I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familje-fäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon -släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irak-kriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familjefäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irakkriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

Igår rullade Söndagsredaktionen hem från jobbet efter att fyllt magarna med prinsesstårta, kakor och bullar. Allt tack vare fotograf-Börje som tackades av med tal och presenter efter 34 (!) år på Aftonbladet. De sista åren var han Features alldeles egna fotograf (Feature är den avdelning som alla Aftonbladets bilagor tillhör här i huset) och det var både sorgligt och roligt att säga tack och hej. Jag såg en och annan tår bland medarbetarna.

Torsdagen har börjat på samma sockerstinna sätt här i Kungsbrohuset. I morse möttes vi av stora skålar med godis i köksutrymmena och alldeles nyss serverades nybakade bullar och lite senare bjussar reporter-Anna på tårta. Jag tror minsann vi allihop kommer att rulla hem i dag också…

”Hej Terry! Vi bor i ett hus och vi har haft mycket konstigheter här i några år, men sista halvåret har det varit för mycket. Saker och ting flyttar på sig, knackningar, läten och mer därtill. Jag tappar all energi och är helt slut dagarna igenom….”

Så börjar Helis, 51 år, brev till Söndags medium Terry Evans. Helis berättelse var så stark att Terry bestämde sig för att åka hem till henne. Vi följde med. Läs om vad som hände, i Söndag nu på söndag.

Dessutom: ”Så blev vi miljonärer”, stor intervju med poeten och författaren Bob Hansson, ”Det är okej för oss att ligga med andra” – Jan och flickvännen Linda lever i polyamori… och mycket mycket mer!

Trevlig helg!

Kylie Minogue firar 25 år som artist. Ett kvarts sekel, där musikindustrin genomgått gigantiska förändringar som vi alla känner till. Men hon säger, under ett samtal som det refereras till i Financial Times, att den största skillnaden under konserter beror på smart phones. Närvarokänslan försvinner när publiken är fokuserade på sina telefoner:

– Om du är upptagen av att titta på en skärm för att försöka ta en bild eller spela in, så finns det en del av dig som inte är ”i ögonblicket”.

Jag tänkte på det där när jag var på Madonnas konsert på Ullevi i somras. Förr höll folk upp tändare under konserter. Nu är det iPhone-skärmar som lyser i var mans hand. Inklusive min egen. Jag var visserligen fokuserad på det som hände på scenen, men det var för att jag ville fånga den perfekta bilden till Instagram. Jag insåg efteråt att jag betalt löjligt mycket för en plats nära scenen, bara för att se showen genom min iPhone-kamera. Det kändes knappt som om jag varit där på riktigt. Men jag tänkte aldrig på att artisterna, naturligtvis, också måste märka skillnaden.

Jag undrar lite vad det kommer ifrån, det här behovet av att dokumentera allt. Och att sedan knarka bekräftelse i form av blå tummar på Facebook, hjärtan på Instagram, retweets på Twitter. Ibland ger det mig panik. Det Kylie pratar om på konserterna gäller ju hela livet till slut. Jag märker hur jag tappar fokus när jag pratar med vänner, ser på tv, tar promenader. Det är som om det inte har hänt om det inte kunnat delas på sociala medier. Det är inte riktigt värt att uppleva om jag inte kan väcka avund med en Instagram-bild med rätt snyggfilter.

När slutar man dokumentera det man upplever, och börjar dokumentera
i stället för att uppleva?

I maj hade över en miljard bilder lagts upp på Instagram. I september hade Facebook över en miljard aktiva användare. Twitter har över en halv miljard. Förmodligen är alla dessa åsikter och bilder på höstlöv och pastasallader en guldgruva för historikerna om 300 år. Men jag undrar vad de kommer att tycka om mänsklighetens märkliga beteende i början av 2000-talet.

Mats Strandberg

Efter jobbet hittar jag ett orange kuvert med handskriven adress i brevlådan. Min treåriga dotters namn står överst, det är hennes allra första egna brev. En inbjudan till ett födelsedagskalas visar det sig och det är med blandade känslor jag läser inbjudningskortet som gäller ett kalas hos en dagiskamrat. Maj-Lis jublar samtidigt som jag känner en gnutta oro. Så det har börjat nu, tänker jag, den där kalashetsen.

Jag har hört mina vänner berätta om barnkalas de varit på. Det ena är värre och vräkigare än det andra. Det är färgkoordinerade teman, ponnyridningar och partyn på Junibacken. Vänners barn har blivit bjudna på kalas där professionella clowner vandrat omkring och blåst upp skojiga ballonghattar till barnen. Jag har hört om kalas där alla fått åka Skansentåget genom stan. Det finns exempel på kalas där en kändis utklädd till prinsessa bränner av sin hit framför häpna fyraåringar. Föräldrar planerar sina barns kalas på samma vis som bridezillas snöar in sig på detaljer inför sina bröllop. Tanken må vara god, men jag äcklas av dessa tillställningar.

Jag vill helt enkelt att mina döttrar ska få njuta av vanliga tårtkalas innan de blir party-kicksökare. Jag vill att de ska finna nöje i det enkla. För ett barn räcker det fint med traditionella sällskapslekar, en gräddtårta, vanliga ballonger och fiskdamm för att ha kul. Det är ju först efter lilla Olle haft en dansande cirkuselefant i trädgården på sitt kalas som man själv också vill ha det.

Jag tittar på den orange inbjudan igen. Jag tänker att det är nu som standarden sätts. På allt. På själva kalaset, på kläder, aktiviteter, presenter och så vidare. Brevet är handskrivet, det bådar i alla fall gott. Jag har hört talas om glossiga inbjudningskort som strävat efter de som Bindefeld skickar ut till kändiseliten.

Lite fumlande beger vi oss till leksaksaffären för att hitta en lämplig present. Det är inte enkelt. Vad ska man ge till en nybliven fyraåring? Hur mycket får en present kosta? Och hur lite? Vi landar på två småbilar. En röd och en gul. För Maj-Lis är själva förberedelsen för kalaset jättespännande. Hon vill gärna måla ett eget födelsedagskort. Och hon vill vara med och locka snöret på paketet. Hon väljer själv sina kläder. Det blir den gröna med sommarblommor på och tjocka röda strumpbyxor till. Frisyren överlåter hon till mig. Med viss nervositet kommer vi till festlokalen. Inga elefanter i balettkjolar och inga professionella clowner. Men feststämningen är på topp. Barnen ler busigt då de ser varandra. Och går loss på de uppblåsta ballongerna som pryder rummet. Vi sjunger och samlas kring ett långbord med prinskorvar, gurkor och en gräddtårta med fyra ljus. Och då födelsedagsbarnets pappa drar igång lekar till barnmusik dansar alla runt bordet. Två timmar rinner förbi och fiskdammen blir höjdpunkten. Kalaset får högsta betyg. Och jag pustar ut. Nästa gång är det vi som håller barnkalas och det känns skönt att vi slipper ha cirkus-elefanter på parkeringen.

Josefine Sundström

Ena fotot visar en kraftigt överviktig tjej som kutar med axlarna, det andra en deffad, stolt kvinna med ”fight club”-kropp. Båda bilderna föreställer Linda Dida Klang, nu 32, och dyker upp på min Facebookvägg, eftersom en av mina vänner gillat och delat dem (i sällskap med 7 295 andra Facebook-användare).

Jag kan inte sluta stirra. Förvandlingen är fullkomligt fenomenal och i bildtexten skriver Linda: ”Finns inget som heter KAN INTE!”.
Nej, sannerligen, vilken vilja den kvinnan måste ha, tänker jag. Hon har mer än halverat sin vikt och hennes kropp har gått från värkande och oformlig till pigg och spänstig. I vilket läge bestämde hon sig? undrar jag, för lyckad viktminskning är ju inte en match mellan mun och ­mage, utan börjar och slutar i skallen.

Jag scrollar vidare bland Lindas statusar och fastnar på raden: ”I dag är det tre år sen jag bestämde mig för att INTE vara en tjockis ­längre!”. Det inlägget har fått 14 897 tummar upp och delats 252 gånger.

Även här har hon postat före- och efterfoton: En tjock och ledsen kvinna i tantklänning, kontra en gladlynt partypingla i kortkort och skyhöga klackar. Transformationen skulle ha fått Extreme makeover-teamet att blekna.

Söndags reporter ­Hanna Radtke tog kontakt med ­Linda som i dagens tidning berättar om sin viktresa. Den har inte varit särskilt enkel, men har aldrig känts ogenomförbar, säger hon. I intervjun på sidorna 36–39 sammanfattar Linda:

– Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

När hon var som tyngst vägde hon 120 kilo och hade alltid ont i kroppen. Drygt tre år senare är Linda Klang nere på 58 kilo och har fått ett nytt liv som fitnesstjej. Läs om hennes viktresa i Söndag på söndag!

Dessutom: Glittrigt mode, Karibien de luxe, Terry Evans, världens starkaste man – Magnus Samuelsson och mycket mycket mer!

Trevlig helg!

Pink utsågs till 00-talets största popstjärna av musikbranschtidningen Billboard. Hon har varit känd i 13 år. Sålt 40 miljoner -album och 70 miljoner singlar. Bara Beyoncé och Rihanna har haft fler ettor på amerikanska singellistan sen millennieskiftet. Pink är en superstjärna, men hon spelar inte kändisspelet. Hon har inte gjort sig själv till en modeikon. Hon syns sällan på nattklubbar och röda mattor. Hon är världskänd och ändå under radarn. Vill man lära känna henne får man vackert lyssna på hennes låtar. Och jag gillar det.

Ja, det är nu jag erkänner en gång för alla att jag gillar Pink. Riktigt, riktigt mycket till och med. Trots att några hits, som Trouble och So what, är -lika irriterande som klipulver i kallingarna. Och trots att Stupid Girls-videon, där Pink gjorde ner -”dumma tjejer” genom att till exempel -driva med -ätstörningar, var den tristaste sortens missriktade feminism. Men säg den popstjärna som är perfekt, och jag ska visa dig en riktigt tråkig -popstjärna (hon heter Taylor Swift). Faktum kvarstår att Pink har skrivit en hel -radda blivande klassiker. Hennes -låttexter kan vara långt mer självutlämnande än plikten kräver, och hon har inte bara en fantastisk röst; hon kan konsten att skådespela med den. Det är förvånansvärt få stjärnor som låter som om de menar det de sjunger, men jag tror på Pink, vare sig hon sjunger om brustna hjärtan eller krossade whiskyflaskor.

Nya albumet The truth about love är hennes hittills bästa. NY Times hyllar de mångbottnade texterna. Billboard skriver att den är smartare än några konkurrenter, ”en ändlöst melodiös tour de force”. Entertainment Weekly utnämner henne till popvärldens bästa textförfattare. Inte för att några svenska recensenter fattar det. Det är alltid samma fnysningar när det gäller Pink; hon är störig och irriterande och inte äkta nog. Fast det säger mer om svenska kritiker än om Pink.

Jag tror att hon är ett strålande exempel på att det här landet behöver fler musikkritiker som förstår sig på dagens listpop, och färre som slutat intressera sig för allt som inte är Springsteen och Stones.

Romanen Parfymen av Patrick Süskind ut­spelar sig i 1700-talets Paris och handlar om Jean-Baptiste Grenouille, som har ett ­extremt välutvecklat luktsinne. Han blir ­besatt av dofter och yrkesvalet, parfymör, är givet.

Liksom Grenouille har jag också en fabulöst välfungerande näsa och uppfattar dofter som andra aldrig upptäcker. I flera år sa jag till mina föräldrar att det ”luktade tuberkulos” i ett av deras badrum.

– Toka där, sa mamma utan att förstå vad det var för lukt jag for efter.

Nej, för hon hade inte (som jag) varit vårdbiträde på infektionskliniken i Östersund där tuberkulospatienter låg isolerade i rum med sterila luftslussar och hostade upp stinkande slem. Slem, som, märkligt nog, luktade som mina föräldrars badrum.
Och min näsa ljög inte. Några år senare visade det sig: Tuberkulosbadrummet var vattenskadat. Väggarna hade inte fuktspärrats och lukten kom från de dyblöta gipsskivorna.

När vi bodde i England ­sniffade jag dessutom fram tre gasläckor. Två i vårt eget hem, den tredje hos radhusgrannarna. Jag kände en unken ägg­odör genom golvspringorna och eftersom grannfamiljen bestod av kedjerökare, var risken överhängande att hela längan hade exploderat, enligt besiktningsmannen från British Gas.

Kanske hade jag, liksom Grenouille, kunnat bli parfymör, för lika besvärad som jag är av stanker, lika förtjust är jag i parfymer. På sidorna 28–29 presenterar vi höstens doftnyheter och min personliga favorit just nu är Rain från Clean, som är frisk och fräsch.

Och helt fri från ägg- och ­tuberkulosinfluenser.