Hon hade redan bytt om två gånger men bestämde sig till slut för svarta jeans och en grå topp: ­Anonymt, bekvämt och inget som gick att läsa av. De skulle ses vid sju på en bar inne i stan. Inte för trendig men heller ingen sylta. Det var ett ställe dit hon inte brukade gå särskilt ofta – risken att stöta på någon hon känner var låg.

– Efter tio minuter och ett glas cava sa han att han ville ha sex!

Det är fest hos en nyseparerad vän och förutom vin, ost och kex bjuds det friskt på anekdoter om både den ena och den andra misslyckade dejten som hon har varit på sedan hon skaffade dejtingappen Tinder. Snart trängs nästan hela festsällskapet i det lilla köket där det utbyts dejtinghistorier. En del mardrömslika, en del galna. Men så här i efterhand och framförda med klipsk och drastisk humor blir de alla till små underhållande dramer.

– Vad är det för fel med sex efter tio minuter? Jag har dejtat samma kille fem gånger nu och vi har inte ens kysst varandra än. Vad tusan ska jag göra?!, säger hon som är småkär men konfunderad.

En av männen i sällskapet berättar att han trycker gilla på nästa alla men får sällan gilla tillbaka och det är då mobilerna åker fram och vi börjar jämföra Tinder-profiler.

– Vad är grejen med alla dessa tränings- och äventyrsbilder? undrar någon.

– Tjejerna är ju sjukt mycket snyggare än männen, ­konstaterar vi alla.

– Särskrivningar går helt bort för min del, säger hon som är lingvist, och får medhåll från de flesta.

– Jag är trött på alla dessa fika-dejter. Det ska fikas och fikas. I timmar!, säger han som snart har fått magsår av ­alla kaffe med påtår.

En kan ju undra varför så många bemödar sig med att använda Tinder eller andra dejtingforum. Vi är vänner och vänners vänner. Några vill finna kärleken, andra en att dela natten med. Och för några händer just det där som många hoppas på. De träffar någon som de faktiskt gillar. Men inte utan ett antal misslyckade dejter först.

På sidorna 52–57 berättar skådespelaren Krister Henriksson om sin klassresa, om kärleken och om de yngre vännernas ­Tinder-vanor:

”Plötsligt fipplar de med mobilen, då har de träffat någon på Tinder. ’Vad gör ni när ni träffas?’ frågar jag. ’Vi tar en öl och sedan går vi hem och ligger’, säger de.”

Kristers vänner verkar ha det mycket enklare än mina. Men det är så klart lättare att gå hem och ligga än att bli kär.

Det är den nionde november, datumet som går till historien för att vi vaknar till skrällen att USA har valt Donald Trump till sin nye president och för att Stockholm med omnejd är fullkomligt lamslaget av ymnig nederbörd. Medierna döper väderleken till ”rekordsnön”, eftersom det inte har snöat lika mycket i november månad sedan mätningarna började 1905.

En hel del av mina sociala medier-vänner länkar ihop snö- och valsmockorna och spår i sina statusar att vi går mot en ny istid, bildligt och bokstavligt.

På väg hem från jobbet traskar jag genom ett landskap som är mer Narnia än Narnia självt. Gatorna är oplogade. Övergivna bilar står parkerade och är täckta med så mycket snö att de ser ut som små kullar snarare än fordon. Föräldrar drar sina hämtade förskolebarn på pulkor, eftersom det är omöjligt att manövrera barnvagnshjul genom drivorna.

På trottoaren traskar jag fram i ett upptrampat singelspår. Jag får möte med en kvinna i 60-årsåldern och erbjuder mig att ta ett kliv ut i djupsnön, då jag har höga kängor, medan hennes skodon är av en lägre sort.

– Åh, tack, det var vänligt, säger hon och ler inifrån sin uppdragna huva.

Jag håller upp handen i en gest som säger: ”Det var väl ingenting”, pulsar vidare och njuter av tystnaden. Tänker först att det är snön som isolerar och filtrerar, men slås sedan av insikten att den beror mest på brusbrist. Stadens vanliga ljudkuliss i form av ständigt trafikbuller är ersatt av skratt från barn som åker stjärtlapp, gör snöänglar och bygger ljuslyktor och snögubbar. Lastbilsbrum är utbytt mot glädjetjut. Barn och vuxna leker utomhus tillsammans i stället för att hasta hem och landa i soffan framför tv eller ipads. Hur ljuvligt är inte det?

När jag kommer hem och har skakat av mig blötsnön, tänder jag ljus och ser ut i vår park. Det vita täcket har helt förändrat utsikten. ­Träden står stiliga som frostiga konstverk och snön reflekterar lyktstolparnas sken ända in i vår lägenhet. Det är magiskt. Gör mig lycklig.

Jag tänker att årets mörkaste månader inte är så dystra ändå om de lättas upp av snö – och hoppas att temperaturen fortsätter att hålla sig under nollan, så att vi får behålla det mjuka ­vintertäcket. Då kanske min årliga humördipp uteblir den här säsongen. Att omges av rimfrost är långt mer effektivt än artificiell ljusterapi.

Till viss del beror säkert min förtjusning på att jag är uppvuxen i jämtländska Östersund och aldrig riktigt har accepterat gröna – eller snarare grådystra – ­vintrar. Att åka kvällsskidåkning i Gustavsbergsbacken, söndags­promenera på ­Storsjöns is och ta sparken till ­pianolektionerna var självklarheter för mig som barn.

Visst, jag förstår alla som hatar kylan och hellre vill ha barmark och minst 20 plusgrader året om, men det är verkligen ­inget att stå efter. Inte på våra breddgrader. Fast med tanke på sagda president Trumps miljöpolitik är det sannolikt ditåt det barkar. Inte mot en ny istid, alltså, ­utan tvärtom.

Så passa på. Gör snöänglar så länge du kan.

Så ofta du kan.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Erika Scott.  Gör: Chef för Aftonbladets magasin. Familj: Gift med Daniel, barnen Joel, 19, och Freja, 16, samt hunden Monty.  Bor: På Södermalm i Stockholm.

Reporter-Hanna släppte bomben förra veckan: Hon tycker att julen är överskattad. Hon gillar inte köttbullar! Dessutom skippar hon allt och åker iväg till varmare breddgrader. Det här var samtidigt som vår andra Hanna, nämligen julvurmande redigerar-Hanna, precis spelat upp sin favorit bland jul-­låtar (den heter I want a hippopotamus for Christmas och vi får höra den varje jul – det är numera en Söndags-tradition). Och så snabbt var en gemytlig beef i gång.

– Hur kan du inte gilla julen?

– Jag äter hellre sniglar alla dagar i veckan än julmat.

– Jag tycker synd om dig som inte får uppleva ­julmagin!

– Jag upplever sol, värme och skaldjur i stället.

– Du måste ha haft väldigt dåliga julbord, det finns ju annat än köttbullar. Gillar du inte sill?

– Jo, men så gott är det ju inte. Tänk en gratinerad hummer i stället. Eller färska räkor. Och kanske några ostron. Tillsammans med ett glas mousserande.

– Men det kan man ju äta någon annan gång!

Efter ytterligare tio minuter om julens vara eller icke vara, var hela redaktionen involverade i julbordsfrågan. Vad vi äter på julen visade sig vara mer varierat oss emellan än väntat. Några av oss hade knappt smakat på lutfisk, för andra var det paradrätten. Dopp i grytan var ovanligt och kalv- och pressyltan verkade närmast avskaffad. Prinskorv och köttbullar fanns på alla bord medan grisfötter hade bara en av oss ätit.

Och vad är det egentligen av allt det här vi faktiskt gillar?

Den inlagda sillen hamnade högt på topplistan bland alla, annars var det mest spridda röster. Men det fanns en klar vinnare: Julskinkan. Den första biten man skär upp när den är nygriljerad och varm. Och sen på en knäckebrödsmacka till risgrynsgröten. Julskinkan har funnits på de svenska  julborden sedan 1800-talet och lär, till skillnad  från aladoben på grisfötter, syltorna och ägglådan, ha sin givna plats på julbordet länge till. I veckans tidning har vi låtit vår eminenta testpatrull betygsätta 19 julskinkor. Läs deras omdömen innan du ger dig ut och handlar.

Själv kommer jag att följa reporter-Hannas exempel och införa skaldjur på julbordet. Jag föredrar det framför allt fläsk i världen.

Läget i världshaven och den svenska skolan har mer gemensamt än man först kan tro. Bägge är nämligen på väg fullständigt åt helvete.

I oktober 2003 skickade Fiskeriverket ut ett kort pressmeddelande om inflödet av ål från Saragassohavet som minskat med hela 99 procent sedan 1970-talet.

Det blev ingen stor nyhet.

Aftonbladet nämnde det inte med en rad. Faktum är att det knappt uppmärksammades av någon nyhetsredaktion över huvud taget.

Isabella Lövin, då ännu skrivande journalist, var förmodligen den enda reporter som gick i gång på uppgiften om ålbeståndets ofattbart snabba tillbakagång.

Hon började granska det storskaliga fisket. Hon upptäckte hur EU-stöd och statliga subventioner i hög grad bidrar till att haven mot bättre vetande systematiskt dammsugs med allt effektivare redskap. Ålen visade sig bara vara en av många arter vars hela bestånd hotas av ­kollaps. Sedan 1970-talet har hälften av allt liv ­
i haven försvunnit.

Resultatet blev debattboken Tyst hav om den hänsynslösa jakten på den sista matfisken. Boken belönades välförtjänt med Stora journalistpriset 2007. Den intensiva debatt om rovfisket som följde blev startskottet för en miljöpolitisk karriär som fört henne via EU-parlamentet ­ända upp till regeringskansliet. I dag är hon vice statsminister med ansvar för bland annat ­klimatpolitiken.

Nu till parallellen: I oktober i år publicerade nationalekonomen Magnus Henrekson en rapport om den svenska skolan.

Gäsp, tänker ni.

Att den svenska grundskolan är i kris kan knappast undgått någon. Inte minst efter den diskussion som följde efter Pisa-undersökningen 2012, alltså den internationella skolstudie där svenska elever på tio år halkat ner från toppskiktet till att prestera långt under OECD-genomsnittet.

Men Henreksons rapport borde ändå få vem som helst att sätta kaffet i vrångstrupen. Han har nämligen inriktat sig på eliten, eleverna med de högsta betygen i de naturvetenskapliga ämnena. Genom att jämföra nya och gamla resultat från diagnostiska prov för nyblivna civilingenjörsstudenter har han fått fram en bild av hur ­dramatiskt kunskapsnivån förändrats.

Några exempel: Numera klarar inte ens hälften av de nyintagna på Chalmers att lösa andragradsekvationer. (Fram till början av 1990-talet brukade minst tre av fyra klara de uppgifterna utan problem.)

2013 fick hälften av studenterna bara 1,5 av totalt elva poäng i det diagnostiska testet. Var femte lyckades inte svara rätt på en enda ­fråga.

Noll.

Här snackar vi ändå om studenter på en av landets mest ansedda civilingenjörsutbildningar. De utgör gräddan från gymnasiets natur­vetenskapliga och tekniska program. Det är bara de med högsta betyg i så gott som samtliga ämnen som har en chans att ta sig in på en sådan utbildning.

Och ändå klarar de inte sånt som till och med jag lyckades lära mig på hög­stadiet.

Herrejävlar så uselt. 

Men vem vet, kanske kan de här siffrorna bli som rapporten om ålens till­bakagång: startskottet för en ­politisk karriär för en person med rätt förutsättningar att åtminstone försöka vända på skutan.

För något måste göras, den saken är helt klar.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Fredrik Rundkvist. Ålder: 50. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Fru och två barn. Bor: Lägenhet i Stockholm.

Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
…att jag skulle vara någon sorts mattesnille.

Senast jag ljög var…
…i raden här ovanför. Ingen har någonsin ens kommit på tanken att kalla mig för mattesnille.

Jag längtar till …
…den nya Pisa-rapporten som publiceras vilken dag som helst. Förhoppningsvis visar den på någon sorts förbättring för Sveriges del.

Hurra! Nu får man äntligen köra på. Jag har hållit emot. Men nu är det första advent. Det är legitimt: I dag är det jag som packar upp julen. Den där gamla tomten som egentligen ser distinkt ond ut åker fram. Den får stå på samma plats som förra året, och som året innan det. Och innan det. De där ljushållarna från Iittala som jag ärvde av Anu när hon flyttade tillbaka hem till Finland dammas av.

Små ljus sätts i änglaspelet och Elvis sjunger Oh hohoho I’ll have a blue christmas without you. Det gjorde han redan när jag var tre. I över 40 år har han fått ackompanjera min jul. Vissa saker ändrar man inte på. Julstjärnorna hängde jag upp redan förra veckan, men jag tänder dem först nu. Nån måtta får det vara.

Sedan när det börjar skymma och jag har tänt alla ljus sjuder jag ihop min egen glühwein och rummen fylls av dofterna från kryddnejlika och kanel. Just då är jag nöjd. Allt är perfekt. Jag vill inget mer. I några minuter. Sedan händer något. En mild bris av tomhet drar genom kroppen.

Jahopp, var det här allt?

Jag vet inte varför, men jag lyckas sällan vara nöjd i mer än tio minuter i taget med vad jag än företar mig – om nu den känslan ens infaller.

Det skaver.

Jag byter skiva, låter Ella Fitzgerald ta över och skruvar upp volymen. Här ska det banne mej vara julmys! Jag häller upp lite mer glühwein och nu märker jag att den blev lite för söt. Blev den inte det förra året också? Och året innan det?

Är det bara jag? Eller känner du så här också ibland,
särskilt när julen vankas? När förväntningarna är höga.

Bakar du och dina barn lussebullar tillsammans och sen när ni äter dem, tänker du då att det var de godaste lussebullarna du har ätit? Var ni så där julstökigt gemytliga som på bilderna? Eller gnagde där en insikt om att du faktiskt har gjort samma sak i alla år och inte sjutton blir det bättre? Och om så bara för en kort sekund: Ville du ta degen och kasta ut den genom fönstret? Strunta i att städa och åka och köpa något så ojuligt som Hawaii-pizza?

Men nej, så klart ingen av oss gör så. Vi gör ju som vi alltid har gjort. Vi äter de där torra lussebullarna tills vi får ont i magen. Vi kokar en knäck som aldrig riktigt stelnar.

För här ska det banne mej vara jul!

Det är sen när jag slutligen släpper tanken på att allt borde vara lite mer och lite bättre än vad det egentligen är – mina jular kommer aldrig likna den i Love Actually – som det vänder. Ella krämar på med White christmas , vännarna plingar på dörren och filmen Bad Santa går på Netflix.

Hej julmys!

Slutscenen: Muriel kommer hem till sin sjuka rullstolsburna bästa kompis Rhonda som har blivit en fånge i sitt eget hem. Mamman, förväntningarna och de falska kompisarna kväver den en gång så levnadsglada vännen. Nu, efter en tid av svek, har Muriel kommit för att hämta henne. ”Vad får dig att tro att jag skulle åka iväg med dig?” undrar Rhonda som fortfarande är skeptisk. ”Därför att jag är din vän”, svarar Muriel. Och så trotsar de alla protester från omgivningen, sätter sig i en taxi och till tonerna av Abba:s Dancing queen lämnar de den lilla staden de kommer ifrån, den vars fördomar och trångsynthet bara gjort dem ont. Den där ingen får drömma eller vilja något på riktigt. De tänder en cigg, vevar ner rutorna och ropar hej då till stan. De skrattar. De är lyckliga. De är på väg bort. De är bästisar.

När jag steg ut ur biosalongen den där gången, det var 1995 och snart sommar, kände jag mig lyckorusig. Vilken film! Sedan försökte jag övertala alla jag kände att gå och se Muriels bröllop.

Ungefär så kände jag även när jag såg Thelma och Louise. Eller Stränder med Bette Middler. Eller varför inte Ghostworld. Jag älskar helt enkelt filmer om vänskap. Kvinnlig vänskap som segrar. Den där orubbliga sorten som inte är förhandlingsbar. Den är märkligt nog relativt ovanlig på vita duken. I verkligheten finns den ju överallt: Väninnorna i vått och torrt! De som lyssnar, de som kan prata om allt. De som inte dömer. De som känner en så bra att man slipper förklara. De man skrattar bäst med. De man spelar skivor och dansar med i ett kök klockan tolv på natten. De som ringer och säger: ”Hej, jag har lånat pappas bil, jag kommer och hämtar upp dig om en halvtimme, det blir brunch hemma hos mig”, när killen har gjort slut och man ­varken har orkat äta eller ta sig utanför dörren på flera dagar. De som passar varandras barn efter en tuff vecka. De som får en att få tillbaka självförtroendet när det känns som att allt rämnar. De som får en att
våga. De som bara är. Utan allt det där ­vore livet så förbaskat fattigt. Ja, utan vänner  vore tillvaron outhärdlig.

I veckans tidning har vi frågat ut Jessica Andersson och Magnus Carlsson om varandra.
I svaren märks kärleken och humorn de har sinsemellan. För de är precis som filmens
Muriel och Rhonda – bästisar.

Har du en vänskap du vill berätta om? Skriv då gärna till oss på Söndag: sondag@aftonbladet.se.

PS. I kväll börjar jag att se om den första säsongen av Sex and the city – tillsammans med några vänner och en gigantisk skål marängsviss.

Åh, jag är också bra på att titta bort, livet vore omöjligt annars, och ta en kopp kaffe till. Eller varför inte ett glas rödvin.

Det går inte att bry sig om allt. Det är omöjligt att engagera sig i allt. Och til syvende og sidst, som dansken säger, är vi oss själva närmast. Jag har aldrig trott något annat. Sedan kan vi tro på ­olika sätt att uppnå denna personliga vinning. Vissa tror på fascismen, andra på nylibera­lismen, jag på socialismen, många tror på Gud.

Den där Gud skulle man ju vilja ta ett snack med för ibland ägnar hen sig åt en helt urspårad version av vad de religiösa brottas med när de tvivlar, det basala Teodicéproblemet. Om Gud finns och är allsmäktig, hur kan då ondska ­finnas? Vanligtvis ingen särskilt svår nöt att knäcka; om inte skit händer lär sig aldrig ­människor att akta sig för faror.

Men vad vill Gud lära oss med det slakthus Aleppo blivit?

Ni såg bilderna för ett par veckor sedan? ­Vanligtvis publiceras de inte, de är för grova, för vidriga, för stötande, för hänsynslöst sorgliga. Om vi såg dem varje dag, hur skulle vi kunna ta ännu en kopp kaffe, gnälla över ”massinvandringen”? Hur skulle vi kunna vara emot familjeåterföreningar? Hur skulle vi överhuvudtaget kunna stå ut? Det skulle vi inte. Bilderna som Aftonbladet gjorde ett undantag för att visa ­i ­reportaget ”Titta inte bort” är mer än någon människa kan bära mer än vid sekundvis exponering.

Och Gud har inte dödat en halv miljon män­niskor i Syrien och Gud har heller inte tvingat tolv miljoner syrier att fly sina hem till andra ­delar av landet eller till grannländerna Turkiet, Egypten, Jordanien och Libanon. Och några har fått tillträde till Europa.

Gud har ingenting med saken att göra. Det är bara lätt, tydligen även för mig, att börja famla efter det mest abstrakta när ångesten växer ­i ­magen och jag tvingas sluta titta på bilderna.

Det är makthunger som dödar människor.

Det är politik som dödar människor.

Det är vapen som dödar människor.

Det geopolitiska maktspel som lett fram till den senaste tidens utrotningsbombningar ­
i Aleppo, en gång – alldeles nyss faktiskt – en sprudlande mångmiljonstad är ytterst
komplext. Men i dag är det mer tydligt.
Vladimir ­Putin står på den massmördande diktatorn ­Assads sida eftersom Syrien är Rysslands ­viktigaste fäste i Mellanöstern och inte får förloras. Och enligt experter ­beror den senaste tidens brutalitet på att staden måste rensas från luften innan USA beväpnar ­rebellstyrkorna med missiler som kan skjuta ner flygplan. Det bäddas för en markinvasion.

Världen är lamslagen. Världen kan tydligen bara se på när ett världskrig pågår på ­liten yta. Allt känns omöjligt.

Nu visas inte de hemskaste bilderna längre, nu tittar vi bort igen. Vi tar en kopp kaffe och gnäller över något som saknar betydelse för barnen ­i Aleppo.

Döda ­eller ­levande ­bryr de ­sig inte.

Mästerdetektiven Blomkvist, Tordyveln flyger i skymningen, Vi fem-böckerna, Kitty. Barn- och ungdomslitteraturen är full av småhjältar som löser fall. De närde oss. De fick oss alla att drömma om att bli detektiver. Vi slukade allt och härmade. Vi lekte rödvita rosen och gick runt med små anteckningsblock: ”Rostig röd bil vid bageriet.Tid: 19.30” och så registreringsnumret. Det mest triviala blev till mystik. Alla kunde misstänkliggöras.

Min kompis Pia och hennes bror hade en detektivbyrå i källarförrådet där gårdens ungar, de som blev kvar när alla andra åkte till sina sommarstugor, samlades. Ett helt sommarlov var verksamheten aktiv. De åt salmiaktabletter precis som i Tordyveln flyger i skymningen och hade en inspelningsbar liten bandspelare. Några ficklampor, en kikare, pennor och block tillhörde också rekvisitan. Någon hade fått en walkietalkie i födelsedagspresent men den funkade visst inte så bra.

På dagarna förflyttades verksamheten till badplatsen: ”Skum typ i jeans. Långt hår. Badar inte”. Tidigt på kvällarna cyklade de runt, gick in i övergivna hus och lyste med ficklamporna. De fann tomma ölburkar och Lektyr.

Men så kom de där lite ruggiga och regniga veckorna så som de ofta gör i det här landet. Nu blev gården deras arbetsfält. Med fyra hyreshuslängor och lekparken i mitten hade de full koll på alla. De smög under balkongerna och spelade in samtal. De antecknade varje obekant person de såg. Det dröjde inte länge förrän de upptäckte att en man – ”brun kavaj, fula skor, gammal, säkert 40, ser rik ut” – ofta parkerade en ”gul Mercedes” och gick in i port 4b. Strax efter middagen dök den mystiske mannen upp för att sedan komma ut igen någon timme senare. Snart förstod de att det var detektivkamraten Kalles hem han försvann in i.

Men vem var den här skummisen? Kalles pappa som jobbade kväll på sjukhuset kände de ju alla till och någon släkting kunde det heller inte vara. Kalle själv skakade på huvudet. Han hade aldrig sett mannen förut.

Tänk om det är en skurk! Tänk om Kalles mamma är
i fara! De bestämde sig för att gå hem till Kalle och leka nästa kväll när mannen dök upp. Det hörde till ovanligheterna, alla barn lekte ute, men nu hade de ju ett uppdrag. De satt vid gungorna när de såg honom. Kalle gick först i ledet. Men när han lite skrajset tryckte ner dörrhandtaget till sitt hem stod de alla där runt honom i försvar. De såg genast den mystiske mannen
i hallen. De såg Kalles mamma. De stod omslingrade. De pussades!

Dagen efter dök inte Kalle upp på detektivbyrån.

Några månader senare när löven dansade ner från ­träden sa Pias mamma att Kalles mamma och pappa ska skiljas.

I  veckans tidning skriver vi om svenska Tullan som är detektiv i New York. Hennes yrke är varken lika banalt eller mystiskt som vi drömde om som barn. Då innan det skoningslösa allvaret kom och störde leken.

En av de faktiskt ganska många fördelarna med att bli äldre är att de gamla följeslagarna skuld och skam får ett allt svagare grepp om mig. Den där nyårsaftonen i tonåren när jag redan över­förfriskad kramade min kompis vinpava som ­vore den ringen och jag Gollum och lömskt ­väste ”Jaja, flaskan kanske är din men ­INNEHÅLLET är mitt” är numera blott en ­anekdot. Men för ­20 år sedan gav minnet mig grava skamsköljningar.

På samma sätt är jag kanske inte stolt över att jag dansade en ekivok rumpdans mot en yngre manlig kompis på hans födelsedagsfest för ­några år sedan, men i stället för att vrida mig i ­skamkramper rycker jag på ­axlarna. Vi kan väl säga att jag strävar efter, och är en bit på väg mot,­ skamlöshet.

Och med det menar jag inte att jag ger mig själv ett frikort att vara elak, svika och såra. De enda som har frikort för det är psykopater, vi andra kan och bör skämmas när vi beter oss ­svinigt.

Det är den onödiga skammen jag är ute efter att eliminera. Den där som bara är självdestruktiv och grundar sig i en ohelig allians mellan ­osäkerhet och självupptagenhet.

För än sen om du har svettfläckar under ­armarna när du pratar inför folk, sjunger falskt på karaoken eller sitter och gråter som gisslan ­­i en bar i Havanna medan din kompis eskorteras av en prostituerad till bankomaten för att ta ut mer pengar för vad som visar sig vara alltför ­dyra drinkar (en historia som kan bli en krönika i sig). Folk går inte runt och tänker på vad du gjort, så varför ska du?

Men vissa skamsköljningar är svåra att helt bli av med. Nämligen de som får dig att skämmas för något som bara NÄSTAN hände.

För snart tio år sedan arrangerade nätverket Ingen människa är illegal en festival på ­bio­grafen Tellus i Midsommarkransen. Som den engagerade människa jag ville framstå som var jag givetvis på plats. Min dåvarande och jag satt mitt i biosalongen när huvudtalaren Gustav ­Fridolin äntrade scenen. Det här var på den ­tiden när Fridolin ännu inte helt förblindats av makt, och han höll ett engagerande och ­intressant tal.

Tyvärr verkade alla inte hålla med, eftersom det satt ett tjattrande par precis framför oss. Min irritation stegrades, här snackar Fridolin om viktiga saker som gömda flyktingar och ­rättigheter för papperslösa och så hade de här ­sladdertackorna mage att sitta och tjöta! Efter en stunds tandagnisslan och muttrande nådde min irritation sin kulmen. Dags att sätta dem på plats med ett kraftfullt ”hysch!”. Jag lutade mig framåt, med h:et redo på tungan, när jag insåg mitt misstag. Babblarna var inget nykärt par eller uttråkade polare  ­utan en gömd ­flykting och hans tolk.

Här satt någon som ­berördes direkt av det Fridolin pratade om, och bredvid honom satt en kvinna som ­mödosamt och ­noggrant översatte varje ord för att han skulle förstå allt.

Och bakom dem satt en ­lättirriterad och bortskämd ­människa och ­skämdes.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 41.

Bor: Hägersten.

Gör: Redigerar och skriver.

3 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär …

…  ska jag försöka ­anpassa mig till att leva på min pension. Kanske någonstans på Balkan.

2. I mitt hem skulle jag ­aldrig kunna vara utan …

…  snus, tyvärr. Gärna alltid en hel stock.

3. Jag får fjärilar i magen …

… inför alla möjliga sociala och/eller stressiga situationer.

Hanna hallererius rullgardina kattafinius. Gunilla grannelito krysmynta kattapultiuis. Det skulle kunna vara deras hjältenamn. Vi har nämligen två pippi­långstrumpar på redaktionen.

Eller kanske inte riktigt. De är inte föräldralösa och de sover inte vad jag vet –  sånt är minsann privat – med fötterna på huvudkudden. De har heller varken apor eller hästar runt knuten. Men de är superstarka. Och precis som Pippi älskar redigerar-Hanna och samordnar-Gunilla här på Söndag djur.

Främst och mest, och här kommer en till liten olikhet, är det katter som får deras hjärtan att bulta så där ömt, rättvist och bestämt. Pippi hade så vitt jag vet inga katter. Men jag tror minsann att om Pippi inte hade tagit sina ”jag vill aldrig bliva stur-piller”, hade hon nog blivit en Hanna eller Gunilla. Ja, om Pippi hade fått växa upp hade hon, i alla fall i min fantasi, blivit en kattmadam precis som de. Vad är då en kattmadam kanske du undrar?

Det kan jag tala om för jag känner minst två. Hanna och Gunilla inte bara har katter. De pratar katter också. ”Har du sett det här klippet? Kom hörrni och kolla!” ”Naawww, gulli gulli gull”. Inget kan störa dem när de kollar på katter på nätet. Det skulle kunna gå förbi femtio clowner utan att de ens bemödade sig med att titta upp: ”Ååhhååå, vilken liiiten. Goooosiiiig”.

Nu har de dessutom börjat prata om att starta ett kattkafé. Eller nu, de har pratat om detta sedan urminnes dagar. Jag ser det framför mig: En Villa villekulla fylld med katter och så två bestämda damer som glider omkring med skurborstar på fötterna när det ska städas. De är mycket övertygande. Plötsligt är nästan hela redaktionen kattokiga och med på noterna.

Så bli inte förvånad om Söndag en dag öppnar ett litet kattkafé. Det kommer så klart att vara söndagsöppet och det kommer att låta ”naaaaw” och ”gooooos” långt ut på gatan. Häpna heller inte om du blir uppläxad av två tuffa kattmadamer om du kommer med moraliska invändningar eller tarvliga förmaningar à la Prusseluskan.

Men vi är inte riktigt där än och i väntan på bättre tider kan ni läsa om när vår biträdande ­redaktör Monika hälsade på hos Kattstallet
utanför Stockholm. I veckans tidning blir du, som inte redan är det, med stor sannolikhet kattfrälst.