Den här veckan är vi lite extra stolta över Söndag. Anledningen är att vi har bytt till ett nytt, blankare papper som gör att tidningen ser bättre ut än någonsin.

Kolla bara på vår stylist Ehva Löpps modesidor där hon hjälper oss att hitta rätt bland vårens trender. Eller veckans mat där det riktigt lyser om den heta, mexikanska maten.

Visste ni att Sverige, enligt OECD, är det land där inkomstskillnaderna ökar mest? Det är i detta nya Sverige som artisten Sebbe Staxx från hiphopgruppen Kartellen befinner sig. Bland brända bilar, nergångna förorter och människor utan framtidshopp.

För Söndags Magda Gadd berättar han om vännerna som dött, om varför kriminaliteten sprider sig som en cancersvulst och om hur han själv tog sig ur det destruktiva livet.

Missa inte heller reportaget om den korta period i svensk idrottshistoria då det fanns en fotbollsserie för mixade lag. Vi har träffat männen och kvinnorna i dag, 42 år senare, för ett samtal om idrott på lika villkor – och vad som finns kvar att göra.

Massor av läsning alltså – och allt är på extra fint papper!

Min engelska svägerska, Kirsty, som är på Sverige­besök med sin familj, utbrister fascinerat:

– You Swedes are so clever, you all speak ­perfect English!

Ja, jo. ”Perfekt” är väl kanske en vag överdrift, men visst, min bild är också att de flesta av oss konverserar hyfsat obehindrat, vilket brukar imponera på omvärlden.

I synnerhet på britter, som visserligen pluggar andra tungomål i grundskolan, men sällan rabblar oregelbundna franska verb i vuxen ålder. Varför skulle de? Engelska är ju världens mest spridda språk och ett så kallat lingua franca, som enligt Nationalencyklopedin, är den ”tekniska termen för språk som brukas mellan människor med olika modersmål”. Nu vet ni det.

Men fenomenet ”engelskfobi” är måhända fortfarande okänt för er. Bland alla språkbegåvade svenskar döljer sig ett gäng, som visserligen trevande kan be om hjälp om de går vilse på Oxford Street, men som får tunghäfta när det dimper ner ett utländskt studiebesök på jobbet.

Den här skrajsenheten har läraren Janine Leeg uppmärksammat, genom att hålla kursen ”Dare to speak English” på Folkuniversitetet. Hon berättar att språkrädslan ofta sitter i sedan barn­domen, då en fröken eller magister ­kritiserat uttal eller fel ordföljd på ett synnerligen okänsligt sätt. 

– Många känner sig generade, de skäms och är frustrerade, säger Janine och menar att svenskarnas internationella rykte som språk­genier, spär på känslan av misslyckande.

Är du en av dem som dånt spik inglish och vill göra något åt saken? Bläddra fram till ­sidorna 34–38, där du hittar Janines smarta tips på hur du löser upp några av dina lingvistikknutar.

Annars kan du alltid hoppas på att svenska blir nästa lingua franca.

Läkaren är så burdust ärlig att jag blir full i skratt, fast hennes ord borde göra mig livrädd:

– Den där ser JÄVLIGT illa ut!

”Den” är ett födelsemärke som sitter precis bredvid min ryggrad och som jag, av förklarliga skäl, inte har haft koll på.

Det har däremot min man, Dan. I drygt ett år har han, vid flertal tillfällen, bett mig få den bedömd av en specialist. Men trots Dans tjat har jag ignorerat den. Ni vet hur det är: Det är alltid lite för mycket på jobbet, komptimmarna äts upp av föräldramöten och ”cancer drabbar inte mig”.

Dermatologen kikar en gång till i förstoringsglaset, hummar och slår fast att märket ska bort. I dag.

Fyra och en halv timme senare ligger jag framstupa på operationsbordet, skakad och hjälplös som en strandad val. Hudläkaren visar kirurgen hur mycket han ska skära innan hon lutar sig ner mot mig och säger:

– Min kliniska bedömning är att du har malignt melanom.

Det tar 19 dagar innan jag får veta om läkaren har rätt. Det har hon. Analyssvaret visar att den bortskurna hudslamsan är malign, men också att cancern inte har hunnit växa så djupt. Jag ­behöver varken strålning eller cellgifter, men kirurgen vill ta ytter­ligare en centimeter runt ärret ”för säkerhets skull”.

Jag kom lindrigt undan. Annat var det med Malin Lönn Wretling, som drabbades av en aggressiv bröstcancer och tvingades genomgå en supertuff cytostatikabehandling. I dag är hon botad och säger i ­Söndag att hon ­aldrig kommer att tycka att det är hemskt att bli äldre.

Inte jag heller, det motsatta scenariot är ju tämligen förfärligt. Så var rädda om er. Missa inga mammografitider, PSA-­tester eller cellprov. Och om er äkta hälft spanar in en suspekt fläck, kolla den. Direkt.

Även om det råkar vara lite mycket på jobbet.

Den här veckan finns det extra stor anledning att köpa Söndag – du får en hel förpackning med nektar på köpet.

Det är bara att fylla i kupongen som sitter på tidningen och byta den mot en valfri 1,75-liters ”Rynkeby 50” i din matbutik.

Mera då? Jo, vi har träffat Sven-Göran ”Svennis” Eriksson på hans herrgård hemma i Sunne. Svennis berättar öppenhjärtigt om resan från barndomen i Värmland till de stora arenorna runt om i världen. Om kvinnoaffärerna, relationen till barnen, framgångarna – och kriserna.

Du får också en stor guide till vitare tänder. Tillsammans med tandläkaren Eva Hultén har vi tittat på de metoder som finns och hur bra de fungerar.

Fasta i två dagar och rasa i vikt!

5:2 har blivit dieten på allas läppar och i veckans Söndag får du reda på hur du rivstartar ditt nya smala jag. Vi har tagit hjälp av kostrådgivaren Ulrika Davidsson som förklarar hur metoden fungerar och bjuder på recept för dagarna då du äter mindre.

Nyligen erkände Peter Mangs, serieskytten i Malmö, mordet på Trez West Persson, 20. För Trez mamma Jeanette betyder inte erkännandet speciellt mycket.

”Ingenting kan ge mig Trez tillbaka”, säger hon. Läs om mötet med Jeanette i tidningen.

… dessutom: Fråga Terry, Fråga Malena, veckans vin, korsord & knåp, inredning och mycket mycket mer.

Nu är det hög tid att sörpla kräftor och sjunga nubbevisor! Söndag har recepten som fixar festen!

Under 1990-talet kidnappade, våldtog och dödade ­belgaren Marc Dutroux unga flickor. Till sin hjälp hade han sin fru, ­Michelle Martin. Han dömdes till livstid, hon fick 30 år. Dutroux, som kallas ”Monstret från Charleroi”, kommer sannolikt aldrig släppas fri. Martin har på egen begäran förflyttats till en nunneorden, för att ”sona sina synder i kloster”.

Nu på söndag kan du läsa Lennart Håårds reportage om pedofilskandalen som satt djupa spår hos det ­belgiska folket.

Ibland får jag för mig saker.
”Köper jag en ny penna så kommer jag att börja skriva sonetter.”
”Jag måste odla svamp i garderoben – apokalypsen är snart här!”
”Om jag bara skaffar mustasch så kanske någon kan älska mig.”

Tidigare i somras fick jag för mig att jag skulle vara nykter. ”Inte en droppe före midsommar!” Jag antar att jag ville känna efter om jag var beroende, ja kanske till och med bli lite piggare. För att inte tala om pengarna jag skulle spara. Totalt blev det 57 vita dagar. Inte så mycket kan tyckas, men det var ändå mitt överlägset längsta uppehåll sedan jag blev myndig.

Resultatet? Tja, det var egentligen inga problem alls, men så mycket piggare blev jag inte, och pengarna gick åt till ost och läsk. Däremot blev livet avsevärt tråkigare. Ja, eller kanske var det jag som blev tråkigare.

Jag stannade hellre hemma och läste än gick ut och träffade vänner. Jag blev snabbt uttråkad; när jag tidigare kunnat sitta en hel kväll och diskutera Game of thrones eller den cyniska bemanningsbranschen, kände jag mig nu nöjd redan efter 45 minuter. Allt det träliga med livet accentuerades, och det gick inte att fly undan ens för en liten stund.

Utan alkohol förvandlades jag till den där blyga pojken från tonåren, han som knappt ville lämna sitt rum och som aldrig fick kyssa någon flicka. Han som levde större delen av sitt liv i Midgård, Tar Valon och Berendien. Han som jag trott varit död och begraven sedan länge, och som jag verkligen inte vill återknyta bekantskapen med.

Jag är ju inte den personen längre. Jag har lagt en oerhörd kraft och möda på att bli någon typ av social, rolig person som folk gärna vill hänga med, så vad gör min gamla tråkpersonlighet här?

Då slog det mig. Den där asociale Magnus försvann ungefär samtidigt som jag började hänga på krogen, gå på fester och då och då dela en flaska rödtjut med några polare.

Man kan ha skoj utan alkohol, javisst, men det är svårare. För mig nästan omöjligt svårt. Inte bara ett trappsteg, utan ett berg. Alla mina kärleksrelationer har börjat med fylla, och alla mina nära vänskaper har odlats över otaliga blöta kvällar. ”Hur ofta har du varit nykter första gången du hånglat med någon”, frågade en kompis. Nästan aldrig.

Utan alkohol hade mitt liv varit ett annat. Förmodligen hade jag suttit ensam i min lägenhet med en ständigt krympande umgängeskrets och tänkt på drakar. Jag behöver verkligen inte fantisera mer om andra världar än vad jag redan gör.

Det skulle vara så lätt att bli den där pojken igen, och det skrämmer mig något oerhört att det enda som skiljer oss åt är en smal vallgrav av alkohol. Tänk om den person jag utvecklats till de senaste 10–15 åren bara är en droginducerad hallucination? Vilken fasa.

När midsommarafton äntligen var här så tog jag mig ett glas med några vänner. Inte för att jag kände mig tvungen, utan för att hålla den där ledsna killen från förr på behörigt avstånd. Han är bara ett eko från forntiden, en skuggfigur som inte har något med mig, i dag, att göra.

Har jag fått för mig.

Veckans krönikör
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 35.
Familj: Mamma och syster.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga och dricker te.
Bor: 2 rok vid ­Telefonplan i Stockholm.

6 snabba!
Nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag borde vattna blommorna. Ständigt denna naggande oro.

jag är otippat bra på att …
… sitta i ett hörn och sura.

En bok som alla borde läsa …
… är China Miévilles Perdido street station. Klasskamp, organiserad kriminalitet och människor med insektshuvuden.

Senast jag grät …
… var typ när jag var 13 år och hade läst ut alla David Eddings-böcker som fanns att tillgå.

jag skulle vilja bjuda …
… Jesus på middag och bara servera vatten och bröd. Sen står jag med armarna i kors och tittar uppfordrande på honom.

På min gravsten bör det stå …
…  ”Bettleri undanbedes”.

Jag var 15 år och på semester med mina föräldrar i en kuststad i dåvarande Jugoslavien. Men denna tidiga morgon, då alla krogar hade stängt, låg mina föräldrar och sov på sitt hotellrum.
Istället hängde jag med det gäng svenska killar och tjejer som jag hade lärt känna på resan. Festen var över.
Uttråkad, eller bara full, fick en av killarna för sig att han skulle kasta upp ett glas i luften – och strunta i att fånga i det. Det krasade mot asfalten.
Männen på andra sidan kroggatan tyckte inte om det. De var klädda i vita skjortor – sådana som servitörer bär. De rusade över vägen och gick till attack.
I ögonvrån såg jag en av männen. Jag kände hans fot toucha min haka, men hans kick hade inte den kraft som den skulle kunnat ha.
Jag lyckades ta mig därifrån, och flydde stapplandes iväg och gömde mig bakom ett hus.
Vi kallade på polis.
En i mitt gäng fick några smällar, men vi klarade oss till stora delar bra.
Nästa dag var det förhör. Vi gav signalement, men jag tror inte att de grep någon av männen.
I dag är den här händelsen arkiverad, men i några år efter attacken tyckte jag att det var obehagligt att gå ut nattetid.
När kriget i det före detta Jugoslavien rasade som värst tänkte jag ibland på de män som attackerade oss. Jag tänkte framför allt: Stred de? Svaret oroade mig.
För om dessa män blev så provocerade av att se en full tonåring krossa ett glas, vilka övergrepp begick de inte då mot civilbefolkningen i ett laglöst land under brinnande krig?
Erik Olkiewicz