”Ska du iväg och träna nu?”, undrade min kollega Ann-Louise härom veckan. ’’Ja, jag ska väl det’’, suckade jag och tog den där tunga väskan som jag släpat med mig hela vägen till jobbet – ja schampoflaskor, träningskläder och gympaskor väger en del – och satte mig på tunnelbanan. Nästan framme vid gymmet smyger den förlamande tröttheten sig på. Och har jag inte lite ont i halsen, tänker jag och sväljer några gånger. Jo minsann. Tänk om det är influensan? Är det verkligen en sådan bra idé att träna i mitt tillstånd (som inte är i närheten av någon förestående influensa, men i tanken är jag redan sängliggande)? Jag går ändå mot gymmet, tvekar vid ingången, sen fortsätter jag bara att gå. Förbi och hemåt.

Men jag hade väldigt goda intentioner den där dagen. Det har jag ofta.

Det var likadant för några dagar sedan. Träningsväskan var återigen packad och medsläpad till jobbet. När arbetsdagen lider mot sitt slut brummar det till i mobilen: ’’Ska vi ta ett glas vin?’’

Jag gör en snabb överslagsräkning: Det är ju underbart väder ute, sommarvärme. Visst borde jag passa på att sitta på en uteservering nu, vem vet när det blir en sån här kväll igen?

Ni gissar rätt, det blev ingen träning denna gång heller.

Nu kanske ni tror att jag aldrig tränar. Det är inte sant. Jag måste träna, min rygg, mina axlar kräver detta – annars får jag ont. Men jag är bra på att ducka. Inte bäst, för jag vet åtminstone en som är hundra gånger värre än jag. Vi kan kalla honom för Gurra. Han är mästare i duckning. Som så många andra stockholmare har Gurra ett medlemskort på en av de största gymkedjorna i stan. För det betalar han runt 5 000 kronor om året, så man kan tycka att han av rent ekonomiska skäl borde gå några gånger i veckan för att det ska vara värt sitt pris.

Det gör han inte.

– Jag borde avsluta det där kortet, jag har haft det i tre år men har bara gått tio gånger, säger han under en lunch.

Vi andra runt bordet skrattar: ’’Är du inte klok? Det betyder ju att du har betalat
1500 kronor för varje träningspass!’’

– Men vi såg ju på Facebook att du
i alla fall tränade i går, säger jag lite förmildrande.

– Äh, jag råkade bara gå förbi
gymmet och checkade in på mobilen, svarar han.

På sidan 28 skriver vi om hur man går sig smal med intervaller. Jag som älskar att promenera gillar enkelheten i detta. Och för alla oss duktiga duckare: Vi kan väl ha som mål att för varje gång vi struntar i gymmet går vi i stället ett pass med intervaller? Eller i alla fall en lång kvällspromenad, kanske med en ljudbok i lurarna?

En måste ju passa på nu när det är skönt ute, vem vet när det blir såna här fina kvällar igen?

Det hela började med en notis i tidningen.

Äntligen såg jag min chans att vara­ den goda medmänniska jag ­innerst inne anser mig vara. Det är bara det att den där goda medmänniskan inte så ofta får komma fram. Det är ju det här med jobbet och barnen och huset och bilen. Alla middagar och cykelpunkteringar som måste lagas, alla sopor som ska sorteras. Och så vill man ju dansa lite salsa, det blir man lycklig av, och dricka vin och diskutera böcker som vi skulle ha läst med sina väninnor, det blir man också lycklig av. Och så ska man springa en sväng, om höftskadan bara kunde läka, så man håller sig i trim.

Ja, you get the picture, det är mycket en människa av i dag ska klämma in på sin korta stund på jorden. Men jag försökte faktiskt vara läx­hjälpare i en så kallad utsatt förort, men efter några gånger fick jag lite ont i hjärtat av att mina egna avkommor var ensamma hemma, jag är ju den enda vuxna som bor ihop med dem, och så blev den goda medmänniskan utkonkurrerad av ­supermorsan.

Så här står jag och vet inte riktigt vad jag ska göra med all min teoretiska välvilja. Det håller ju liksom inte att ingå i en stor tyst massa för, det har man ju lärt sig, att det är vi som legitimerar allt elände.

Så den där notisen är goda nyheter för mig. Det ska nämligen byggas ett asylboende ett ­stenkast från där jag bor, alldeles jämte skolan där mitt ena barn går.

Låt mig göra en förklarande inflikning: Jag bor i en stockholmsförort. Inte en sådan som före­kommer på tv, varken i samband med upplopp eller avancerad skatteplanering. Detta är mer mellanmjölkens land. Eller snarare lite av alla mjölksorter på en gång. Ingen gräddhylla, dock.

Nu tänker jag att här kanske finns en chans att engagera sig i till exempel läxhjälp på lite närmare håll. (Det måste vara bekvämt och praktiskt att vara en god människa!)

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det förrän det dyker upp anonyma lappar i brev­lådan där vi uppmanas protestera mot bygg­planerna. Då börjar jag hetsa upp mig och förklarar för mina barn att det är ett jäkla oskick med folk som sprider sina vidriga åsikter i min brevlåda och att INGEN I MIN FAMILJ ska skriva på mot flyktingboendet för vi är av den åsikten att man hjälper folk i kris, bara så att ni vet!

Nu surrar det i mellanmjölkens land, snacket börjar gå, och jag hör på ena barnet och dess vänner att oro sprids i skolan.

Nu kommer ännu en anonym lapp om att det ska hållas ett möte med anledning av det planerade asylboendet.

Jag bestämmer mig för att gå dit, och om alla där är jättedumma­ ska jag ställa mig upp och säga­ ”hey, hey, hold your horses, det handlar faktiskt om människor som flytt för sina liv, och det är nu vi ska visa att vi också är människor!” Och jag ska säga att det är illa att ni sprider era trångsynta åsikter till barnen som börjar oroa sig, i stället för att ta chansen att inför den uppväxande generationen visa hur vi ska behandla varandra.

Eller – om jag händelsevis inte vågar ställa mig upp och hålla ett brandtal – så ska jag åtminstone ­försynt pipa att jag är av annan åsikt.

Kvällen då mötet hålls ringer en speciell vän, nyfiken på hur allt har ­avlöpt. Det är bara det att när han ringer så väcker han mig. Jag har somnat i soffan och mötet har både hunnit börja och sluta.

Så det som för mig började med en text i tidningen, ja, det ser också ut att sluta så.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter, 46.
Gör: Featureredaktör på Plus, ­Aftonbladet.
Bor: I Stockholm. Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 12.

Fyra tankar i mitt huvud:
Jag är oerhört svag för …
… lakrits.
Jag vill bli bättre på …
… franska, finska, åka skidor, dansa, planera, göra matlådor, säga nej, säga ja, kort sagt nästan allt.
Nästa resa går till …
… Barcelona.
Som tidsresenär skulle jag …
… förflytta mig till ­Karelska näset före finska vinterkriget och se hur min ­mammas familj levde. Bara jag hinner tillbaka innan ­ryssen kommer …

Du går upp på scenen. Strålkastaren tänds. Nedanför, i publiken, sitter alla du känner. ­Eller ­inte alla kanske, det varierar. Ingen tror att du kan men hahaha, vad fel de har! Det är nu du visar dem, du går fram till micken, du tar ton. Och det är helt ­otroligt! Herregud! Ja, du sjunger så att alla häpnar. Du behärskar alla toner, du sjunger både lågt och högt och vackert och rockigt och argt, eller ja inte på samma gång kanske. Även detta ­varierar lite. Men du får alltid publiken att baxna. Du är ­alltid supersnygg. Du är tuff. Du är innerlig. Du är bäst. Du spelar ­gitarr. Nej,­ ­vänta. Du sitter ju vid pianot. Du kan spela allt. Nej, ­vänta igen! Nu dansar du ju som Beyoncé. Du ÄR Beyoncé: ”Who run the world? Girls!”. Och sen, i slutet av konserten kommer tonartshöjningen. Du tar i lite till, du  svävar, du ­toppar Mount  Everest, din röst är magisk och visst ser du hur ­hänförd publiken är?  En av dina vänner där nere ser nästan ut att vara i chock, och är det inte tårar som rinner ner för hens kind?

Precis då bryts musiken. Rösten tystnar. Mobiltelefonen trudeluttar uppfordrande och du gräver i väskan för att svara. När du sedan tittar upp ser du ­inget annat än likgiltighet. Någon gäspar. Någon fipplar med mobilen. En annan stirrar tomt ut genom fönstret. Förtrollningen är bruten och du är tillbaka i tunnelbanevagnen. Tillbaka i verkligheten. Och snart sitter du åter vid skrivbordet på jobbet som alla andra ­dödliga. Men för ett litet litet tag, medan du hade Adele/Beyoncé/Aretha/Hole/PJ Harvey i lurarna, var du en stjärna!

Och det är faktiskt inte så dumt att få vara rockstar på väg till jobbet. Att tänka sig bort, att tänka sig orädd, att tänka sig musikalisk, att tänka sig genial, att tänka sig snygg är som min egna lilla kbt-terapi mitt i Stockholms absurda rusningstrafik. Det får mig att stå ut i stunden, men det ändrar inte­ på något. Det gör däremot den ”Tänk dig smal”-metod vi skriver om på sidan 28. Med kbt-­terapi kan du nämligen träna hjärnan och få koll på dina matvanor. På riktigt!

Jag var nere i Puttgarten och tittade på ­kröken för ett tag sen.
Har aldrig sett så mycket sprit i hela mitt liv.
Det var som att komma till Ikea. Fast där handlar det förstås om möbler och husgeråd. Och, i och för sig, snorbilliga vinglas.
Gränshandel har alltid funnits. Smarta och riskvilliga filurer har alltid utnyttjat det faktum att människor känner behov efter något. Oavsett vad. Jag har inget större problem med det bara det inte handlar om knark eller vapen. Där går liksom min gräns.
Folk smugglar bilar, biblar, allt.
Själv smugglade jag och min kompis Don relativt kopiösa mängder sprit en gång i tiden. Vi trafikerade traden Reykjavík–Västmannaöarna. På 1970-talet. Det var visserligen inte smuggling i traditionell bemärkelse. Vi korsade ju inga gränser. Men i alla fall.
Idén fick vi från en av Islands numera mest kända journalister som på den tiden var en oborstad slyngel. Saken var den att stan vi bodde i, Vestmannaeyjakaupstaður, ödelades vid det stora vulkanutbrottet några hundra meter från centrum i januari 1973. Hundratals hus försvann under ­askan och lavan. Däribland huset där Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins, den isländska motsvarigheten till Systembolaget, höll till.
Alkoholkranarna stängdes av. Men folk, som slet som djur för att gräva fram stan och som riskerade livet ute på fiskefälten, ville festa när de för en gångs skull var lediga.

På lördagsdansen på biografen (som hade klarat sig) fanns det visserligen spånken. Men bara till ruggiga ockerpriser.
Den oborstade slyngeln, då en yngling på 18 år, visade hur det skulle gå till. Han och hans kompis kom ut till ön med åtta lådor brännvin i bagaget. De ställde sig utanför dansen. Och efter fem ­minuter var lådorna tömda och de hade tredubblat sitt kapital; pengar fanns det nämligen hur mycket som helst av.
Don och jag hakade på. Vår affärsidé var enkel. Vi skulle bara lägga på 100 procent. Efter omkostnader. Vi blev snabbt enormt framgångsrika. ­Detta var naturligtvis i allra högsta grad olagligt. Polisen slog till en timme efter att vi hade kommit tillbaka till ön. Men då var allt redan borta. Vi åkte fram och tillbaka. I storm och åtminstone vid ett tillfälle i rykande orkan. Vi tjänade hur mycket pengar som helst.
Andra hakade också på. Men en torsdag när vi skulle in till Reykjavik såg vi hur containrarna från Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins lastades av i hamnen.

Vi insåg att det var kört. Men många andra gjorde det inte och när de kom tillbaka till ön hade bolaget redan öppnat. Hela stan såg ut som en parodiversion av midsommar i Rättvik. Till och med poliserna var packade. Kommer ihåg ett par som glatt sjungande raglade fram i regnet på huvudgatan. Hand i hand. Flaskor i uniformsfickorna.
Kollegorna, som överlastade kom tillbaka från Reykjavik åkte på en rejäl smäll. Det isländska bolaget köpte nämligen inte tillbaka något.
När jag åkte hem framåt sommaren tog jag med mig en extra pava isländskt Brennivín. Som jag betalade tull för. Jag har för mig att det gick på en hundring – för 42 år sen.
Och nu ser man människor åka ner till Tyskland och trycka in lastpallar med pilsner, vin och sprit i sina hyrda skåpbilar och släp.
Det handlas i rent industriell skala på ställen som Bordershop i Puttgarten – ett ställe där ingen någonsin tidigare stannade längre än vad det tog att ta sig ombord på färjan.
Vad jag vill säga med det här?
Inte mycket. Mer än att världen är i ständig förändring och det kanske är i de små detaljerna man ser nån slags häpnadsväckande helhet.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén, 63.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala. Vuxna sönerna Magnus och Einar.

4x tankar i mitt huvud…
Jag skulle kunna begå brott om …
… någon jävlas med min familj.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter i kajaken en midsommarnatt.

Om jag är ledsen vill jag …
… bli tröstad av Maria.

Det vackraste ord jag vet är …
… ”ömsinthet” för att … det bara är det.

Han är gammal, nästan 90 år, och livet har inte varit­ lätt mot honom alla gånger. Inte heller han har ­varit lätt. Det här med beröm och uppmuntran är inte hans starka sida. Ofta uttrycker han sin uppskattning lite omvänt: ”Det här var ju inte fy skam”, säger han när han tycker att maten är jättegod, och i stället för att säga­ ”vad fint du har dukat!” säger han: ”nu har du allt gjort dig till”. Men det där vet min kompis. Den gamle mannen är ju hennes pappa och hon vet hur man översätter hans ord till vad de egentligen betyder.

Han är ensam nu, pappan. Änkling. Och han vill inte gärna besvära sin dotter, men låter sig övertalas när det bjuds på söndagsmiddag. Han är fåordig, svarar ”inte illa”, när man frågar hur han mår. Det får räcka så. Senare när det blir kaffe i soffan, kisar han upp på vägguret: ”jaha, det är väl dags att gå hem nu, innan det blir mörkt”.

Det blir ingen kram när han går. Närhet ligger inte för ­honom.

Så en dag i februari skaffar min kompis en hund. En liten blandraskille, en yvig och glad en, inte väldigt mycket större än en katt. ”Jasså, vad ska det va bra för”, säger den gamla mannen när hon ringer och berättar.

Men så blir det söndag igen och den gamle mannen står åter i dörröppningen hos min kompis, och den här gången är det även en liten valp som välkomnar honom. ”Du var inte mycket till hund”, säger han skeptiskt och kanske lite osäkert, men det bryr sig inte valpen, som hämtar leksaker och hoppar omkring, om.

Den gamle mannen är avvaktande, vet inte hur man ska klappa, och äter sin middag medan hunden står nedanför och tålmodigt viftar på svansen. Sedan när det blir kaffe i soffan,­ hoppar hunden upp i hans knä. ”Ska inte du ta ­honom, han vill väl ändå inte vara hos mig?” undrar den gamle mannen besvärat. Men min kompis försäkrar: ”Han tycker om dig, han har valt dig nu”.

De skrovliga händerna lär sig att klappa och den ­lilla hunden kurar upp sig i där i knät och somnar.

Min kompis går ut i köket för att ta hand om ­disken. När hon sen svabbar av diskbänken hör hon sin pappa prata, med en röst hon inte riktigt känner igen – den är mild: ”Du är minsann inte kattskit du inte, nehe det är du inte”. Han klappar och klappar och klappar.

Och det hinner bli mörkt innan han går hem.

                                                    ————————-

Hunden är människans bästa vän, brukar­ man säga. Och människan ska så klart vara hundens bästa vän. Därför är det viktigt att välja­ rätt. En gullig hund kan behöva jättemycket motion­ och träning för att må bra. Hundar har olika behov. På sidan 10 tipsar vi om vilken hund som kan passa­ dig. Det finns många raser och alla ryms tyvärr inte i vår guide. Men vi på Söndag gillar alla, och framför allt gillar vi den matte eller husse som förstår och vill sin hunds bästa.

Jag har fått mammas höga kindben och stora ögon, ­säger Emma och fejkar ett halsbloss på mentholen.
– Men tyvärr har jag fått pappas potatisnäsa, ­tillägger hon snabbt.
Emma är smart. Till skillnad från oss andra kan hon uppfatta ekot av sitt eget självberöm och kvickt väga upp det.

Vi är 13 år och står på skolgården och tjuvröker. Fyra tjejer som snart ska bli vuxna pratar om utseende och våra föräldrar. Emma och Bodil säger att deras mammor är snygga.

De har båda svartvita foton av sina föräldrarna från när de var unga. Jag har sett de där bilderna när jag har varit hemma hos dem efter skolan. De hänger på väggen i svarta ramar bredvid vidsträckta bokhyllor, de står på något skrivbord. Emma med höga kindben har ett foto av sin mamma på sitt nattduksbord: Drömsk blick under kort mods-lugg. Det är ett porträtt som väcker vännernas beundran och hos Emma en naiv stolthet.
– Ja, du är väldigt lik din mamma, snygga båda två, säger jag men i tanken är jag snål: Så himla märkvärdig är den där mamman faktiskt inte. Hon ser väl ut som folk gör mest.

– Vad jobbigt det måste vara att inte vara lika snygg som ­sina föräldrar, säger Bodil.
Vi skrattar medan Bodil urskuldar sig. Hon menade ju inte någon av oss, det var bara en tanke som flög i henne, kanske hennes egen rädsla. Jag skrattar för att jag har hunnit bli så mycket tonåring att jag inte vill vara lik varken mamma ­eller pappa. Nej, verkligen inte – jag vill vara jag, bedyrar jag ­malligt inför mina vänner, fastän jag flera gånger har fått höra att jag är lik både den ena och den andra.

Camilla, den fjärde vännen i sällskapet, har hela tiden nickat inkännande men stått tyst. Nu skrattar även hon.

Camilla, som är bäst i klassen och som inte tjuvröker. ­Camilla som alla killar blir kära i.

Vad tänkte hon på när hon stod där med oss tre självupptagna vänner? Camilla som är adopterad och som inte har en förälder att se sitt utseende i.

Och vi då? Tänkte vi någon gång på att hon inte var inkluderad i detta ”vem är vi mest ­lika”-dravel? Mitt pretentiösa val att inte vilja bli jämförd med mina föräldrar var ju så enkelt. Och framför allt: Det var mitt val.

Jag skäms över minnesbilderna, över allt vi tog för givet. Och jag hoppas att
Camilla skrattade åt oss den där dagen, och inte med oss. Åt vår dumhet. Åt vår självgodhet. Åt vår aningslöshet.

På sidan 64 träffar vi Sanna, Sofia och Anna som alla har blivit adopterade. I dag är de vuxna.

– När jag själv fick barn blev det som att jag ­kände mig mer hel. Att jag för första gången i livet fick en koppling till en annan människa, som såg ut som jag, säger Sofia Orefjärd.

Tog du på dig kjolen, eller valde du byxorna i  morse? Om du tog det senare, sänd en tanke till Elizabeth Smith Miller och Luisa Capetillo. De drog nämligen båda på sig brallorna långt innan det ansågs passande för kvinnor att bära annat än kjol eller klänning i västvärlden.

Vi börjar med kvinnorättskämpen Elizabeth Smith Miller. En vacker vårdag 1851 satt hon och påtade i trädgården hemma i New York. Hennes långa, tunga kjol släpade i marken­ och Elizabeth suckade högt över det, för sysselsättningen, opraktiska plagget som verkade vara i vägen hur hon än satt. Efter några timmar hade hon fått nog. Aldrig mer ­skulle hon gräva i kjol. Banne mig!

Elizabeth Smith Miller letade fram ett par vida, tunna byxor som snördes ihop vid vristerna – en modell som var vanlig i Mellanöstern och inte helt olik det vi i dag kallar för haremsbyxan. Några dagar senare besökte hon, iförd dessa brallor, vännen Amelia Bloomer som var redaktör för The ­Lily – den första nyhetstidningen för kvinnor. Amelia blev förtjust. Detta var precis vad moderna kvinnor behövde, tänkte hon och publicerade bilder på byxorna, som snabbt kom att kallas för Bloomers efter henne själv. Men Bloomers blev en kortvarig fluga, de kvinnor som bar plagget blev hånade och reformen hamnade på hyllan.

Och så har vi Luisa Capetillo. Historien berättar att hon var en fackföreningsaktivist och anarkist som stred för arbetarnas och kvinnornas rättigheter. ”Kvinnor ska ha samma ­rättigheter att rösta som män!”, deklarerade hon redan 1908. Hon var då 29 år gammal och Puerto Ricos ­första suffragett. Men det skulle dröja elva år till innan Luisa gjorde något som verkligen utmanade landets konventioner. Ja, det hon nu gjorde var mycket värre än de arbetarstrejker hon tidigare hade organiserat. Det här var mycket mer förargelseväckande än de politiska essäer hon hade­ författat. Det här var en handling som skulle sända henne i fängelse*: År 1919 iklädde sig nämligen Luisa ett par byxor.

I vårt modereportage på sidan 20 lånar vi från herrgarderoben. Sköna och löst sittande byxor, slips och kavaj är sedan länge inte bara helt tillåtet att bära som kvinna – det är en trend. Tacka Elizabeth och Luisa för det!

Och självklart går det lika bra åt andra hållet också. Är du man, gör som Keith Richards, David Bowie eller Prince. De lånade kläder av sina flickvänner och blev djärva och älskade stil­ikoner!

Det är strax före avgång, besättningen gör sista kollen av handbagage och säkerhetsbälten för att vi ska kunna lämna Gardemoen och lyfta mot Arlanda. Planet, som är av typen Boeing 737, rymmer 141 passagerare och är fullt så när som på en stol: Den precis framför mig. Jag sitter på 21 C, alltså närmast gången.

Själv paxar jag alltid ett så kallat ”aisle seat”, i den mån det går, eftersom jag är som alla
andra: Jag vill gå på toa utan krångel och kunna kasta mig upp och ut ur kabinen i samma
sekund som maskinen har nått gaten.

Jag sitter och är nöjd över min perfekta placering då den allra sista passageraren kommer stressande i mittgången. Det är en svensk kvinna, jag gissar att hon är någonstans mellan 55 och 60 år. Hon har kortklippt, slingat hår, är klädd i jeans, dunkappa och bär klarröda glas­ögon långt ut på nästippen.

Hon stannar vid 20 C, ser sig snabbt omkring och säger med en vass och omotiverat hög röst:
– Ursäkta, det där är visst min plats.
Det går inte att ta miste på indignationen i repliken, riktad mot en annan medelålders kvinna på plats 20 D, också ett yttersäte. Kvinnan, som bär slöja på huvudet, tittar frågande först på sin uppretade medpassagerare, sedan på sin tonårige son, som ruskar osäkert på ­axlarna. 

Röda Brillorna himlar med ögonen och viftar insinuerande med boardingkortet som vill hon poängtera: ”De kan inte ens läsa”, innan hon med en djup suck sätter sig på den enda lediga platsen i planet. Den som är en blåkopia på den hon anser sig ha rätt till.
Beteendet är uppenbart rasistiskt. Hade Röda Brillorna betett sig på samma sätt mot mig eller en snubbe i kritstrecksrandig kostym?
Inte en chans.
Hon gör det inte ens för att hon blir snuvad på ett attraktivare säte. Hon gör det bara för att.

Bara för att hon anser att hon får. Har rätt. Är mer värd.

Kvinnan i hijab letar kvickt fram sitt boardingkort, papperet som bevisar att hon och hennes son är rätt placerade, som bekräftar att hon både kan läsa och förstår reglerna ombord på en SAS-flygning. Och hon gör det tålmodigt och resignerat. Varje gest, minsta rörelse visar att hon är van vid att bli ifrågasatt, anklagad, påhoppad.
Röda Brillorna sneglar på resedokumentet, nickar, men ber inte om ursäkt.

Scenen är över på tio sekunder, men jag hinner tänka: Borde. Göra. Något. Kräva avbön av Röda Brillorna. Läxa upp och hojta ”skämmes”.
Men jag gör det inte.
Jag och alla andra, som sitter inom ­reaktionshåll, förblir tysta.

Vissa intalar sig säkert att debaclet är en oskyldig missuppfattning, men obehagligt många – det är jag tämligen säker på (närmare 19 procent av svenskarna stöttar Sverigedemokraterna enligt Aftonbladet/Inizio den 23 mars) – tycker att Röda Brillornas agerande är rätt ­rimligt: Det är nog nu. Stäng gränserna. Kör ut dem.

Det är snart ett halvår sedan den där incidenten ombord på SK 868 och det går knappt en dag utan att jag tänker på den. Vad var värst? Röda Brillornas fördomsfulla främlingsfientlighet, eller min och mina medpassagerares ­flathet?

Tystnad är förtryckares bästa vapen, så jag vet svaret. Och skäms.
Nu och för evig tid.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott, 50. Bor: Stockholm.  Familj: Gift med Daniel, 47, barnen Joel, 18 och Freja, 16, samt whippetarna Tuff, 8, och Monty, 6. Gör: Överordnad chef för Aftonbladets samtliga magasin.

Fem tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… bli frisk, så klart. Under tiden nonstop-tittar jag på Nurse Jackie.

Jag dansar om …
… någon bjuder upp. Att nobba en svängom är ohyfsat.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  hoppar bungy jump.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… Om det var krig i Norden av Janne Teller för att den är synnerligen briljant, träffar som ett knytnävsslag och vänder upp och ner på världsordningen beskriven i min krönika.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… sjuka mängder skaldjur och obegränsad mängd champagne. Vill vara mer än lovligt berusad den dagen jag ska gå hädan.

Redigerar-Hanna här på jobbet är släkt med Gustav Vasa och några skrivbord bort, på Klick!-redaktionen, sitter Magnus som är släkt med både Umeås grundare och, enligt osäkra­ källor,  en irländsk kung på 900-talet. ”Min man kan vara släkt med Jock Jocksson som lurade angripande ryssar till det brusande Jockfallet som tog deras liv”, berättar Monika när vi äter lunch i vår stökiga matsal.

Och visste ni att på biblioteket på Tumba gymnasium utanför Stockholm jobbar Johanna som i rakt nedstigande led (25 generationer bak) är släkt med, okej håll i er nu: Robert the Bruce! Ja, ni vet han som förrådde Mel Gibson i Braveheart (i verkligheten mördade Robert the Bruce sin rival – dock ej Mel – och fördrev engelsmännen ur Skottland, det senare gjorde ­honom till nationalhjälte).

När jag frågar runt verkar det som att jag är omgiven av kollegor och vänner med kungar, blodiga vansinnesdåd och spännande personligheter i sin släkthistoria. Om min egen släkt vet jag nästan inget: Vi var bönder, vi var hästhandlare, vi var slaktare, vi var stora barnaskaror. Men ­någon kung? Det tvivlar jag på.

På sidan 30 skriver vi om släktforskning och om hur du går till väga för att spåra dina förfäder, eventuella kungligheter och vem vet, kanske en mördare!

Och en vacker dag, det vill säga när jag är 65, ska jag släktforska jag med. Inte så mycket för att hitta en drottning eller kung  –  det är detektivarbetet, det där letandet och känslan när en kommer vidare som lockar mig mest. För jag vet att det jag i själva verket vill ha reda på inte går att finna i några kyrkböcker. Som vilka tankar min mormor Elvy bar på. Hon som fick rå om sin förstfödda dotter i två år och sedan tvingades att adoptera bort henne. Vem var den där varma, roliga och ståtliga sagotanten som tålmodigt ­högläste för mig som barn egentligen?

Eller hur klarade någon av att, som min mormorsmor ­Anna ­Lovisa, föda och ta hand om nio barn? Och hur var det nu med hon som blev nervsvag, vad var det som utlöste det?

Så många familjehemligheter, så många frågor som aldrig ställdes högt, så många sorger som kvinnorna i min släkt tog med sig i graven. Det mest intressanta, det som präglat oss och på riktigt kan säga något om vilka vi är och varför vi blev dem vi blev är bortom all världens databaser.

En del rabblar filmer med titlar, innehåll och skådisar samt minnen i samband med dem. Själv sitter jag mest tyst och känner mig dum. Minns jag vad filmen heter, då kommer jag knappt ihåg vad den handlade om eller vilka som var med.

Andra talar målande om konst och utställningar samt vilka associationer de väckt. Levande beskriver de besök i Paris för tio år sedan och London för 20. Själv tänker jag, jo jag var där men vad såg jag? Nog var väl Mona-Lisa en besvikelse?

Men kommer vi in på musik – då är jag med.
Jag har låtar för allt. Både sådana jag gillar och sådana jag inte alls gillar och som har det gemensamma att de framkallar bortglömda minnen, allehanda känslor och ansikten som förändrats med åren. Barnvisan Sov du lilla videung placerar mig varje gång i stolen vid farmors radio, där jag drack gammaldags varm choklad i gul mugg.

När jag hör Madonnas Into the Groove hamnar jag återigen på det där dansgolvet i Piteå och minns precis varför; vårdpraktiken på psykavdelningen, kompisarna, patienten som skrämde mig.

Nyligen bortgångne Peter Lundblads Ge apan i dig en chans ger bilder av hur han drog upp mig på scenen och gav mig sin singel i födelsedagspresent.
För att inte tala om hur jag minns besvikelsen när jag fick veta att favoriten Marvin Gaye hade skjutits till döds av sin far när jag hör Lets get it on.
Klassiska stycken är tvärflöjtslektionerna i skolan.

Men det är inte bara ”gamla” låtar som väcker minnen och känslor. Betydligt senare alster som Pharrell Williams Happy är för alltid förknippad med sommargrannen Carina och utomhus-zumban på dansbanan, medan Jag skrattar i dag av Ison & Fille ger mig en klump i halsen och känslan av första löprundan efter bröstcancerbehandlingen (som för övrigt förstörde John Mayers Free Fallin för mig under flera års tid).

Forskning har visat att musik har förmågan att väcka minnen till liv. Favoritlåtar sätter igång ett särskilt nätverk av celler i hjärnan som normalt är till för att hjälpa oss att förstå oss själva och hur vi ska passa in i vår omvärld.

Med detta i bakhuvudet blir jag alldeles varm varje gång jag ser tv-reklamen där ett gäng åldringar lyckligt dansar loss med hörlurar på huvudet – och hoppas att många av våra äldsta får ha det så. Lyssna på musik, sjunga och dansa, inte minst för minnets skull.

Om jag själv får förmånen att bli gammal och kanske måste brottas med sviktande komihåg så hoppas jag att någon, förhoppningsvis mina söner, ska ta sig tid och ge morsan en rejäl spellista.

Sätt på mig lurarna, vrid upp volymen och tryck igång Kiss Heavens on fire så ska ni få se att det händer grejer.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 48 (alltså så gammal att jag börjar säga att ålder bara är en siffra).
Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförorten Högdalen.
Familj: Make och två söner.
Gör: Politikreporter på Aftonbladet.

5 tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag spöka för …
… mina kollegor eftersom det skulle kunna ge dem en bra plus-artikel.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
…  är att dra undan gardinerna.

Vill du få mig på fall …
… är det lika bra att du
lägger ner.

Jag reser ingenstans …
… utan min beauty flash balm (ansiktskräm).

Jag blir rädd …
… när jag vistas i trånga utrymmen.