Hm, undrar hur vi, trots allt, kommit så långt i evolutionen? Vi är ju praktiskt taget idioter.

Visste du att vi i Sverige köper över 200 miljoner liter vatten på flaska varje år?

Här går det att påpeka att 1 000 barn i världen dör av brist på rent vatten varje dag, enligt Unicef, för att alla ska förstå hur bisarrt det är. Men meningen ”200 miljoner liter flaskvatten” räcker gott.

Och här kommer en siffra till:

Priset för detta flaskvatten är i runda slängar 8 000 000 000 kronor. En halvliter vatten kostar ofta rent av mer än 20 kronor. Jag har fan i min lilla låda betalat 30 spänn för 33 cl bubbelvatten. Vatten är alltid mycket dyrare än mjölk, en betydligt mer komplicerad livsmedelsprodukt.  För att inte tala om bensin.

Men okej, vi kan runda av lite nedåt. Trots allt är ju 1,5-litersflaskor på Coop, Ica eller Lidl billigare än 40 kronor litern. Låt säga: Sex miljarder kronor. Sex miljarder kronor betalar vi årligen för vatten som kostar en bråkdel att tillverka.

För bara 20 år sedan fanns knappt denna marknad i Sverige. Den fanns i länder med dåligt dricksvatten eller problem med torka. Flaskvattenmarknaden ökar ständigt, för tio år sedan drack vi ungefär 150 miljoner liter köpevatten om året. Nu bälgar vi i oss Loka eller Ramlösa, eller vitaminvatten som inte ens är nyttigt – det är fem, sex sockerbitar i vissa sorters vitaminvatten.

Att dricka för mycket vatten kan också vara livsfarligt.

– Att det skulle vara hälsosamt att dricka mycket vatten är fullständig nonsens från början till slut, sa till exempel professor Agnes Wold på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg redan 2003 och det budskapet har hon upprepat gång på gång på gång sedan dess, bland annat i ”Sommar” i P1 förra året.

Problemen som uppstår är att saltbalansen i kroppen blir fel när man kissar för mycket. Människokroppen kan inte göra sig av med hur mycket vatten som helst. Vattnet blir kvar i kroppen och går ut i cellerna.

– Vad du dör av är att det går in vatten i cellerna i hjärnan. Hjärnan svullnar och blodtillförseln stryps.

Men vi fortsätter att dricka dyrt designervatten utan att vi är törstiga. Det ligger många hundra marknadsföringsmiljoner bakom vårt sug efter att betala dyrt för en produkt som redan finns i närmaste vattenkran.

Vi vet att vi fallit för en trend. Vi vet att det är dyrt och miljödumt att köpa plastflaskvatten transporterat från någon ”hälsokälla” eller från Frankrike eller coolt vatten med ”vitaminer” i. Vi vet, egentligen, att kroppen talar om för oss när vi behöver vatten genom att göra oss törstiga.

Då, och bara då, behöver vi dricka vatten.

Vi vet allt det här. Vad är det för fel på oss? Varför är alltid vetenskapen chanslös mot reklamkampanjerna och de knäppa hälsosajterna på nätet? Varför vill vi bli lurade?

Jag är inte bättre än någon annan. Jag brukade släpa hem litervis med kolsyrat vatten innan jag insåg hur befängd jag var och skaffade en sodamaskin. Kolsyra är ju gott ibland. Men sedan gick den sönder. Nu dricker jag kranvatten och ibland unnar jag mig en flaska kolsyrat för 25 kronor och känner mig riktigt, riktigt dum medan jag njuter av hur det spritsar i munnen.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen.
Ålder: 43.
Familj: Fru och tre barn.
Yrke: Journalist. Krönikör och tv-programledare på Aftonbladet, radioprogramledare för Karla­vagnen i P4.
Bor: Stockholm. 

3xtankar i mitt huvud:
1  Som osalig ande skulle jag spöka för …
… kungen och Silvia eftersom det vore roligt att se hur de har det, inte för att skrämma dem. Äter de filmjölk? Kollar de på ”Så mycket bättre”? Pussas de?

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… testa sängen samtidigt som jag kollar att det finns CNN, Sky eller Fox på tv:n. Då känns det som utomlands även om hotellet ligger i Sverige.

3  Vill du få mig på fall säger du …
…hey hot papa!

I pappas lilla by i Kroatien ligger en hund begraven.

Bokstavligen.

Uppför den gamla stentrappan bakom grannhuset, förbi vinrankorna och fikonträden hittar man den. Gravstenen med inskriptionen ”här vilar en klok och trogen vän”. Det är inget provisoriskt hafsverk utan en riktig, rejäl gravsten, en sån som människor får när de går bort. Lav, som betyder lejon, var grannens hund, och stenen är ett kärleksmonument.

När Lav ännu levde, och grannens fru ännu­ levde, råkade min pappa höra en privat konversation mellan grannen och hans hund. ”Om man hade en fru som var lika snäll som du, då skulle man vara en lycklig man”, sade grannen och tittade djupt in i Lavs hundögon. Lav sade ingenting, men förstod nog ändå, trodde pappa.

Lav var nämligen känd i byn för sin intelligens, sin empati och sitt tålamod.

När byns sladdertacka kom och hälsade på, tveklöst för att försöka luska ut något av skvallervärde, parkerade sig Lav i den bekvämaste stolen så att hon inte skulle stanna så länge. När Lav mötte krogägarens treårige son på stranden och fick en ilsken liten knytnäve rakt i ansiktet tittade han bara förebrående på barnet, skakade på pälsen och lufsade vidare.

Jag har undrat varför grannen inte har skaffat en ny hund. Men en livskamrat kanske inte är något man skaffar hur som helst. Dessutom var grannen med i en bilolycka för några år sedan och hasar fram med krycka. Han kan inte ens ta sig alla trappstegen till Lavs grav så hur skulle han då kunna rasta en hund? Sedan Lav dog har det dessutom dykt upp handmålade skyltar i byn med överkorsade hundar på. Inga fyr­fotingar får vara på stranden eller piren och lösa hundar skrämmer turisterna.

Men när man är något och 80 år gammal har man inte råd att vara kräsen. Trots att två­fotingarna aldrig kan vara lika trogna och pålitliga som en hund (man vet ju inte vad som döljer sig bakom deras leenden eller vad de muttrar när man inte hör) har grannen fått en ny kamrat.

Varje morgon sitter grannen på terrassen och väntar på att min pappa ska komma ut. Sedan sitter de där, på varsin sida av den lilla muren som skiljer terrasserna åt, och tittar på havet. De pratar om vågor och båtar och väder. Men mest tiger de tillsammans.

Pappa bjuder på kaffe. Grannen bjuder på vindruvor. Pappa köper cigaretter till grannen när han åker in till stan för att handla. Grannen bjuder på mer vindruvor.

Och en dag går pappa till Lavs grav och städar undan grenar, kvistar, löv och ogräs, så att stenen står där lika fin och prydlig som dagen grannens hund begravdes.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 40.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla in badrummet.

2 Vill du få mig på fall …
… är du snäll och rolig, i den ordningen.

3 Jag reser ingenstans utan …
… en bok, eller flera.

4 Jag blir rädd när …
… jag möter män i grupp.

Popkulturen är besatt av människans undergång. Jag kan inte räkna hur många böcker jag har läst, hur många filmer jag har köpt biljetter till och hur många tv-serier jag har knarkat hemma i soffan som går ut på att människan, som vi känner henne, antingen riskerar att utrotas eller utplånas.

Det kan bero på meteorer. Det kan bero på kärnvapen. Det kan bero på jordbävningar. Det kan bero på smarta apor. Det kan bero på att kvinnor och män blir sterila. Det kan bero på apokalyptiska stormar eller resistenta bakterier eller datorer som blivit medvetna om sin egen existens. Det kan till och med bero på vampyrer eller zombier eller invasioner av utomjordiska varelser.

Vissa av historierna är påkostad Hollywood-buskis (oljeborrarna i Armageddon). Vissa är oförglömliga (Cormac McCarthys Vägen eller Margaret Atwoods Oryx och Crake).

Budskapet är lika gammalt som Uppenbarelseboken i Bibeln – en dag kan eller tar civilisationen slut.

Ridå. Sista beställningen. The end. Tack för kaffet. I did it my way.

Ju äldre jag blir desto mer börjar jag misstänka att nöjesvärldens ragnaröksdisco är en symbol för en smygande skräck som alla känner av och tvingas leva med i dag – klimatförändringar och global uppvärmning.

Åh, jo. Låtsas inte nu. Jag vet vad du egentligen är rädd för. Jag vet vad du inte ens vågar tänka på. Jag är som du.

I år blev en miljöprofessor vid Stockholms universitet, Johan Rockström, den mest delade sommarprataren i sociala medier. Han varnade om allt det som den överväldigande majoriteten av alla oberoende forskare i dag är ense om: Om inte vår förbränning av fossila bränslen och andra miljöförstörande illdåd begränsas ordentligt, eller upphör helt och hållet, kommer korallreven att försvinna, Amazonas regnskogar att kollapsa, isarna att smälta och haven att dö. Livet för kommande generationer kommer att bli oerhört svårt, kanske omöjligt. 

I sin senaste och omfattande bok Det här förändrar allt skriver aktivisten och författaren Naomi Klein om klimathotet och gav bland annat en bild av det paradoxala i att kapitalismen, som åtminstone har skänkt delar av mänskligheten ett större välstånd och bättre hälsa än några andra ideologier, också håller på att förstöra möjligheterna för liv. 

Det går inte att borra sönder, skända och våldta jorden för profit längre, inte med samma samvetslösa frenesi.

För några veckor sedan gjorde den amerikanska presidenten Barack Obama en lång intervju i rockmagasinet The Rolling Stone där han, noggrant och utförligt, redogjorde för sin kanske värsta huvudvärk och oro under sin sista tid som världens mäktigaste man – miljön.

Fruktan förenar. Eller som teknikmagasinet Wired formulerade det på Twitter: Klimathotet är så akut att till och med USA och Kina är överens om det.

Under det mörka molnet verkar vår underhållning försöka bearbeta det som få orkar tänka på symboliskt. Och i dystopigenren har jag i så fall inte hittat en vackrare bok än Station eleven av Emily St John Mandel.

I Station eleven går världen under av samma sjukdom som i Stephen Kings roman Pestens tid, en superförkylning. Men till skillnad från andra böcker på liknande tema skriver inte Emily St John Mandel i huvudsak om barbari, våld och umbäranden. I stället fokuserar hon på människans känslor, minnen och relationer.

Vilka vill vi ringa till när slutet kommer? Vad kommer vi ihåg? Vad saknar vi? Vem vill vi hålla i handen? Vad bryr vi oss om när hela tillvaron når sin sista september?

Resultatet är en sorglig men också trösterik påminnelse om vad vi en dag riskerar att förlora – en mirakulös och skör värld, vår kärlek och empati, oss själva.

Min brors fru blev så bergtagen av Station eleven att hon rekommenderade den till en kollega som höll på att dö av cancer. Mot slutet läste släktingarna boken högt vid sjukbädden. 

Hen fick tyvärr inte veta hur den slutade.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 39.
Familj: Mor, far, storebror.
Gör: Musik- och nöjeskrönikör på Aftonbladet.
Bor: I bostadsrätt i Stockholm. 

4xtankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… religiösa fanatiker av alla slag eftersom de förgiftar världen med sina obscena och världsfrånvända irrläror.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla minibaren.

3 Vill du få mig på fall säger du …
… ”mahna, mahna”.

4 Jag reser ingenstans utan min…
… datorväska.

En helt vanlig söndag hos the Milsteads.­

Maken Dave springer runt och ­rotar i glasburkar efter schweiziska mynt ­eftersom han har glömt att lösa problemet med kontanter på sin jobbresa i morgon. Inte heller har han ordnat hotellrum.

–  Jag SKA åka till Genève, come hell or high water! Morrar han.

– Fråga dig själv: Vad skulle din vän Mark ha gjort i din situation? Säger jag.

– Sovit på flygplatsen, med en limpa som kudde, suckar Dave.

Det finns stunder då jag önskar att vi vore lite mer som våra grannar.

De är nämligen ytterst ordentliga människor. Sådana där som gör en budget och håller den. Som tänker ut alla veckans måltider i förväg och planerar matlådor. Som betalar räkningar i tid (utom en gång för några år sedan då de tydligen fick en påminnelse) och som inte missar att packa ner viktiga saker när de åker på semester. Och min familj är, well, motsatsen.

The Milsteads har aldrig orkat göra en budget – slöseri med tid eftersom den ändå alltid spricker – och bokar resor högst några dagar före avfärd. När vi väl åker på semester rafsar vi ihop bagaget i olika plastpåsar och försöker lägga på minnet vad som finns i Apoteket-kassen respektive ICA-Maxi-påsen. Sen glömmer vi hälften av dem på flygbussen.

Medan våra grannar lägger ner all energi på att förutse och undvika trubbel, lägger vi samma kraft på att lösa katastroferna i takt med att de uppstår.

Som den där gången när jag blandade ihop Apoteket-påsen innehållande pass, kort, telefon och nycklar med en påse som skulle slängas på tippen i containern för schaktavfall. Det blev lite jobbigt att förklara för personalen på återvinningen att de var tvungna att genomsöka containern för att det låg ett pass där bland asbesten, men man vänjer sig.

Det måste sägas: som prokrastinerare blir man med tiden mycket skicklig på att ställa saker till rätta genom att improvisera. Jag nämnde vår vän Mark och han är lite av en förebild i den grenen.

Det finns ingen i min bekantskapskrets som har glömt passet under så många resor som han. Detta inträffade vid ett tillfälle när han bodde i Othmarschen i Tyskland och skulle iväg på ­konferens. Lösningen blev att ringa Dave – som också var baserad i området – och be honom åka hem och hämta värdehandlingen.

– Hur ska jag göra då, jag har ju ingen nyckel? undrade Dave.

 –Det är okej, du ringer bara på hos grannen och ber om att få använda hans vind. Det finns ett hål där som jag har gjort som leder till min vind. Kryp igenom det och sedan klättrar du ­ner och hämtar passet.

Sagt och gjort, Dave åkte dit och bad om att få begagna sig av vinden. Och den ytterst förvånade­ grannen fick för första gången veta att han hade ett hål i väggen.

Problem solved.

Jag är helt övertygad om att Dave kommer iväg på sin resa i morgon, på något underligt sätt. Och lika säkert är att det blir en ­minnesvärd upplevelse, på det där ­Milstead-viset. Det är kanske den ­största fördelen med att vara en oförbätterlig kaosskapare: Livet får en nödvändig dos underhållning och humor. Det är faktiskt värt ­priset. Även om grannen i ­Othmarschen kanske inte tänkte i de banorna när han spikade igen hålet på vinden.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead, 38.
Familj: Dave, 45, Arvid, 4,5 och ­Ambjörn, 1 år.
Yrke: Reporter.
Bor: Haninge utanför Stockholm.

4x tankar i mitt huvud:
1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… sänka värmen. Heta sovrum är det värsta jag vet.

2 Vill du få mig på fall …
… tar du med dig allt det där som jag glömmer och gillar mig ändå.

3 Jag reser ingenstans utan min …
… laptop.

4 Jag blir rädd när …
… hat blir politik.

Om min älskade 59:a måste jag dessvärre än en gång berätta.

Busslinjen som sköt som en pil över Centralbron och på tio minuter tog mig från söder till city och Aftonbladets redaktion, med vilken jag slapp morgonrusningen i tunnelbanan och den livsfarliga gången mellan T-centralen och Centralen där forcerade människor inte drar sig för att trampa ner de få bohemer och filosofer som ännu gör något så omodernt som att promenera i civiliserad takt.

Jag har på denna sida tidigare författat en ­kärleksförklaring till en obskyr linje med måttlig turtäthet och få passagerare, då envisa rykten gjorde gällande att SL tänkt skrota den.

Ta ert förnuft till fånga, ropade jag, lägg inte ner en buss som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930.

59:an likviderades inte. Men sträckningen av linjen lades om i somras. Den startar ännu i Norra Hammarbyhamnen, men den går numera till Fredhäll i stället för till Karolinska sjuk­huset.

Jaha, kanske ni muttrar. Vem bryr sig? Hur har någon mage att i en tid av flyktingkatastrof, drunknade barn i Medelhavet och krismöten i EU börja gnälla över en buss?

Sanningen är att ingen föreställning kunde vara mer felaktig än att denna fråga är oviktig. Problemen med nya 59:an kanske inte är av samhällsekonomisk betydelse, men mitt lidande är icke desto mindre betydelsefullt.

Att det numera tar dubbelt så lång tid att ta sig till jobbet är inte hela världen. Jag är medveten om att många stockholmare har betydligt längre restid än så och det går ju alltid att försjunka i en bok.

Och det finns också mer att titta på genom fönstret. Gamla stan, myllret på Vasagatan, ­knasiga Tegelbacken.

Men bussen går numera via Slussen, denna debila trafikarusell som påstås vara genial men som ingen vettig person förstår sig på. Detta är ödesdigert.

Empiriska studier säger mig att chauffören hamnar fel i dessa rondeller minst en gång i veckan. Två gånger har bussen dragit upp för Hornsgatan i stället för ner i tunneln mot Medborgarplatsen. Vi passagerare har ropat att hen kör ­tokigt, varpå chauffören har tvingats till mödosamma ­u-svängar som ­korkar igen trafiken och får oss alla att skämmas.

Måttet var rågat häromdagen, då vi plötsligt åkte upp för Katarinavägen. Kul för oss som hade ödmjuka förhoppningar om att få stiga av vid Östgötagatan.

Och min vän Fredrik Virtanen ­rapporterar om vad som först verkade vara ett terrorattentat mot bussen. Två enorma smällar, två glasrutor sprack, ett ögonblick av panik. Busschauffören hade lyckats köra in i en stolpe. Givetvis vid Slussen.

Och apropå Slussen: Häromdagen kom inte den avlösande chauffören. Vi fick alla stiga av och ta t-banan.

På eftermiddagarna segar sig 59:an fram i ett tempo som inte ens imponerar på en snigel. Det har gått så långt så att Jan-Olov Andersson, mångårig nöjesmurvel på denna tidning och ­ytterligt konservativ i sina vanor, har meddelat att han har sagt farväl till vår älskade linje och gett sig ner i trängseln i under­jorden.

Någon på twitter skrev till mig i ­våras: ”Paradiset är aldrig så nära som när man tar 59:an från jobbet till puben”.

Till dig på SL som har fattat beslutet om ny sträckning: Det fanns säkert en god ­tanke ­bakom beslutet, men vi kan inte ha det så här. Tänk om, tänk rätt.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Nyhetskolumnist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… Brian Jones eftersom jag tror att han skulle gilla det. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen.

3 Vill du få mig på fall gör du …
… så lite som möjligt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… snusdosa.

5 Jag blir rädd när …
… enfalden ­sköljer över mig.

Det finns många engagerade sportföräldrar. Jag är inte en av dem. Idrott har aldrig varit min grej – och det har så klart bidragit till ­mina barns ointresse för all typ av sportutövande.

Därför blev jag lite förvånad när den 15-årige sonen plötsligt en dag på landet nu i somras undrade om vi kunde börja träna. Vi hittade ett par gamla hantlar långt in i förrådet och körde lite olika övningar några gånger i veckan under semestern.

Jag är 1,85 och väger in på strax över 70 kilo så ni fattar kroppskonstruktionen: Lång och spinkig. ”En sillamjölk”, som man säger i Skåne. ­Sonen är av liknande slag så målet med träningen var helt enkelt att få lite muskler. Han är i den ­åldern när det börjar bli extra viktigt hur man ser ut.

Jag förstår precis, jag har också varit där. Fått kommentarer i omklädningsrummet i skolan och känt mig som ett benrangel på stranden.

Det var rätt många år sedan nu men under en period gick jag på gym och placerade min spensliga kropp i olika träningsmaskiner. Och visst, efter ett par månader syntes resultat. Jag byggde upp lite muskler, kände mig som en sund, frisk människa och förmodligen fick jag lite bättre självförtroende på kuppen.

Men kul blev det aldrig. Tvärtom tvingades jag uppbåda en rejäl dos självdisciplin för att lyckas hålla i gång. När gymmet, som vi hade på jobbet, praktiskt nog försvann såg jag min chans och lade ner projektet. Ett par veckor senare såg jag ut precis som jag hade gjort innan jag började­ dra i de där maskinerna och lyfta den där skivstången.

För att behålla mina nyvunna muskler hade jag varit tvungen att pressa mig till det yttersta ett par gånger i veckan. Gå i krig mot min egen kropp, för så fort jag slutade lyfta vikter var jag ju snabbt tillbaka vid utgångsläget – sillamjölken. Så lite var alla dessa trista gympass värda. Och så oviktiga var tydligen de där musklerna.

Det här fick mig att fundera på varför det var så viktigt att se ut som något man inte är. Om jag hade jobbat i skogen hela dagarna hade jag förmodligen haft de där musklerna utan ett enda gymbesök. Men jag är inte skogshuggare utan sitter framför en dator på en redaktion fem ­dagar i veckan.

I de flesta andra sammanhang brukar jag lita på min kropp. Blir jag förkyld fixar kroppen det, skär jag mig med brödkniven så läker såret.­ Strategin har hållit ganska bra genom åren. Ibland hugger jag ved på landet, det funkar bra. Då och då bär jag tunga saker, inga problem. Och jag cyklar till jobbet varje dag. Kroppen funkar för det liv jag lever, det räcker bra för mig. Dyker det upp problem ­under resans gång tar jag det då. Och att kroppen valt den här lite nesliga sillamjölke-looken kan jag inte göra så ­mycket åt.

Så vad hände med sonens träning? Jo, sommaren på ­landet tog slut och hantlarna åkte in i boden igen. ­Efter det hörde jag inte så mycket­ mer prat om det hela – förrän ­härom dagen när han glatt meddelade att han börjat på skolans gym. Och till skillnad från mig tycker han att det är kul.

Själv har jag förlikat mig med mitt öde – 49 år och sillamjölk.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Familj: Fru och två barn.
Bor: I Hägersten.
Gör: Biträdande debattredaktör.

4 tankar i mitt huvud:

1  När jag är sjuk vill jag …
… att brevbäraren ska komma.

2  Jag dansar bara om …
… jag är onykter. Tyvärr.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… köper något av en telefonförsäljare.

4  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… öl, gammeldansk och en räkmacka.

”Det finns inget snällt sätt att säga­ det här. Du har bröstcancer”.

Det var så han sa, doktorn.

Sedan dess kommer det alltid att finns ett före och ett efter dagen när tideräkningen började om.

Likt 20 kvinnor i Sverige varje dag hade jag drabbats av den hormondjävul som hotar våra liv och våra möjligheter att fortsätta att älska, skratta, gråta, vara. En pistolman förklädd till cancer, kräfta, tumörer, svulster.

Min kropp och mitt bröst hade tagits i besittning. Det hade hänt, det där som bara händer andra.

I tanken har jag ofta återvänt till just det där ögonblicket. Den snurrande chocken när jag såg doktorns läppar röra sig, men utan att jag kunde uppfatta ett enda ord.

Det enda jag hörde var det han inte sa, att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp. Där och då kändes det som att jag hade fått en dödsdom.

De första veckorna förflöt i ett töcken som jag  i dag bara minns som gråt, ilska och förtvivlan. Kampen handlade om att hålla ihop och att inse att makten över mitt liv plötsligt inte låg ­bara hos mig. Men också om att våga vara svag, att försöka få en femåring och en elvaåring att förstå, att tillsammans med min man planera för ett familjeliv där jag kanske inte skulle få vara med.

Vad som blev vändningen minns jag inte längre. Det känns som att jag en dag bara reste mig upp, borstade av knäna och bestämde mig för att bli ­onkologens bästa patient.

Jag skulle bita ihop, jag skulle stå ut, jag skulle bli frisk.

Veckor gick där jag fick sitta i trappan på ­vägen ut för att försöka häva kväljningarna efter behandlingar, där jag nattetid plöjde Vita huset-dvd:er för att de onda tankarna inte skulle hinna i kapp eller där jag tvingades se mitt långa hår virvla bort i vinden av en öppen bilruta.

Veckorna blev till månader och en dag var ­behandlingarna över. Jag var fri.

Sedan dess har jag passerat en rad mil­stolpar. Oron inför varje återbesök. Äckel­känslorna och ­illamåendet som lukterna i väntrummet framkallar. Och så lättnaden, manifesterad med jubel efter två år och skumpa efter fem.

Hittills har tiden tickat åt mitt håll – veckor, ­månader och år. Tick, tack, tick, tack, tick, tack.

Så här långt verkar jag ha dragit en vinstlott i  bröstcancerns tombolatrumma. Alla mina ­medsystrar som får samma besked har inte den turen.

Var nionde älskad mamma, syster ­eller dotter drabbas någon gång i livet av sjukdomen, som är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Trots att statistiken i dag talar till de drabbades fördel är det fortfarande alltför många, ungefär 1 500 kvinnor varje år, som förlorar kampen.

För att finansiera fortsatt forskning samt påverka och sprida kunskap om bröstcancer arrangerar Cancerfonden sin Rosa ­Bandet-kampanj varje höst, i oktober. I fjol samlade man in drygt 88 miljoner kronor till ändamålet.

Det är om oss och våra nära det handlar, om liven bakom statistiken. Om dig, mig, våra söner och döttrar, partners, föräldrar och vänner.

Om våra möjligheter att få fortsätta att leva.

Jag har fyllt sju år nu.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist, 48.
Yrke: Politikreporter på Aftonbladet.
Familj: Maken Anders och sönerna Willy och Edward.
Bostad: Bostadsrätt i Högdalen.

5xtankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag …
… inte alls vara det.

2  Jag dansar om …
… ingen ser, om det kommer en bra låt, om det … ja ni fattar, jag gillar att dansa.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… står kvar i en lång kö.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Så fick vi slut på alla krig för att …alla barn skulle få leva i trygghet.

5  Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… mammas palt, att jag får ont i magen av vetemjöl skulle ju inte ha så stor betydelse i den stunden.

En gång i tiden hade jag en bekant som på allvar tyckte att varje människa borde bliva vid sin läst. Eller faktiskt vid sin förälders läst. Skomakarens ungar ska laga skor och direktörens snorungar styra företagen.

Hen lutade sig här mot sin gedigna – om än ­ännu bara teoretiska – psykologiska kompetens i sin bedömning att arbetarklassbarn skulle må bättre av att inte få för sig att sträva någonstans.

Säkert tycker ni att detta låter fullständigt ­befängt.

Och det var ju faktiskt på 1900-talet hon sa det.

Nuförtiden är vi väl ändå överens om att var och en har rätt att åtminstone försöka skapa sitt eget liv efter eget huvud.

Själv blev jag inte bagare som pappa, farfar, farbröderna och farfarsbröderna. Det föll mig liksom aldrig in, jag vet inte varför. Ändå kan jag om vi bortser från min patologiska morgontrötthet se vissa fördelar: slippa sitta still hela dagarna, arbeta med kroppen, vara kreativ, göra människor glada – och det luktar alltid gott.

Och lyssna på den här: min pappa åt under sin yrkesverksamma tid tio wienerbröd om ­dagen – och såg ändå ut som en norsk längdskidåkare i kroppen.

TIO WIENERBRÖD!

Så börjar en mig närstående person i en ny ­skola, och nu pratar vi 2000-tal, 2015 för att vara exakt. På första mötet i aulan får vi veta hur otroligt STOLTA vi ska vara för det är SÅ SVÅRT att komma in här. Men det kommer bli HÅRT för barnen. För det är så HÖGT TEMPO.

Sedan kommer en kurator och säger att vi bör gå kurs i hur man förhindrar barns självmord (HJÄÄÄÄÄLP!!!!). Men GRATTIS ändå att era duktiga barn kommit in! (Ehh …?)

I klassrummet efteråt är det nervöst. Vad gör man om barnet får svårt med matten? Finns det extra stöd? Etc etc. Och medan jag sitter och undrar om jag missuppfattat något – det är väl för guds skull inte JAG som ska räkna för då kommer det garanterat att gå åt skogen?! – ­kommer det från en pappa:

– …jag är övertygad om att vi är många civil­ingenjörer och läkare som sitter här.

Så elegant faller bilan.

Så diskret kan man uttrycka så mycket om sin syn på människor.

Så kan man nedvärdera alla 15- och 16-åringarnas skolprestationer med att de är frukten av något de ärvt och inte av något de själva gjort.

Så kan man upphöja sig själv till att höra till de utvalda som avlar fram ­avkommor som självklart också ska ­vara utvalda.

Så kan man få den förälder som ­sitter där ­utan någon vidare utbildning i bagaget att känna sig allt annat än välkommen.

Så kan man också säga att all din strävan är lönlös för i den här världen är det som räknas sådant du ändå inte kan påverka – som vilka dina föräldrar är.

Jag önskar att jag hade vågat säga något. Jag äger inte den där medelklassiga själv­säkerheten att uttala mig om saker hit och dit, men om jag hade gjort det hade jag sagt att jag är inte alls lika fin som du men jag är ändå klyftig nog att låta mina barn lösa sina ekvationer själva. Och ta åt sig äran själva.

Fast just då inser jag att jag nog också låtit det sociala arvet styra mig. Jag har också gjort precis som min pappa.

Han hävdar nämligen än i denna dag att han alltid trivdes med sitt jobb.

Det är troligen vad jag kommer säga när jag är 77. Eller – eftersom jag tillhör en generation som är mer vårdslös med språkets nyanser – så säger jag nog som jag gör i dag: att jag har världens roligaste jobb.

Och om jag skulle önska något för ­barnen, så är det att de gör saker av glädje och lust.

Och aldrig för att mamma säger det.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Stockholm.
Familj: Två barn, 15 och 11.
Gör: Jobbar på Aftonbladet.

3xtankar i mitt huvud:

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… inte sant.

2 Jag längtar …
… alltid till Göteborg för att jag bor i Stockholm.

3 Det mest korkade jag har gjort …
… är att bli kär i konstiga män. Men någon gång ska man väl lära sig…?

Hundra kilo är respekt.

Men det är inget du vill släpa på upp till toppen av Kebnekaise.

I höstas sa min vänstra ljumske ifrån. Jag har haft problem med den sedan en konferens med Sportbladet för tio år sedan, där jag hoppade tresteg för första gången. Det ­kändes som att ljumsken, ja hela höften, slets loss från fästet.

Det blev inte bättre av att jag åkte Vasaloppet 2011.

Sedan snart ett år tillbaka spelar jag därför ­inte fotboll längre vilket jag då hade gjort i ­nästan 35 år. I alla divisioner, förutom den ­högsta och lägsta, sjuan och Allsvenskan.

Det blir ett ganska osentimentalt avslut på ”karriären” när man befinner sig i division sex, inte mer med det.

Men det fick den olyckliga konsekvensen att jag har fått allt svårare att motivera mig till att motionera över huvud taget.

I våras ställde jag mig på vågen, en digital ­variant. Den blinkade till på 80-nånting, för att sedan – swish – susa upp till 101,9!

Hundra pannor, lite drygt.

Det går att se som en milstolpe: Vasaloppet, VM i Brasilien och att väga tresiffrigt – det är ­saker man bör ha gjort. I höst ska jag bestiga Kebnekaise ihop med mina systrar Alexandra och Josefine, så även om hundra kilo är respekt måste lite barlast bort till dess.

I hela mitt liv har jag vägt för mycket, oavsett hur lite jag vägt.

Som ung fotbollstalang i Jonsereds IF bröt jag fotleden under en snowboardresa i Italien. Hemflugen med SOS International från Milano till Östra sjukhuset i Göteborg för operation ­informerade jag min tränare – Kim Källströms pappa Mikael – vad som hänt.

– Be att de gör en fettsugning när du ändå är nedsövd, muttrade Källström senior som själv aldrig haft ett gram fett på kroppen.

Då vägde jag 70 kilo.

Något år senare var jag tillbaka på planen, och värmde upp framför Gais-klacken på Gamla ­Ullevi inför en viktig match:

– Räckte inte pengarna från Torbjörn Nilsson till en fettsugning? tjoade en lätt påstruken ­supporter.

Då vägde jag 75 kilo.

Ytterligare något år senare hade jag värvats av Ljungskile SK, och inför den stundande säsongen i Superettan var det invägning varje måndag. Assisterande tränaren Bosse Wålemark noterade vår vikt i ett block, och när jag vid ett tillfälle touchade 80-strecket ­efter en kebabpizza för mycket under helgen satte Bosse mig på diet.

15 år och 20 kilo senare handlar livet fortfarande om att gå ner i vikt, och just nu går det åt rätt håll: Jag är ­tillbaka på tvåsiffrigt, har förnyat gym­kortet, dragit gränsen vid en kebabpizza i veckan, håller mig till vitt vin och soda samt har bytt ut en bättre påse löst mot en mindre ­påse löst.

Livets eviga kamp fort­sätter, allt oftare funderar jag på varför egentligen.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 39.
Familj: Singel.
Bor: Solna.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet. 

4xtankar i mitt huvud:
1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …
… att kolla om det finns badkar.

2 Vill du få mig på fall …
… så står du upp för våra grundläggande värderingar.

3 Jag reser ingenstans utan …
… snus.

4  Jag blir rädd när …
… vi pratar om ”etnicitet” i stället för ”klass’’ och ”manshat” i stället för ”feminism”.

Dags att generalisera lite.

Ja, vadå? Det kan en faktiskt få göra någon gång ibland.

Jag vill hylla alla introverta människor som jag tidigare inte förstått mig på.

Ni vet de där personlighetstesterna som många råkar ut för någon gång på jobbet. Där folk svarar på en massa frågor och visar sig bli en hund eller rödgul. Eller en banan, kanske,  ­eller vad som helst.

Ett sådant har faktiskt hjälpt mig förstå mig på och uppskatta människor som är betydligt mer inåtvända, eftertänksamma och tysta än jag själv. Dessutom finns de i min egen familj.

Testet heter Myers/Briggs och ja, jag vet att det är kritiserat och att allt inte stämmer. Men en skala i testet är extra spännande: Där är de två motpolerna introvert och extrovert. Det går naturligtvis att vara mer eller mindre av båda delarna.

Den extroverta är den pratsamma hårfrisören som delar med sig av sina två skilsmässor innan hon hunnit klippa din lugg.

Den introverta är den som lyckas genomgå en hel familjemiddag utan att yttra mer än: ”Kan du skicka salladen”.

I korta drag: I-typerna hämtar helst energi i sin ensamhet och har svårt för kallprat. Medan e-människorna får energi från andra, och uppskattar sociala sammanhang mer.

Därmed inte sagt att det gäller till hundra procent. En extrovert som jag kan njuta av att ligga i soffan, titta på tv-serier och bara yttra ordet ”tack” i affären under en hel söndag. Och det kan bli riktig fart på en introvert som får prata om något som engagerar, med nära kompisar.

Generellt sett är det extroverten som hyllas i dagens satsa på dig själv-era där folk förväntas vara sitt eget pigga, utåtriktade varumärke. ­Sociala kontakter och enorma nätverk står ­högre på önskelistan än analytisk förmåga och att föredra få riktiga vänner.

Men på senare tid har de introverta börjat hyllats i böcker och texter, som till exempel ­Introvert: den tysta revolutionen och Introvert’s Success Guide.

Lågmäldhet och att tänka efter före verkar ha fått en ny status.

Ju mer jag funderat på det här under åren, ­desto mer förstår jag mig på I-gänget. Som min exman, som med iskallt ansiktsuttryck kunde höra mig berätta om ett jobbproblem, (och jag tänkte: ”Herregud han lyssnar inte ens”) för att två timmar senare komma med en genomtänkt, utmärkt lösning.

Eller min 14-åriga dotter som ibland kan säga ungefär tre hela meningar under en middag, och ändå tycka att vi har det jättemysigt. Det är hon som slinker in på sitt rum för att mysa ensam när jag och den extroverte sonen pratar oavbrutet och för högt.

Ju mer jag bemödar mig om att lyssna och inte avbryta eller tröttna, ­desto mer inser jag: Många ­introverta är som presenter, inslagna i flera lager papper, där det innerst inne kan vänta något alldeles förtjusande.

Även om det så klart kan vara ­irriterande att skicka långa trevliga mess och bara få standardsvaret: ”Ok.”

Ok?

Veckans krönikör
Namn: Cecilia Gustavsson
Ålder: 49 år.
Yrke: Reporter som skriver nyhetsreportage och om böcker.
Familj: Dotter, 14, son, 11.
Bor: Södermalm, Stockholm.

5xtankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för…
… alla anonyma nättroll genom att välta deras datorer.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla den eventuella utsikten.

3 Jag blir rädd när…
… jag möter människor som finner ett nöje i att trycka ner andra.

4 Vill du få mig på fall så…
… skrattar du åt mina skämt.

5  Jag reser ingenstans utan mina …
… fluortabletter, eftersom jag alltid råkar äta för många mellanmål.