Måsarna i Magaluf skrattar inte längre.
Men mallorquinerna skränar sig däremot hesare än på länge.
Katalanerna på en av världens mest populära semesteröar har nu mer än självständigheten att tänka på. De har fått nog av turisterna, för de får inte plats längre.
”Staden tillhör invånarna, inte besökarna!” Så har det låtit när organisationen Ciutat per a qui l’habita dragit fram. Det har klagats på nedskräpning, fylla, bråk och om att de stackars invånarna i huvudorten Palma inte längre orkar ta sig fram i trängseln på veckans marknad.
Jag skulle alltså kunnat tro att jag hamnat på ett resmål på gränsen till kollaps, när jag
efter en sedvanlig tortyrväntan vid biluthyrningen rattade ut från flygplatsen i Palma i går vid lunchtid.
Men så är det förstås inte. Tvärtom är jag lika förvånad som alltid över hur välskött och
genuint fin ön är. Mallorca är inget annat än en gåta som, efter att det vällt in svenskar, norrmän, engelsmän, tyskar och andra nyfikna i ett halvt sekel, fortfarande är en favorit för så många.
Är Mallorca helt enkelt FÖR bra?
Där har ni en fråga man absolut kan ställa sig.
Vandrare, cyklister, foodies, barnfamiljer, soldyrkare… många är grupperna som älskar ön. Det är också anledningen till att varken mallorquinerna eller vi andra Mallisvänner behöver vara oroliga.

Den mallorquinska turismledningen gör bara som den alltid gjort – och lyckats med – när öns krona hamnat lite på sned. Den skriver nya lagar. Massor av nya lagar.
Och de som drabbas hårdast av dem är budgetturisterna, ungdomarna, fylleresenärerna.
Inför högsäsongen 2018 har turistskatten höjts vilket för ett par som väljer att bo en vecka på ett fyr- eller femstjärnigt hotell betyder 500 kronor mindre i reskassa. Vilken lyxresenär
bryr sig ens om det?
Dessutom har ett batteri av förbud riktats just mot fylleturismen. Organiserade pubrundor och partybåtar kan ni härmed glömma på Mallorca – och det gäller även offentligt sex och flashande av bara bröst.
Även förbud mot balconing – dykande i pool från hotellbalkong – hittar vi bland de nya lagarna. Det låter som en ovanlig akt, men har faktiskt i många år uppmärksammats på Mallorca och Ibiza. Bara i år har tre personer dött när de försökt hoppa eller klättra mellan balkonger – nu väntar böter på uppemot 3 000 euro (31 000 kronor) för den som upptäcks.
Som av en händelse blev det balkongfritt för familjen den här gången. I stället bungalow på hotell österut i Ses Salines, en bra bit från gnället i Palma. Hotellet håller dessutom ett antal restauranger och barer levande i grannkvarteren. Det känns extra bra.

Ciutat per a qui l’habita kämpar vidare i Palma och har nu också fått staden att
besluta om uthyrningsförbud av privata bostäder – av skäl som vi känner igen: nedskräpning, stök, fylla och bråk.
Jag har tidigare mest sett Airbnb och andra privata hyresinitiativ som något fint, som ger boende en chans till en extra inkomst eller, som i fallet New York, tvingar överprisade hotell att sänka priserna. Och på köpet får turisterna en chans att komma nära lokalbefolkningen.
Men vem vill tvingas lyssna på sommarens hitlåtar på högsta
volym natt efter natt – och vada i sopor och tomglas i trapphuset när partysugna gäng flyttat in i grannlägenheten?
Uthyrningen har bromsats ner något efter beslutet men kan knappast stoppas helt.
Mallorca är helt enkelt för bra för det.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är …
… att vänta till sista stund med att göra måsten, som om det är en sport. Det är tyvärr inget man blir rik på. Det kan ett par handläggare på Skatteverket intyga.

2. Jag får en sötchock när …
… jag ser en hundvalp.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …
… Jag blir bättre och bättre på att sopsortera, engagerar mig starkt när djur far illa och så försöker jag få folk att skratta så ofta jag kan. Det där sista funkar inte alltid.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …
… Sorry seems to be the hardest word med Elton John. Jag minns en hemsk vinter…

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57.
Bor: Stockholm. Yrke: Redaktör på
Aftonbladet Plus (ansvarig för rese-guider och tester). Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Under några veckor har jag var och varannan kväll gått till sängs med Therese Bohman.
Det var mycket enklare att somna med Sven Wollter.
Hans nya roman Britas resa, skådespelarens andra, är en riktig bladvändare. Ett spännande, engagerande och starkt kvinnoporträtt, som sträcker sig från 1930-talet och framåt. Blev snabbt en favorit lite på samma sätt som Henning Mankells Daisy sisters blev när jag läste den tidigt 1980-tal, innan han blev det svenska deckarundret personifierad. Liknande intrig och
tematik som i Wollters bok, om hur tufft det var (och är?) för kvinnor ur arbetarklassen att bli fria och självständiga människor.
När jag lagt ifrån mig Wollters bok på kudden bredvid, har jag somnat omedelbart. Har inte behövt grubbla över hans relation till Brita.
Historien är ju så uppenbart påhittad, även om Wollter givetvis bottnar i skildringen av samhället Brita lever i, då han medvetet gjort henne till generationskamrat till sig själv, bara lite äldre.
Inte så med Therese Bohman.
Hennes böcker hade funnits i det undermedvetna några år, jag hade läst om dem, men jag hade aldrig kommit till skott. Det är alltid så mycket man ska läsa i jobbet. Men nu hade jag masat mig upp en tidig morgon till årets bokrea och var på väg att besviket lämna bokhandeln, när den bara låg där med sitt snygga omslag och sa ”köp mig!”. Therese Bohmans tredje roman Aftonland. Bara 65 kronor.
En mycket engagerande historia om en kvinnlig professor i konstvetenskap. Kärlek, sex, konst och ganska mycket ensamhet. Också en blad-vändare. Men inte lika lätt att lägga ifrån sig på kudden bredvid. Dels för att den, irriterande nog, inte är indelad i kapitel. Var/när ska man sätta stopp? Dels för att jag började tycka att huvudpersonen hade vissa likheter med kulturskribenten Therese Bohman som jag alltid läst med stort intresse i Expressen. Och då började tankar att snurra i skallen och det blev svårt att somna.
För jag är väl knappast ensam om att bli smått besatt av att vilja veta ännu mer om författare som mer eller mindre öppet skriver om sig själva?
Manliga författare lockar inte på det sättet. Är inte alls sugen på Karl Ove Knausgårds
150 000 sidor om sig själv. Jag vet redan hur män tänker.
När kvinnliga författare som Erica Jong, Marilyn French, Kerstin Thorvall med flera slog igenom och deras böcker ibland lite nedlåtande kallades för bekännelselitteratur, såg jag uttrycket snarare som en kvalitetsstämpel. Ju mer man lär sig om det motsatta könet,
desto bättre.
Intervjuade en gång Erica Jong i hennes dåvarande lägenhet på Upper East Side
i New York. Hennes unga älskare serverade oss massor av vitt vin. Annars hade jag säkert rodnat när hon detaljerat, och off-the-record, började berätta om hur intima scener i hennes romaner förhöll sig till verkligheten.
Therese Bohmans andra roman Den andra kvinnan (2014) orsakade inte
samma sömnsvårigheter. Känns inte alls så självbiografisk, men är en väldigt stark berättelse, om att ”bara” vara älskarinnan i ett förhållande. Nu fortsätter jag bakåt
i min omvända Therese Bohman-utforskning. Debutromanen Den drunknade (2010) blir mitt sällskap när flygplanet mot New York lyfter.

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… nog betraktas som en politisk vilde, då det inte riktigt längre finns något parti som jag helhjärtat kan stödja.

2 Jag skäms över…
… att jag alldeles för ofta skjuter upp saker. Senast att få lite ordning i den överfyllda bokhyllan.

3 Min ovanligaste vana är…
… att ta ett glas vitt vin och ett femtontal Mariekex med smör som kvällsmellanmål. Mycket gott!

4 Jag skulle vägra äta…
… palsternacka, plommon, pumpa och päron. Det är något som är fel med bokstaven p.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, och Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

Tick-tick-tick-tick-tick. En till sömnlös natt. Tankarna snurrar. Runt inget speciellt och runt allt dumt jag
någonsin sagt eller gjort. Fortare och fortare. Varför somnar jag inte? Har jag lagt ner deon i gymväskan? Kommer jorden gå under under min livstid? Varför spänner jag ansiktet när jag försöker sova? Och hur högt kan klockan ticka egentligen? Vänta, jag har ingen klocka … Aha, det är min puls …

Jag har haft sömnproblem hela livet. Det ligger visst i släkten men jag har en tendens av att jämt behöva vara värst. Så jag sover minst.
När jag var liten lyssnade jag på kassettband vid sänggående. Nalle Puh var favoriten och jag kan fortfarande recitera delar av bandet. För jag vände på den där kassettjäveln minst tre gånger per natt.
Tick-tick-tick-tick-tick. Hur ska egentligen tungan vila i munnen när man sover? 1,5 timme sedan jag släckte. Faaaaan.

Jag reflekterade knappt över att jag var trött. Det är man väl alltid? Jag kunde leva på 4–5 timmar om natten. Tills jag inte ens fick det. Trodde att jag äntligen skulle sova ut under jullovet från universitetet. Men icke. Ni vet sådana där nätter när man inte märker att man sover och man kollar på klockan var 20 minut? Tre veckor.
Vanliga följder av sömnbrist är koncentrationssvårigheter, att minnet försämras och att man blir känslig. Jag tror jag glömde nycklarna i dörren tre gånger på en vecka och grät så fort någon frågade hur jag mådde. Tick-tick-tick-tick-tick.
Varje kväll. Samma sak. Hur kan man vara så trött och ändå inte somna? Testade naturläkemedel (som om en ört skulle kunna söva mig?!), vanligt sömnmedel och sedan ”bedöva en häst”-sömnmedel.
Jag sov. Som om jag vore död. Det tråkiga var bara att jag kände mig död även dagen efter, som att jag blivit överkörd av en lastbil ungefär. Ändå åt jag pillren av och till under tio år.

Tick-tick-tick-tick-tick. Verkligen hjärnan, är vi här igen? Om jag bara somnar exakt nu får jag ändå sova tre timmar.
Jag är van. Vuxna ska sova mellan sex och nio timmar per natt, men alla har inte så stort sömnbehov. Jag kanske inte behöver mer än fem timmar? Fast det vore ju fint att få fem timmar i sträck… I alla fall mer än två. I alla fall någon natt.

Tick-tick-tick-tick-tick. Är cancer vår tids pest? Vad ska jag äta till middag imorgon?Började jobba skift som startade 05. Tre veckor senare kraschade jag. Men inget ont som inte har något gott med sig, eller vad nu utvilade positiva människor säger. Efter en tripp till företagshälsan fick jag börja i sömnterapi.
KBT i grupp och sömnrestriktion. Ni läste rätt – sömnrestriktion. Fem timmar fick jag vara i sängen. Läggdags 01.30 och uppstigning 06.30. Tills jag klarade av att sova 85 procent av den tiden en vecka i sträck. Då fick jag gå och lägga mig 15 minuter tidigare.
Det var förjävligt. Jag tror det tog en månad innan jag fick lägga till min första kvart. Sedan två veckor för en till. Men det funkade till slut. När terapin var över låg jag sju timmar i sängen och sov sex av dem. Jag började känna en konstig känsla
i kroppen. Utvilad? Är det så här det känns?
Inte dumt …

Tick-tick-tick-tick-tick. Amen va faan. Jag hade ju lärt mig. Fast ett socialt liv är ju också kul att ha, och då är det svårt att följa det militäriska ”lights out”-schemat. Och den där yttre stressen är svår att påverka hur mycket yoga man än gör. Men efter KBT:n är jag ändå lugnare. Jag kommer inte dö för att jag sover dåligt ett par nätter. Den onda sömn-cirkeln går att bryta, även om man inte tror det mitt i natten.

Tick––tick––tick––tick–tick.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är …
… ickeexisterande, blir jag förkyld går det aldrig över.

2. Sist jag blev skit- förbannad var …
… på jobbet.

3. Alla borde se filmen…
… Star wars, åtminstone originaltrilogin och efterföljarna eftersom vi då har något att prata om.

4. Jag blir charmad om…
… någon tycker att jag är fantastisk.

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

Jag har ett komplicerat förhållande till 
sommarsemestern. Visst, den innebär några veckors välkommet avbrott från vardagen. Med lite tur kan det till och med vara behagligt sommarväder här hemma i Sverige. Semestern ger tid för avkoppling och reflektion, tid med barnen, tid att bara göra vad man vill. Tid att resa.

Jag fattar allt det där. Men det är ändå inte riktigt så enkelt. Jag har nämligen full förståelse för den allt mer högljudda proteströrelse som växer fram på de stora turistdestinationerna.
Som Mallorca. Den lilla ön i Medelhavet har knappt 900 000 bofasta men tar varje år emot 
15 miljoner besökare (siffrorna ska dock tas med en nypa salt eftersom de är hämtade från Wikipedia). Det vore som om Sverige tog emot 160 miljoner besökare varje år.

Inte nog med att den här massturismen med allt vad den innebär av krimskrams och dålig smak fullständigt tagit över Mallorcas stränder och gator.
Nu håller den på att ta över hela ön. Sedan svenskar och andra mer eller mindre välbeställda nordeuropéer börjat köpa semesterboenden på ön har nämligen bostadspriserna ökat dramatiskt. Det har gått så långt att Palmas befolkningen inte längre kan hänga med i budgivningen och därför tvingas flytta allt längre ut från stan.
Organisationen Ciutat per a qui l’habita (Staden för de bofasta) kräver nu högljutt ett stopp mot 
utländska köpare och att turismen begränsas.
Ett annat exempel är Florens i Italien. Där har 
turisterna fullständigt tagit över den medeltida stadskärnan. Vid lunchtid förvandlas varje portuppgång och trappa till en picknickplats för lättklädda selfieknäppare. Där har det gått så långt att de ansvariga börjat jaga bort kortbrallorna från trapporna med hjälp av vattenslangar.
Om möjligt ännu värre är det i Venedig, sedan länge en av Italiens riktigt stora turistattraktioner. Där utbröt fullständiga kravaller i våras när de få kvarvarande venetianarna rev ned de grindar som ställts upp på gatorna för att slussa horder med turister. ”Detta är inte Venedigland”, skanderade demonstranterna i protest mot massturismen som hotar förvandla den historiska staden till en sorts Disneyland.

För att inte tala om Thailand. Där har flera av de populäraste öarna och stränderna stängts på grund av massturismen. Nu senast var det den världsberömda filmstranden Maya beach på Phi Phi island som fredades från besökare.
När Hollywoodfilmen The beach spelades in där för 18 år sedan var Maya beach förmodligen så nära man kan komma en plats i paradiset. Men den fullständiga invasion av turister från hela världen som följt i filmen spår har 
effektivt förvandlat platsen till 
en soptipp.

Paradoxen är att alla de här destinationerna är mer eller mindre helt beroende av turismen. De lever i många fall relativt gott på de pengar som semesterfirarna gör av med. Men nu hotar de duka under av trycket från miljoner och åter miljoner besökare.
Och det är någonstans där som mina dubbla känslor till semestern kommer in i bilden.
För snart går jag själv där och trampar: arktiskt blek och uppenbarligen förflyttad till en plats där jag inte hör hemma.
Och jag är inte säker på att jag gillar det.

3 x tankar i mitt huvud

1 Min dröm om paradiset består av …
… en värld utan turister 
i trekvartsbyxor. Vad är grejen med alla farbröder i för korta brallor?

2 Mitt livs soundtrack är…
…Highway to hell med AC/DC, så klart.

3 På sociala medier lajkar jag mest …
… absolut ingenting. Jag skiter fullständigt i sociala medier.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter.
Bostad: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Som jag minns det var det alltid fint väder de där lördagarna när tvåkronan låg i min svettiga, hårt knutna näve i Strömsbro. Inte tappa, inte tappa.
Det var lördag och jag, min syster och några andra av ungarna i radhuskvarteret var på väg till kiosken. Det var en evighetshändelse, för alla skulle ju ha en påse blandat smågodis. ”Jag vill ha två tefat, tre sega råttor, två Riff, en kolarem – nej, förresten, jag tar två sockerbitar…”

I dag köper vi sällan smågodis över disk, vi plockar själva. Och mynten har som bekant blivit mindre värda. Någon fullpackad godispåse går knappast att få för (den nyligen återinförda) tvåkronan. Och snart tycks slantarna inte bli värda någonting alls, om man ska tro prognoserna.
Den 24 mars 2023 ska de svenska kontanterna vara utrotade. Om knappt fem år. Det har Niklas Arvidsson, docent i industriell ekonomi på KTH, kommit fram till i en studie. Då har den genomsnittlige handlaren ingen lönsamhet från kontanthandeln, menar han.

Bankerna måste jubla över att sedlar och mynt försvinner. Fler avgifter lurar bakom hörnet när kontanter blir museiföremål. 2012 lanserades bankägda Swish, i dag har 6,3 miljoner användare laddat ner appen. Tanken var från början att varje transaktion skulle kosta. Priset skulle då ligga på mellan en krona och en och femtio – per transaktion.
Hur ofta Swishar du per vecka? Till kollegan som lagt ut för lunchen? Till kompisen som lagt ut för konsertbiljetter? Eller till barnet som behöver pengar till klippning på en gång?
Nu pratas det om avgifter på Swish för privatpersoner igen. För företagare kostar det en procent för varje transaktion.
Men det finns fler än affärsbankerna som kan tänka sig digitala pengar. Just nu pågår Riksbankens utredning om en eventuell e-krona. Först i slutet av nästa år ska den vara klar.

I min lokaltidning läser jag om ett fik, som när konkurrent efter konkurrent ratar kontanter, har dragit i handbromsen. Här är det enbart kontanter som gäller – och det beror på bankernas höga avgifter.
– Om jag börjar med kort 
tvingas jag höja alla priser med en femma. Och det tror jag inte 
kunderna skulle uppskatta, säger ägaren.
Om, eller när, kontanterna försvinner utrotas också talesätten i ett slag. Redan om sisådär tio år kanske du säger till ditt barn eller barnbarn att det fanns en tid då du måste ”vända och vrida på varenda krona”, eller att du ”köpte det för dina sista slantar”, att ”det är inte värt ett rött öre” – eller varför inte ”vända på en femöring”. Du kommer inte att få annat än oförstående blickar tillbaka.
Det här handlar förstås inte om att jag enbart är någon kontantkramare. Det handlar om att ha möjligheten att vara det.

4 x tankar i mitt huvud

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är duktig på att hålla tiden.

2 Jag längtar alltid till …
… hösten, då färgerna är som vackrast och luften lätt att andas.

3 Det mest korkade jag har gjort är …
… att införskaffa ett kylskåp second hand, ta hem det i taxi och sedan tvingats ”dansa” in det i lägenheten. Men det är en halv livstid sedan.

4 Kärlek för mig är …
… väldigt privat.

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 56.
Yrke: Journalist.
Bor: Stockholm.
Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Min morbror Leif hade en röd gammal Lada som jag och mamma fick låna. Vi åkte rally längs landsvägen ut mot Barnens ö. Ja, inte rally på riktigt, men mamma var kommentatorn som fick det att verka så.

Med nasal, försök till sportradio-manlig röst rattade hon den svängiga grusvägen: Åååå, här kommer Larssons i kurvan och dääär drar de ifrån, åååå nu ligger de i täten, åååå de gasar
pååå, åååå där är de i mååål! DE ÄR I MÅL! JA HERREGUD VILKEN RYSARE! LARSSONS HAR GÅTT I MÅL! DETTA ÄR STORSLAGET!

Jag satt i baksätet utan bilbälte och kiknade av skratt. Jag tyckte mycket om den bilen. Inte bara för att det var så roligt att åka fort. Nej, den hade en annan mycket mer attraktiv kvalitet än så. Den hade Elvis. När loppet var klart sjöng han That’s alright mama any way you do, Let’s rock everybody let’s rock och It’s one for the money two for the show. Jag sjöng med på ett helt egenuppfunnet språk, ja inte var det engelska i alla fall. Och på riktigt trodde jag att Elvis ingick med bilen: ”Mamma mamma! Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

Jag var korkad, helt klart, men får skylla på att jag inte hade åkt bil med musik i innan. Jag var bara ett dumt litet barn. Som älskade Elvis. Jag älskade en annan person också – min morbror Leif. Han som visste att jag och mamma tog oss friheter när pappa, som var sjöman, var ute till sjöss. Hur vi då spelade Elvis på högsta volym i vardagsrummet, vickade på höfterna, drog upp ena överläppen och buggade så att stiftet flög över vinylen.Vi sjöng falsksång och var oaktsamma med skivspelaren. ”Trams” hade pappa sagt om saken. Och kanske var vi det, tramsiga. Men vi hade kul. Mamma var roligare när pappa inte var hemma. Vi var obekymrade.
Vi var Moody blues men skrattade.

Allt det där visste Leif om. När jag var hemma hos honom fick jag gå igenom hela hans skivsamling; lyssna och lära mig hur man skötte
stereon. Han var inte så noggrann, skivor liksom allt annat han hade var ju bara materiella ting. Vi pratade om musiken. Om texterna. Det fanns egenskaper hos honom jag ännu inte hade stött på hos någon annan: Han lyssnade tålmodigt på mitt barnsliga pladder och tyckte inte alls att jag var larvig. Han hade alltid en rolig historia från förr i rockärmen och berättade den utan skrytsamhet men helt säkert med överdrift. Som jag fnissade!

När han långt senare flyttade till Dalarna sågs vi mer sällan. Jag var vuxen då. Hade ett annat liv. Han hade ett annat liv. Med familj och barn.Men jag tänkte på honom, jag gör det även nu. På hur sällsynt och viktig han var. För mig,
min mamma och min lillebror. På hur våra liv glimrade när han var nära.

Men han hade ett fel. Ett förbannat jäkla fel. Han ville inte besvära. Han började att gå ner i vikt. Rejält. Han gick och kissade oftare. Men inte FAN ringde han läkaren: ”Det är väl inget fel på mig och varför gå till läkaren som ändå har så mycket att göra.” Jag vill skrika nu. Högt: ”Envisa jäkla gubbe!” Men skriver i stället så här: Om du är man, går ner i vikt utan att äta mindre och kissar oftare: GÅ TILL LÄKAREN. GENAST! SNÄLLA! Min morbror Leif dog av cancer som började i prostatan. Den hade gått för långt, det fanns ingen bot.

Månaderna innan, när han var sjuk, spelade han in några kassett-blandband till mamma och mig. Vi har dem nu. Vi lyssnar på dem. Vi har Elvis som förr i tiden. Då vi åkte i en gammal Lada och diggade längs grusvägen. Då jag hade en morbror som hette Leif.

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Bor: I lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Familj: Pojkvän, mamma och lillebror.
Gör: Bitr magasinschef på Aftonbladet och redaktör för Aftonbladet Mode & skönhet.

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag…

… vara ensam och osedd.

2. Jag dansar om…

… det är hemmafest.

3. Det skulle aldrig hända att jag…

… ställde mig upp och höll ett spontant tal inför en grupp vakna människor.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… Och solen har sin gång. För den ödesmättade stämningen.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja…

… kalops och en flaska strävt rödtjut.

Normalt brukar jag skriva krönikor om sånt som jag älskar. Jag har argumenterat för att Return of the jedi är den bästa Star Wars-filmen – inte The empire strikes back. Jag vet att många har svårt för ewokerna men om ni tänker efter riktigt noga finns alla klassiska scener där och hallå: sagan når sitt klimax. Som Aftonbladets Game of thrones-expert (japp, vi har en sån men det är tyvärr inte ett heltidsjobb) har jag resonerat mig fram till att det nog är bra att ha kvar Cersei Lannister på järntronen. Vem annars ska spränga Nattkungen med vildeld, utan att bry sig om vilka som stryker med på köpet?

Men glöm det. Här tänkte jag skriva om hat. För att du ska komma i rätt förbannade stämning bjuder jag på detta:

•Jag har framträtt i tv under titeln ”fantasyexpert” och har inte ens läst Sagan om ringen.(Där gror lite nördhat.)

•Jag är feminist och använder gärna HEN och EN när det passar. (Kvinnohatarvreden stiger i stugorna.)

•Jag vill öppna gränserna och sparka SD ur riksdagen. (Rassarna rasar.)

•Jag tycker vi ska rusta upp och sätta igång våra stängda kärnkraftsreaktorer.(Miljövurmarna vill skaka vett i mig.)

•Jag äter kött säkert två gånger per vecka. (Veganillviljan vaknar.)

•Religion är ett opium för folket. (Amerikaner, frikyrkliga och kommunisthatare gnisslar tänder.)

•Avsätt kungahuset, reglera aktiemarknaden och höj skatten. (Östermalm exploderade precis av ilska.)

Min mening är inte att få alla läsare att hata mig. Men jag vill att ni ska få den där sköna känslan när det börjar koka inom en och man knyter näven i fickan. När man vill debattera, argumentera och övertyga. När man vill skrika det rakt ut som Hans Rosling: ”Jag har rätt och du har fel”.

För hat kan vara något bra. Hat kan leda till förändring. Hade suffragetterna inte hatat ojämlikheten i att bara män hade rösträtt så hade inte jag kunnat rösta i september.

Om inte arbetarna blivit förbannade över att de fick slita ut sina ryggar på fälten, i gruvan eller fabriken så hade de inte gått samman i fackföreningar. (Jag vet inte hur det är med er, men jag är verkligen fäst vid koncepten semester och skälig lön.)

Om inte så många amerikaner hade avskytt slaveri och segregering så hade inte jänkarna kommit så… okej, de har en bra bit kvar att gå. Men även om rasismen som struktur och vardag lever kvar så bär USA:s svarta i alla fall inte kedjor.

Visst är kärlek, lyhördhet och kompromissvilja fint, men ibland krävs något mer. Jag förespråkar inte hat som i förstörelse, oförståelse eller rädsla för främmande ting och förändring. Jag gillar hat som ger dig kraft att göra något. Som föder ett driv, en aktion, en demonstration. I det stora och det lilla.

Därför blir jag otroligt stolt över mina vänner som tröttnat på troll och varje dag går in och argumenterar i Facebooktrådar för att visa att det faktiskt finns folk på nätet som inte bär foliehatt eller är kvinnohatande rasister. För att de känner ett hat mot okunskap och inskränkthet. För att de vill förändra.

För att låna en strof från Doktor Kosmos (populärt popband bland idealistiska tonåringar i början av 2000-talet): ”Om inte min farfars far hade hatat statarsystemet hade du fortfarande plockat potatis åt Greve von Röv.”

1. När jag är sjuk vill jag …

… att någon överlämnar en påse lakrits och att mina katter sällskapar i tv-soffan.

2. Jag dansar om … 

…tillfälle bjuds och det spelas skramlig brittpop.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… går hemifrån utan att ha bäddat sängen.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

… Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik för att den är välskriven och fyndig, spännande och underhållande och fick mig att känna mig lite smart.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ost, pimientos de padrón och ett glas rött.

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Hornstull. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

Genomsnittssvensken flyttar elva gånger.

Jag själv ska precis flytta för tjugoandra gången.

På väg in i ett nytt liv igen. Och nu ska allt fram och synas, säljas, skänkas bort, kastas
– eller packas om i nya lådor. Igen.

Mina böcker har varit sorgligt försummade i tio år och fört en tynande tillvaro i mörkret. Som i ett slags skamvrå. Som den rutinerat rotlösa person jag är har jag alltid böckerna packade i papperskassar. De senaste åren har de stått på hyllor i förrådet. Nu ska de upp och ut i ljuset, äntligen få tillbaka sin rättmätiga plats.

Det är då några av kassarna går sönder och små skärvor av livet trillar ut. Dostojevskivs Idio­ten. Den som jag läste under några feberyra dygn på grekiska ön Serifos beväpnad med ett stort coca cola-lager under en sällsynt elak magsjuka. Och Fogelströms Stad-böcker som jag följde gata upp och ner. Majakovskijs
glödande dikter till sin Lilja Brik. Remarques På västfronten intet nytt. Och lite chic lit blandad med humor, skräck, facklitteratur och alla måste läsa-sen-böcker.  Böcker som fått mig att skratta, att gråta, att längta – och att sova med ena ögat öppet. Älskade, tummade och med hundöron.

Och visst är det väl så att precis som med olika låtar kan man i stort sett alltid sortera in varje bok när man läste den och var? Böckerna från uppväxten, på resorna, i sommarstugan, i läsfåtöljen, på bussar och tunnelbanor. De söndertrasade kassarna gör att jag stannar upp – det blir som att träffa gamla vänner en stund.

Jag har märkt att jag blir mer och mer ensam om min vurm för den tryckta boken i delar av min vänkrets. Flera av dem tycker att böckerna stör.

”Ska du verkligen ha dem framme? Börja läs på platta i stället”, säger S.

”Du har alldeles för mycket böcker, skänk bort dem!”, säger M.

Och i välfriserade bostadsannonser vänds bokryggar inåt, det blir ju så stökigt med alla olika färger annars.

Enligt den senaste statistiken från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen läser vi svenskar som aldrig förr. Försäljningen har ökat 4,5 procent i reda pengar, tack vare skärmläsning och ljudböcker. Utan dem hade försäljningen i stället backat två procent.

Till boklådor går vi allt mer sällan. Försäljningen minskade med fem procent i mätningen.

För tre år sedan slog en anrik bokhandel vid Stureplan i Stockholm larm: Kom och handla hos oss, annars tvingas vi slå igen!

Stockholmarna kom och köpte. I år fyller bokhandeln 100 år, är det tänkt.

För mig är ljudböcker helt omöjliga. Jag kan för mitt liv inte koncentrera mig tillräckligt länge när jag är ute och går med en ljudbok i öronen. Efter en liten stund far tankarna iväg. Intrycken från gatan, stigen, människorna tränger sig in. Och så måste jag backa uppspelningen. Igen.

Och läsplatta? Jag vaknar med mobilen, sitter framför en skärm under min arbetstid och går till sängs med mobilen. Jag vill inte ha mer skärmtid. Jag vill ha mindre.

Så därför gör jag tvärtom, jag struntar i utvecklingen. Jag fortsätter att vara en analog sidvändare – för vem kan göra hundöron på en ljudbok eller en läsplatta?

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag … 

… säga ”lev nu”.

2. Det äckligaste jag vet är …

… fiskbullar. Det går bara inte ner.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler brydde sig om morgondagen.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… ”ja”.

5. Jag rodnar när …

… jag blir påkommen med att killgissa.

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh. Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Jag var elva år och satt i soffan i sommartorpet. Jag hade inte rört mig på länge, det kändes som flera timmar, och det värkte i ländryggen. Utanför fönstret svajade gungan i jätteträdet långsamt 
 i vinden och hoppa hage-klippan låg öde. Solen sken från en klarblå himmel, kanske ville mamma köra en tur till bassängbadet i byn?
Men jag satt blickstilla.
För mot mitt bröst, med tassarna på mina axlar, låg en hundvalp och sov. Hundvalpen med de mjukaste öronen och de busigaste ögonen. Drevern som gav sig ut på upptäcksfärd i havreåkern om kvällarna, så bara den glada svanstippen syntes ovanför axen.

Aston tillbringade liksom jag sommaren på landet. Sin första sommar. Och nu sov han tryggt och djupt och jag nändes inte röra på mig. För första gången i mitt liv kände jag ansvar för en annan varelse, en reservationslös ömhet.
Och jag minns hur det vände sig i mig när de vuxna förklarade att man måste vara sträng, ryta ifrån, visa vem som bestämde. Inte ha honom i sängen, nej i ensamma korgen skulle han ligga. Någon påstod att man skulle doppa nosen i kisset för att han skulle förstå att han inte fick pinka inne.
I veckans tidning (s 12–20) skriver vi om myter kring hundar och uppfostran. Det stämmer inte, läser jag, att hundar behöver dominans och straff för att lära sig. Tvärtom behöver de, liksom människor, trygghet, vänlighet och motivation. Då kan till och med gamla hundar lära sig sitta.

Det är sånt som gör att jag älskar journalistik. Jag får, både som reporter och läsare, en kick av att drabbas av nya insikter, lära mig något: Om löpträning, alkoholmissbruk eller modern dans. Om vårkappor eller Bianca Ingrossos dolda talang.
Att dessutom få alltihop i samma tidning, ja ett i enda nummer faktiskt – just det som du håller 
i din hand – är unikt för Aftonbladet Söndag. Ingen annanstans får du en lika bred mix.
Det gör att jag känner mig stolt och glad över att vara ny redaktör för den här tidningen. Och 
nu vill jag veta: Vad vill du lära dig mer om? Vilka historiska händelser vill du läsa om? Vilka kändisar borde vi intervjua, vilka hälsotrender önskar du att 
vi skrev mer om? Mejla mig och berätta!
Hur gick det då för valpen, den där sommaren för länge sen?
Jo, som tur var lyckades inte de vuxna heller stå fast vid sina myter om hunduppfostran. Han var oss alldeles för kär och de stränga tillsägelserna blev till kuttrande ömhetsbetygelser.
Åtminstone den där första sommaren var Aston en väldigt lycklig hund.

När jag skriver det här pågår en häftig diskussion om vårt privata flygande i olika medier.

Kortfattat: Eftersom flygresor är oerhört skadliga för klimatet har några välmenande kulturskribenter på Expressen dragit slutsatsen att de ska sluta flyga.

Att detta hetsat fram mothugg är egentligen märkligt – att inte flyga är ju den enda inställning till flygresor som är moraliskt klanderfri.

Kruxet är bara att det individuella beslutet att lägga av inte löser problemet.

Hela flygdebatten är ett stickspår. Vad vi konsumerar är sekundärt, att syndafloden snart sköljer över oss beror ju på vår ohållbara överkonsumtion i sig.

Vi genomborrar jordskorpan efter långtidslagrad superenergi, främst olja, och pumpar ut dess koldioxid i atmosfären, höjer världens temperatur och förstör levnadsförutsättningarna på vårt enda jordklot.

Att sluta flyga gör visserligen större nytta än att gå över till ekologiska tomater eller källsortera, men mot de krafter som är i rörelse blir något som en individ själv kan besluta sig för att göra aldrig mer än en meningslös gest.

Alla vi som vill lämna efter oss en beboelig planet har troligen samma känsla: det är för stort, det har pågått för länge, det är krafter bortom vår kontroll.

Jag är nog inte ensam om att ha sett världens
förestående undergång som en process lång som
industrialiseringen – att den pågått sedan sent 1700-tal, när röken från det poeten William Blake kallade ”mörka, sataniska kvarnar” började svärta Storbritanniens gröna kullar.

Det är sant att industrialiseringen var startskottet, men att dra ut tidslinjen över 250 år döljer en skrämmande sanning: 85 procent av all koldioxid som människan släppt ut i atmosfären har släppts ut sedan 1945.

I klartext: klimatapokalypsen har skapats under en enda generation, i princip mina föräldrars livstid. Det är vi som lever nu, vårt välstånd, som förstör våra barns jord. Det finns ingen annan att skylla på och det är ett ansvar som inte borde gå att fly ifrån.

Okej. Nu har du halsen full av moralkaka. Det lär inte vara första gången. Det som däremot brukar saknas i texter av den här typen är svaret på den mest elementära frågan: Vad gör vi?

Svaret är beroende av ett ofrånkomligt faktum: vi kan i dag inte framställa energi i tillräcklig mängd för att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard inom planetens ekologiska gränser. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna det.

Därför finns rimligen bara ett alternativ: Vi måste hålla igen.

Hur vi gör det kan skarpare hjärnor än min säkert komma med välgrundade förslag på.

Kanske handlar det om att ta fullt betalt för varje varas verkliga klimatavtryck, vilket till exempel skulle göra många flygresor för nöjes skull omöjliga. Kanske kan vi inte ha all världens färska frukter tillgängliga på ICA, varje dag året runt. Kanske kan varje individ få ett personligt koldioxid-konto, att förbruka efter eget gottfinnande (och då få välja mellan tio svenskodlade äpplen eller en brasiliansk apelsin).

Det enda som inte går är att fortsätta som i dag. Livet som vi känner det måste förändras.

Och det kommer att kräva uppoffringar. Poängen är att om vi gör det nu kan vi göra det rättvist och på ett sätt som vi klarar av.

Väntar vi kommer den lyxen att ha berövats oss.

Jag skriver vi, eftersom vad jag än gör kommer att vara betydelselöst om inte du också gör det.

Det är därför flygdebatten är ett stickspår. Vad vi än gör måste vi göra det tillsammans.

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 36.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Bor: I Hägersten. Familj: Sambo och son.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag längtar alltid till … 

… att det ska bli varmt ute, för att livet är enklare då.

2. Det mest korkade … 

… jag har gjort är att aldrig lära mig spela gitarr ordentligt.

3. Kärlek för mig … 

… är min famij.

4. Senast jag ljög … 

… var säkert om något helt oväsentligt.