här med pengar en dag skulle komma flygandes. Som om jag helt plötsligt skulle vinna på lotto. I dag vet jag bättre. Det kommer ju aldrig hända.

Men drömmen finns här i bak­huvudet. Drömmen om att en dag få säga ”fuck off” till alla måsten.

Drömmen om att en dag bli förmögen.

Först blir jag bara irriterad på dem. De fem killarna går i bredd på trottoaren på Sveavägen och gör att jag, som är ute på powerpromenad, måste sakta ner en smula för att inte trampa dem på hälarna.

Men när grabbgänget släntrar in på Mongolia Djingis Khan barbecue byts min frustration mot medlidande för ”all you can eat”-krogen. Fem gängliga, hungriga tonåringar måste vara alla bufférestaurangers värsta mardröm.

Som mor till en 16-årig son utan botten vet jag exakt hur mycket den där sorten får i sig vid en sittning.

Vår Joel tränar visserligen galet många pass i veckan, vilket gör att han förbränner allt han slevar i sig. Det jag inte begriper är hur alla dumplings, kycklingvingar, fläskfiléspett, vårrullar, revbensspjäll, nudelportioner, friterade bananer och skopor med glass får plats. Rent fysiskt. Nog borde magsäcken kvida: ”Sluta!” efter sex rågade tallrikar?

Inte heller går det att fatta att ungen, en knapp timme efter avslutat lunchfrosseri, frågar:
– Vad blir det till middag?

Att matkontot blir ansträngt hos en familj med tonårsbarn är ingen nyhet och den dagen ungdomarna Scott lämnar boet, kommer vårt banksaldo vara i betydligt bättre skick.

Men vi har i alla fall ”bara” en tokhungrig grabb. Familjen Hansson Flodin har tre. Hur de får ihop vardagsekonomin kan ni läsa om på sidorna 12–15.

För mig och min man är det förmodligen billigast att skicka Joel till Mongolian barbecue varje lunch. Där kan han äta hur många portioner han vill för 85 spänn.

Det får han inte hemma.

Du har tuber på ryggen och simfötter som förlänger dina tår. Du har ­kollat din hälsa och din våtdräkt ­sitter ­bekvämt. Det är äntligen dags! Du släpper relingen och sjunker ner i det blå. Ni ska titta på färgglada fiskar, sådana som man endast ser i akvarium. Gula, röda och randiga. Har ni tur får ni kanske syn på en havssköldpadda. Eller en delfin, det vore något! Det bubblar och fräser när du doppat huvudet. Men efter en stund blir det alldeles stilla. En ljuv värld bjuder ut sig, mystiken tätnar ju djupare du kommer. Dina andetag är rytmiska. Lugna. Vattnet är ljummet och du svävar. Den frid du känner får dig att le. Din enda ryggsäck är ­luften du bär i tuberna på ryggen. De andra dykarna är inom räckhåll, ni dyker i grupp och håller ihop. Det går fint. Fiskarna vågar sig fram. Vilka ­undersköna färger!

Efter en stund bryts lugnet. Du märker hur någon gestikulerar. Du ser att han är upprörd. Han tecknar­ att ni dykt alldeles för länge. Luften kommer att ta slut om ni inte ­vänder nu. NU! Det var ju typiskt, tänker du. Och trist. Det som just blivit så trevligt. Ingen i gruppen vill lyssna. Någon tecknar att det inte alls är någon fara, att luften skulle ta slut är överdrivet. Efter ett rådslag väljer ni att lita på optimisten. Ni slappnar av och fortsätter. Det lär finnas fler fiskar längre ner. Men efter en stund tror fler dykare att luften verkligen ska ta slut. Shit pommes frites, det är allvar ändå. Men nu är det för sent att vända. ­Någon föreslår att ni ska dela på luften i den ­extra tub som en av er bär. Ni tänker. Och tänker lite till. Samtidigt som ni tänker dyker ni djupare ner, av bara farten. Förslaget blir till sist ned­röstat. Det låter jobbigt att dela. Och det verkar otroligt att luften skulle ta slut. Låt oss hoppas att vi haft fel, tänker ni och simmar vidare.

När nästa förslag kommer är det för sent att rädda hela gruppen. Det nya förslaget innebär att offra några ur gruppen, de svagaste. De som är störst och starkast ska ta luft från de andra och på så vis rädda sig själva. Jodå, även det förslaget övervägs. Medan ni tänker hittar någon en låda med dykartuber på botten. Som ett mirakel finns alltså en räddning framför er. Tjoflöjt! Men fortfarande orkar ingen bry sig. Ingen vill plocka upp tuberna. Alla säger att de vill överleva, men ingen vill göra jobbet. Så ni dyker på. Alla räknar med att någon annan ska göra något.

Texten ovan är inte trovärdig, tänker du. Ingen skulle väl skita i en sådan varning. Men är det ­inte just det vi håller på med? Vi skakar på ­huvudet åt klimathotet för att vi inte orkar ta in detta enorma hot. Vi håller på att gå under men vi skiter i det. Vi kanske kämpar mot svält, mot djurplågeri, för bättre undervisning i skolan. Vi kanske vill att vårdpersonal ska få högre lön, att äldreomsorgen ska bli vettig eller kanske att bostadsrättsföreningen ska bygga bastu. Vi bryr oss om mycket men vi skiter i miljön. Detta trots att inget av det vi bryr oss om spelar någon roll om vår värld går under. Man kan bli ­dyster för mindre.

På söndag är det Mors dag. Hur visar du din uppskattning? Med en bukett blomster, genom att bjuda på brakmiddag eller slår du en pling och sjunger en trudelutt?

Hur mina egna ungar kommer att tackla dagen är jag oerhört nyfiken på och anar att de har ägnat få (om ens några) tankar åt hur jag bör hedras.

Och de är i gott sällskap, läser jag på Nordiska museets hemsida. Inte ens författaren Cecilia Bååth-Holmberg, som instiftade Mors dag i Sverige 1919, hade tänkt igenom hur dagen borde högtidlighållas. Året därpå rättade hon till sitt misstag och gav ut häftet Mors dag, med tydliga riktlinjer för firandet:

1 Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2 Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3 Hon bjudes, före uppstigandet, på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4 Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5 Vid eftermiddagskaffet, eller på aftonen, hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6 Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för Mors dag.

Så nu vet ni, Joel och Freja (och alla ni andra med tvivelsamma planer) vad vi mödrar förväntar oss. Personligen ser jag särskilt mycket fram emot punkt nummer fem, och min make Dans insats. Blir det ett koreograferat sång- och dansnummer, månntro?

Hur jag firar min mamma? Eftersom vi bor 60 mil ifrån varandra håller jag mig till sexan och skickar ett egensnickrat tidningscitat:

– Grattis morsan, du är grym.

I samma sekund som jag kliver över tröskeln till provtagningslabbet, börjar hon hosta och frågar med ett tonfall, som är mixat av förakt och förfäran:

– Har du parfym på dig?

Jag nickar försiktigt medan hon fortsätter strängt:

– Det här är ett sjukhus! Här har vi inte starka dofter.

– Förlåt, piper jag, och skäms över att jag hänsynslöst sprejat Diors ”Chérie” både i halsgrop och på handleder innan jag traskat till vårdcentralen för ett rutinblodprov.

Sjuksyrran stasar min vänsterarm, nyser ett par gånger innan hon hugger nålen i armvecket.

– Aj, kvider jag, men tystnar genast. Hennes blick signalerar: ”Sjåpa dig inte, du kan gott lida lite”.

Och visst. Jag förstår henne. Hon konfronteras varje dag med samvetslösa parfymbärare: På bussen, i kassakön och som nu, när hon ska utföra sitt arbete. Att hon är evinnerligt trött på att snörvla och hosta sig genom sin vardag, är fullt förståeligt.
Hon är en av cirka tre miljoner svenskar som lider av någon form av allergi, men få av dem vet att överkänsligheten faktiskt går att kurera – för alltid.

Elisabeth Frändestam, 41, var en av dem. I hela sitt liv har hon varit mat-, djur- och pollenallergiker, tills hon av en slump fick höra talas om ”hyposensibilisering”. I dag är hon snudd på symtomfri. Hur det gick till, kan du läsa om i veckans Söndag.
Men min sjuksyrras besvär går inte att bota, tyvärr, så hon kommer behöva att läxa upp okunniga patienter även i fortsättningen. Inte mig, då så klart. Jag kommer att hålla fingrarna från alla parfymflaskor före nästa provtagning. Av respekt för henne.

Och i ren självbevarelsedrift. Den där nålen var attans otäck.

Good evening Europe! Den här ­veckan är Sverige och Malmö i hela Europas blickfång. Eurovision är stort. Det är ett av världens mest sedda program.­ Och tack vare Loreen får SVT alltså ­anordna musik­tävlingen i år. Just i detta nu ­håller förberedelserna­ i ­Malmö på för fullt. Låtar repeteras, strålkastare vrids. Kostymer­ sys in eller släpps ut.

Och manus skrivs. Ja, det är det jag håller på med. Jag har nämligen fått äran att vara med på ett hörn. Jag ska vara SVT:s kommentator för programmet. Det innebär att jag ska guida de svenska tittarna ­genom denna underhållningskaramell.

Detta är såklart ett riktigt roligt jobb och jag är stolt över att få vara en del av programmet.

Men. Att vara kommentator är ett av de mest utskällda tv-jobb som finns. Speciellt de år man kommenterar i värdlandet, vilket jag ju ska göra.

Jag har redan fått irriterade ­kommentarer.

1. Hur kommer det sig att vi ­måste ha en kommentator när det hela hålls här på hemmaplan?

2. Bort med kommentatorn, vi ­fattar engelska här i Sverige!

3. Vi vill se och höra hur Petra Mede sköter sig ­inför hela Europa. Vi vill inte att Petra ska bli överröstad!

Jag har lyssnat på kritiken och så här tänker vi:

1. Sverige har kommentator, eftersom det finns information som endast gäller de svenska tittarna. Petra kommer till exempel inte att berätta i vilken deltävling vi kan rösta. Och hon kommer inte att ge information om hur just vår röstning går till.

2. Ja. De flesta förstår engelska här. Men mitt jobb är inte att översätta det som sägs. I stället ska jag ge information om alla artister som är med. Jag ­kommer att presentera varje bidrag och jag kommer att bjuda på lite bakom kulisserna-­information. ­Inget av detta ingår i Petras jobb.
I programmet lämnas tysta luckor för kommentatorerna att prata över. Varje land har sin ­kommentator. Om inte jag presenterar bidragen kommer ingen att göra det. Det blir helt tyst i flera minuter i så fall.

3. Det här med att man vill höra Mede då? Självklart, tycker vi. SVT önskar såklart att alla ska följa Petras jobb. Därför ska jag vara tystare än vad ­kommentatorn brukar vara. Andra år brukar ju ­kommentatorerna prata över programledarna mest hela tiden. Så ska jag inte göra. Jag kommer noga hänga med i Petras manus och jag ska se till att vi ­oftast får höra henne i lugn och ro.

Redan på tisdag är det dags för den första ­semifinalen. På torsdag sänds den andra. Och på lördag avgörs det hela i finalen. Snart vet ­hela ­Europa vem Petra Mede är. Och alla kommer ­veta var Malmö ligger. Det är fjärilar mest ­överallt här
i Malmö. Hos oss som jobbar med ­programmet finns fjärilarna även i magen. Jag önskar att alla som tittar kommer känna stolthet. Och det vore roligt om många tänkte: ”Shit vilken fläskig underhållning!” Min stora förhoppning är att så många som möjligt ska uppskatta min guidning genom programmet ­också. Nu sitter jag och putsar mitt ­manus och inser att stora utmaningen för mig som kommentator blir att …
ja, ­faktiskt: Hålla käften!