Jag tyckte redan från början att det var en fråga som inte borde publiceras i det sammanhanget.

En 33-årig kvinna vände sig till Aftonbladets ”Relationsakuten” och undrade om hon skulle lämna sin man sedan åtta år.

Anledningen?

Hon hade blivit förälskad i en lesbisk kvinna.

– Själv har jag aldrig tidigare känt någon dragningskraft till kvinnor, skrev hon.

Tillsammans med två experter på relationsområdet – Eva Rusz och Linn Heed – är jag ­sedan ett halvår tillbaka med i panelen som s­varar på sådana frågor.

Jag bad att få stå över just den här gången, jag tyckte inte att det var något jag borde lägga mig i.

Men redaktören stod på sig, och till slut svarade jag som jag brukar. Halvt på skämt, halvt på allvar. Med en infallsvinkel som brukar skilja sig från experternas. Det är själva poängen med att jag som sportsnubbe överhuvudtaget är med.

Jag rådde kvinnan att diskutera saken med sin man. Han kanske ville vara med på ett hörn? Annars fick hon väl prova sig fram om det var något för henne. Jag hoppades hon funderade igenom saken innan hon gav upp den relation hon påstod sig vara väldigt lycklig i.

Att folk tar dessa frågor och svar på allvar trodde jag inte för mitt liv. Men det fick genomslag.

I taxin på väg till jobbet någon dag senare sa chauffören, en äldre man:

– Du skriver inte bara fotboll, va? Du är ­relationsexpert också. Jag läste ditt tips om att mannen kunde vara med på ett hörn, ha ha.

Det här är inte bra, tänkte jag.

Mycket riktigt.

Programledaren och komikern Kakan ­Hermansson la upp mitt svar på Instagram och uppmanade folk att mejla mig. Gilla-markeringarna rasade in. Artisten Marit Bergman gjorde samma sak. Jag var en cp-skadad skithög som gott kunde dö och som man borde spy på, enligt kommentarstrådarna. Jag befann mig plötsligt i en lesbisk hatstorm.

Jag bad självklart om ursäkt eftersom folk ­tagit illa vid sig. Jag förklarade att jag brukar skämta i panelsvaren just för att de backas upp av två seriösa röster.

Det hjälpte inte. I dagens samhälle finns inget utrymme eller förståelse för misstag. Inte ens för den som håller med om att det blivit tokigt.

Till slut förklarade jag att jag omedelbart avgår som medlem i ”Relationsakutens” panel, och det gjorde åtminstone Marit Bergman nöjd. Hon menade att jag nu hade fått mig en tankeställare om lesbiska kvinnors vardag.

Jag tycker det var bra att de uppmärk­sammade mitt svar. Uppenbarligen ­reagerade många människor, att döma av kommentarerna. Kritiken mot mig var ­berättigad.

Samtidigt tappade jag respekten för ­Kakan Hermansson och Marit Bergman. Att bara ­publicera mitt svar, utan den komplicerade frågeställningen, utan experternas syn på saken, handlade inte om att försöka föra samtalet framåt.

På sättet det gjordes blev det en elak och ond handling vars enda syfte var att åsamka en medmänniska maximal skada.

Jag förtjänade det den här gången, men metoden var ­ovärdig normalt kloka människor som Kakan Hermansson och Marit Bergman.

Jag hoppas de fick sig en ­tankeställare hur vi behandlar varandra i de sociala ­forumen.

4 x tankar i mitt huvud

1  Jag tycker att vi ska prata mer om … … feminism. Det behövs mer, inte mindre, feminism i vårt samhälle.

2 När jag är sjuk vill jag … … plocka ihop en bättre påse löst, och äta smågodis som om det inte fanns någon morgondag.

3  Det skulle aldrig hända att jag … … vågar vara helt säker på att tåget kommer fram i tid, eller att flyget inte störtar.

4  Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … en kebabpizza från I Love Pizza i Göteborg.

Katten Missan, snart 30 år, går förmodligen en strålande framtid till mötes.

Eller mer korrekt uttryckt: Lätta nyheter som den om den rekordgamla katten utanför Karlskoga går av allt att
döma en strålande framtid till mötes.

Missan blev rikskändis när Värmlands Folkblad för några veckor sedan uppmärksammade att hon högst sannolikt är världens äldsta nu levande katt.

Hon är inte den äldsta någonsin. Creme Puff i Texas var 38 år när hon dog.

Men hon är den äldsta nu levande. Tiffany Two i San Diego är i skrivande stund 26 och alltså flera år yngre.

Snart började telefonen gå varm hemma hos matte Åsa Wickberg.

Allvarliga morgontidningar, klacksparkande kvällstidningar och seriösa etermedier – alla
uppmärksammade rekordkatten i stallet.

Det är fullt begripligt. Det är en klockren historia som vilken redaktör som helst går i gång på.

Nu till problemet.

Det kan inte undgått någon att tidningsbranschen befinner sig mitt i en gigantisk strukturomvand­­­­ling. 

Läsarna har på 20 år gått från tryckta tidningar till webbtidningar och läser nu sina nyheter i allt högre grad i mobiltelefonen.

Mediehus över hela världen kämpar för att anpassa sig när upplagorna faller. Papperstidningar är inte längre den lönsamma produkt de varit i 200 år. Och på nätet har det visat sig betydligt svårare att tjäna pengar på läsarna.

Paralleller dras ofta till den första datoriseringsvågen på 1970-talet. Facit, den svenska skrivmaskinsgiganten i Åtvidaberg, brukar användas som exempel på den sortens företag som inte
insåg vart vindarna blåste förrän det var för sent.

De tidningar som inte klarar övergången riskerar likt Facit att försvinna.

Det senaste svenska exemplet är Dagbladet i Sundsvall som efter 115 år nu tvingas lägga ner. Det lönar sig helt enkelt inte längre att ge ut tidningen.

I jakten på lönsamhet sätter nu allt fler mediehus sitt hopp till ”big data”. Det är enkelt uttryckt all den information som vi lämnar på nätet. 

Genom analyser av våra digitala avtryck vill man skräddarsy innehållet. Den som gärna läser om fotboll ska också erbjudas nyheter om fotboll.

Google och de andra jättarna ligger redan långt fram när det gäller det här.

I praktiken innebär det att algoritmer tar över en del av redaktörernas arbete. Målet är att läsarna ska få exakt det de vill ha. Det gäller både redaktionellt innehåll och annonser.

Och det är väl bra.

Jag vill naturligtvis helst läsa om det jag är ­intresserad av.

Men jag vill även läsa det jag inte visste att jag var intresserad av. Sådant som får mig att utbrista: Å fan!

Det gäller inte minst klacksparkar som den om Missan. De är naturligtvis inte viktiga som granskningar och avslöjanden. Men de behövs i mixen, alltså varje redaktions unika blandning av högt och lågt. 

Betrakta Missan som russinen i frukostflingorna: Något sött och gott bland alla hårdsmälta nyttigheter.

Just gulliga djurnyheter är dessutom säkra kort på nätredaktionernas klicklistor. Efter 20 år i branschen kan jag lugnt säga att jag aldrig upplevt ett större utbud av lätta grejer än idag.

Så när jag läser om hur algoritmer i framtiden väntas ta över redaktörernas arbete kan jag inte
låta bli att undra över resultatet. 

Kommer Missan att försvinna ur mitt nyhetsflöde eftersom jag helst läser om annat? Kommer jag bara att erbjudas artiklar om hemskheter och dåliga nyheter som bekräftar min uppfattning av världen?

Eller kommer jag tvärtom att översköljas av skojfriska historier om gamla katter och trebenta hundar – eftersom jag tydligen inte kan låta bli att läsa dem?

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 48 år.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

6 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

…föreslå en rakning.

2 Det skulle aldrig hända att jag… 

… tittar på Oscarsgalan. Inte min grej.

3 Det äckligaste jag vet är … 

… nä, den listan blir för lång på det här utrymmet. 

4  Jag skrattar högt när … 

… jag ser Peter Sellers som Guy Gadbois. Fortfarande.

5  Världen vore bra mycket vackrare om… 

… det kunde bli vår snart. Tiden före grönskan är den fulaste på året.

6  Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…nej. 

En hel skönhetsbilaga på köpet! Det är vad du får om du köper veckans Söndag.

44 sidor med skönhetstips, BUS-knep och expertens bästa solskydd för ansiktet. Bara för att nämna några exempel.

I det ”vanliga” magasinet bjuder vi på en stor påskspecial med Marcus Aujalays helgmeny, Mischa Billing hjälper dig välja bästa vinet och ölet och du får alla tips du behöver för en festlig påskdukning.

Missa inte heller Johan Gunnarssons långa intervju med Glenn Hysén, en av deltagarna i årets ”Mästarnas mästare” på SVT.

Ett fullmatat nummer, alltså! I butik hela veckan med start på söndag.

Tio husmorsknep som kommer göra huset skinande rent – nummer 7 kommer få dig att tappa hakan!”

”75-årig man friar till sin ex-fru 43 år efter skilsmässan – hennes reaktion får oss att tro på kärleken!”

”13 fantastiska livstips – den här texten kommer förändra ditt liv!”

Du har säkert sett dem, kanske klickat på dem också, jag menar, vem vill inte tappa hakan, förändra sitt liv och tro på kärleken?

Jag vet inte när detta började. Däremot vet jag att det inte har slutat. Nätet svämmar över av lockande texter som får oss att kolla på klipp och läsa listor när vi egentligen borde rädda världen.

Jag har länge funderat på vad det är som stör mig med de här rubrikerna. (Förutom det faktum att de bryter mot tre av fyra av journalistikens tumregler – nämligen att en rubrik ska vara sann, relevant, ha täckning i texten och locka till läsning.)

En dag kör jag hem efter att ha träffat en kompis och djupdykt i våra relationer med män och barn och kollegor och gud vet alla, och på bilradion pratar de om syntolkningen av Melodifestivalen.  Den behöver bli bättre till nästa delfinal, förstår jag. Någon efterlyser mer känslor. Inte bara vad som faktiskt händer och vems urringning som är djupast. Om Jessica Andersson ser nervös ut bör även synskadade få veta det.

Vi lever i en känslofierad tid, i ett gigantiskt känslosvall. Vi kan hela tiden ta del av andras känslor. Då tänker jag inte på alla ytliga yippi-grejerna och likes och bästaste bästa på sociala medier, utan mer på tillgången till folks inre. Det finns knappt en nisch i självupplevelsegenren som inte har fått sin uttolkare, från katastroföverlevaren till den bedragne som förlät sin äkta hälft. Förra året fick en psykoanalytiker inför valet gripa sig an partiledarna på bästa sändningstid i tv. I mitt jobb ser jag hur frågorna väller in till våra relationsexperter.

 När jag var liten hände det att vi barn använde argumentet ”jag känner inte för det” för att slippa undan något.

– Vadå KÄNNER FÖR?! Det finns inget som heter att man inte KÄNNER FÖR! rasade pappa.

Möjligen var det allmän retorik för att få pli på oss. Eller så var det för att han hör till generationen där man inte skulle känna efter så mycket. Åtminstone inte berätta om det. Växer man som han upp som mellanbarn i en syskonskara på sex, är nog ens utrymme lite begränsat.

Så kanske är behovet av att vältra sig i känslor uppdämt hos oss som är vuxna nu. I dag försöker jag återvinna förmågan att säga att ”jag känner inte för det” – och mena det. Jag går till min psykoterapeut en gång i veckan utan att längre säga till kollegorna att jag har ”ett ärende”. ( Jag förkortar det och säger att jag ska ”till psyket”.) Jag hör min dotter rata en bok för att den ”inte handlar om något”. Det står bara om vad som de facto händer, ”ingenting om hur det känns”.

Egentligen gör allt det här mig glad. Det finns bara bra saker med att framtidens vuxna lär sig att respektera sig själva och andra.

Men ju mer känslor vi släpper fram, desto mer kräver kanske signalsubstanserna i hjärnan. Och det är här någonstans de klickvänliga rubrikerna skaver. De utlovar redan i förväg en känsla: ” Klicka på mig – du kommer känna något”.

Och i jakten på läsare kommer det eskalera. Det kommer göras utfästelser om större och större belöningar, klicksökandet gör oss kicksökande, ammunitionen måste bli starkare och starkare, och till slut återstår bara orgasmen som säljargument.

Och när den är uttjatad? Ja, då kanske den enda rubrik du kommer lockas av är den här:

Den här krönikan kommer garanterat lämna dig helt oberörd.

3 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… att någon ska försäkra mig om att jag inte alls håller på att dö eftersom jag alltid tror att minsta förkylning är lika med livets slutskede.

2 Jag dansar om … 

…ehhh… Nej, jag kan inte komma på någon anledning. Inte ens berusning eller att Cecilia Gustavsson bjuder upp mig. Eller okej, det sistnämnda har hänt. I kombination med det nästsistnämnda.

3 Jag önskar att jag 

hade skrivit … … 50 shades of Grey för då skulle jag nu kunna skänka miljoner till Hjärnfonden, Barncancerfonden och kampen mot kvinnlig könsstympning. 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. 

Ålder: 45. 

Gör: Journalist på Aftonbladet. 

Bor: I Stockholm.

Skulle du vilja börja löpträna men tror inte att du kan? Då ska du läsa veckans Söndag! För fem år sedan orkade inte programledaren Jessica Andersson ens jogga till bussen.

Men steg för steg har hon fört in löpträningen som en del i livet och nu satsar hon på att springa marathon i alla världsdelar. I Söndag delar hon med sig av erfarenheterna i en löparskola som får dig att fixa fem kilometer med hjälp av ett femveckorsprogram.

Det finns många sätt att nå sina drömmar, för Emmi Christensson var det ett samtal från West End i London som förändrade allt. Samtalet gällde en audition för en roll i en av de största musikalproduktionerna någonsin: Fantomen på operan.

Missa inte Emmis resa från från lilla Vessigebo i Halland till huvudrollen Christine i West End-klassikern.

Det var inte ett lätt beslut. Men Söndags medarbetare Magda Gad bestämde sig för att trotsa rädslan och åka till Liberia för att rapportera om ebolakatastrofen.

Hon var beredd på att möta sorg, sjukdom och död. Så blev det också.

”Jag kunde hantera det. Det jag inte kunde hantera var mötet med livet. Med de som överlevde. Med dem som blev kvar”, skriver Magda Gad.

Läs hela hennes berättelse i veckans Söndag.

Några exempel på vad vi mer har i tidningen ser du på förstasidan här ovan.

Ha en bra vecka!

Jag älskar inte det, pappa.

Jag älskar det, pappa.

Så talar min dotter. Så förnämligt. Så förnämligt liten. Hon delar upp världen
i det hon älskar och det hon inte älskar,
i stort sett allting:

– Jag älskar inte pasta, pappa. (Vilket hon gjorde i går men det är en annan sak).

– Jag äääälskar yoghurt.

– Jag älskar inte flygplan.

– Jag älskar inte bönor.

– Jag älskar dig, pappa. (Och ibland ”jag älskar inte dig, pappa”).

Jag älskar detta.

Lillpills motsättning är inte ”jag hatar” mot ”jag älskar”. Det är älskar, eller inte älskar.
Älskar, älskar inte, som den ödesmättade
ramsan när man skalade en blomma och fun-
derade på att fråga chans.

Det är så fint.

Jag menar, annars – och det är förstås bara en tidsfråga – är det vanliga att barn ”hatar” allt de inte tycker om. Typ mat som de inte ens smakat.

Barn förresten?

Vi vuxna är inte bättre. Vi säger också det där ordet alldeles för ofta. Jag har alltid varit allergisk mot det. Försöker alltid säga ”avskyr” eller ”ogillar” i stället. Ordet ”hat” bör sparas till
rasism och andra typer av förtryck så att inte
ordet devalveras.

Jag hatar ordet hatar. Eller finare uttryckt: Jag älskar inte ordet hatar.

”Jag älskar inte buss 55” säger Lillan nu och det passar ju bra eftersom vi inte ska åka buss 55 utan en buss som hon älskar och då funderar jag på vad som skulle hända om vi alla, hela förbannade mänskligheten, delade in världen i det vi älskar och det vi inte älskar i stället för alla dessa gradskillnader från hat till älsk.

”Jag älskar inte 50 shades of Grey i stället för
50 shades of Grey var pisstråkig”.

”Jag älskar inte surströmming” i stället för
”Jag vill kräkas när jag försöker äta surströmming”.

”Jag älskar Annie Lööf” i stället för ”Jag tycker att Annie Lööf är ganska okej”.

”Jag älskar dina nya byxor” i stället för ”Du har köpt nya byxor, snygga!”

Att tvingas ta ställning, helhjärtat för eller inte för, men samtidigt inte säga något mer nedsättande än ”älskar inte” – så fiffigt. Jag menar ”älskar inte” är milt. Det mesta här i världen älskar de flesta av oss inte. Det är bara hippies och gyminstruktörer som älskar allt. Vi andra gillar, använder ord som ”lagom”, vi tycker om, vi tycker att saker är okej eller bara snäppet bättre än drägliga.

Det är svårt men inte omöjligt att ta med sig en pyttedel av den rosa visdom som detta barn än så länge sitter inne med – det skulle göra världen till en bättre plats.

Och mig till en lyckligare människa. För om jag var tvungen att välja det ena eller det andra skulle mitt liv se ut såhär:

Jag älskar Sverige.

Jag älskar att skjuta på gungan om och om och om igen i lekparken.

Jag älskar att kratta löv.

Jag älskar mina skor.

Jag älskar mitt jobb.

Jag älskar livet.

Medan den mer gråsörjiga verkligheten, en mer ingående analys av läget, skulle låta betydligt mer deprimerande. Jag älskar inte den gråsörjiga verklig-
heten.

Veckans krönikör:

Namn: Fredrik Virtanen, 43.
Bor: Stockholm.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, ­författare. Barnen Lill, 3, John, 4,
och Jackie, 11.

4x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… gå fram och hälsa ordentligt och upprepa mitt namn flera gånger. Jag är nämligen genant dålig på att lära mig namn och när jag väl lärt mig namnet så glömmer jag det. Alzheimer?

2 Det äckligaste jag vet är … 

… blodpudding. Ryser i hela kroppen. När jag väl smakar är det gott, men namnet, uäck! Pudding av blod. Jag älskar inte pudding av blod.

3  Jag skrattar högt när …

… jag träffar gamla vänner som jag saknat.

4 Världen vore bra mycket vackrare om… 

… våren avskaffades. Våren är en skitig och kall och förljugen period av väntan på sommaren. Jag älskar inte våren.

I en månad i sträck hade jag gråtit. Inte gått ut och träffat människor, bara gått långa promenader med hunden. Suttit på bänkar och stirrat med tom blick framför mig.

Det är märkligt att vara ledsen när det är mitt i sommaren, solen gassar och skrattande män­niskor går med badhanddukar över axlarna.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men ibland blir livet inte alls som man vill.

Nu är sommaren på väg att bli höst och vi ­sitter fyra personer på en uteservering vid Ny­torget. Jag äter en tysk rätt jag inte ens kan uttala namnet på (”späschl?”, ”spezl?”). Jag känner inte mannen som sitter bredvid mig, men jag vet att han är speciell.

Jag säger till honom att han har bra hår. Han skrattar lite. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt.

När vi skiljs åt vill jag så gärna ge honom en kram men jag vågar inte.

Egentligen var jag trött på allt vad relationer heter. Så där som man är efter ett smärtsamt uppbrott. Men jag tänker för mig själv att om han hör av sig så är det meningen. Jag tänker på honom varje dag de första veckorna.

Tiden går och bilden av honom suddas ut. Tankarna upptas av helt andra saker. Jobb. Vänner. Jag anmäler mig till flera intressanta kurser. Försöker lära mig att stå på huvudet.

Två månader senare, sent en fredagskväll, får jag ett mejl.

Det är lördagskväll i januari och jag är fortfarande pirrig i magen när jag ringer på hemma hos honom. Jag har ännu ingen aning om vad han brukar laga till middag på vardagskvällarna, vad han lyssnar på för musik när han är glad och jag har inte sett alla hans kläder.

Jag sitter på en stol och tittar på när han lagar mat och känner att jag aldrig känt mig så mycket jag som när jag är med honom.

På kvällen somnar han före mig. Jag stryker med fingrarna över håren på hans arm och tänker att verkligheten så sällan är som jag tror. Den där uppslitande separationen som då, i somras, var det värsta som kunde hända hade uppenbarligen en mening. Jag kunde bara inte se det då.

Egentligen var det inte slutet på någonting. Det var en process jag behövde gå igenom för att öppna upp för någonting nytt.

Vi sitter på en restaurang i Gamla stan. Jag kan knappt behärska mig. Det är så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa. När grät du senast? Vad ångrar du mest i livet? Tycker du om pesto? Hur kan ditt hår alltid vara så perfekt? Vad vill du göra om tio år? Vilken var den senaste låten du lyssnade på? Är du rädd för att dö?

Jag gör mitt bästa för att vara närvarande i stunden. Jag vill helst frysa tiden. Alltid vara så här förälskad som jag är nu.

Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara realistisk. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer att komma en tråkig vardag. Jobbtrötthet och tjafs om mat. Det kommer att komma svackor. Det gör det för alla förr eller senare, sägs det.

Just exakt nu känns det bara så osannolikt att det skulle hända oss.

Veckans krönikör

Namn: Zandra Lundberg.

Ålder: 27.

Bor: Enskede.

Yrke: frilansjournalist. 

Familj: hund och massor av syskon. 

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… ha mamma nära. 

2 Jag dansar när … 

… jag hör Whitney Houston. 

3  Det skulle aldrig hända att jag … 

… nej, förresten, jag passar mig för att säga ”aldrig” om någonting. Man vet fan aldrig vad som händer. 

4  Jag önskar att jag hade skrivit … 

… klart min första bok för att den förtjänar att bli färdigskriven. 

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… chokladmarängtårta med chokladsås. 

Jag mår bra. På hedersord.”

Men läkaren och kirurgen Dr. Mark Greene mår inte bra. Han är inte ok. Greene sätter sig på pendeltåget och medan skyskraporna i centrala Chicago rullar förbi utanför fönstret börjar han gråta.

Bilden tonar ut i svart, avsnittet slutar och ett av tv-historiens värsta nattskift är över.

Själv hade jag ont i bröstet. Det kändes som att jag inte hade vågat andas på en timme. Jag stängde av tv:n och satt och lyssnade på hur klockan tickade ute i köket.

”Tick-tack, tick-tack, tick-tack.”

Det är inte meningen att låta dramatisk, men det finns alltid ett före och ett efter för det mesta. Och ­efter avsnittet Love’s labor lost som sändes 1995 i USA – det firar 20-årsjubileum i mars – kunde jag ­inte titta på tv-serier på samma sätt längre. Ögonen och ­öronen tvingades växa upp på en timme, inklusive reklam.

I dag, när det finns fler kvalitetsserier att välja bland än vad en normal människa hinner konsumera, är det svårt att beskriva vilken betydelse City­akuten hade.

Dramaserier, och framför allt då amerikanska ­dramaserier, var mest olika varianter på Dallas – osannolika berättelser om osannolika människor med perfekta frisyrer och tänder. Vissa av dem återuppstod till och med i duschen. Ur den synvinkeln var Cityakuten en blodig skalpell bland insmickrande kattungar.

Den skakiga handkameran och snabba klippen som fångade stressen på akutmottagningen, rollfigurerna som brottades med liknande problem som man själv skvallrade om i Kiruna en tisdag i oktober, dialogens vardagliga ton – allt var nytt och banbrytande.

Med tiden skulle Cityakuten bli ett mer ordinärt drama med krystade vändningar och intriger. Men de första säsongerna lyfte en av televisionens populäraste arketyper, sjukhusserien, till en ny och intensiv nivå.

Varenda rollfigur i ensemblen var en stjärna som i princip skulle kunna bära serien ensam:

Dr. Doug Ross (George Clooney), Dr. Peter Benton (Eriq La Salle), läkarstudenten John Carter (Noah Wyle), Dr. Susan Lewis (Sherry Stringfield) och min favorit Dr. Mark Greene (Anthony Edwards).

Det var min mamma som upptäckte Cityakuten i vår familj. Serien gick i 15 säsonger mellan 1994 och 2009. Frågan är om hon missade ett enda avsnitt ­(totalt 331 stycken). Jag brukade höra vinjettmusiken bakom mina föräldrars sovrumsdörr varje vecka när jag försökte plugga.

Mamma jobbade på Apoteket och i efterhand kan jag förstå vad hon identifierade sig med. Som få ­andra serier lyckades Cityakuten fånga arbetarvar­dagens malande köttkvarn och ”äta, sova, dö”-rytm. Efter nästa skift kommer ett till. Man stiger upp på morgonen, går till jobbet, kommer hem, lagar mat, tittar på tv, går och lägger sig och börjar om när klockan ringer. ”Vem har sagt att livet ska vara roligt hela tiden?” som min pappa gjorde till sitt mantra när jag växte upp.

För personalen i Cityakuten slutar inte de skadade kropparna rulla in. Och i Love’s labor lost, som be­lönades med fem amerikanska Emmys, miss­bedömer Dr. Mark Greene en gravid kvinna och gör en fatal feldiagnos.

Han kämpar med de blodiga konsekvenserna under resten av det outhärdliga ­avsnittet, minut för minut och sekund för sekund. Barnet överlever skräcknatten men mammans liv går inte att rädda.

När Dr. Mark Greene sätter sig på tåget och åker hem dundrar den tysta men obarmhärtiga insikten som byggde de gyllene åren av Cityakuten ut genom rutan.

Han ska göra det här igen. Och igen. Efter nästa skift kommer ett till.

”Jag mår bra. På hedersord.”

Veckans krönikör:

Namn: Markus Larsson.  

Ålder: 38.

Familj: Mor, far, storebror, sambo. 

Gör: Rockjournalist på Aftonbladet. 

Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Jag skrattar högt när …

… kakmonstret snor kakor från Kermit.

2 Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler filmer var som animerade storverket Frost. Och om fler människor var som snögubben Olaf.

3 Jag avskyr shots, men …

… säger inte nej till en cajun martini på Jones i New York. Ett av världens sju underverk.

Jag har varit med i tv en enda gång i mitt liv. Det var i en debatt som handlade om socker på barnkalas. Eftersom jag var en av få människor som fortfarande hade något positivt att säga om sötsaker till barn kallades jag in till ett direktsänt program i SVT.

Socker ställer till med många bekymmer, jag vet. Jag är inte heller den som förordar läsk i nappflaskor till bebisar. Fast ärligt talat – skäller inte alarmisterna mot fel träd?

Ett problem som alltid nämns i de här sammanhangen är ”sockerchock”.

Termen existerar inte inom medicinen, men borde kunna översättas till ”överdrivet glada barn på kalas”. Det vill man inte ha, inte ens en gång om året. Särskilt inte om man är modern storstadsmänniska som bor i en 2:a med Stockholmsvita väggar och dyr soffa. Så lösningen blir att trixa med foderstaten i stället.

Jag har provat både sockerfri kaka och sockerfritt julbord och ja – det fungerar! Man kommer till bjudningen med drömmar om glass med sirlig chokladsås och möts av en chokladboll förrädiskt lik en riktig. Bara att den här smakar kakao och spån. Man blir så där alldeles passande, lagom glad. Eller ”lugn”, som det heter när det gäller barn.

Men det finns andra metoder för att uppnå detta ideal.

När jag var ung bodde vi i ett hus mitt ute i skogen. Mina föräldrar var ständigt ute och grejade på gården. Häst ut, hund ut, bära vatten, mocka skit, häst in. Vi barn ägnade oss åt det som stod till buds: Att klättra i träd, rulla nerför slänter, bygga kojor. När vi blev hungriga och klagade på att det inte fanns någon mat blev
svaret alltid att hela kylen var full. Där fanns ju både cornflakes och lättmjölk. Ni vet, sådan mat som sockerbeivrare helst skulle förbjuda för att man blir så hemskt beroende av den.

Eller inte. Om man inte åt flingorna inom två minuter blev de till en sladdrig, tjock gröt på botten. Jag och brorsan ställde ifrån oss tallrikarna med avsmak och klättrade tillbaka upp i tallen. När dagen var slut var vi varken sockerchockade eller övergödda.

Men det var då det. Barn klättrar inte i träd numera. Moderna barn går nämligen knappt ut över huvud taget.

”Mamma, jag fryser! Det är kallt, får jag gå in nu?”

Följt av: ”Får jag leka med Ipaden? Snääälla mamma?”

Läste en krönika skriven av en adhd-expert som konstaterade att unga i dag rör sig så lite
att deras bålmuskulatur och balans aldrig utvecklas fullt ut. För att träna upp sig behöver barnen klättra, rulla, hoppa, krypa och gå. Inte i 20 minuter, utan två till tre timmar om dagen! Samtidigt har antalet elever med adhd ökat radikalt. Barn har svårt att sitta stilla i skolan och lägger sig till med diverse ticks. Problem som sockerhatarna nog helst skulle förklara med – tada – socker.Det kan finnas skäl att se över kosten till våra barn. Men framför allt är det dags att jaga upp småttingarna i träden. Låt dem klättra upp och ner för närmsta tall i några timmar och kolla sedan hur många barn som är ”sockerchockade” när de kommer ner.

Veckans krönikör:

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 37.

Familj: Maken David och sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 5 månader.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

… börja ta mina epilepsitabletter igen.

2 Det äckligaste  jag vet är…

 … parfymdoft.

3 Jag skrattar högt när…

… jag försöker få bebisen att le.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är… 

… pank.

5 Jag rodnar när …

… jag ser min egen bildbyline.