Hästhagsskolan i solsken:

Hästhagsskolan i blues-ljus:

Höghuset Sonny bodde i och gick till i jakt på nikotin:

Han är 10 år gammal och ny. Han har kommit från Södermalmsskolan på Mariatorget till klass 4B i Hästhagsskolan i Farsta. Till min klass.

Det blir frukostrast.

– Häng med hem, säger Sonny, för det är så han heter.

Han bor i ett av de vita höghusen 200 meter från skolgården. Han har egen dörrnyckel. Jag får inte ha egen dörrnyckel för mina föräldrar. Han öppnar dörren och när den ännu bara är på glänt hörs en kvinnoröst, som är hans mammas:

– Jag har tömt alla askkoppar, det finns inga fimpar!

– Får jag släppa in?

– Nej!

En del barn, som Sonny, får aldrig släppa in.

Jag får alltid släppa in – utan att fråga. Det är öppet hus. Morsan brukar själv bjuda hem några av tonårstjejerna som går i lekparken där hon jobbar och ge dem saft, smörgåsar, bullar… Sen spelar de Alfapet och Mahjong i köket.

Jag hatar sällskapsspel. Jag vill läsa serietidningar – X9, Buster, Läderlappen och, när Mike Nomad är med, Seriemagasinet – och jag vill lyssna på Rolling Stones. Och Velvet Underground. Och Zappa. Och Who.

– Du röker, säger jag till Sonny.

– Ja, men jag har lagt av med hasch, säger han.

Det är en inte alldeles vanlig konversation som här utspelar sig mellan två tioåringar. Jag delar med mig av mitt liv.

– Jag spelar hockey – i Bajen. Och bordtennis – i Farsta BTK. Och fotboll – i Farsta AIK. Och simmar – i SPIF. Det betyder Stockholmspolisens idrottsförening, säger jag.

– Hasch är en baggis. Men det är skitsvårt att lägga av att sniffa. Men jag var tvungen, morsan hittade min favorit-thinner-trasa och blev asförbannad. När man sniffar säger det tzing-tzing-tzing i huvudet och man skrattar som sjutton och ser saker som inte finns, jätteroliga saker, säger han.

– Om du vill kan du få låna pengar till cigg av mig, säger jag.

– Schyst. Jag behöver bara till ett litet röda Prince, säger han.

Vi handlar ciggen och går tillbaka till plugget. Rasten är slut. Jag har just träffat min bästa kompis.

Svenska kvinnor vill ha mer sex. Samtidigt är en klar majoritet nöjda med sitt sexliv, enligt en ny undersökning. Hur hänger det här ihop? Vår  sexolog Malena Ivarsson reder ut det hela i veckans Söndag.

Du får också veta varför du inte ska hoppa fallskärm i Florida på söndagar om du är kvinna och varför du inte ska stå upp och kissa på toaletten i Schweiz efter klockan 22 om du är man.

På omslaget har vi Linda Lampenius som äntligen har hittat rätt i livet. I Söndag berättar hon öppenhjärtigt om de svåra åren med ångest, ensamhet och ätstörningar.

Ett nytt, fullspäckat nummer av Söndag, med andra ord!

Trevlig helg.

I helgens Söndagsbilaga får ni läsa om violinisten Linda Lampenius kamp mot sina ätstörningar och hur kronprinsessan Victoria fick henne att söka hjälp. I en öppenhjärtig intervju med Söndags Magda Gad berättar hon om livet idag med maken Martin och lilla dottern Olivia.

Men innan du får läsa texten bjuder vi på lite ur Lindas personliga favorit-portfölj:

Violin: Gagliano och Guarneri.

Musik: Allätare.

Film: Med en story som kunde vara eller är sann.

Bok: Noter istället för böcker.

Tidning: Amelia, Damernas Värld och Mama.

Inredning: Ljust, gillar att blanda modernt och antikt.

Parfym: Hugo Boss ”Orange”, D&G ”L’Imperatrice” och Britney Spears ”Radiance”.

Godis: Mörk choklad.

Mat: Fisk.

Dryck: Vatten, champagne och cider.

Kläder: D&G, Herve Leger, Tiia Vanhatapio, Versace, Zara och vintage. 

Skor: Louboutin och Zara.

Make-up: Diorskin Nude Concealer och Nude Natural Glow, Lumene Double Stay Mineral Makeup, Max Factor Masterpiece Max och Maybelline The Falsies Volym Express.

Pryl: Iphone.

Resmål: Tahiti. 

Träning: Tränar för min mans thaiboxningstränare Thomas Rasmussen på Stockholm Muay Thai.

Sysselsättning: Spela med andra musiker och att bara vara med Olivia och Martin.

I helgens Söndagsbilaga kan du läsa om ett gäng ungdomar och barn från Floda som nyligen släppt en skiva med kända artister som Helen Sjöholm, Freddie Wadling och hårdrocksbandet Mustasch. 

Men det sistnämnda samarbetet har också resulterat i ett soundtrack till en Volvo-reklam som snurrat på tv. Så, de stråkslingor som låter som fullblodsproffs på videon nedan – är barnen från Floda! Köp tidningen och läs mer om kvinnan som ligger bakom allt.

I vårt förra hus var en gul tvillingsoffa liksom markören för ”här sitter Söndag”. Man kunde sätta sig där, lägga upp fötterna på nån tom bokkartong och småsnacka med redaktörs-Erika och biträdande-Kristofer. En liten skön stund när den rullande gungande skrivbordsstolen gett lite för mycket sittfläsk.

Men SOM vi saknat den ända sen vi flyttade (ca en vecka, reds. anm.). Och vi trodde att den var försvunnen, såld på Bukowskis, dyrt.

Men efter gedigna efterforskningar och blandade bekymmersrynkor har vi fått tillbaka den!

Redigerar-Veronica fick bli den förste att välkomna den. Må du aldrig lämna oss igen, gula soffa. 

Likt hela Aftonbladet har vi på Söndag nu flyttat från Globens galleria söder om stan till det centralaste man kan komma i centrala Sverige – Centralstationsområdet i Stockholm! På Kungsbron, i Kungsbrohuset.

Första veckan är avklarad, med diskussioner som skiftat mellan ”nej, det var bättre förr” och ”men det här var ju nytt å fräscht”. I dag tog vi saken i våra egna händer och skruvade bort skrivbordsväggar. Man vill ju ha det ännu ljusare och ännu fräschare, som Schyffert och Lindström.

Händige redaktörs-Kristofer fick assistans av samordnar-Nils med att skruva de första plattorna. I matchande skjortor blev vi raskt hånade av omgivningen för vårt timmerhuggarutseende. 

Jaha, tänker ni, det här kanske inte rör er så väldigt mycket. Men för oss flödar nu luften, friheten och samvaron. Spana efter den i tidningen framöver!

Redigerar-Emma nöjd.

WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 9 JANUARI

Jag handlar mycket på Tradera. Mest kläder eftersom jag inte litar på second handteknik, jag litar inte ens på splitterny direkt-från-kartongen-teknik. Jag tror att teknik har en dold agenda och begagnad teknik är dessutom ratad teknik med hämnd i siktet. 

Jag köper klänningar i glada färger till tjejerna, mysiga tröjor till minsta fisen och dyra märkesplagg som någon tröttnat på till mig själv. 

Någon gång i månaden kommer ett hårt packat paket gjort av plastpåsar och tejp med en hemmagjord adresslapp på och i det paketet ligger ett plagg som någon annan har vuxit ur. Jag tycker det är vackert. Det är återbruk och billigt och härligt. Och om det blir för många hemmagjorda paket så river man upp dem fort, kastar bevisen och visslar oskyldigt när Joachim kommer hem från jobbet. Och om Joachim frågar om det är en ny klänning Saga har på sig (ja han ser sånt trots att han är man) så svarar man: 

– Den är köpt begagnad för en krona, trots att den kostade 199 plus frakt. 

Miljövänligt och vackert är det att köpa andras plagg.

Vad som är lite mindre vackert är hur folk beskriver sina objekt. 

Det heter ”Underbar klänning!” och ”Finaste blusen någonsin!” och de annonserna aktar man sig noga för, det kan ju helt enkelt inte vara sant att de säljer den snyggaste klänningen någonsin. 

Den snyggaste klänningen i världen är väl sannolikt den som man inte säljer till något pris under några som helst omständigheter och särskilt då
inte till en kronas utropspris och riskera att
VÄRLDENS SNYGGASTE KLÄNNING säljs
för en krona plus frakt till Ingegerd i Borås. 

Klänningar på Tradera är de som man tröttnat på, som sitter illa. 

Som den URSNYGGA Acnetoppen som jag fyndade för 250 kronor. Den var ful-gul, stickad, kortärmad med polokrage samt magkort. Men det var ju en Acne, fint som snus, Acne som är så creddigt. Alla som är någon kommer se att jag har en Acne.
Åh, se Malin har en Acnetopp, hon har verkligen koll. 

Men när jag drog toppen över huvudet och stod framför spegeln i en magkort, gul och mycket ful tröja som dessutom var så trång att håret såg ut som om någon just fött fram mig genom ett sköte av ylle, ja då var det inte lika mycket Acne. Det var mest ful gul tröja som någon sålde till märkesförblindat fån. 

Jag använde aldrig tröjan utan gav den till syrran. 

Som sedan genast sålde den på Tradera. 

Ska vi gissa att rubriken löd: SNYGGASTE
ACNETOPPEN NÅGONSIN?

/Malin

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA, PUBL I SÖNDAG 9 JAN:

Min kompis Sara, som är filmvetare och feminist, introducerade mig nyligen för ”Bechdel-testet” och lovade mig att det för alltid skulle förändra hur jag ser på film. Det gjorde det. På ett rätt så deppigt sätt. För 26 år sen formulerade skribenten och serietecknaren Alison Bechdel tre genialt enkla frågor som avgör om en film är jämställd:

1. Har filmen minst två kvinnliga rollfigurer, och är de i så fall viktiga nog att ha varsitt namn? 2. Talar de någonsin med varandra? 3. Handlar samtalet om något annat än en man?

Deppigt, för trots att ribban är så fruktansvärt låg är det fruktansvärt få filmer som lyckas klättra över den. Alison Bechdel formulerade sitt test 1985 och det har inte hänt mycket sen dess. Faktiskt känns det som om utvecklingen går bakåt, då varannan kassasuccé verkar baserad på en manlig serietidningshjälte eller grabbig plåtleksak. Och Entertainment Weekly påpekar att åtminstone 5 av de 10 filmer som förra året nominerades till en Oscar för bästa film skulle kuggas i Bechdel-testet.

Nu kanske många säger att det här bara är ett symptom på hur samhället ser ut i stort. Men varför ser då tv-serierna helt annorlunda ut? Så gott som samtliga av 2000-talets största tv-succéer klarar Bechdel-testet med glans. Det måste finnas något filmbranschen kan lära sig här.

PS: En av mina absoluta favoritböcker är Alison Bechdels ”Husfrid”, en självbiografi i serieform.

Såhär beskrivs den av förlaget:

Den kylige och krävande familjefadern Bruce Bechdel var engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemby. Först under collegetiden upptäckte Alison, som nyligen själv kommit ut som lesbisk, att hennes far var homosexuell.

Bara månader efter hennes upptäckt avled fadern och efterlämnade i sitt arv ett familjemysterium för sin dotter att lösa. I den här banbrytande, extremt kritikerrosade, bästsäljande grafiska memoaren kartlägger Alison Bechdel sin sköra relation till sin bortgångne far. I hennes händer blir familjens historia en kraftfull och subtil berättelse, återupplevd med humor, fylld med litterära anspelningar och hjärtekrossande detaljrikedom.

Glömde fota entrén till Hotel Mazarin, fast det gör inget, det ser ut som en sliten portuppgång, men vintern i Paris i natten sedd från rumsfönstret var vacker…

Jag bor där jag alltid bor när jag bor i Paris. På hotellet som är S:et och U:et och N:et och K:et i SUNK. Men det är så billigt – 290 pix natten – och ligger så bra till på 3 Cour Petites Ecuries, en smal tvärgata till huvudstråket Rue du Faubourg Saint-Denis. Det heter Hotel Mazarin. Det är långt under betyget en stjärna. Men jag älskar det, som jag älskade den trebenta, enögda hunden jag under en månad för ett antal år sen gav ett hem i min palmhydda i Las Islitas i Mexiko.

Jag tog hit Jenny i fjol. Vi hade träffats två veckor tidigare, men jag tyckte att det var dags: Paris! Ibland försöker man mörka sidor av sig själv, till exempel att man gillar att bo på Hotel Mazarin. Nu kände jag, lika bra att visa vem jag är från dag ett.

Vi kom in på rummet och Jenny sa:

– Tore, det finns ingen dörr?

– Ehh…

– Det finns ingen dörr till toaletten.

Jag kunde inte låta bli att imponeras av hotellägaren. En 45-åring med gangsterutseende. Hur tänkte han: Toalettdörr? Fuck it!

Nåväl, jag försökte byta rum.

– It’s the önly rööööööm we have, sa han.

Så – jag och Jenny fick turas om att bajsa på mornarna medan den ena av oss väntande i korridoren. Okej, men inte idealiskt. Fast det är sånt man minns och kan skratta åt efteråt, eller hur?

Jag är tillbaka nu. Jag anländer och möts av nattportiern. Samma gubbe som alltid, 147 cm lång, krum i ryggen, fet, och klädd i badtofflor, mysbyxor och en t-shirt som var gammal och otvättad med såsfläckar på när den inhandlades. Jag får min nyckel och går in på mitt rum. Ingen toalett, inget handfat, kort sagt: inget rinnande vatten. Jag påpekar saken.

– Aaah, you wönt ö rööööm with ö tööilet?

– Yes, and a shower too, please.

Jag får förklarat för mig att jag dagen efter kan få ett rum med toalett och handfat och fyra dar senare ett rum med dusch. Att älska det, är att älska på riktigt.

Smörgåsbord, ombudsman och fika. Tre helsvenska ord som nått internationell ryktbarhet. Okej, tänker du, de första två vet jag, men ”fika”? 

Jo, jag hävdar bestämt att ordet är ett av de första i det svenska språket som en utlänning lär sig. Det går nämligen inte att undvika. Fråga min man, Dan, som är från England. Han, som är van vid att träffa sina vänner över en pint på en pub, lärde sig kvickt att vi svenskar inte drinkar, vi f-i-k-a-r. Att en fika kan vara allt från kafferep till en slät kopp. Att en fika är att sitta ner och umgås. Att vi fikar med arbetskamraterna, med svärmor, med grannen, med bästa kompisen.  

För en fika funkar i alla lägen. När du vill fira, sörja, flörta eller – göra slut. 

Och Söndags reporter Åsa Passanisi har exporterat uttrycket ända till Australien, där hennes barns kusiner börjat snacka svengelska: ”May we have some fika, please?” Engelskan, som anses vara ett mycket mer uttrycksfullt språk än svenskan, har ingen synonym som summerar företeelsen lika bra. Alltså anammar ungarna ”fika”. Good on ’ya!

David Johansson och Lars Åkerlund har tagit med sig fikakulturen åt andra hållet, västerut, till USA och har dessutom lyckats göra den till sitt levebröd. Möt dem på sidorna 18–21 i dagens Söndag, där de berättar om hur de lyckades etablera kaféer på Manhattan och få de kräsna New York-borna beroende av både bryggkaffe och svenska kanelsnurror. 

Vad kafékedjan heter? Fika. Såklart.

Enkelt och genialiskt. 

Jag borde ha kommit på det själv.