PRESSTOPP!

Efter många påtryckningar samt tuffa royalty-förhandlingar kan jag nu äntligen avslöja svärmors topphemliga recept på supergoda hällakakor!

Du behöver:

50 g jäst

100 g margarin

7,5 dl mjölk

1 msk strösocker

1 tsk salt

2 tsk bakpulver

16 dl rågsikt

Vetemjöl till utbakning

Gör så här:

1. Smält margarin och häll i mjölken, Värm till fingervarmt och häll över jästen. Lös upp jästen.

2. Tillsätt socker, salt, bakpulver och mjöl. Arbeta ihop degen väl och jäs under bakduk i 25 minuter.

3. Ta upp degen på mjölat bakbord, dela den i 24 bitar och kavla ut dem med kruskavel.

4. Grädda i torr stekpanna, gjutjärn är nog bäst. Så gör svärmor.

Njut dessa fantastiska goda hällakakor med riktigt smör, gärna extrasaltat. Jag brukar ha en mild ost på. Men där gör man som man vill. Ät kakorna helst nybakade när de fortfarande är lite varma. 

Reportermöte, klockan 10.00.

I dag ska vi bannemej vara lite effektiva. Men sju åsiktsmaskiner och lika många koppar kaffe i en soffa blir inte alltid effektivt. 

Vi har konfetti i skallen, vi reportrar. Och vi triggar så gärna igång varandra; drar ut en massa vinklar ur ett knäck och ett, tu, tre så sitter vi där med långa listor av ”ska göra intervjuer”. Inget dissas egentligen, vi testar det mesta. Några idéer faller. Tesen håller kanske inte, intervjupersonen säger möjligen nej. Men vi testar och ibland händer det.

Ibland får vi den där intervjun som på papperet känts som en avlägsen orimlighet. Ibland dör det självklara.  

Klockan 11.30 är mötet slut. 

Jag tar min lista, springer ner till ICA och köper en sallad, börjar genast ringa mitt första ”case” från iphonen på väg tillbaka. 

BINGO! 

Hon säger ja. 

Det ser ut att bli ännu en härlig jobbvecka på Sveriges bästa söndagsredaktion. 

Jag tar för givet att ni redan känner till – okej, det gör jag inte alls det, jag bara skojar – men faktum kvarstår; det är i dag 40 år sen Tammi Terrell dog och dog alldeles för tidigt, några veckor innan hon skulle fylla 25, av en hjärntumör.

Hennes klassiska duetter med Marvin Gaye är poppärlor överträffade av ytterst få, tangerade av blott ett fåtal fler, och alla andra arister, för att inte tala om artistpar som sjungit duett, är distanserade med fler mil än vad det finns fingrar på handen.

Bara att kunna stå sida vid sida och matcha HANS – Marvins – röst är ett mirakel. Lyssna till ”Ain’t no mountain high enough”. Vi snackar om 2 minuter och 24 sekunder som överträffar vad andra kallar för hela artistkarriärer:

Fortsätt sen med ”Your Precious Love”,  ”Ain’t Nothing Like the Real Thing” och ”You’re All I Need to Get By”.

Makalöst!

Klockan ställd på 09.00 – som vanligt. Men, fuck me in the ass, 06.55 är det da-da-da-da-da-da-da (en klassisk trudelutt som är min dörr-ringsignal, den får jag helt ta på mig själv skulden för (jag HATAR den, H-A-T-A-R!!!). Jag öppnar och där står trevlige Anders, sekreterare, ständig sekreterare i bostadsrättsföreningen. Han kanske undrar varför jag står med en kökshandduk framför skrevet. Jag vet inte om han undrar det, men att jag står med en kökshandduk där beror på att jag i min yrvakenhet knallade rätt upp ur sängen och halvvägs till ytterdörren, i mitt kök, kom på att: Hoppsan, jag har ett morgonstånd som skulle få Usama Bin Laden att överväga en spektakulär WTC-terrorattack. Anders undrar om det finns några extranycklar för snart kommer KAKELUGNSINSPEKTÖREN för att göra inspektion. Jag antar att det handlar om att vi ska elda i kakelugnarna men inte gasa ihjäl oss, lovvärt i.o.f.s. men varför ska allt sånt här ske 07.00. Jag anser att hantverkare och dylikt som ringer på vid den tiden gör sig skyldiga till mordförsök. Kan jag somna om? Ja men tjena! Här är i.a.f. kakelugnen som ska inspekteras.

… Är världens bästa gata i världens bästa stad, Paris. Ramlade över den av händelse för tiotalet år sen när jag var ute på promenad. Jag bodde på ett annat hotell i närheten av Galeries Lafayette och hade en natt kvar när jag knallade iväg och några timmar senare hamnade på en gata där jag kände – här vill jag bo för alltid, kanske till och med för evigt. Sen dess har jag åkt över mellan 2 till 4 veckor per år och det blir bara bättre för varje gång. En bra bar där är Le Sully. Livligt kafé morgon, middag och kväll, innan det slår över till rockbar big time. Så här kan det se ut en torsdag vid 22.00.

Stationen på Metron är Strasbourg-Saint Denis.

Ja, här är jag och Maria och det var en vecka innan min nya CNN-frisyr blev verklighet. Vad kan jag säga om Maria? Hon hade fönstren vidöppna trots minus 7 därute. Jag behöll duffeln på medan hon gick omkring så där och sa: ”God! It’s so warm in here, don’t you think?” Hon och maken hade en svit mitt emot Slottet på Grand Hotel.
Det finns rätt mycket att berätta tror jag – men nu ska jag ut i söndagssolen och tills vidare får det räcka med denna centrala info. Maria ville inte bli fotad underifrån. Men hon ville bli fotad med vänstra sidan av ansiktet i förgrunden: ”Det är min bästa sida!”
Ja, och första gången hon såg sin framtida make Kamran – under en anställningsintervju på den restaurang i LA där han var manager – tänkte Maria: ”Gud, vad hårig han är!”

Måndagar är korrdagar. Dagen då alla sidor går i en hets mellan olika personer som ska kolla att allt är som vi tänkt att det ska vara. Men trots denna millimeternoggrannhet slinker det förstås igenom fel då och då. Ett mellanslag för mycket på sida 26 i Söndag 28 februari, en konstig avstavning på sida 32 i helgen som var och ett s för mycket på… ja, ni fattar.

Däremot är det inget fel som blivit så knasigt som det som stod på ett läsarbrev som nyss anlände. Det var adresserat till ”Aftonbladet Tisdag”. Tre bokstäver fel…  /nils

I fredags var jag på vip-mingel på Rival. Jag fick en kram av Mark Levengood och insåg att jag är en ganska kort människa. I nya, hyfsat höga stövlar nådde jag ändå bara upp till halva Marks slips. Även om jag kämpade för att, liksom lyfta upp hakan lite extra. 

Funkade inte. Halva slipsen, kom jag till. 

Men okej, halva slipsen är ändå ett anständigt mått.

Betydligt värre var det när jag fick en kram av Dolph Lundgren.  

Jag nådde honom till midjan ungefär. 

Varför är alla kändisar så långa? Och alla journalister så korta? 

Det sitter jag och funderar över just nu. 

I det kommande numret av det amerikanska magasinet Rolling Stone säger han – apropå sin påstådda spiknykterhet sen fem månader tillbaka:

– Listen, the rumors of my sobriety are greatly exaggerated. And we’ll leave it at that.

Jag drar en suck av lättnad, då hela min världsbild varit i gungning de senaste veckorna. Det räcker med klimathotet. Vi behöver inte en än större naturkatastrof på det, en nykter Keith Richards. Här är hela artikeln i Rolling Stone, en försmak på ett stort reportage kopplat till bandets nyutgåva – med 10 tidigare outgivna låtar – av ett av världshistoriens bästa album: ”Exile on main st” (1972). Releasedatum: 18 maj.

http://www.rollingstone.com/rockdaily/index.php/2010/03/04/keith-richards-rumors-of-my-sobriety-are-greatly-exaggerated/