Jag växte upp i en småstad, och mina föräldrar var lokalkändisar. Jag var stolt över dem. Ändå, eller kanske just därför, gjorde det så himla ont att ibland få höra saker som ”Din mamma var JÄTTE-DÅLIG i lokalradion i går”.  Sen blev jag ett pubertetsmonster, och då ville jag förstås inte låtsas om att de existerade över huvud taget. Det här utspelade sig i en stad med 13 000 invånare. Och sanningen var ju att de allra flesta av dem inte brydde sig ett dugg om mina föräldrar.

Men jag tänker på min minimala ”erfarenhet” av att vara ett kändisbarn när jag noterar en stor skillnad på skvallersidorna. Numera är Hollywoods kändisbarn ett lika lovligt byte som sina föräldrar. Bilder på Jay-Z och Beyoncés baby diskuteras ingående, och alla är överens om hur tragiskt och ”oattraktivt” det vore om hon blir lik sin pappa. Jennifer Lopez fyraåriga dotter sitter front row på mode-visningar i Chanel-klänning och hyllas som ”mode-ikon”. Kändisbarnens klädstil betygssätts utifrån paparazzi-bilder från lekparken. Angelina Jolies dotters ”pojkaktiga” kläder väckte på allvar debatt i USA. Suri Cruise är snart lika känd som sina föräldrar. Hon är till och med föremål för den ”satiriska” bloggen Suri’s burn book, som nu också blivit bok. Där skriver ”Suri” saker som att ”intäkterna går till en fond för att hjälpa Violet Affleck att klä sig bättre” eller ”Harper Beckhams armar är snart större än Victorias”. Ursäkta, men när blev babymobbning ett acceptabelt tidsfördriv?

På tal om Suri undrar jag hur hon kommer att känna det när hon är gammal nog  att googla på Tom och Katie. Hur hanterar man all den informationen, verklig eller påhittad, om sina föräldrar? Och hur hanterar kändisbarnen all uppmärksamhet, när de är gamla nog att förstå den? När man är ung och försöker hitta sig själv är man ju livrädd för att upptäcka att man inte
duger. Hur känns det då om världen faktiskt, på riktigt, bedömer varje steg man tar?

De vuxna kändisbarnen på listan här intill har uppenbarligen inte haft det lätt, och ändå växte de upp i en tid då de var betydligt mer skyddade; innan gränserna försköts tills de helt slutade existera.

Det har väl knappast undgått någon? Att i dag är dagen då vi bör fira våra farsor lite extra? Men visste ni, alla pappor som fått mumsiga tårtor och prassliga paket, att det är en viss herr William Smart som ni bör tacka för Fars dag-kaffet? Det var hans dotter, Mrs Dodd, som 1910 ville hedra sin far, eftersom han på egen hand fostrat henne, plus fem syskon, sedan hans hustru dött i barnsäng.

En modern man, med andra ord. Att rådda sex barn på egen hand är en anmärkningsvärd bedrift i dag och på den tiden, snudd på ogörlig. Mrs Dodds initiativ spred sig till övriga USA, i Sverige har farsgubben fått hyllningar sedan 1931 och i dagens tidning frågar vi kända svenska kvinnor om deras relation till sina fäder.

Så, vad har min pappa betytt för mig? Jo, förutom det mest uppenbara (satt mig till världen), har han visat sin ömsinta kärlek till min mor i över ett halvt sekel och var en av få karlar på 1960-talet som bytte blöjor och drog barnvagn. Inte nog med det, han gick matlagningskurs med sina manliga lärarkolleger under 1970-talet för att kunna servera trendiga middags­överraskningar som pizza, chili con carne och ­glace au four.

Pappa är mannen som jag ville gifta mig med när jag var sex, eftersom han luktade så gott och var bäst på att hitta mysiga campingplatser under alla husvagnssemestrar. När mamma sydde klänningar och skjortor till mig och mina syskon, satt ­pappa bredvid och tillverkade matchande små hattar.

En modern man, med andra ord. Som ­inte bara har ­fostrat mig, utan också, alltid ­velat skydda mig. Ibland på ­lite fel sätt. Men det gör inget. För jag älskar dig, pappa. Lika mycket som du gör mig.

Så var det sagt. Säg det, ni också, till era pappor. Och inte bara i dag.

Nu kan du få 20 procent rabatt på hår- och skönhetsprodukter från kändisfrisören Steve Terrys webbutik theyouway.com
I veckans nummer av Söndag hittar du rabattkoden.

Är du sugen på en ny frisyr? Då har du chansen att få hjälp av Steve Terry, Sveriges hetaste kändisfrisör. Först ut är Anne-Grete, 53, och Susanne, 45.

”Håret känns fantastiskt. Jag är så himla lycklig”, sa Anna-Grete när hon väl fick se sig i spegeln.

Kolla in förvandlingen i veckans Söndag! Och hör av dig till oss om du också är sugen på en ny look. Hur du gör hittar du på sid 34.

Dessutom: Vinterns snyggaste täckjackor, Fars dag-special: Svenska kända kvinnor om sina pappor, Kyckling på fem sätt, Veckans resa: Abu Dhabi … och mycket mer!

I veckans nummer av Söndag får du fem härliga kycklingrecept. Här på redaktionen har vi fått pippi på kycklingspetten med parmesan och pestosås… mmmm!

Du har sett honom som Paul i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och nu är han aktuell som polis i storfilmen Callgirl. Vår reporter Jenny Alexandersson tog en fika med vinterns stora stjärnskott Simon J Berger och pratade uppväxt, superhjältar och feminism.

Läs Söndag nu på söndag.

Det finns knappast någon stjärna som fått personifiera begreppet ”trash” på samma sätt som Anna Nicole Smith. Men den tragiska såpopera som var hennes liv blev upphöjd till finkultur, med en föreställning på Royal Opera House i London (på lördag sänds den i SVT). Det kanske är logiskt, på sätt och vis. Anna Nicoles öde överträffar ju melodramerna i klassiska operor. Likt en av deras skökor jobbade Anna Nicole som strippa när hon, 26 år gammal, träffade den 89-årige oljemiljardären J. Howard Marshall II. Det sägs att han var senil, att hon proppade honom full med Valium och körde runt honom i lyxbutiker i hans rullstol, att hon brukade ge honom rå bacon att äta och lämna honom ute i regnet.

Anna Nicole blev stjärna genom Playboy-utvik, och stortavlorna där hon gjorde reklam för H&Ms underkläder sades få svenska män att köra av vägarna. Men det var hennes undergång som verkligen trollband världen. Evighetsfejden med Marshalls släktingar om förmögenheten. De berömda kurvorna, som svällde upp av hetsätande och tablettmissbruk. Realityserien The Anna Nicole Show, ett groteskt frosseri i mänsklig förnedring. År 2006 fick hon dottern Dannielynn med en paparazzifotograf. Några dagar senare dog hennes 20-årige son Daniel av en livsfarlig blandning av metadon och antidepressiv medi-cin. Anna Nicole dog själv några månader senare, 39 år gammal, av en överdos. Hennes nye make, Howard K Stern, åtalades för att ha gett henne tabletterna (han friades i oktober i år). På Youtube finns ett klipp som är nästan omöjligt att se på; en höggravid Anna Nicole har sminkats till clown. Hon har en docka i famnen och tror att det är hennes baby. Stern filmar alltsammans och skrattar, säger att klippet kommer bli värt pengar.

För mig gjorde Anna Nicole Smiths död skillnad. Den fick mig att inse något som borde varit löjligt uppenbart; att kändisar är människor, inte seriefigurer som bara är till för att underhålla oss. Den fick Britneys sammanbrott samma år att framstå som så mycket sorgligare och mer verkligt. Den gör det omöjligt att skratta åt Lindsay Lohans liv i dag.

Och jag kommer aldrig mer att känna mig bekväm med ordet ”trash”.

Vi åker tåg, min mamma och jag. Vi är lite lagom uppklädda. Båda i svart med varsin brokig scarf virad runt halsen. Och i skor med liten klack. Jag i mindre smink än vanligt. Mamma i mer. Som vi har sett fram emot den här kvällen. I flera månader har vi laddat. Det var i somras som mamma med något drömskt i rösten berättade att Peter Jöback skulle spela i Globen.

– En afton med bara musikaler. Han ska visst sjunga Fantomen också, sa mamma.

– Åh, Fantomen, svarade jag och beställde biljetter.

Både mamma och jag kan verkligen frossa i musikaler. Det har vi alltid gjort. Det är väl något med de där stora känslorna som passar oss. Dessa dramatiska stycken som egentligen är förutsägbara i sin strävan efter perfektion, tilltalar oss.

Mittemot varandra på tåget sitter vi och småpratar om mina barn, hennes barnbarn. Jag är trött in i märgen. Barnen har varit sjuka och jag har rest land och rike runt i en intensiv boklansering. Tröttheten har spridit sig till mitt ansikte. Jag ser i tågets fönster att jag har svarta fåror under ögonen. Jag frågar mamma om jag ser trött ut. Hon skakar på huvudet, men säger samtidigt att jag måste försöka ta det lite lugnare. Sen pratar vi om regnet. Lite trevande är det. Nuförtiden är det ju så sällan vi gör något själva, bara hon och jag. Vi ses ofta. Ja, nästan varje vecka. Men alltid tillsammans med andra. Barn, hundar och våra karlar. Och nu när det bara är hon och jag känns det nästan förvirrande. Är jag fortfarande ett barn? En kompis? Eller kanske en främling.

Vi är i god tid och smiter in på en restaurang. Med varsin meny i knät beställer vi vad vi vill. Samma sak, visar det sig. Vi fnissar lite. Mamma ser ut som hon alltid gjort. Låter som hon alltid gjort. Vi dricker vin, skålar och plötsligt får vi bråttom till Globen. Mamma och jag har billiga biljetter. Vi sitter nästan uppe vid Globens vita tak. Men vi är inte här för att se, vi vill höra en av landets bästa musikalröster. Peter Jöback inleder svulstigt. Mamma och jag klappar händerna så hårt att det sticker i fingrarna. Sen kommer introt till vår favoritmusikal, Fantomen på Operan.

– Fantomen på Globen, skojar jag medan orgelmusiken får golvet att vibrera.

Mamma skrattar åt mitt dåliga skämt och lutar sig tillbaka. Peter sjunger klockrent och både mamma och jag gråter okommenterat. Därefter ger Moulin Rouge ståpäls av välbehag. Vi applåderar, hummar och spinner som två nöjda katter ur musikalen Cats.

Kvällen avslutas med mer tårar. Vi är beredda med näsdukar, vi har ju läst i programmet att Peter sparat Kristina från Duvemålas Guldet blev till sand till sist. Mamma och jag ler och låter tårarna rinna.

Vi konstaterar att vi haft en fantastisk kväll och är sedan tysta på tåget hem. Den lite trevande känslan från tidigare på kvällen är borta. Jag har insett att det känns fint att vara tyst tillsammans med mamma. Att bara vara. Allt är så oerhört tryggt. Som om jag fortfarande är fyra år och sitter och dricker välling i mammas famn medan hon stryker mig över håret. Hon finns fortfarande här för mig på samma självklara vis, även om jag är vuxen nu.

Jag hoppas att jag kommer få uppleva lika fina kvällar tillsammans med mina döttrar när de blivit vuxna.

Hon står i hallen och råskäller mot övervåningen. Millie, min svärmors springer spaniel, känner sig uppenbart hotad av något eller någon som ingen av oss andra kan se. Vi trugar med kakor, tuggben och hundgodis, men Millie fortsätter vakta. Svärmor, Chris, suckar:

– Det händer minst en gång om dagen. Jag håller på att bli tokig!

Efter någon timme lugnar sig hunden och sjunker ner på golvet, men släpper inte trappan med blicken. Då och då lyfter hon på huvudet, morrar och stirrar ilsket på …

Ja, vad det nu är.

Ända sedan svärmor flyttade in i den pampiga viktorianska stadsvillan i Burnham-on-Sea på engelska västkusten, har vi känt det. Att något inte stämmer. Att det inte är något snällt hus. Att det känns hemsökt.
Prylar försvinner och elektriska apparater pajar, men det märkligaste är fukten. Murstocken i ett av sovrummen är konstant blöt, trots att sotare, murare och byggnadsingenjörer försökt lösa problemet. Men skorstenen är tät, murbruket solitt. Ingen kan förklara varför det då och då sipprar vatten längs spisens framsida.

När min spökskeptiske man förnimmer en mörk gestalt i matsalen, trots att han är mol allena i huset, ger Chris upp. Säljer stenvillan och köper ett mindre radhus i nästa kvarter.

Heli och Hasse i Södertälje upplevde liknande fenomen i sitt hem och höll på att mista både förstånd och hälsa. Tills Söndags medium Terry Evans ryckte ut. På sidorna 42–47 får ni veta vad som hände.

Hur det gick för svärmor? Millie slutade morra, prylarna ligger där de ska och murstocken i nya huset är snustorr.

Jag leder mina barn över grusgången och in genom grinden till förskolan. Min stora dotter hälsar glatt på kompisar och pedagoger och berättar vad alla heter.

Sen skyndar hon in till sin avdelning där en pedagog tar emot med öppen famn, vi vinkar och det sista jag ser är mjukhunden Bamses grå nos som sticker ut ur min dotters röda ryggsäck.

Hon älskar verkligen sin förskola. Jag står kvar en stund och tänker på hur stor min äldsta tjej blivit. Hon går inte längre i den yngsta gruppen. Hon går i mellangruppen. I gruppen som räknar, gömmer bokstäver i skogen och sopsorterar. Hon kan säga rullande r och tar ibland hand om sin lillasyster då deras grupper möts ute på gården. I sandlådan gör de geggamoja och när jag hämtar dem är deras overaller pepparkaksbruna. Det är både härligt och lite sorgligt att se barnen växa och utvecklas. Det går ju så snabbt. Gissar att alla föräldrar känner igen sig i det.

Maj-Lis är tre och ett halvt år nu och tiden har rusat. Det är inget man kan göra åt saken. Samtidigt som jag som förälder önskar sakta ner tidens ångvält lite, stressar samhället i dag på våra barns uppväxt. Hur ska man annars förklara det här med att barnen nu förtiden kastas ut från förskolan det året de fyller sex? Jag förstår inte varför våra barn ska gå i förskoleklass eller nollan i stället för att vara kvar i det trygga, där barn fortfarande får vara barn.

I min familj och vänskapskrets finns det barn som går i nollan. Samtliga har intygat att det varit en chock att att se sitt barn börja i förskoleklass. Från förskolans trygghet till en skolgård med större barn. När du lämnar din fem, sexåring i nollan är det inte säkert att det finns en pedagog som sätter sig på huk för att hälsa ditt barn välkommen. Nej, för nu går ditt barn i SKOLAN och där är grupperna större, alltså färre vuxna. I nollan ska barnen lära sig saker. Läsa till exempel. Men pedagogerna är fortfarande, som allra oftast, förskolepedagoger och inte grundskolepedagoger. Och jag misstänker att pedagogiken skiljer dessa åt och att konflikter därför kan uppstå då barnen börjar ettan och ska börja läsa där. Dessutom skulle barnen självklart kunna lära sig EXAKT samma sak på förskolan som i nollan. Bara det att vuxentätheten och tryggheten är större på förskolan.

Jag undrar varför det är så viktigt att våra barn ska börja skolan ett år tidigare än min generation gjorde? Allt pekar på att människan lever allt längre, så varför måste vi bli stora så satans snabbt? Jag avskyr nollan. Framför allt avskyr jag själva idén med att våra barn ska gå där. JAG FATTAR INTE VARFÖR.

Eller vänta, det kanske jag visst gör. Kan det vara så att våra barn kostar pengar på förskolan? Ja, det gör de ju. Hum … låt mig tänka efter … Förskolan och nollan kanske egentligen är samma sak? Men eftersom vi nu kallar det nollan betyder det att skolans regler ska gälla. Ja, nu förstår jag. Det handlar om PENGAR. Vi är mer kostnadseffektiva när vi tvingar våra barn bli stora snabbt. Nollan är lågbudgetvarianten av förskolan. Applåder och trumvirvel! Skit i hur barnen har det, bara det är billigt.