På måndag börjar Kanal 5 visa Hannibal, en tv-serie så pinfärsk att den hade premiär för bara några dagar sen i USA. Mads Mikkelsen spelar Dr Hannibal Lecter, seriemördaren med smak för livets goda; klassisk musik, fina viner och människo-kött. Att döma av det förhandsmaterial jag sett skulle jag gissa att du inte vill äta middag i tv-soffan framför just det här programmet. Scener med blodstänk, köttyxor och inälvor varvas med bilder av gourmeträtter upplagda på finporslin och Hannibal som njutningsfullt sätter gaffeln till munnen. Det är som om Per Morberg och ­Dexter körts tillsammans i en matberedare med mycket välslipade knivar. Dexter, ja. Serien om seriemördaren med ett hjärta av guld var definitivt något nytt när den kom. Han mördar visserligen folk, men bara om de FÖRTJÄNAR det! Han är visserligen psykopat, men han FÖRSÖKTE i alla fall förstå vad hans gnatiga fru egentligen ville! Dexter hade premiär 2006 och blev genast en tittar- och kritikersuccé. Och när serien var bra var den genial. Konstigt nog är det först nu som Dexter startat den tv-trend som Hannibal bara är det senaste exemplet på. Så här besatta har vi inte varit av seriemördare sedan det tidiga 1990-talet. Den gången började det med just Dr Hannibal Lecter i När lammen tystnar, den enda skräckfilm som tagit hem storslam på ­Oscarsgalan. Sedan kom en blodflod av filmer om ­seriemördare, allt ondare, med allt mer bisarra metoder, där Kevin Spacey i Se7en slog ­alla rekord.

Nu har tv-rutan blivit seriemördarnas nya tillhåll. Jag är kluven inför styckmördare vi ska skrocka igenkännande åt, heja på, hoppas att de inte blir upptäckta. Och konceptet med en kannibal som antihjälte lämnar en lika dålig eftersmak som ett skrovmål hemma hos Hannibal. Däremot håller jag inte med om den kritik som framförts om att de här serierna har för mycket blod och ond bråd död på bästa sändningstid. Den kritiken kommer alldeles för sent, efter serier som CSI, Bones och Law & Order: SVU med ­deras grävande i en ändlös parad av anonyma lik. Jag menar, de har ju till och med närbilder inifrån kroppen.

Tunga axlar har jag. Stenhårda efter ­timmar med datorn i knät helt utan ergonomisk tänkande. Ibland ilar det mot skallen, ibland leder spänningarna till huvudvärk. Men det finns bot och det stavas massage. Så jag bokar in mig. Passar på att ta 85 minuter, det är ju många knutor som ska lösas upp. Jag kommer i god tid och mjuknar redan då jag hör den flummiga musiken. Valsång, panflöjter och buddistiska klangljud. Informationsbroschyren bedyrar utbildad personal och trevlig miljö. Den trevliga miljön levererar. Jag går över rena golv, en väldoftande rökelse pyr i någon vrå. Jag blir visad till ett litet rum och väntar in terapeuten.

Hon kliver in på indianfötter, hälsar viskande och vi skakar hand. Hennes näve känns slapp och det är som att hälsa på en fluga.

– Jag vill ha ordentlig massage, säger jag. Hon nickar försynt.

– Jag vill alltså att du tar i ­ORDENTLIGT, förtydligar jag och skrattar lite ursäktande.

– Visst, säger hon och visar med en svepande gest hur jag ska ligga.

Jag sluter ögonen, beredd att ge mig hän. 85 minu­ters mjukgörande knådning av mina ­ömma ­axlar har jag sett fram emot länge. Jag hör ett plaskande ljud då hon fyller sina händer med lavendeldoftande olja. Sen smaskar det till ­mellan skuldrorna på mig. Jag känner hur jag blir tung i hela kroppen, jag liksom sjunker ner i britsen. Hennes svala händer börjar röra sig i cirklar, runt, runt. Det hela känns knappt. Hade jag inte vetat att det faktiskt var hennes händer hade jag trott att det var fjädrar som av någon anledning svepte över mig.

– Du kan ta i, säger jag.

– Jadå, jag värmer bara upp först, svarar hon.

Uppvärmningen går in i nästa fas. Små tomtesteg med fingertoppar som traskar fram och tillbaka längs ryggraden. Taktilt, visst. Men ingenting hon åstadkommit har ännu nått mina muskler. En myra hade gjort jobbet bättre. Sen hör jag mer plask. Mer olja landar på min hud och jag funderar på om hon tänker fritera mig. Nu glider fingrarna hit och dit. På måfå. Det känns inte riktigt som om de vet vart de är på väg. Ibland halkar de ner längs revbenen eller så glider de över själva benet på skulderbladet. Men hon hittar ingen muskel. Glidandet håller på i nästan tio minuter. Jo, jag har faktiskt börjat snegla på min klocka för att ta tid. Jag känner mig riktigt irriterad nu och funderar på att säga till igen. Jag vill be henne gå loss på musklerna, lösa upp spänningarna.

Men nu håller jag tyst eftersom jag insett att vi inte kommer längre. Den här människan kan inget om muskler. Hon vet inte var i människo­kroppen musklerna finns och jag misstänker att hon inte kan något om massage alls. Man kan faktiskt säga att jag plågas. Jag ­ligger här nästan naken på en brits och blir smekt av en främmande kvinna. Jag vill skrika att jag inte ­behöver bli smekt, men jag biter ihop och ­varje ­fjäderlätt rörelse ilar som nålar.

Hon väljer att avsluta i förtid och jag pustar ut. Hal som en ål går jag fram till kassan och betalar, fast jag känner att jag borde sända en faktura! Det är få saker som gör mig så stressad som mesmassage. Och axlarna är mer spända än innan.

Han är uppvuxen i Tanzania, Pakistan och Peru, har en fascinerande bakgrund och ett yrke som jag inte ens visste fanns: ”Konceptdesigner”. Svensken Henrik Tamms jobb är att fantisera fram Hollywoods fantastiska filmvärldar.

Jag fastnar i Jenny Alexanderssons intervju på sidorna 16–19 och särskilt i citatet: ”Man blir lite rotlös, men istället för trygghet får man intryck”, apropå att Henriks jobb kräver att han tillbringar mer tid på flygplatser än någon annanstans.

Det har gjort att han inte känner sig hemma någonstans. Han har bott i Los Angeles de senaste 20 åren, men vet ändå inte om det är hans hemstad.

Han låter lite sorgsen, och jag känner igen mig. Inte för att jag lever ett glamoröst jetset-liv, utan för att jag också har en sorts vilsenhet. Visst, jag är uppvuxen i Östersund, och säger: ”Jag åker hem till Jämtland”, och: ”Jag bor i Stockholm”, men jag saknar den där riktigt fasta punkten. Den där plätten på jorden som alltid kommer att finnas kvar. För mig, min man, våra barn och, så småningom, barnbarn.

En magisk bit mark dit vi alla kan återvända. Oavsett var i världen vi befinner oss.

Kanske är denna längtan född ur det faktum att sedan vår förstfödde, Joel, kom till världen för 16 år sedan har vi bott på nio adresser. Fem i England, fyra i Sverige. Och med den flytthistoriken har vi utvecklat en tråkig, men nödvändig köpa bostad-strategi. Innan vi lägger ett bud ställer vi oss en viktig fråga: Kan vi sälja? För i familjen Scotts liv är ingen postkod skriven i sten.

Det är därför den där jordplätten känns allt viktigare, i alla fall för mig (vi är inte ense maken och jag). Men om vi kommer så långt som till en budgivning, bör frågan nu bli: Den går väl inte att sälja?

I bioaktuella skräckfilmen Mama handlar det, som du kanske kan gissa dig till av titeln, mycket om mammarollen. Två små flickor adopteras av sin farbror och hans flickvän. Flickvännen är inte alls redo för att bli mamma. Hon har svartfärgat hår och tatueringar! Och hon spelar bas och dricker öl! Sjukt omammigt! Men var lugna. Hon kommer att ändra sig. För snart hotas den nya familjen av ett monster som är den ultimata överbeskyddande mardrömsmamman.

Mammor har dåligt rykte på film. Ända sen Norman Bates i Psycho klädde ut sig till sin mamma och högg ihjäl duschande kvinnor har slöa manusförfattare haft ett enkelt jobb. Deras mördare behöver inga motiv, de behöver bara en psykisk störning. Och störningen beror på en dålig mamma, som älskade för mycket eller för lite. Men alla morsgrisar blir såklart inte seriemördare. Ibland blir de bara mesproppar som aldrig klipper navelsträngen. Deras stackars fruar ägnar sina liv åt att bråka med svärmor, som inte tycker att någon är god nog åt deras son. Men svärmödrar är ingenting mot styvmödrar. Vad vore Disney utan dessa ruttna varelser?

Mammor kan få skulden för det mesta. Katherine Hepburn Oscarsnominerades för sin roll i klassikern Suddenly last summer. Där var hon en så dålig mamma att
sonen blev homosexuell OCH sökte kärleken hos kannibaler som åt upp honom! Knappast sånt man utses till Årets Mama för. Men det finns mammor som förstör sina döttrars liv också. En del ligger med döttrarnas pojkvänner, som i Mandomsprovet eller The mother. I Black Swan hölls Natalie Portman kvar i en evigt flickrosa barndom av sin mamma. Och i snyftarklassikern Ömhetsbevis hade Debra Winger det jobbigare med mamma Shirley MacLaine än med cancern. Ni ser, det finns alla sorters dåliga mammor! Däremot har papporna en sak gemensamt; de är i princip osynliga. Några av dem är döda, och det är förstås en godtagbar ursäkt, men många av dem har bara dragit. Andra stannar kvar och blundar medan deras fruar plågar deras barn. Men ingen anklagar Disneypapporna.

Den här vintern har varit rå som det finska vinterkriget. I Stockholm har vi huttrat och vi har förfasat oss över att det legat snödrivor i vägen precis överallt. I år köpte jag en riktig vinterjacka, tjock som fyra dunkuddar. Och ett par skor som sägs tåla 40 minusgrader. Och jag har lärt mig vad en täckkjol är. I början var det kul. Som när vi i södra landet faktiskt fick en vit jul. Men redan i januari kändes det hopplöst. Det var ungefär då de där semesterbilderna på Facebook började svida. Inga vinterjackor i världen fungerade mot drömmen om lite sol. Lite värme. Och när vi går mot april vill man bara gråta.

Så vi tog vårt pick och pack vi också. Sa: ”Hej då, vinteroveraller” och: ”Hej, Gran Canaria”.

Och till er som i januari fläkte ut så härliga Thailandsbilder kan jag säga att det är fint här också. Solen bränner mot nästippen och det är ljummen luft som viner i palmkronan.

Förr om åren reste jag och min man äventyrligt. Inga förbokade hotell och med lätt packning (endast pocketböcker, bikinis, sandaler och någon sarong) luffade vi runt på känsla. Vi kunde blanda enklare hyddor med lite lyxigare ställen. Vi sökte genuina lokala barer och rörde oss bland lokalbefolkningen. Och halva resan gick ut på att äta gott och helst utan andra svenskar i sikte. Vi sökte lugn och ro och rynkade på näsorna åt svenskhotellen och framförallt åt all inclusive. Men nu har vi barn. Förutsättningarna för att njuta har förändrats. Redan i januari bokade vi vår resa. Vi sökte med ljus och lykta efter Bamseklubb eller Lollo och Bernieklubb.

Och nu sitter jag här vid poolen med ett solgult all inclusive-armband och två små barn som kivas om en uppblåsbar krokodil. Högtalarna spelar popmusik och längre ner i poolen pågår vattengympa. Klockan halv tolv kommer Bamse hit och kramar barnen. Vi sätter dagens schema efter det. Buffén är enorm och barnvänlig. Spagetti, pommes och stora byttor ris. Såserna kan kombineras, eftersom allt smakar ungefär samma. Vinet tappas ur stora behållare och barnen äter på plasttallrikar. Under middagen i går tjöt tre små barn samtidigt. Det var som ljuv musik i våra öron, glada över att det inte bara är våra barn som stojar.

I dag sätter vi på barnen UV-dräkt och hoppar på hotellets strandbuss. Veckans enda ­lämna-­hotelläventyr. Medan den riktiga våren dröjer därhemma rör vi oss i trupp med andra skandinaver och lever det semesterliv som vi tidigare föraktade. 

Men som vi njuter! Av att slippa städa, laga mat, krångla med barnmössor och – faktiskt – slippa tänka.

Visst, jag hade betalat ganska mycket för att få ligga under en palm en hel dag och bara läsa tills solen går ner. Utan barnstoj ringade i öronen. Men som någon vis människa sa: Allt här i livet har sin tid!

Jag höjer min paraplydrink och säger: ”Hej charter”!

Så länge jag håller mig mitt bland huskropparna är promenaden dräglig, men när jag korsar Hornsgatan och halkar nerför Slussen slår den till. Snösmockan.

Vinden biter i kinderna, snön piskar i ögonen, snoret rinner. Det är lika förbannat svinkallt som under en januaridag när bygelliften precis nått ovanför trädgränsen och man fejsar ett grinigt, blåsigt kalfjäll.
Men nu är det varjan januari eller skidsemester. Det är den 20 mars, självaste vårdagjämningen, jag är på väg till jobbet och jag tänker att vädergudarna borde skämmas.

Väl på redaktionen borstar jag ilsket snön från kappan, medan Söndags biträdande redaktör, Kristofer, frågar (aningens ironiskt):
– Jaha, hur är det, Vinterns Främsta Försvarare? Har du fått nog nu?
Ja. Det. Har. Jag.

Jag har fått nog av långkallingar, broddar och torrfnasig hy. Jag har tröttnat på grusgegga på hallgolvet och vinterelektriskt hår.

Nu vill jag plantera blommor i balkonglådor, tvätta fönster och rensa garderober. Och jag suktar efter bryggbad, grillkalas och Allsång på Skansen.

Men jag får nöja mig med att drömma och börjar med att bläddra fram till sidorna 46–53 i veckans nummer, där vi listar 69 härliga hus som går att hyra på semestern. Här finns allt från den lilla bagarstugan i Kalix till villan med havsnära läge på Västkusten.

Min personliga favorit är strandhuset på 60 kvadratmeter vid sjön Fryken i värmländska Sunne. Där vill jag sitta på soldäcket med ett glas rosé och tanka sommarenergi.

Så att jag pallar nästa års snösmockor.

Jag minns fortfarande känslan när jag stapplade ut från biografen där jag sett Lars von Triers Melancholia. Jag sneglade upp mot himlen, väntade mig nästan att se en främmande planet där, på väg att krocka med jorden, utplåna mig och ungefär allt annat. Melancholia kom så mycket närmare inpå än svulstig, hjärndöd undergångporr som 2012 och Day after tomorrow.

Om undergången -tidigare var reserverad för actionäventyr har den börjat dyka upp i alla möjliga genrer de senaste åren, och det i ”fina” filmer.
I -Oscarsnominerade Beasts of the southern wild var det polarisarna som smälte. Steven -Soderbergh gav oss alla bacillskräck med Contagion, där en supersmitta nästan utrotade mänskligheten. I The Road vadade Viggo Mortensen runt med sin son i aska och damm och duckade för kannibaler – och det var ändå ett lågmält drama. Häromveckan -hyrde jag Seeking a friend for the end of the world, en olidlig kavalkad av indiefilmsklyschor. Steve Carrell jobbar med att sälja försäkringar (folk som hatar sina jobb -säljer ALLTID försäkringar). Keira Knightley är den mycket yngre, jättespeciella granntjejen som släpar runt sina vinylskivor överallt (spännande unga tjejer är ALLTID nostalgiska efter saker som de är för unga för, det kanske är därför de faller för dubbelt så gamla män?). Allt utspelas under de -sista veckorna innan en asteroid utplånar jorden.

Undergången är het just nu. Förmodligen för att vi lever i en skrämmande tid, där det blivit tydligt att det kommer att gå åt helvete om vi inte skärper oss. Genast. Men klimatkollapsen är så svår att greppa. Och det är så svårt att tro att det går att göra skillnad. Kanske är det därför nästan alla de här undergångsfilmerna, hur olika de än är, har en sak gemensam: Mänskligheten hotas av zombiesmitta, onda utomjordingar, kärnvapen, meteorer, den bibliska apokalypsen, vad som helst. Men hotet kommer utifrån. Det är inte vårt fel! Vi har inte oss själva att skylla! Världen får en tydlig fiende, som hjältarna kan bekämpa. Och det är förstås svårt att göra en film där Tom Cruise räddar världen genom att diska mjölkpaket och ta cykeln till jobbet. Även om det är sådana hjältar vi behöver mest. 

Hon tittar allvarligt på mig innan hon tydligt deklarerar:

– Mamma, jag har bestämt mig. Jag vill bli vegetarian.

Freja, 13, har aldrig varit särskilt förtjust i smaken av kött. Nu har hon dessutom blivit övertygad om att det är både etiskt oförsvarbart och miljövidrigt att servera delar av döda djur på våra mattallrikar.

Hennes beslut är beundransvärt, ändå är inte min första tanke: ”Fint, älskling, bra val”, utan: ”Åh, jisses, vad jobbigt”.

Så funderar jag en stund. Varför tycker jag att det är så krångligt? Det är ju inte speciellt meckigt att­ ­laga vegomat, tvärtom. Det är snarare vanans makt som är knepig att bryta. Att sno ihop en måltid som består av den klassiska trion kött, sås och potatis, går på autopilot, men att fixa till en läcker meny­ där ingredienserna enbart får komma från växtriket är, för mig, en utmaning.

Därför är jag extra lycklig över att Söndags matredaktör, Johan Gunnarsson, valt vegorätter från ­Ulriksdals trädgårdskafé, som veckans recept på ­sidorna 56–60. 

Extra sugen blir jag på ­rotselleribiffarna med ­äppeltzatziki och blomkålssoppan vindaloo med smak av chili, ­tamarind och koriander. Ni hör ju: Mums!

Har du några vego­vinnare? Mejla receptet på din smarrigaste gröna rätt, så gör du inte bara mig, ­utan också vår planet, lite extraglad.

För att inte tala om Freja.

Han brann för sin sport. Men när Niclas Rodhborn, 44, var 19 år ryggmärgsskadades han i en trafikolycka. Sedan dess sitter han i rullstol, men har inte gett upp tanken på att en dag kunna använda sina ben igen. Han sätter sitt hopp till forskningen och drömmer om att en dag kunna ställa sig upp och ta ett par steg, berättar han i reportaget på sidorna 10–13.

Sedan vi flyttade från Ekerö till Södermalm, har jag gångavstånd till jobbet. Och jag, som, till skillnad från Niclas, är lyckligt lottad att vara utrustad med två fullt fungerande apostlahästar, promenerar självklart till ­redaktionen. Eller?

Nope. Varje morgon har jag lyckats övertyga mig själv om det ogörliga i att sladda nerför Slussen, traska genom Gamla stan, över Vasabron, förbi Tegelbacken och ­T-centralen för att anlända till Kungsbrohuset där ­Aftonbladet har sitt säte. Min motvilja har motiverats med tramsigheter som: ”Min bärbara är för tung/jag ­orkar inte kånka på handväska OCH lunchlåda/det regnar/solen bländar mig …”

Ni hör ju. Undanflykterna har regerat. Tills texten om Niclas landade i min dator. Skamset viftade jag bort latmask­tankarna, packade dator och lunch i ryggan och häpp! 35 minuter och 3,5 kilometer senare, svassade jag in genom Söndagsdörrarna med rosor på kind och solsken i blick.

Och insikten om att den mest självklara motionen, är den vi är allra sämst på.

För jag är nog som de allra flesta. Vi kör ett par pass i veckan på gymmet och drar på oss löpardojorna på lördagen. Men de enklaste rörelserna, de som varken kostar tid eller pengar, dem rationaliserar vi bort. Tar dem för givet.

Så följ mitt exempel! Ut och gå! Så ofta du kan.

Så länge du kan.

Vi åker tåg. Min man och jag och vår dotter Maj-Lis som är tre och ett halvt år. Tåget har en trasig vagn vilket gör att vi smyger fram genom skogen. Vi har laddat upp med mackor, mandariner, en Ipad med barnfilm och kul spel. Och vi har peppat vår dotter inför resan för att den ska bli så smidig som möjligt.

Tåget är fullt den här dagen och i vår vagn väljer många att läsa. Maj-Lis spelar ett kul småbarnsspel på Ipaden. Plötsligt gör hon några hastiga kommandon. Vi hinner inte riktigt se hur det går till när hon snabbt som blixten hittar ett nytt barnspel. Färgglada figurer bjuder upp henne till dans. Maj-Lis klickar ivrigt på rutan men stoppas av en betalruta. Spelet kostar!

– Nej, vi ska INTE köpa några nya spel. Du har ju redan ett tiotal som du ännu inte testat, förklarar vi.

– Jo, jag vill, svarar hon.

– Älskling, du kan väl ta ett av de andra spelen. Det här kostar pengar.

– NEJ, fräser vår dotter.

– Jo, det blir inget nytt spel…

Här någonstans lyssnar vår treåring inte längre. Hon pekar på skärmen och skriker rakt ut.

– Dumma! Du är en bajskorv!
Sen gråter hon ut sin klagan, obegripligt högt. Både min man och jag försöker tysta. Vi försöker avleda. Vi är fullt fokuserade på att få stopp på detta raseri, som endast kan förklaras av treårstrotsen, denna utvecklingsfas som varje människa går igenom.

Min man lutar sig över vårt lilla åskmoln samtidigt som han lugnt förklarar för henne att man inte alltid kan få sin vilja igenom här i världen. Jag ser dessutom hur han nu försöker sälja in andra kul spel.

När utbrottet pågått i kanske två minuter märker jag hur en kvinna i trettioårsåldern stirrar argt på oss. Hon sitter i sätet bakom min man och när jag får ögonkontakt med henne suckar hon högt och skakar på huvudet åt vår lilla odåga. När jag hör ett ”Herregud vilken UNGE” fräsas ur hennes hårt sammanpressade mun känner jag att jag ilsknar till. Som om det inte räckte att vi har fullt upp med att hejda en arg dotter, så har vi även en arg medpassagerare att handskas med. Helst vill jag ställa mig upp och skälla ut fanskapet. Men det kan jag naturligtvis inte göra. I stället flyger Fan i mig.

– Maj-Lis, älskling. Nu lyssnar du på mig, säger jag högt så att halva vagnen hör. Maj-Lis tittar trotsigt på mig samtidigt som hon fortsätter att tjuta.

– Titta där bakom dig, säger jag och pekar mot den ilskna kvinnan.
Maj-Lis kommer av sig och vänder sig om och stirrar på henne.

– Den där tanten tycker inte om barn som gråter, säger jag med betoning på ”tanten”. Taktiken visar sig funka. När lugnet åter har lagt sig minns jag hur jag själv var innan jag fick barn. Även om jag inte brukade sucka högt av lite röriga småbarn hände det att jag också blev irriterad. Det ångrar jag i dag.
Snälla rara barnfria människor som tror att ni vet hur man uppfostrar barn, ni som tycker att man ska hålla barnet hemma tills det är sju år gammalt. Hur vore det om ni i stället visade lite överseende? Barn är det gåtfulla folket och vi småbarnsföräldrar gör faktiskt så gott vi kan!