Kungen av Holland: Dennis Bergkamp. Han gjorde allt rätt. Det gjorde inte jag. Men det slutade lyckligt. Alltså: komedi…

Jag skriver fotboll på Aftonbladet och det är VM 1994. Jag borde vara på väg till åttondelsfinalen Holland–Irland men det är jag inte. Jag är kvar på O’Hare-flygplatsen i Chicago. Jag har somnat vid gaten och missat planet. 

Jag ringer hem till redaktionen i Stockholm och redogör för läget. 

– Börjesson… Muahahaha! Har somnat… Muahahahaha! Vid gaten!

Chefen håller på att bryta ihop i skrattparoxysmer.  

Han lever efter devisen att delad glädje är dubbel glädje och ropar ut storyn på redaktionen. 

– Det här är nästan bättre än klassikern från VM i Italien 1990, säger han. 

– Vad gjorde Tore då, säger nån.

Måste vara nåt pucko till vikarie som undrar. Alla vet för fan vad jag gjorde. 

– Han lämnade in en jacka på kemtvätt. Med 15 000 kronor i innerfickan. Muahaha! Den blev ren, jävligt ren! 

Jag slänger på luren, bokar om och kommer fram till Citrus Bowl i Orlando precis till avspark, svettig som pungen på en kamel efter en dagsritt i sydliga Sahara. Holland vinner: 2–0. 

Nu: Taxi hem till hotellet. 

– Marriott, säger jag till chaffisen. 

– Vilket Marriott? säger han. 

– Finns det flera? säger jag. 

– Ja, dussintals, det är en hotellkedja. 

Jag förklarar att jag knappt hann checka in innan jag skulle i väg till matchen, att jag glömde adressen på rummet, att jag bara vet att det är Marriott – vad jag trodde Orlandos ENDA Marriott och – nej, jag minns inte hur det ser ut. 

– Is this for real? säger han. 

– Kör mig till ett Marriott vilket som helst, säger jag. 

Jag går in i lobbyn och fram till receptionisten på Marriott nummer 1. 

– Bor jag här? säger jag. 

Hon tittar på mig med en blick som skriker: Vakter! 

Tillbaka till taxin och Marriott 2, 3, 4, 5, 6, 7… Taxametern står på 400 dollar (3 000 kr) när vi svänger in på Mariott nummer 8. Jag går in och får en nyckel. 

Jag bor här. 

Jag går ut till chaffisen och betalar. Han säger att jag är hans livs underligaste körning – och bästa. 

– And I’ve been in this business for 35 years. 

– Welcome to my world, säger jag och går raka vägen till baren och beställer en dubbel vodka och en Budweiser. 

David Bowie. Så som han såg ut, just där, just då, på Kungliga Tennishallen. Han kallade sin uppenbarelse The Thin White Duke. Självklart rökte han. Självklart rökte han franskt. Självklart rökte han Gitanes.

Min ångest förvandlar Franz Kafkas ångest till en käck sketch i en lokalrevy med Peter Settman och Lasse Kronér. Det kommer aldrig att gå, tänker jag, men det måste gå: Finns det en Gud, ge dig till känna! 

– Pappa, säger jag. 

Tärningen är kastad. Det är tidigt i april. Jag är nyss fyllda 16 år. Är man 16 har man en rutten förhandlingssits. 

– I morgon släpper de biljetterna till David Bowie på Kungliga Tennishallen, säger jag. 

– Det är skoldag. 

– Jag vet, men ibland måste man offra nåt, hur svårt det än är, säger jag och hoppas att ironin är väl dold. 

– Okej, säger farsan. 

– Det är en sak till. Jag MÅSTE ha biljetter och jag MÅSTE ha de bästa biljetterna och då MÅSTE jag sova över på trottoaren utanför biljettstället Svala & Söderlund på Hötorget. 

Farsan tar in det i tystnad. Sett från min horisont en fruktansvärd, ödesmättad tystnad. 

– Det är faktiskt en liten sak till. Jag tänkte att i stället för att du ger mig pengar till en biljett så ger du mig pengar till 20 biljetter och jag säljer i väg 19 på svarta börsen. Du får igen dina pengar, jag tjänar flera tusen. 

– Okej, säger farsan, då säger vi det. 

Jag återvänder till mitt rum i ett rus som skulle olagligförklaras om det kunde framställas artificiellt. Jag är helt förvirrad, morsan är en kycklingmorsa, farsan är en ännu större kycklingmorsa, och nu får jag tillstånd till det här… Bara så där.

Jag ska dra den här historien många gånger under åren: 16 och redan kaxig rock n rollrebell och svarta börs-haj som sover på gatan! 

Då – runt 15 år senare – säger farsan: 

– Tore, jag tror att du är gammal nog att höra sanningen nu. Jag skuggade dig ner till tunnelbanan i Farsta, gick in i en angränsande vagn och stod dold i ett gathörn vid Hötorget och hade dig under uppsikt hela natten. 

Sen gick han direkt till jobbet.

Det är en farsa det.

Hans namn var Sigurd. 

En historia från en tid när man SLOG ett samtal och telefonerna hade sladd och var kopplade till ett jack. Kungen av dessa telefoner hette Kobra.

Jag känner henne ytligt. Jag känner honom mer. Jag har träffat dem tillsammans och det är därför jag känner henne ytligt. Jag har varit i ett annat land i nästan ett år. När jag nu träffar henne och på hennes initiativ följer henne hem till hennes lägenhet i Vasastan tar jag för givet att hon är vad jag är: singel.

Vi hamnar i en ställning som många associerar till hästar. Telefonen ringer. Den är inom räckhåll. Hon lyfter luren. Svarar:

– Hallå.

Jag hör en mansröst jag känner igen, inte högt, men tydligt: HANS röst.

– Jag gör inget speciellt, är bara hemma och tar det lugnt, säger hon, utan att förlora rytmen (hon ska aldrig förlora den).

Jag söker hennes ögon för att utröna exakt var på känsloskalan hon är. Bra idé, om hon inte hade blundat. Å andra sidan, ibland kan slutna ögon säga mer än öppna. Jag drar slutsatsen att hon redan vunnit brottningsmatchen mot sitt samvete.

– Jag älskar dig också, säger hon.

Han pratar på en stund och hon säger, av det ena eller andra skälet, ”mmm” ”mmm” ”mmm”, och sen börjar han gråta.

– Men det ÄR bara du, säger hon.

Eller hur.

Mitt eget samvete?

Låt mig säga så här, det finns en engelsk fras – ”the point of no return” – som jag är väl förtrogen med, men jag förstår inte dess innebörd riktigt på riktigt förrän nu. Den här båten kan inte vändas. Den måste in i hamn.

Det är mycket jag inte förstår i det här. Som att hon över huvud taget svarade. Men det jag minst av allt förstår: varför hon inte direkt avslutade samtalet på ett snyggt sätt:

– Hej, jag står i duschen, ringer dig om en kvart.

I stället pratar hon på tills, så att säga, hästarna sprungit in i mål. Det finns bara en möjlig slutsats.

Kvinnor har verkligen en helt annan simultanförmåga än män.

Wailing Souls. Omslaget till ”Fire House Rock”.

Pablo Moses. Omslaget till ”Pave The Way”.

Culture. Omslaget till ”Two Seven Clash”.

Gregory Isaacs. Omslaget till ”Night Nurse”.

Lee Perry. Omslaget till Roast Fish, Collie Weed & Cornbread.

Jag lyssnar på reggae hemma i min rivningskvart på Kungsholmsgatan. Jag har lyssnat i timmar. Jag har gjort det på hög volym. Hög! HÖG!

Det ringer på dörren. Det är tre på natten. 

– Du väckte mig. 

Mannen framför mig är runt 40. Han bär en badrock i urtvättad frotté. Han ser helt färdig ut. Som om han har ett jobb att gå till och behöver sova innan han gör det. Med andra ord: en för mig vid den här tiden totalt främmande sorts människa. 

– Ursäk…

– Nej! För! Fan! Det! Här! Är! Den! Bästa! Musik! Jag! Hört!

Jag är i chock. En granne som gillar mig. 

– Jag somnade men väcktes av musiken och kände att jag måste gå ner, säger han. 

– Tore, säger jag eftersom jag aldrig sett honom förut. 

– Mats, säger han och vi skakar hand. 

Nästa låt kommer på. Det är Culture. Högkvalitativ, jamaicansk rotreggae från sent 1970-tal. Det är gräspropaganda big time:

I took a spliff this morning of the international herb.

It make I feel so groovy… 

– Satan, det här är bra, säger Mats. 

– Reggae är den enda musikstil där ALLA spelar trummor oavsett vilket instrument de spelar, säger jag. 

– Får jag komma in och kolla i genom din skivsamling, säger han. 

Han får det. Han gör det. Han lånar penna och papper. Jag rekommenderar. Han lyssnar. Han antecknar albumtitlar: ”Pave the way” med Pablo Moses, ”Two seven clash” med Culture, ”Night nurse” med Gregory Isaacs, ”Fire house rock” med Wailing Souls, ”Roast fish, collie weed & cornbread” med Lee Scratch Perry… 

Han skriver upp runt 50 reggaetitlar. 

– Vill du ha vin, säger jag. 

Jag korkar upp en Tirnave. Tiden går, musiken går, solen går… Upp. 

Mats går inte. 

Då slår det mig. 

Musiken har gjort det igen. Den har gett mig ett minne för livet. 

Ariel Pink’s Haunted Graffiti räddar liv.

Jag sitter på redaktionen och tittar ut genom fönstret och tänker att det här kanske är den gråaste dag jag sett. Plussa på med lite duggregn och jag är där igen, drabbad av en obetvinglig lust att örfila upp alla som säger att det bästa med Sverige är att vi har fyra definierade årstider och att ingenting går upp mot den svenska sommaren.

Vad i himmelens namn rör sig i dessa folks huvuden, menar de på allvar att italienare, fransoser och spanjorer i jämförelse dragit klimatiska nitlotter? 

Ja, jag är sur, deprimerad och inte så lite förbannad, naturligtvis rätt sexig också, men det kan inget väder i världen bita på. 

Det är då jag hör Ariel Pinks Haunted Graffitis låt ”Round and round”. 

Den låter som ett leende moln av bomull som sjunger pastellfärgad gospel, framburen av en basgång som har Sades ”Hang on to your love” en del att tacka för. 

Allt spricker upp. Min själ. Mitt hjärta. Tillvaron. Universum. Jag är glad och inte ett dugg deprimerad eller förbannad längre. Jag är fortfarande rätt sexig, men det är som det är med den saken, ingenting att göra åt.

Min poäng är den här: Musik räddar liv. 

Jag har genom åren träffat på folk som inte lyssnar på musik alls, utom när sedvänjan kräver det – lite folkhemsdisco till bag-in- boxen på lördagskvällen, schlagerhelvetet , ni förstår – men de LYSSNAR inte.

Felet är deras, attstelopererade artister som, säg, Magnus Uggla, mannen som förde in sydtysk militärmarschestetik i popmusiken, har en karriär trots att han varit irrelevant i trettio år nu. Visst, han är funktionell till festen. Som herpes på en venerisk mottagning. Men att slå sig ned mellan två stereohögtalare, för att tala old school, och sluta ögonen och verkligen lyssna, för att få en resa, en upplevelse som kan kalllas konst… Forget about it. 

Jag vill ha en sak sagt med det här: Släpp sargen i medelklasshelvetet och lyssna till Ariel Pinks Haunted Graffitis låt ”Round and round” och för den delen till hela albumet: ”Before today” (2010). 

——————————–

Omslaget till ”Before today”.

Här gick jag och här hade jag Bobby: Kvickentorpsskolan i Farsta.

Smeknamnet föds enligt legenden på jympan i 9:an på Kvickentorpsskolan i Farsta. Lektionen är över och Lars gör entré i duschrummet och tillkännager: 

– Grabbar, titta! Den kanske inte är så stor, men fan vad vacker den är! 

Han döps där och då till Dasen. 

När vi ändå befinner oss på jympan bland smeknamn, låt mig berätta om jympamajen.

Honom har vi döpt till Bobby Bög. 

Det beror på att Christer är så nitisk och, på samma gång, så intim. För att vi inte ska spilla tid från själva gymnastiserandet öppnar han HT i 7:an med att vi tränas i att klä av och på oss, i att byta om, på tid. Han sätter 90 sekunder som gräns. 

– Klä av! Byt om! 

Tidtagaruret går i gång. 

– Byt om! Klä på! 

Tidtagaruret går i gång. 

Sen följer duschandet. Vi går runt i cirkel, stannar till under själva duschen, i med schampo, går ett varv, sköljer ur schampot och tvålar in oss, går ett varv till och sköljer av oss. Då och först då anses vi duschade. 

Allt det här sker under hans intensiva blick. 

Bobby Bög. 

En legend för generationer av Farsta-kids. 

Han gjorde självgodheten till konstart. 

– Magistern, säger jag en dag, eftersom jag är galet idrottsintresserad och lirar hockey i Bajen och allt: Hur blir man gymnastikdirektör? 

– Ja du Tore, säg det, många vill, men ytterst få klarar av det. Ta dig själv, du ser på mig och vill bli lika bra som jag, du vill ta examen på Gymnastik och idrottshögskolan. 

– Ja… kanske… 

– Nej, inte kanske, du vill det, ja. Men kommer du att klara av det? Eller kommer du, som så många andra, att framleva dina dagar i ett av alla dessa dussinyrken, i kassan på Ica eller ska du städa offentliga toaletter? Som en utbytbar medelmåtta. Det är själva frågan. 

Jag tror att jag har svarat på den nu, Bobby Bög.

Kristofer har fått vika hädan för ett annat av redaktionens modelejon. Emma ses här i retrotrendig sailorjumper och  jeans med casualkänsla. Vår fashionintresserade redigerare Magnus har blivit tydligt inspirerad i sitt klädval.

Japp, urtjusiga Veronica gör en Greta Garbo: tar aldrig av sig solbrillorna.

Jonny.

Det står ett inramat fotografi högst upp i bokhyllan. Till vänster syns en man klädd som en elitgymnast. Han är rak i ryggen och har blicken i fjärran. Det är Nisse.

Bredvid står en ung kvinna klädd i dräkt med snävt skuren kjol. Det är Ella, min morsa.

Bredvid dem båda: En linblond liten kille på, säg, 5 år med ett Mona-Lisa-leende på läpparna. Det är Jonny. Han bär frack.

Morsan säger att hon hade honom som fosterbarn innan hon fick mig. Jag har träffat Jonny. Han är snäll. En gång gav han mig en krona. Han singlade i väg den till mig. Jag var tvungen att ta lyra. Jag var 7 år då. Nu är jag 8 år.

– Vi turnerade i folkparkerna. Uppträdde på Solliden. Och fick jättebra recensioner. Nisse var hej och du med den tidens stora artister och skådisar, berättar morsan och tar ner fotografiet.

Hon visar pressklipp och bilder. Grejen som gjorde deras show till nåt alldeles extra var att Nisse inte trollade bort och fram kaniner. Han trollade bort och fram Jonny. Han la honom i den berömde kistan och sågade itu honom. Han gjorde akrobatkonster med Jonny. Han stod på händer och snurrade Jonny som en propeller med fötterna.

Några månader senare ringer det på dörren efter midnatt. Jag vaknar och går upp. Morsan är redan i hallen.

– Vem är det?

– Det är jag, Jonny, kan jag låna tvåhundra spänn?

Morsan öppnar dörren och där står Jonny, cool som fan, en blond Elvis mitt i natten med en brunett att dö för vid sin sida.

Några år senare ger han mig Doors album ”Waiting for the sun” (1968) och ”The Soft parade” (1969). Han har koll. Han kan lära mig allt. Jag är född 1960. Han är född 1941. Jämnårig med Bob Dylan. Vi sitter på mitt rum och snackar om Jim Morrison när dörren öppnas.

– Varför stänger ni dörren? Jag vill inte att ni ska sitta här för er själva, säger morsan.

En dag när jag går i sjuan och är hemma på lunchrasten ringer det. Det är Jonny. Han säger efter ett tag:

– Jag är din halvbror och just nu sitter jag i fängelse. Jag vill bara att du ska veta det. Men säg inget till morsan om att jag berättat det.

Går förbi Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Klockan är strax efter fem och folk kommer ut genom glasdörrarna. Mona sitter ju inte kvar länge till, partiet är i gungning. Jag kollar om oron för partiet märks i deras ansikten och tycker mig se flera bekymmersrynkor vandra iväg. Jag går vidare, ska möta upp en väninna på ett kafé. Kommer tidigt och tar ett bord. Som vanligt söker jag efter grannar att tjuvlyssna till. Två tonårsbrudar snackar mobil-appar, jag hänger med en stund men tröttnar ganska snart. På min andra sida sitter ett sällskap i 50-årsåldern. Två män och två kvinnor. De är förväntansfulla inför bion de ska se.

– Vad hette filmen nu igen? frågar en av männen.

– ”Fyra år till”. Den handlar om en folkpartist som är bög, svarar den kvinna som jag antar är hans fru. Mannen vänder sig till de andra i sällskapet och flinar.

 – Ja, det här ska verkligen bli spännande. Politiker i tidningarna, politiker i tv och nu ska man behöva stå ut med dem på film också. Jag är så jävla trött på alla självgoda politiker. Säg mig, finns det en enda vettig en?

– Men älskling nu är det inga riktiga politiker vi ska glo på i två timmar. Det är ju Björn Kjellman!

Jag fnissar åt det jag hör men kommer samtidigt att tänka på de där bekymmersrynkorna på Sveavägen. Får genast en bitter smak i munnen. Vad är det som gör att vi sitter inne på ett sådant politikerförakt? Slentrianmässigt skäller vi på våra förtroendevalda. De är dumma. De är korkade, lata. Ja, till och med fula och giriga. 

Visst finns det de som missköter sig och självklart ska kritiseras, som alla andra. Men borde vi inte fokusera på de goda politikerna?  Borde vi inte hylla alla dessa eldsjälar som vågar ta ställning och som kämpar för det de tror på, för ett bättre samhälle? Bör vi inte sända över lite kärlek till de som i stället för att sitta och njuta av dum-tv med oss andra väljer möten i muggiga källarlokaler. I demokratins namn. Och gud vad det ska tjatas om våra ministerlöner. Kan vi inte sluta med det? Kom igen, är de verkligen så höga?  Varsågod och jämför med vad Linda i ”Bonde söker fru” fick i höstas för att gå runt i kohagen och presentera kärlekskranka bönder. Och vad tjänar Maria Montazami när hon pratar med en giraff i Vingreklamen?Nej, mer kärlek och respekt åt politikerna, tycker jag!