Hur länge har Ullis och Gustav hållt ihop egentligen?
De har för länge sedan tappat räkningen så låt oss säga – en evighet. De har det bra tillsammans, livet lunkar på som för oss alla andra. ­Ullis med sin goda aptit för mat försöker hålla vikten – förra våren när hon och Gustav tog in på pensionat misslyckades hon rejält och njöt lite väl mycket av det som bjöds.

Och sen är det diabetesen som hon fick på ålderns höst. Den motade hon i grind med insulin och en egen variant av LCHF.  Men ändå, det är ju så lätt att lägga på sig nu under vinter­halvåret när kylan biter och det tar lite emot att gå ut. Nej, då är det mysigare att stanna inne och lyssna på radio.

Just i dag lyssnar Gustav och Ullis på P1-programmet Tendens – det pratas mycket och komplicerat, utan någon som helst logik, men som bakgrundsbrus funkar det fint. Utanför köksfönstret droppar det snöblandade regnet ner och när Ullis ser att den stöddiga grannen är ute och går, fnyser hon till av avsmak. Den där typen gillar hon inte alls: Så burdus och påträngande.

Hon tittar på Gustav och tänker kanske att det är tur att det är med honom och inte med grannen hon lever. Ibland har hon så lätt för att döma och irritera sig. Som när de tittar på naturfilm på tv och Gustav gestikulerar ivrigt och måttar glatt i luften. Herregud, som om Ullis inte kan se med egna ögon att det är en riktigt stor fisk där bakom tv-rutan. Eller när han ställer sig alldeles för nära och försöker skoja på det där taffliga sättet. Vilken fåntratt, tänker hon då och stöter diskret men effektivt bort honom. Ullis och Gustav må dela samma tak men kärlek och närhet hämtar de på annat håll än från varandra. Så har det varit länge. Men på annat håll får de desto mer, där får de båda ett överflöd.

Och Gustav kan minsann vara en riktig surgubbe han också. Att störa honom när han ligger och slappar på rygg gör man bara en gång. Oj vad lättretlig, ja rent ut sagt otrevlig, han blir då!

Så går livet sin gilla gång för Ullis och Gustav. Precis som för oss alla andra. Och någonstans tycker de trots allt om varandra. Men mest av allt tycker de om vår redigeringssamordnare Gunilla. Hon är nämligen en crazy catlady och Ullis och Gustav är hennes älskade hårbollar. Ingen är så mycket galen kattant som Gunilla, det kan nog hela Söndagsredaktionen skriva under på. Sedan läser vi om katt­experten Susanne Hellman Holmström på sidan 12. Hon har till och med räddats till livet av katter!

Hur mycket crazy catlady är du?

ULLIS. När vår kollega Gunilla går hemifrån
lämnar hon radion på så att Ullis och Gustav
kan lyssna på P1. Förra året när Gunilla och hennes
man skulle åka utomlands fick de här hårbollarna
checka in på kattpensionat. Då åt de jättemycket.

GUSTAV. Vi vet allt om Gunillas katter, som att den
här rödtotten inte gillar att bli klappad på magen.

Vi är i mitt rum. I hyllan står den lilla plast­röda vinylspelaren och där på snurrar ABBA:s ­greatest hits-album. Det där lite läskiga men ­lika mycket fascinerande konvolutet illustrerat av skräcktecknaren Hans Arnold (där Agnetha inte bara har EN skobeklädd fot utan jättemånga små) ligger slängt vid sidan om.

”Maj maj!” sjunger jag så högt jag bara orkar när                ­Waterloo drar i gång, mamma tar mina händer i sina och så buggar vi loss.

En vuxen och en femåring snurrar runt och dansar så att stiftet studsar över skivan. Vi är Agnetha och Anni-Frid, vi är platåstövlar och paljetter och höga tonarter. Vi är hannyhanny och ajdoajdoajdoajdo. Och vi är långt bort från brun manchester, ­Hoola bandoola-män och ­morgondagens tidiga lämning på dagis. Vi sjunger med så där som man ­bara kan göra när man är en mamma och ett barn och ingen annan finns där som kan kuva eller kräva. Vi sjunger och dansar fastän vi ­inte borde – för klockan är efter nio och sångröster har ingen av oss. Inte heller taktkänsla. Men yra av musiken och alla snurr struntar vi i det där som kallas reda och fason och får den trötta vardagskvällen att skina upp likt en ­gigantisk discokula.

– Hur är det?
Monika sträcker sig över bordet till Lina som är höggravid och håller sig för magen. Frågan väcker mig från minnesbilderna och tar mig tillbaka till nuet.

Jag och kollegorna Monika, Lina och Åsa är på Nikos taverna i Grekland. Eller okej, egentligen är vi på Tyrol i Stockholm och utanför är det så kallt att det känns som att näsan ska trilla av. Men det har vi glömt nu där vi ­sitter i värmen under upplysta träd, med varsin ouzo, ­grekisk mat och en show med ABBA-guld som ­utspelar sig mitt bland oss. Vi, precis som alla andra, sjunger med, dansar, och kanske har vi alla här även ett ABBA-minne från när världen glittrade mitt i ­pyttipanna-vardagen. Showen Mamma Mia! the party har flera stjärnor och vi har träffat en av dem – läs om Mercedesz Csampai på sidan 44.

Och hur var det nu med vår gravida kollega Lina? Vad svarade hon på Monikas fråga?
– Hen sparkar i takt till musiken. Det är bara mysigt.

Snart är en ny ABBA-diggare född. En med ­taktkänsla.

Jag reser genom ett döende landskap. Kanske det vackraste i Sverige. Och det sorgligaste. Ådalen, en gång i tiden en av landets stora pulsådrar.
Folk kom hit från hela landet för att arbeta, bygga sin egen och Sveriges framtid.
Utan skogen och vattenkraften hade vi fortfarande suttit och drömt om bättre tider.

Sågverken, massafabrikerna, skogen. En treenighet för framtiden. Och vattenkraften, den eviga energikällan, höll maskineriet igång. Inte bara där utan även i resten av Sverige.
Oändliga mängder timmer forslades i sakta mak ner till fabrikerna på vattnet. Ibland såg Ångermanälven och de stora tillflödena Fax­älven och Fjällsjöälven ut som skinande parkettgolv. Vackrare kunde det inte bli.

Hemma i Sollefteå, vi bodde alldeles intill forsnacken, kunde jag sitta och glo på spektaklet i timmar.
Stan låg visserligen ute i obygden, många beskrev den som ”ett skidspår mellan två regementen” och det var väl inte en helt felaktig beskrivning. Men älven och regementena utgjorde en klar skillnad; de bröt stillaståendet.
Timret från inlandet passerade förbi, försvann ned för älven och bort över världen.

Över 2 000 beväringar kom till stan varje år. Sen försvann de och ersattes av nya. År ut och år in. Timmer och soldater. Det var rörelse, dynamik. Det fanns ett liv bortanför älvkröken.

Flera tåg om dagen gick till Stockholm. Nu går det inga tåg alls, mer än ett par timmertransporter som skramlar fram i 30, en fullständigt livsfarlig hastighet med tanke på hur det illa underhållna spåret ser ut.
Stationen vid Torget, är numera en thaibutik.

Regementena är borta. Arméns unika hundskola likaså. Efter den senaste satsningen – en köplada på I21:s gamla område – känns stadskärnan som en mun med långt gången tandlossning.
Det är likadant överallt i älvdalen.
Men ondast gör det nog när man kör genom Bollstabruk. Hela huvudgatan är tom. Över­given. Ja, en mack finns kvar. Men det är väl allt.

Knappt någon åker över Sandöbron längre. Den var ett ingenjörstekniskt mästerverk på sin tid. Men nu svischar alla förbi på Höga kustenbron lite längre nedströms.
Bogserbåtarna som släpade de enorma timmersläpen till industrierna är borta.
Det finns få ställen som är tystare. Men det är en tystnad som nästan skriker emot en.
Men såna, som i motsats till mig  inte bara kommer dit på besök utan bor kvar, kämpar på.
I en motvind som en Söderhipster inte ens kan föreställa sig. För många längs älven är varje dag som en kränkning.

Den senaste tasksparken är sjukhuset i Sollefteå. Starka krafter som inte bor i det enorma upptagningsområdet vill lägga ner det.
De vore naturligtvis den bokstavliga dödsstöten för kommunen – och för åtskilliga som bor där. Det är långt att åka till Sundsvall eller Ö-vik på isiga vintervägar när hjärtat krisar som värst.
Kramfors har inget sjukhus och det en gång stolta lasarettet i Härnösand är väl mest en slags vårdcentral.

Sjukhuset ligger vackert på en höjd ovanför älven i Sollefteå och utsikten därifrån är magnifik. Jag låg där med brutet ben en gång i tiden, tittade ut över älvdalen och tyckte synd om mig själv.  Strax efteråt hamnade farsan där med påssjuka. Infektionen hade gått nedåt och ballen var stor som en handboll. Det gjorde ont utav helvete.
– Utan utsikten vet jag inte hur jag ska klara det här, stönade farsgubben.
Och nu ska kanske till och med det där sista – en trygg sjukvård – ryckas bort.

Vem ska utsikten kunna hjälpa tillbaka till livet när det sker?

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 63.
Yrke: Reporter på
Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset, sönerna Magnus och Einar.
Inkomst: Inget att skriva hem om.

4 tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är död.
Jag längtar alltid till Västmannaöarna på Island för att …
… där kan det blåsa på riktigt.
Kärlek för mig är …
… Maria.
Senast jag ljög var …
… sista gången. Den som ljuger trasslar bara in sig. Den är inte skapt som kan hålla reda på alla lögner.

Snoka. Jag gillar det ordet. Testa att säga det högt; visst låter det lite barnsligt, nästan sött? Snoka är också något jag tror att vi flesta gillar att göra, även om vi inte alltid vill erkänna det. Att hitta hemliga rum, dra ut lådor och upptäcka saker som en gång betydde något för någon men som sedan fallit i glömska är vår tids magi.

Det kan vara det där gamla brevet, postat 1972 i Härnösand, som jag hittade längst ner under utdragna lådor i mitt gamla kök i Stureby. Eller i ett av alla de förråd när jag var barn och bodde i det stora huset i Älmsta: En glömd bok som någon med snirklig stil skrivit i.

En gång för länge sedan var jag, som så många andra 18-åringar, aupair i London. Ibland åkte vi upp till ett av familjens hus (ja, de hade två) i Cumbria. Mamman i familjen var lady, en titel som hennes väninna envisades med att påminna mig om: ”Du ska säga lady Julia”. Men Julia själv brydde sig inte om titlar, särskilt inte när vi satt i Cragg house, huset halvvägs ned från kullen på den nordengelska landsbygden som hon och hennes man nyligen hade ärvt. Vi satt vid den öppna spisen, böcker i slitna läderband stod förstrött i hyllorna och ovanför oss hängde ett bedagat lejonhuvud – en trofé från någon död släktings äventyr i Afrika.

Julia bjöd på gin & tonic och genom fönstret såg man ut mot stenterassen och sluttningen ner där bonden George bodde. Den yngsta sonen Alexander sov sin efter tre-lur och Julias man, Keith, var ute och jagade. Så där satt vi, mitt på blanka eftermiddagen medan de slumriga solstrålarna gjorde en sista ansträngning för att påminna oss om dammråttorna utmed mattkanten, och drack GT.

– Jag ska inreda det här huset, rensa ur, välja färger, sa hon med den där obestridliga och lätt nonchalanta stramheten som var hon.

Lite senare började jag att snoka bland allt gammalt bråte. I en av husets mörkaste korridorer stod en gigantisk bänk med små, smala lådor. Vilken fullträff! Jag fann brev skrivna på 1800-talet, foton och en skamfilad tändsticksask som det stod Sockholms-tidningen på – vad gjorde något från början av 1900-talet från Sverige här ute på den engelska vischan?

I mina drömmar vandrar jag ännu omkring i mitt barndoms hus i Älmsta, jag går fortfarande omkring och upptäcker stängda rum och drar ut lådor i det mystiska huset vid kullen i Cumbria. När jag läser om Zlatan och Helena (sidan 44) och att de har köpt en gammal kyrka för 110 miljoner så är min första tanke: Går de och snokar runt där nu innan de lyxrenoverar den 940 kvadratmeter stora byggnaden? Något måste ju finnas kvarglömt.

Jag hoppas att de snokar. Jag hoppas att de känner magin.

Hon står på ett tak i Hong Kong och ser ut över skyskraporna. Hon vänder sig mot mig och säger:
– Alltså, helt ärligt; Stockholm är så sjukt lamt i jämförelse.

Hon är 19 år. Och den efterlängtade jordenruntresan har pågått i ett dygn.
Hennes livs stora äventyr.
Jag är hennes mamma, och jag har fått äran att vara med – under en vecka. Sen ska hon vidare. När hon kommer hem till Sverige igen vet hon inte. Det finns ingen returbiljett.
Vi får sju dagar tillsammans. Ett slags avslut, en ny början. Ett, jag vet inte.
På taket i Hong Kong.
Mor och dotter. Och hennes leende är samma som när hon var liten.

Det är kanske nu jag borde börja gråta. För att hon är vuxen, för att tiden gått alldeles för fort och för att hon är på väg bort.
Det är liksom det jag alltid har fått höra, från andra. ”Plötsligt en dag är dom puts väck, borta. Så ta vara på tiden medan dom är små.”

Jag fattade aldrig. Jag var bara stressad, irriterad och alltid sen till jobbet – hon krånglade med bäver­nylonoverallen. Satte sig på tvären. Vägrade dagis. Skrek efter nappen. Ta vara på vad?

Nu står vi på ett tak i Hong Kong. Och är lika långa. Men olika. Hon har fått sin pappas bruna ögon. Öroninflammationer, syskonbråk, en tappad tand, simborgarmärket, första skoldagen…

Jo, det gick fort. Alldeles för fort.
För ett ögonblick sen låg hon i en kuvös på neonatalen – och kämpade med andningen.
Liten och förtidigt född. Lätt som en fjäder, ryckig i rörelserna.  Jag minns att jag undrade hur det skulle gå för henne. Hur hon skulle bli.

Nitton år senare vet jag mer. Hon är en ung, lycklig människa på väg ut i sitt eget liv – utan returbiljett. Ja, jag borde kanske gråta.
Över att Betty Boop-dockorna i hennes flickrum har börjat damma.
Över att jag aldrig mer kommer att ägna timmar åt läxläsning, samtidigt som köttbullarna fräser i stekpannan.
Över att jag aldrig mer kommer att få se henne sjunga på skolavslutningen.
Över att det är över. Och aldrig mer kommer tillbaka. Men min känsla på taket i Hong Kong är inte sån.

I stället är jag lycklig. Över att ha klarat henne, rott henne i land. Och över att hon är precis just där jag alltid önskat att hon skulle vara.
I sitt eget liv med egna drömmar, planer och fokus framåt.
Visst har jag undrat hur det skulle gå, väldigt många gånger. För det har funnits perioder, tunga som fan. Perioder då hon gått på andra sidan trottoaren, suttit på en annan plats i t-banan, för att ingen ska veta att vi hör ihop.

Ja, jag har undrat, varit orolig. Legat sömnlös.
För jag har mött den arga blicken, dörren i ansiktet.
”Mammmmmmmma, jaaaaag haaaaaaatar diiiiig”.
Men nu är vi äntligen här. Och jag börjar andas ut. Hennes liv utan returbiljett har börjat. Men jag är inte orolig.
Hon kommer klara sig. Det kommer att gå bra. Och jag kommer också att klara mig. Även om det blir annorlunda nu.

Vi är tysta på taket en stund, ser ut över den fantastiska staden. Så säger hon plötsligt:
– Mamma, kan vi inte dra ner på stan och göra Hong Kong by night?
Sen tar hon på sig jackan jag köpt till henne, provar mina skor men drar på sig converse i stället. Vi går ut på stan. Och firar – något slags avslut, en ny början, eller jag vet inte – men några dagar senare sitter vi på varsitt flygplan.
Hon på väg till Australien – jag till Sverige.

Till varsitt liv. Efter 19 år tillsammans.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte …
… jag har hört om mig själv är att jag skulle ha flyttat till Kalifornien.
Jag längtar alltid …
… till New York för att det är världens coolaste stad.
Det mest korkade…
… jag har gjort är att jag slutade studera kinesiska efter tre år. Hade helt klart varit grymt att kunna.
Kärlek för mig …
… är tolerans, ärlighet och djup vänskap.

Jag gjorde mig av med ungefär hälften av mina ägodelar i höstas. Det började ganska oskyldigt med att jag rensade ur min garderob, för det mesta i den användes aldrig. Klassiskt scenario.

Sen råkade min kompis Coco tipsa mig om en bok skriven av en japansk städningsguru, Marie ”KonMari” Kondo. Hennes The life-changing magic of tidying up har tydligen blivit en internationell bestseller, kanske för att den slår två flugor i en smäll: Få ett prydligt hem OCH bli lycklig.

Det är svårt att avgöra hur mycket KonMari-metoden faktiskt bidrog till min lyckonivå, men katten vad prydligt och luftigt det blev hemma.

Marie Kondo, en 30-någonting-årig kvinna från Japan som beskriver sig själv som ”avstökningskonsult”, har enligt egen utsago haft städning och organisering som hobby sedan barnsben. Efter många om och men säger hon sig ha hittat det hemliga receptet för att skapa ett trivsamt hem och liv: Omge dig bara med saker som ”sparks joy” – som gör dig lycklig – och gör dig av med resten.

Hennes metod går ut på att man lägger alla sina ägodelar i högar på golvet. En hög för kläder, en för porslin, en för böcker, och så vidare. Sen plockar man upp varje föremål, ett efter ett, håller det i ens händer och känner efter. ”Känner jag en gnista av lycka?”

Det låter, och är, ganska flummigt men eftersom jag ändå skulle flytta snart så gav jag det en chans.

Resultatet? Jag slängde eller gav bort:

•  Två hela serviser, och en rågad flyttkartong blandat porslin.
• Cirka 1 000 böcker.
• Tre uppsättningar sängkläder.
• Två sopsäckar kläder.
• Alla mina handdukar och badlakan, utom två stycken.
• 30 dvd- och bluray-filmer, inklusive Xena: Krigarprinsessan, säsong 1.
• Min cyckel.
• En trave gamla cd-skrivor.
• En stereoförstärkare och ett par högtalare.
• Tre sopsäckar med diverse småsaker.
• Cirka hälften av alla mina möbler.

Det kanske verkar lite extremt att göra sig av med hälften av sina prylar, men när jag höll på att städa och sortera som bäst så insåg jag hur få saker i mitt hem som faktiskt gjorde mig glad. Hur många föremål som bara var ”good enough”, eller köpta bara av rent logistiska skäl (”När jag ändå är på Ikea så kan jag ju passa på att…”). Saker som jag skaffat för att det varit enkelt, eller billigt, eller bara av ren slump. Eller, för den delen, prylar jag köpt när jag inte mått så bra. En soffa jag fick hem dagen efter pappa dött, en lampa som stod på mammas ålderdomshem. Saker förknippade med dåliga minnen.

Jag vet som sagt inte om jag blivit lyckligare av att göra mig av med all denna materia, men jag har absolut insett värdet i att omge sig med saker man älskar.

För varför skulle man egentligen vilja göra något annat? Livet är för kort för att äta sin dagliga middag vid det första bästa köksbord man hittade, eller för att pryda sina väggar med tavlor som man tycker är ”helt okej”.

Det är en så enkel grej man kan göra för sig själv för att fila ner verklighetens vassa hörn en aning. En enkel grej för att sätta bara en aningens guldkant på tillvaron.

Det är vi alla värda.

Fem tankar i mitt huvud:

Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag har pluggat på KTH.

Jag längtar alltid till …
… Science fiction-bokhandeln i Gamla stan  för att  jag vill handla böcker.

Det mest korkade jag har gjort är att …
… tro att människor kan förändras.

Kärlek för mig är …
… att kunna samsas om en Playstation.

Senast jag ljög var …
… på krogen härom­veckan när jag sa att en Dark & stormy-drink var god. Den var okej. MAX.

Ni vet hur man en gång tänkte på allt det där man inte ville bli. Man stod i dörren, sneglade föraktfullt på vuxenfesten och lovade sig själv: Jag ska aldrig bli sån. Om ni inte själva kommer ihåg så kanske ni haft en tonåring som sett rakt på er med en DU.ÄR.SÅ.JÄKLA.PATETISK-blick?

Några år senare skrattade man åt arga lappar i tvättstugan och tänkte: Herregud, vem skriver sådana här?

Men så går åren, det är nyårsdagen och jag ska tvätta. Trött går jag ner i källaren och inser till min fasa att någon har snott min tvättid. Jag dumglor på låset och tänker att här ska jag bannemej stå kvar tills den skyldiga kommer.

Men jag ger upp och går hem. Jag puttrar. Att skriva en lapp känns plötsligt som en lysande idé. Jag skriver med stora tydliga bokstäver men beräknar fel, allt får inte plats. Jag river ut en ny sida ur blocket och börjar om. Då tar bläcket i pennan slut! Ännu ett blad, och nu börjar jag inte med något hövligt ”bästa granne” – nu är jag obarmhärtig. Sedan läser jag texten och tänker: Vilken dåre har skrivit det här?

Och nu kanske ni tänker: När tar detta slut? Ska hon få en psykos? Men nej. Jag är inte färdig. Inte på långa vägar. Så jag börjar om och tänker finurligt att min ilska inte får skina igenom. Man vill ju inte framstå som en rättshaverist. Nu får jag äntligen till den ulitmata arga-tvättstuge-lappen.

Jag avslutar med min namnteckning för det är viktigt med en avsändare, man vill VERKLIGEN INTE vara en sådan där feg anonym ”granne”. Lugnet infinner sig. Jag läser lappen. Jag tvekar: Ser man min namnteckning? Jag tar ett nytt papper. Denna gång bokstaverar jag mitt namn, för man vill ju VERKLIGEN INTE vara en sådan där som låtsas vara rättskaffens men sedan skriver en signatur som ändå ingen kan tyda.

Nu då, nu är hon väl klar? tänker ni. Men nej, det är nu jag stökar runt, drar ut lådor och letar efter den där förbaskade tejprullen. Först efter en stund, när jag råkar se min enfaldiga bild i hallspegeln inser jag det orimliga. Jag har spenderat 40 minuter på att skriva en arg lapp som sedan blev en meslapp. Om jag var en tonåring hade jag spänt blicken i mig och sagt: DU.ÄR.SÅ.JÄKLA.­PATETISK!

Jag står på löpmaskinen på gymmet – två kilometer känns redan som fyra – när jag får ett sms: ”Såg precis Terry komma ut från toan”. Och så en smiley.

Min kompis Anna och hennes kille är i Bålsta och snart ska de kliva in i Fridegårdsskolans aula där det kommer att hållas storseans. Kön ringlar sig lång, så Anna passar på att gå på toa – man vill ju verkligen inte bli kissnödig mitt i en seans. Och det är då hon upptäcker honom: Terry Evans går ut från herrtoan. Vilken entré!

– Jag trodde inte att jag skulle få se honom före seansen, men Terry måste väl gå på toa som alla andra, konstaterar hon, lite på allvar, mest på kul, när vi drygt en vecka senare ses på en restaurang i Stockholm.

Anna har pratat om Terry Evans långt innan jag visste vem han var och långt innan han blev Söndags medium. För henne är han Terry. Efternamn är överflödigt.

Vi är olika där, Anna och jag. Medan hon ”lekte” anden
i glaset och såg glaset gå härs och tvärs mellan bokstäverna, bilda ord och balansera på bordskanten fuskade jag mig uttråkad fram med samma ”spel” (ja, efter en timme utan en rörelse puttade jag fram glaset till ”AIK är skit” för att snygga killen bredvid var AIK:are och helt ointresserad av mig. Själv hejar jag inte på lag).

Jag är en fullfjädrad skeptiker. En sån där fyrkantig ­jäkel som kommer med halvdana förklaringar. Men nu när vi sitter här och äter efter jobbet, bestämmer jag mig för att bara lyssna. Dessutom är jag nyfiken.

– Det tog en halvtimme, sen kom Terry bort till vår sida. Han hade fått kontakt med en pojke, berättar hon.

Sedan får jag höra en historia jag inte kan berätta. Den är sorglig. Den är personlig.

– Både jag och min kille fick gåshud, Terry prickade in flera detaljer, det var kusligt.

Jag lyssnar och inom mig letar jag efter logiska förklaringar. Jag kommer alltid att vara en skeptiker, men efter i kväll vet jag att allt inte är så lätt att förklara.

– Förresten, när är den där kryssningen?

– Den är i vår. Den 12 maj, svarar jag.

Så bästa Anna, och alla ni andra som gillar Terry Evans, Caroline af Ugglas och att ha kul – häng med oss på kryssning (se nedan för info)! Det kommer att bli roligt, mysigt och mystiskt. Och vem vet – kanske får ni se en helt vanlig Terry komma ut från toan.

Håret virvlar upp och lägger sig opraktiskt framför mina ögon när jag sliter upp dörren till restaurangen där vi har bokat bord. Vinden är isande kall men än har det inte börjat snöa.
– Jag vet att ni helst ville sitta här uppe men det är tyvärr fullt, säger den unge mannen som samtidigt bedyrar att det är minst lika mysigt en trappa ner.

Röda sammetssoffor och levande ljus möter oss där nere. Och det är onekligen mysigt. Men det är onekligen också en källare. En källare utan fönster. Jag sätter mig närmast trappan och medan jag smuttar på bubblet, som någon har varit exemplarisk snabb med att beställa in, studerar jag lokalen. Till höger: Trappan som leder upp. Till vänster: En lugnande nödutgång. Tur, det finns en flyktväg, konstaterar jag och först nu förstår jag att mina vänner redan är klara med menyn.
– Har du inte bestämt vad du ska ha än?

För nära en månad sedan var jag i Nice i Frankrike och höll precis på att packa inför hemfärden när nyheterna om terrordåden i Paris nådde mig. På fransk tv såg jag bilder av blodiga människor. På flyende människor. På människor i chock. Jag tänker på det nu. Och jag tänker på de som överlevde. Går de på restaurang? Och om de gör det, letar de efter utgångar? Går de på konsert? Och om de gör det, står de närmast scenutgången? Och jag tänker på hur vi lever som vanligt men ändå inte. Som omedvetna betingade reflexer lever hoten vidare i våra kroppar.

Jag tänker på han som blixtsnabbt duckade så fort någon bredvid höjde armen.
– Du är strykrädd, sa vi som bara skulle dra handen genom håret.
Men han som duckade var inte rädd för stryk. Nej, visst hade han blivit rejält örfilad som barn men det var länge sedan – han var vuxen nu.
– Jag har gått vidare men det är som att min kropp minns, sa han då.
Sedan läser jag om Sam Ho på sidan 12. Sam Ho som var kriminell och som nu ber sina våldsoffer om ursäkt. Och jag tänker att det är bra. Men jag tänker också på vilka vi blir när hotet om våld lever i våra kroppar.

Jag kastar ett snabbt öga på mammas ­köplista, ­knölar ner den i fickan och ska precis dra igen ­ytterdörren när hon ropar:

– Glöm inte bilagan!

Det är 1989 och jag, mamma och min bror har precis flyttat från Grind till nybyggda lägenheter på Lundmansgatan i Norrtälje. Därifrån tar det bara några minuter att gå ner till den lilla Konsumbutiken som då fortfarande ligger kvar på Götgatan. Det finns bara en kassa men det är ändå nästan aldrig kö och att köpa Gula blend är inga problem – kassörskan vet ju att de är till mamma (som ännu inte har upptäckt mitt smygrökande).

När jag kommer hem står kasslergrytan och puttrar på spisen, mamma tänder en cigarett och bläddrar snabbt fram till nyhetssidorna och de så kallade porrmorden som under den här tiden skakade Stockholm – själv tar jag bilagan. Sedan byter vi. Det är söndag, jag är 17 år och har ingen aning om vad jag vill bli eller göra med mitt liv.

Om någon den här grå decembersöndagen ­hade sagt till mig att jag en dag skulle arbeta på den tidning jag håller i min hand hade jag nog avfärdat det hela med ett modstulet ­tonårs-fnys. Men nu är jag här. Eller nu och nu, jag har ju faktiskt ­arbetat här på Söndag
i åtta år. Vi kan nästan säga att Söndag är mitt andra hem vilket gör mina kollegor och er, ­kära läsare, till min andra familj.

Men innan vi går så långt kanske jag ska presentera mig: Hej! Jag ­heter Veronica Larsson och jag ­gillar katter, hundar och mysterier. Jag tycker att träd är vackra men är lite rädd för skogen. Jag tror inte på spöken men kisar när jag måste gå på toaletten mitt i natten. Jag tycker om att diskutera lite för högt men vågar inte hålla tal på min bästa väns bröllop.

Och jag är Söndags nya redaktör.