Nöjesbibeln Entertainment Weekly skriver om en fråga som jag länge haft outtalad i bakhuvudet, men aldrig riktigt lyckats sätta fingret på själv: Är filmstjärnorna utrotningshotade? Och med filmstjärnor menar jag FILMSTJÄRNOR. Den där sortens skådisar vars filmer alla gick och såg, oavsett vad filmen handlade om. Det räckte med ett porträtt av Schwarzenegger eller Cruise på affischen, så köade vi till biograferna. 

Men nu är själva filmen stjärnan i stället. Stora, svindyra spektakel, vars pr-kampanjer trummar in budskapet att detta är något man inte får missa. Transformers och Avatar behövde till exempel inte locka med stjärnor. 13 av förra årets 15 största Hollywood-succéer var animerade eller delar av en filmfranchise. Där är själva fenomenet en publikdragare, inte skådisarna. Årets ena megahit Avengers har visserligen erkända skådisar som Robert Downey Jr och Scarlett Johansson, men det är inte de som lockar den stora massan; det gör superhjältarna de spelar. Och årets andra megahit Hunger Games hade inga stjärnor i huvudrollerna. Så är filmstjärnan en utdöende art? Brad Pitt, Tom Cruise och Johnny Depp är alla 50 inom ett år. Will Smith är snart 45. Varken Christian Bale eller Leonardo DiCaprio är purunga. Deras efterföljare kan bli kända, rika, omtalade. Absolut. Men kan de bli FILMSTJÄRNOR? 

– Vi lever i en tid då marknaden handlar om Vad är det?, inte Vem är med i den? Vad är mest populärt på Youtube? Ett barn som biter ett annat barn i fingret. Det är Vad är det? som folk är intresserade av, säger Erik Feig från filmbolaget Lionsgate till Entertainment Weekly.

Han har nog rätt. Men jag tänker att en äkta FILMSTJÄRNA också behöver en aura av mystik. Det är omöjligt, när skvaller blivit världsnyheter. Redan innan vi lärt oss namnen på nykomlingarna, eller ens hunnit se dem i en film, vet vi precis hur de ser ut när de går till Starbucks eller ramlar ut från krogar. Vi vet om de är otrogna, har viktproblem eller inte kan stava på Twitter. De blir vardagliga figurer i våra liv, utan filmens magiska fernissa. Så hur skulle vi kunna dyrka dem på samma sätt?

Mats Strandberg 

Det är under en jobblunch som vår hovreporter, Jenny Alexandersson, plötsligt avslöjar:
– Hon är hur vanlig som helst! Älskar att traska omkring i sina gamla trätrallor, packar sin egen müsli på resor och vill alltid äta frukost i lugn och ro.
”Hon” är ingen mindre än vår kronprinsessa, och trots att alla i redaktionen så klart fattar att Vickan egentligen är lika folklig som sin Danne, så sätter Jennys detaljbeskrivningar av hur det går till i de kungliga kulisserna rejäl fart på lunchdiskussionen:
– Att hon vill äta frukost i fred är väl en sak, men GÖR hon sin frukost? Kokar hon sina egna ägg? undrar Hanna, en av redigerarna.
– Ja, hon vill inte ha personal runt sig då och hon brer sina mackor själv, svarar Jenny.
Och Jenny vet. I sin roll som kunglig reporter har hon hängt kronprinsessan i hasorna under närmare ett decennium, fått veta stort som smått om Victoria och Daniel och kan konstatera att de är precis som vi. Oftast.

I mitt huvud är det särskilt en bild som fastnar: Den av ett par väl nedslitna träskor utanför köksdörren på Haga slott. Jag ser hur Victoria kommer hem från en lång dag av bandklippningar, kastar lilla dräkten på sängen, sparkar av sig pumpsen, drar på sig favveshortsen, skuttar nerför trappan, sticker tårna i sina älskade träskor och sjunker ner i en solstol på trädgårdsterrassen. Och titta där! Där kommer prins Daniel strosande på gräsmattan med lillsessan i famnen. Han kysser sin fru ömt på läpparna innan han lägger dottern i de kärleksfulla modersarmarna.

Eller vänta? Han är lite sur? Fräser: ”Här, ta ’na. Stelle har gnällt HELA dagen. Nu är det din tur! Jag ORKAR inte mer, jag drar till puben”.
Jaha, de är precis som vi.
I mitt huvud.

Få människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Det muttras om att de borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction. Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the city var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. 

I stället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att festa, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar i stället för vadmal och ringbrynjor. 

I stället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. De drack sliskiga vodkadrinkar ur martiniglas i stället för … ja, vad nu hobbitar dricker. Mjöd kanske? Sex and the city var egentligen aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen, men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret. 

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men kanske kommer något att hända nu, när lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden. Stora modehus och sminkmärken hakar på trender som skapats av tv-serier. Tv-fansen kan köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Och förra veckan skrev jag om hur tv-serier som Game of thrones, True blood och Mad men inspirerat glossiga kokböcker, så att fansen till och med kan äta samma saker som sina favoritkaraktärer. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare. 

Mats Strandberg

Ingen har väl missat debaclet med H&M:s skokrämsbruna bikinimodell? Hon som i våras gav hudcancer både ett ansikte och en extremt vältrimmad kropp?

Själv tänkte jag: ”Coolt”, första gången jag såg kampanjen med den brasilianska skönheten Isabeli Fontana, eftersom jag trodde, på riktigt, att klädjätten hade anlitat en svart modell. När jag nanosekunden senare insåg att kvinnan egentligen borde vara lika blek som jag, var tanken: ”Knäppt”. Att försöka kränga baddräkter med en mannekäng, som inte bara är extremt solbränd, utan där brännan med största sannolikhet förstärkts i bildbehandlingsprogrammet photoshop, känns så 1982.

Tro det eller ej hade jag själv (trots mitt blekfisiga normaljag) en matchande hudton just sommaren –82, något jag skyller fem veckor vid Medelhavet och kokosdoftande Hawaiian tropic dark tanning oil på. Behöver jag nämna att oljan hade noll solskyddsfaktor?

Men färgen krävde sitt pris i form av brännblåsor på axlar, bröstkorg och panna. Då hade jag attityden att om jag inte hade lite solfrossa på kvällen, hade jag inte pressat tillräckligt länge. Och att den extrema UV-strålningen skulle ge solskador i form av rynkor och kanske till och med malignt melanom, det sket jag som 17-åring korkat högaktningsfullt i.
Men att H&M, 30 år senare, publicerar bilder som befäster ett livsfarligt skönhetsideal, är anmärkningsvärt. Att företaget officiellt ursäktar: ”Vi beklagar om någon har blivit upprörd över vår senaste badkampanj”, duger föga.

Inte när 40 000 svenskar får hudcancer varje år. Då krävs det faktiskt att de supervälbetalda reklamarna gör skäl för sina arvoden och tänker ett varv till.
Och ger fan i photoshoppandet.

Vi svenskar pratar recept som engelsmän pratar väder. På Instagram, Twitter och Facebook lägger vi ut bilder på varenda mattallrik som hamnar framför oss. Våra tv-kockar blir nationalhelgon. Och det sägs att det släpps en ny kokbok om dagen här. Jag märkte på allvar vilken statuspryl matlagning blivit när jag senast var singel. Alla killar jag dejtade påstod sig vara fantastiska i köket. Sen satt man där och åt någon menlös pasta. Det var helt okej med mig. Det var det grundlösa skrytet jag inte stod ut med. 

Men nu är jag tillsammans med någon som verkligen kan laga mat. Så där så folk gnyr av njutning runt bordet. Och han kan äta på en lyxkrog, analysera maten genom att smacka några gånger med tungan, och sen laga samma rätter själv – minst lika bra. Han hittar på egna rätter som skulle blivit klassiker om en känd krögare uppfunnit dem. Och han gör efterrätter med teman. Som bakelserna med surfvågor av glasyr, kvällen då vi såg Point Break. Vi kompletterar varandra. Han är bra på att laga mat, jag är bra på att äta den. Men det har sina nackdelar. 

Ditt eget självförtroende i köket sjunker till cirka noll av kommentarer som ”Kanske om du skurit grönsakerna lite mer julienne…” Du slutar laga mat, vilket innebär att du alltid får ta hand om disken för att det ska bli rättvist (fastän diskande knappast är din stora passion). Och en stor del av hushållskassan går till ostar som lagrats inkapslade i lavasten, även när du kunnat hålla till godo med en gouda. Så om du är singel, tänk efter innan du dejtar någon som säger sig vara en mästare i köket. Det kan bli jobbigt, vare sig det är sant eller inte. 

Mats Strandberg

Sommarlovets första kväll sms:ar 15-åringen: ”Jag kommer hem rätt sent.”
Hemma före midnatt är husregeln, men textmeddelandet antyder att han tänker trotsa den och sladda genom ytterdörren … ja, just det, när? Jag ställer frågan i ett retur-sms och får svaret: ”Jag blir seeeeen”.

Och det blir han. För den unge mannen dyker inte upp. Alls.

Jag ringer och sms:ar både honom och alla hans polare, men möts av tonårsförälderfasan Den Totala Radioskuggan, medan min hjärna spelar upp den ena skräckscenen efter den andra. Joel nedslagen i en park. Joel på Mälarens botten. Joel delad mitt itu av ett tunnelbanetåg.

När jag till slut får kontakt visar det sig att han ska slagga hos polaren i Sundbyberg och mumlar: ”Förlåt”, när jag ryter bra-att-du-lever-men-fatta-hur-orolig-jag-varit-och-gör-ALDRIG-om-det-där-igen! …

Min ilska är född av kärlek och ur ångest över att inte kunna skydda det finaste jag har. Och jag är långt ifrån ensam om mina känslor. På Facebook har Texasmamman Shelley Stephenson Hepners löfte till sina barn delats igenkännande i statusar över hela världen. För Shelley lovar att fostra, förmana, läxa upp och jaga sina gullungar som en blodhund.
Om och när det behövs.

I dagens Söndag berättar vår hovreporter Jenny Alexandersson hur drottning Silvia kärleksfullt lägger sig i sina barns liv, om och när det behövs, vilket gör det ännu tydligare: En morsa är en morsa. Först som sist.

Oavsett om hon gett liv åt kungliga knoddar, amerikanska busfrön eller telefonstrejkande Stockholmstonåringar.

Amerikanska danstävlingen So you think you can dance har  åtta strålande, sprakande  säsonger bakom sig. På onsdag börjar Kanal 5 äntligen visa säsong nio. Och har du missat serien så är det hög tid att råda bot på det nu. För  medan Let´s dance fått dansfebern att svepa genom landet har alltför många svenskar missat So you think you can dance. Och jag skulle vilja påstå att SYTYCD är det bästa underhållningsprogrammet på tv just nu. Kanske någonsin, i alla fall i bemärkelse att inget annat program gett mig så mycket gåshud och blanka ögon. Varje avsnitt innehåller minst en känslomässig katharsis. Och då var jag inte ens särskilt intresserad av dans när jag började följa det. 

Upplägget är klassiskt: Unga hoppfulla artister uppträder inför en jury. Ett gäng finalister sållas fram, och får sedan tävla mot varandra varje vecka tills en vinnare återstår. Ändå blir SYTYCD så mycket mer än en vanlig talangsåpa. De tävlande som vaskas fram i castingprocessen (som faktiskt är min enda invändning mot serien, att skratta åt aningslösa människor som gör bort sig i tv känns sjukt omodernt) är verkliga begåvningar, de kan göra saker med människokroppen som borde-vara omöjliga i en värld med gravitation. Här ska själv lärda hiphopdansare plötsligt lära sig pardans-koreografi, och klassiskt skolade balettdansörer måste gå tvärt-emot allt de hittills lärt sig för att kunna genomföra ett trovärdigt hiphop-nummer. 

Domarna som avgör deras öden är visserligen färgstarka personligheter, men de vet att det är dansarna som är huvudpersonerna och inte de själva (ja, jag syftar på dig, Tony Irving). Och dansnumren signeras av USA:s allra bästa koreografer. När allt klickar blir det så mycket mer än dans: Det blir ren magi. Kanske för att dans är en så visuell tävlingsform att det är omöjligt att inte ryckas med. Eller kanske, om jag får bli lite högtravande, för att dans när den är som bäst låter oss se en bit av dansarens själ. Vad det än är, så gör SYTYCD något alldeles speciellt med oss som tittar. Så missa det inte. 

Mats Strandberg

I flera år på raken, har vi semestrat i pittoreska Sitges, strax söder om Barcelona, men nu ska vi inte vara såna tråkmånsar. Nehej då, vi ska inte boka samma fyrstjärniga hotell (det som inte bara är gay friendly, utan också välkomnar gifta heteropar med bångstyriga barn), inte slentriansladda in på favoritkrogen med en underbara calamarin, eller spendera dagarna enligt formeln: sand och strand på morgonen och soft poolhäng efter lunch.
Nej, i år ska vi uppleva kusten norr om Barcelona. Vi måste ju prova något nytt. Vara lite vilda och galna. Våga något annat.

Så vi köper billiga Ryanbiljetter, landar i Girona, styr hyrbilen mot Blanes och checkar in på ett trestjärnigt 12-våningarshotell som sett hyfsat lyxigt ut på webben, men som i verkligheten är extremt sjabbigt, och inte det minsta charmigt.
Vårt ”generösa familjerum för fyra”, är inte större än en skokartong – när barnens soffa bäddats upp försvinner all golvyta och att öppna balkongdörrarna är ett mission impossible. I matsalen slamrar servisen omkring med sina diskvagnar mitt bland borden. Personalen KASTAR besticken i baljorna (våra öron ringer av tinnitus i flera minuter efteråt), alla är extremt otrevliga och visar tydligt att vi – gästerna – inte är ett dugg önskvärda.
Vi pallar i två nätter, sedan checkar vi ut, med ursäkten: ”Urgent family matter”, fast vi inte behöver motivera beslutet ett enda dugg. Vi är inte charterturister (vilket olycksfåglarna på sidorna 42–45 är). Vår bokning är reguljär, vi har inte betalat något i förväg, utan kan ta vårt pick och pack och dra. Vilket vi gör.
Till Sitges.

Jag har aldrig blivit chockad av chockrockare, aldrig trott att lättklädda sångerskor ska få samhällsmoralen att rämna, aldrig förfasat mig över att dagens stjärnor inte är tillräckligt äkta. Det har lugnat mig, för allt det där har verkat som ett tecken på att man börjar bli gammal, på att man inte förstår sin samtid. Men det finns en stjärna som lyckas provocera mig, och det är genom sin blotta poänglöshet. Jennifer Lopez framgångar är, och kommer förmodligen alltid att vara, ett mysterium för mig. Hon kan inte sjunga. Hon kan inte dansa. Hennes låtar är ungefär det mest slätstrukna som någonsin skapats. Och de roller hon valt efter genombrottet är filmens motsvarigheter till hennes musik; svarta hål av total poänglöshet, som Bröllopsfixaren, Ett monster till svärmor och Shall we dance, eller bioaktuella What to expect. Hon har aldrig ens något intressant att säga i intervjuer. Den enda konstart hon lyckats ta till nya höjder är suga-in-kinderna-minen på röda mattor och i musikvideor, men i övrigt tvivlar jag på att Jenny from the block gjort något som eftervärlden kommer ha en anledning att minnas. Vilket dessutom gör hennes ökända divalater, som får Miss Piggy att framstå som ödmjuk, så oändligt mycket mer irriterande. 

Men Jennifer Lopez var åtminstone ett mysterium som jag trodde jag skulle slippa fundera mer på. Hon kändes som ett typiskt 00-talsfenomen. Över. 

Men häromveckan publicerade ansedda affärstidningen Forbes sin årliga lista över de största stjärnorna under året som gått. Listan baseras på deras inkomster, men också på hur stor uppmärksamhet de fått i radio, tidningar, tv och på nätet, samt hur många som följer dem på sociala medier. Och listan toppas av Jennifer Lopez. 

Vi tar det igen: Listan. Över de största stjärnorna. Toppas. Av Jennifer Lopez. Hon är alltså större än Oprah, vilket alla vet är detsamma som att vara större än Gud. Hon är större än kollegor som Rihanna, Katy Perry, Lady Gaga, Madonna och Adele. Och ja, jag förfasar mig över detta. Och nej, jag förstår inte min samtid.  

Mats Strandberg

Tonåringar har aldrig varit så eftertraktade och uppvaktade som nu. Efter Harry Potter, Twilight och Hunger games vill alla -hitta nästa stora fenomen som kan förföra dem. Det finns massor av böcker, filmer och tv-serier som är riktade till dem. Som är spännande, storslagna och storsäljande, och tar upp de stora livsfrågorna. 

Och jag blir lite avundsjuk. Så mycket av det som riktade sig till mig under mina tonår, mitt i Staffan Hildebrand-eran, var präktigt, sedelärande och urtråkigt. Alltid skildrat med samma ovanifrånperspektiv, alltid kryddat med pinsamma gamla slanguttryck som ingen i vår ålder någonsin skulle använda. Någon enstaka gång kom en ny Spielbergfilm, eller en gammal Stålmannenfilm gick i repris på tv, och man fick leva på det hur länge som helst.

Det är nästan med vemod jag älskar dagens kulturella tonårsboom. Tänk om Hunger games kommit tjugo år tidigare. Om det hela tiden gått upp nya superhjältefilmer på bio då också. Om det funnits mugglarträffar på min skola, där vi kunnat prata om Harry Potter. Om nätet funnits, och jag hade kunnat hitta andra som var som jag –  även om jag inte träffat dem hade jag åtminstone vetat att de fanns. 

Jag hade kunnat publicera fan fiction hela dagarna utan att skämmas, som jag gjorde över de där egna avsnitten av Falcon crest och V som jag skrev och sedan la i byrålådan. 

Jag tänker på det när jag läser Kim W Anderssons senaste skräckseriealbum Alena, med grymma, blodstänkta, lacrossespelande tonårsflickor på en internatskola. När jag var tolv-tretton år läste jag serier om gubbar som hunsades av brödkavelviftande fruar och svärmödrar. Det fanns förstås andra sorters serier än Kronblom, Åsa-Nisse, Lille Fridolf och 91:an Karlsson, men jag visste inte om det. Hade jag varit tonåring i dag hade jag garanterat hittat dem, tack vare nätet. 

Jag tror inte att det är lättare att vara tonåring i dag. På många sätt växer de upp i ett hårdare klimat än vad vi gjorde. Men det verkar vara bra mycket roligare. De har fler utvägar. Och det är åtminstone okej att vara en nörd. 

Mats Strandberg