Vad händer på kärleksfronten 2015? Och hur blir det med ekonomin – och jobbet?

Traditioner är viktiga så här års och precis som brukligt avslutar vi det gamla året med Söndags stora astro.

Några smakprov vad du mer hittar i tidningen ser du på förstasidan här ovan.

Gott nytt år och på återseende 2015!

På senare år har jag och mamma fått en bra relation. Jag trivs med den. På julledigheten bor jag alltid några dagar hos henne, precis som under sommarsemestern när jag kommer hem till Göteborg. VI tittar på tv och småpratar. Beklagar oss över det usla utbudet. Tar en kopp kaffe till. Äter godis, ser en film. Jag om min mor.

I våras skulle vi ha åkt till Rom. När farsan fyllde 60 bjöd jag honom till Manchester så att han fick uppleva favoritlaget United på Old Trafford. De besegrade mitt Liverpool med 2–1, men jag vann åtminstone hundra pund på resultatet och Wayne Rooney som förste målskytt.

I år var det mammas tur att fylla 60 och presenten var planerad sedan länge: Hon skulle få återvända till sin ungdoms favoritstad.

Det var då en åtta centimeter stor cancertumör knackade på dörren, klev in utan att be om lov och slog sig ner i ett av mammas bröst. Vi fick skjuta på resan.

Mest orolig var nog mamma för att håret försvann av cellgifterna. Hon fick en check av sjukvården för att köpa en peruk.

– Nu kan du bli blondin, föreslog jag, men hon kom hem med ett på pricken likadant hår som precis fallit av.

Det var omöjligt att se skillnad, mamma var nöjd. Checken räckte till två likadana peruker, vara en sådan sak.

Efter cellgifter väntade operation, efter operation blev det strålning, efter strålning medicinering. Där är vi nu, julen 2014.

Vi tror att allt har gått bra, även om  mamma är ett bröst fattigare. Det går att åka till Rom ändå och till våren gör vi ett nytt försök om allt fortsätter i rätt riktning.

– Vi kan gå på en Laziomatch för att se Klose, sa jag på skämt, men mamma tyckte att det lät som en alldeles utmärkt idé.

Hon har aldrig varit någon stor fotbollsentusiast, men från barndomen minns jag att hon var bättre på att spela än farsan. Hon var snabb som en vessla, medan han levde i tron att tåfjutten var svaret på fotbollens utveckling – och fortfarande gör.

Mammas cancer fick mig att fundera på döden för första gången i mitt liv. Hennes och min egen. Jag kom ganska snabbt fram till vad som är betydelsefullt för mig. Innan min mamma dör vill jag säga det som behöver sägas.

Därför ska jag, när vi åker till Rom i vår, berätta för henne hur mycket jag högaktar och värdesätter att hon hade sinnesro, mod och förstånd att förändra sitt liv under en period då mina två yngre systrar behövde det som allra mest.

Jag ska säga att jag älskar henne för just det.

Nix, jag drar inte på mig träningskläder­ ­tidigt en söndag, kutar tre varv runt ­Årstaviken och tycker att livet är så ­toppen att jag måste lägga upp en bild av mitt eget löpar-jag på instagram.

Jag lagar inte en god köttgryta till mig själv, häller upp ett glas rött. Och njuter av att ”bara vara – i total tystnad – med mig själv”.

Jag går inte på teater eller självutecklingskurser. Med me and I.

Jag åker inte ens in till stan och provar kläder i hundra timmar. Inte ens det.

Nää, om jag ska vara helt ärlig – gör jag inte särskilt­ mycket alls. När jag inte har barnen.

Jo, en sak. Jag längtar till söndag kväll, när döttrarna åter rullar in sina väskor i min hall och lägen­heten fylls med liv, skratt, bråk, smuts och läxor. För då vet jag att det är en vecka kvar innan jag måste börja fylla min egentid med n­ågot ”vettigt” och ­utvecklande igen.

Det här förstår inte mina gifta medsystrar.

De tror i stället att jag lever värsta lyxlivet.

Sedan skilsmässan för sex år sen har jag fått ­höra att JAG har det ”sååå bra”. Jag som har tid till inre resor, yttre resor, yoga. Dejta. Läsa en bok. ­Umgås med mig själv.

Men det var just det. Me and I.

Sjukt mycket, me and I.

Oceaner av me and I.

Visst, jag slipper kuta till dagis, varje dag. Jag slipper tillbringa semestern hos eländiga svärföräldrar, eller kompromissa bort en spahelg med brudarna till förmån för en platt-tv som en eventuell make ­eller sambo inte kan leva utan. Och helt rätt, det där livet är inget jag vill ha tillbaka.

Men.

Mitt liv kan också se ut så här:

Mamma ringer och frågar om jag ”gör något”.  Skilda väninnor ringer och gråter en skvätt över ­idioter till ex. Lägenheten är tom, och mörk.

Jag slevar i mig en färdig soppa. Jag kollar på ­Dokument utifrån. Jag blir inte medbjuden på ­parmiddagar. Jag vet inte vad jag ska göra på jul­afton, för ungarna är hos sin pappa.

Jag går typ en snabb promenad runt kvarteret och möter bara massa familjer på vägen.

Jag går hem igen och går och lägger mig.

”Men ååå, du som har ett så ”fantastiskt liv”, du som är sååå fri och kan göra vad du vill, lyllos dig”.

 Hörrni. Lägg av!

Sitt i en tyst lägenhet och ät burksoppa en fredags­kväll. Tänd ett par ljus och intala er att ni i morgon MÅSTE gå upp med tuppen för att ni har så mycket skoj inbokat med er själva.

You and you, only.

Två veckor i månaden, året om.

Nej, jag menar inte att skälla på er som är ­gifta – men snälla sluta påstå att livet på andra sidan äktenskapet bara är glam, party, ansiktsbehandlingar och weekendresor till Barcelona. För det vet ni inget om.

I dag frågade jag en annan skild, varannan­­veckamamma om hon springer Årstaviken runt i sin ensamhet eller glider in på Fotografiska för en ensam fika och samtidigt tycker att det är värsta hallelulja-upplevelsen? Det gör hon inte. Och det gör ingen annan jag känner ­heller.

Men gifta väninnor TROR ofta att dom absolut skulle börja träna, tokdejta ­eller åka på ”unnar-mig-själv” resor stup i kvarten.  Om dom nu bara hade TID. Och MÖJLIGHET.

Guess, what. Det skulle ni inte.

Ni skulle förmodligen också bli sittandes över en burksoppa, större delen av tiden, och precis som jag och mina skilda kompisar störa er på alla som påstår att ert liv är lyx.

Att välja bort gubbe och ha sina barn halvtid innebär inte per automatik att man plötsligt får en guldkantad till­varo. Nej, vi skilda har också väldigt mycket vardag i våra liv.

Så please, ni gifta kvinnor – nästa gång ni ringer en skild väninna – bjud med henne på en middag, i stället för att pladdra på om det underbara liv ni tror att hon har.

Skönt att man inte är kändis.

Med den betydligt mer ringa offentlighet man får genom att skriva i Aftonbladet, kan man faktiskt ”ha sig” lite hur som helst vid bardisken på stamkrogen på Bondegatan, utan att riskera varken löpsedlar eller att bli ett klickmonster.

Kändisskap går ofta via tv. Inget för mig.

Tonårsbarnen tycker dock att jag borde vara med i TV4:s Let’s dance.

– Då får jag ju gå på den riktiga showen, inte bara genrepen, säger dottern.

– Ett bra sätt för dig att gå ned i vikt, säger sonen.

Kommer inte att hända, förstås.

Att dottern ser på TV3:s Paradise hotel får jag väl leva med, så länge hon inte får för sig att en dag själv vilja vara med.

– Det vore över min döda kropp, jag ställer hellre upp själv, skämtade jag – och sedan tog en bisarr diskussion om hur årets säsong skulle ha kunnat se ut fart.

Hade jag fått respekt eller väckt avund efter att ha vunnit den omtalade geografitävlingen i stor stil? (Ingen av deltagarna kunde någonting). Blivit mobbad för inställningen att bara kriminella och sjömän har tatueringar? Hade deltagarna varit smarta nog att inse att jag tål tequila bättre än dem, lierat sig med mig och därför låtit mig sätta dem in i dagen efter vad som hände dagen före? Eller hade de varit osmarta nog att inte se mig som ett hot, så att jag hade kunnat ”smita under radarn” och vinna hela klabbet?

Det enda man med säkerhet vet är att i nattbilderna, skulle det bli mer snarkande, än gupp under täcket.

Kommer inte att hända, förstås.

Var en gång faktiskt nästan med i TV4:s Jeopardy. Allt var klappat och klart för att tävla i ämnet film. Såg redan framför mig hur jag avverkade rätta Vem är-svar i rasande takt. Då ringde i sista stund en nervös och mycket ursäktande person av lägre rang i produktionen och sa:

– Mina chefer vill hellre ha med kanalens egen profil Hans Wiklund.

Såg motvilligt programmet. Varken Wiklund eller någon annan kunde den Tarkovskij-fråga som hade avgjort tävlingen till min fördel.

Men jag var inte bitter, förstås. Nej då, inte alls.

Skulle kunna tänka mig Pluras kök. Gärna i Bangkok eller New York. Har ju levt och andats Pluras låtar hela mitt vuxna liv.

Finns dock viss risk för att i hans, Adrians och Titiyos trevliga sällskap bälga i sig så många drinkar, att jag skulle börja skvallra om saker som skulle få TV3 stämda från alla håll och kanter. Eller att röja loss i den version av Wild thing som har fått Aftonbladets nöjesredaktion att likna häpna älgar under några karaokekvällar.

Kommer inte att hända, förstås.

Vet heller inte hur jag skulle överleva Pluras vurm för inälvsmat.

Egentligen finns det bara ett tv-program som det är riktig status att vara med i. Som å ena sidan innebär expresståg rakt in i det riktiga kändisskapet. Som å andra sidan har en fallhöjd med risk för plats i skamvrån för all framtid.

Det handlar förstås om På spåret. SVT:s klassiska frågelek som bara blev ännu populärare, nu även i hipstergenerationerna, när Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över som programledare och domare.

Och det kommer att hända, i ett special-
avsnitt som spelades in tidigare i höstas.

Aftonbladet mot Expressen. Kristin
Lundell och jag trängs i dressinen, medan Cecilia Hagen och Malin Roos får breda ut sig i första klass-kupén.

Hur det går, kan man se på aftonbladet.se om några dagar …

Äntligen är det dags för Söndags stora julnummer! Här är några exempel på vad du hittar i tidningen:

1. Har du inte riktigt hunnit med julmaten i år? Lugn, vi bjuder på åtta snabba recept som räddar julbordet. Allt från klassisk sill till rödkål de luxe!

2. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Vi har samlat läsarnas värsta julminnen – och tagit reda på hur vi alla slipper hamna i bråk- och tråkfällan när familjen äntligen är samlad runt granen.

3. Så klarar du kaloribomberna på julbordet. Kolla in Söndags smarta byt ut-guide för att hålla vikten i jul.

4. Duka för fest! Sex sidor inspiration och dukningstips!

5. Vår skönhetsexpert Anna Wahlbergs tips går självklart i rött den här veckan.

6. Åtta sidor kryss, knep & knåp som räcker hela veckan.

God jul på er alla!

Äntligen är det dags för Söndags stora test av årets julskinkor! I år har juryn smakat på samtliga kokta julskinkor från våra fem stora livsmedelskedjor.

Och som vanligt finns det några rejäla överraskningar i resultatet så missa inte att kolla innan du ger dig ut för att köpa årets kung på julbordet.

Den här veckan har vi också ett hundtema i tidningen. En hunddressör hjälper alla hussar och mattar med de vanligaste problemen vi har med våra jyckar.

Ha en bra vecka!

Julhandeln väntas slå rekord. Igen. Enligt Handelns utredningsinstitut (HUI) kommer vi att lägga 68 miljarder på julklappar, skinkor, sprit och skumpa under december månad.

68 000 000 000!

Siffran är en två och en halv-procentig ökning från i fjol, vilket förklaras med det låga ränteläget (det är alltså billigare än någonsin att vara skuldsatt), och årets vinnare i klappgrenen är tydligen aktivitetsarmbandet.

Personligen känner jag mig redan proppmätt. Är varken sugen på revbensspjäll eller krusade presentsnören. Ännu mer illamående blir jag när jag läser journalisten Magda Gads Facebookstatus om Liberias ökande skara föräldralösa barn. Magda är en av Söndags viktigaste medarbetare som nyss kommit hem från det eboladrabbade landet, där hon och fotografen Niclas Hammarström gjort reportage för att försöka få omvärlden att förstå vidden av katastrofen.

Barnen som har förlorat alla vuxna i sin närhet tvingas ta ett orimligt ansvar. Som Miatta, 16. Sedan hennes föräldrar dog är hon ensam ansvarig för fyra yngre ungar: Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader. Men genom Magdas försorg har de fått någonstans att bo och mat för dagen. För Magda rapporterar inte bara, hon agerar och har startat en egen insamling för Liberias utsatta barn.

Sedan HUI:s mätningar startade 1990 har julspenderandet bara backat vid tre tillfällen: 2012, 1995 och 1992. Det tycker jag vi ska ändra på. Visa att vi bryr oss. Låt oss öppna våra hjärtan och skänka klappkronorna till de allra svagaste i stället.

Rädda liv – eller tjacka ett aktivitetsarmband?

Valet är ditt.

Det har varit mycket bakfyllesnack de senaste veckorna. Politisk bakfylla, alltså. Den där sortens molande huvudvärk som inte ens en tub Treo kan fixa.
”Vad 17 hände?”-analyserna har fyllt sociala medier på höjden och bredden. Urholkad välfärd, utanförskap, män som vuxit upp utan kärleksfulla manliga förebilder – skribenter har tävlat om att lägga fram den mest analytiska förklaringen. Men så ibland poppar ett reportage med en riktig SD-sympatisör upp i flödet. En man som vill vara anonym förklarar varför han röstade som han gjorde: ”Politikerna lyssnar inte på oss. Vad skulle vi göra?”
Kanske är det svårt för oss journalister att ta in. För det låter nästan för enkelt. Att politiker inte  bryr sig om sina väljare. Inte svarar på mejl. Inte ringer tillbaka. Inte lyssnar. Men kanske är det förklaringen?

Häromdagen förklarade jag krig mot vitvarorna i köket. Diskmaskinen krånglade igen. Och kylskåpet hade börjat läcka vatten på parketten. Indignerad ringde jag efter en reparatör. Hantverkaren dök upp dagen därpå.
Av någon anledning började vi småprata. Det visade sig att reparatören hette Jean-Claude. Han hade haft TBE och led fortfarande av sviterna.
– Jag borde ha vaccinerat mig, men jag är lite skeptisk mot vaccin, sa han.
Hans ovilja att ta sprutor hade sin förklaring. 2009 drabbades hans i dag elvaårige son av narkolepsi till följd av massvaccineringarna mot svininfluensan. Konsekvenserna blev oerhörda.
– Min son sover bara sex minuter per dygn. Han är i ett paralyserat tillstånd hela nätterna, men får ändå ingen sömn. Därför håller han sig inte på benen dagtid. Vi ger honom narkosmedel för att han ska sova och amfetamin för att han ska vakna varje morgon.
Jean-Claude hejdade sig.
– Ibland vet jag inte hur mycket mer jag orkar.
Hundra tusen ur egen ficka hade han hittills lagt ut på mediciner. Pojken får ingen assistans. Inte ens försäkringsbolaget ersätter hans skador – diagnosen ställdes försent.
Här någonstansvaknade journalisten i mig till liv. Självklart måste väl någon kunna ställas till svars för detta?
– Jag har jagat Göran Hägglund i tre år, svarade Jean-Claude bistert.
– Han vägrar prata med mig. Jag har skrivit inlägg på Kristdemokraternas hemsida, men de blir bara raderade, om och om igen.

Jean-Claude lät inte bitter. Bara ledsen. Alla kan göra fel, konstaterade han. Men man måste stå för sina misstag.
Jag vet inte vad Jean-Claude röstar på. Jag vet inte hur han ställer sig till invandring. Men jag vet att om jag hade varit i hans kläder hade jag inte röstat på Alliansen. Jag hade tagit min valsedel och gått någon annanstans. Varsomhelst, utan att vara rasist, eller ens intresserad av integrationsfrågor.
Det här är inget nytt fenomen. En undersökning från 2012 visade att 70 procent av ungdomarna har svårt att nå sina politiker. Andra enkäter har tytt på samma sak. Många politiker kommunicerar ogärna med sina väljare.
Jag gav Jean-Claude ett löfte. Jag skulle hjälpa honom att nå den ansvariga ministern om jag kunde.
Göran Hägglund, om du läser det här, ring Jean-Claude. Visa att du bryr dig. Och be dina politiska kollegor att börja ta väljarnas åsikter och liv på allvar.
Ni har fyra år på er.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 37.
Familj: Fysikern David Milstead, 44, samt sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 8 veckor.
Gör: Reporter på Wendela, Aftonbladet.
Bor: Haninge.

4 tankar i mitt huvud:

1 Att amma min bebis…
… är det bästa ever. Jag kan titta på skräp-tv hela dagen utan att känna dåligt samvete och äta kakor utan att gå upp i vikt.

2 Vilken sommar vi har haft!
Fotbolls-VM, Ryttar-VM, värme och bad. Fulländat.

3 Vilken höst vi har just nu.
Missa inte möjligheten att gå ut i höstsolen och plocka svamp.

4 Leve UK!
Åtminstone ett val av två som har gått som jag önskat mig. Skottarna har talat.

Syskon, man måste ha syskon, ­annars blir man konstig”. Jag ser paniken i min kompis ögon. Hon är över 40 och det är bråttom om hennes son ska bli någons storebror och ­ slippa bli ”konstig”. Jag vill lugna henne med att inga beter så sig konstigt – eller elakt – som just ­syskon.
Syskonskaran är en urgammal hierarkisk struktur.
Det är storasystern som delar ut lördagsgodiset efter devisen tre bitar till mig, en bit till er andra.
Det är mellansystern som förbjuder lillasystern att vara med på partyt i gillestugan trots att hon är jättekär i en av killarna som är bjuden.
Och det är lillasystern som går med lillebrodern genom den beckmörka skogen och lyser upp med ficklampan på sitt eget galet grimaserande ansikte så att han skriker av fasa och kramar systern jättehårt för han VET ju att det är hon EGENTLIGEN men han är livrädd för det där ansiktet.
Jo, den där sista var jag. Berusad av makt körde jag det tricket på min fyra år yngre lillebror ända tills han var stor nog att inte längre vara rädd. Ondskefullt, och definitivt konstigt.

Det är ju tyvärr så, att det är lättare att sparka nedåt. Sällan blir det tydligare än i uppväxande syskonskaror, där de yngre bokstavligen är ­mindre och svagare.
Men jag hade tydligen inneboende ondska och konstighet nog att även sparka uppåt, har jag fått berättat för mig.
En sommar, jag ska ha varit ungefär tre, fick jag och mina två äldre systrar varsin identisk nallebjörn. Vi sov över i mormors och morfars sommarstuga och på morgonkvisten gjordes den fasansfulla upptäckten: Ena systerns nalle hade glömts kvar i regnet under natten och var nu alldeles tovig och ful. Vad gör då den onda skräckfilms-treåringen (jag, alltså)? Jo, hon tar syster nummer 2:s nalle och sköljer den under kranen i köket, för att även den ska bli tovig och ful. Lillasysters nalle allena ska glänsa i all sin otoviga skönhet.
Konstigt är bara förnamnet.

Flera år senare tog systrarna, eller åtminstone en av dem, en gruvlig hämnd.
På genomresa i dåvarande Jugoslavien stannar vi till i Sloveniens huvudstad Ljubljana för att handla. Jag är i den mest pinsamma ålder av alla, 11, då precis allt är genant, jobbigt och skämmigt. Jag är precis på väg att gå in i bilen när det händer. En av systrarna drar ner mina Adidas-shorts (de var väldigt ­populära på den tiden) och min bara ­ända blottas för hela grönsaksaffären. Och kunderna asgarvar och mina ­systrar, de asen, garvar ännu mer och jag vill bara dö och än i dag är det jobbigt att tänka på det.
Så syskon, de gör konstiga saker de. Och ondskefulla. Men jag måste tyvärr erkänna att jag nästan tycker om dem nu, i vuxen ålder. Visst, en och annan spydig kommentar kanske fälls, men vi har det så trevligt när vi ses, så. Men det förstås. Min lillebror, när ska han ta ut sin hämnd för ficklampan och grimaserna i skogen?
Är nog tryggare att vara ensambarn ändå.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 39.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

3 tankar i mitt huvud:
1 Ibland tänker jag att det …
… vore praktiskt att ha en fjärrkontroll att stänga av människor med när de är för intensiva och pratiga och man behöver en paus …

2… och då inser jag att …
…  jag stulit den tanken från Jonathan Coes bok What a carve up! (Huggsexa på svenska) i vilken en enslig figur försöker göra just detta med tv:ns fjärrkontroll när han får oväntat besök …

3… och då tänker jag …
… att Jonathan Coe, åtminstone i Sverige, är en -underskattad författare som fler borde upptäcka.