Det var tredje dagen som trettonåringen var hemma, sjuk, från skolan. Någonting sa mig när jag pussade den sovande ungen hej då på morgonen att kanske, kanske borde han väckas och stressas till Brommabussen. Men, vadå? Det var fredag, what’s the harm, liksom? En extra vila-ut-dag före helgen, så skulle killen vara kry på måndag. Men – en hel dag ensam i huset kan lätt bli en tolv timmars Playstation-sittning, så innan jag gick låste jag in kontrollerna i tv-skåpet och gömde nyckeln.
Vid lunchrycket (12.48 för att vara exakt, antar att han precis hade vaknat) kom första sms:et:
”Hej?” och sedan:
”Nyckeln?”
Mitt svar:
”Inte en chans.”
”Va?!”
”Nej, inte på skoltid.”
”Aja, men ha en bra dag på jobbet.”
Tack, tänkte jag och funderade om det sista meddelandet var gulligt på riktigt, eller ironiskt.
Jag hörde inte ett ljud från Joel förrän klockan blivit 15.16. Då kom ett nytt sms:
”Jag har slutat nu.”
Absolut, visst, skoldagen var till ända, klart han kunde få laja med spelkonsolen.
När jag klev innanför tröskeln möttes jag av ett hem i…  toppskick. Joel hade plockat prylar, vikt undan kläder och fejat i HELA HUSET.
I stället för hallens vanliga skokaos möttes jag av prydligt uppradade sneakers, gummistövlar och löparskor. Köksbänkarna var helt smul-och-kladd-fria, i sovrummen var kläderna från förra veckan proffsigt vikta och lagda i fina högar, tandborstarna i badrummet hade placerats på parad bredvid vattenkranen. Allt toppades av de färgsynkade tändticksaskarna och snyggt arrangerade foliepaketen i en av kökslådorna.
Hade jag inte vetat att Joel var i huset, hade jag ängsligt undrat i vilken garderob den psykopatiske seriemördaren gömde sig.
Det jag kunde konstatera var att undrens tid ännu inte är förbi.
Och att det är bra för barn att ha det ganska väldigt mycket långtråkigt.

Karaktärsdraget som ger mig eksem. Låt mig avslöja det här och nu. Men först: jag dömer inte människor. Jag dömer inte katter heller – men de ger mig astma. Karaktärsdraget som ger mig eksem är det här: Käckhet. Det kommer aldrig att bli en trekant mellan mig, Peter Jihde och Ernst Kirchsteiger.

Peter Settman är också körd. Han ser ut som en jublande tandrad som överdoserat på ecstasy.

Han utstrålar en livsglädje som gör mig självmordsbenägen. En käckhet som trycker ner mig och säger: Tore, så här glad kommer du aldrig att bli, nånsin!

Nu är Peter & Peter & Ernst långt populärare än vad jag är eller kommer att bli, jag inser det, att jag har helt fel, i allt, spotta på mig, förnedra mig, dra mig naken över den sibiriska tundran i mitten på januari och piska mig!

Men allergi är allergi och jag har den.

Det som stör mig är påbudet om trivsel och trevnad oavsett att man, säg, har bölder som exploderar i röven. Man ska inte låtsas om att det pågår ett reellt liv där ute som slutar i död: För. Vi. Ska. Ha. Det. Trevligt!

Det är med det som det är med den gamla vanliga lögnen som vi uttalar 47 gånger om dan.

– Hur mår du?

Man vet, naturligtvis, att ingen vill veta hur mån mår, egentligen, men man SKA svara:

– Bra.

Nu har vi som tur är ett ställe på Östgötagatan i SoFo i Sthlm som, passande nog, heter Östgötakällaren och jag träffade A där för ett tag sen vid bardisken och jag sa:

– Hur mår du?

– Jag är 40, singel, pank och arbetslös, sa han.

Utifrån det kunde vi ha ett samtal. På riktigt. Jag gillar det, när det är på riktigt.

Det är vissa yrken som kräver käckhet. Jag tänker på det när flygvärdinnor gestikulerar om hur vi ska bete oss i händelse av en kraschlandning. Det är ledljus där, leende, nödutgångar där, leende, syrgasmask där, leende, och jag tänker varje gång: Förstår de inte att vi genrepar inför att dö i en kollektiv blodpudding?

Jovisst, men överenskommelsen är: Vi ska inte låtsas om det.

————-

Ryggradsreflexen säger ”Nej”. Det är 13-åriga dottern som ringer, hemma från skolan med kompisarna, och frågar om hon får baka kladdkaka. Jag ser, eller snarare känner, hur jag väl hemma kommer att trampa i smält smör, greppa om chokladkladdiga hantag och … en liten rysning går genom mig här framför datorn.

Om jag har något som kan liknas vid en fobi så heter den kladdfobi. Men jag har den under så pass kontroll att dottern får ett tveksamt ja till att dra igång kladdkakebaket.

Värre är det för Jenny, AnnaKarin, Johan och de andra som berättar om sina fobier i veckans Söndag.

Annat du får i tidningen är bland annat höstens trendigaste stövlar, recept till en hel GI-buffé och en öppenhjärtig intervju med Peter Dalle.

Dessutom har Söndags reporter testat världens hårdaste kampsport, MMA. Och han fick rejält med stryk, kan jag avslöja. Bara som ett bevis på att vi uppoffrar oss allt vi kan för er läsare!

I butik på söndag, alltså.

I helgens söndagsbilaga berättar Charlotte Perrelli om hur hon började träna först vid 32 års ålder. 

– Jag blev sporrad av att se att jag fick muskler som jag inte trodde jag hade. Jag är et lysande exempel på att det aldrig är försent att börja träna, säger hon.

Hon blev så sporrad att hon dessutom har gett ut en bok om träning. ”Kan jag- kan du” (Bonniers). 

Som tvåbarnsmor och hårt bokad artist är det inte lätt att få ihop dagschemat och Charlotte ger här sina bästa pyssla- om- sig -själv- tips!

STANNA UPP! 

Fyra saker jag prioriterar

Jag prioriterar alltid barnen direkt när jag har hämtat dem från förskolan, då är det deras tid. De väljer vad vi ska leka och jag fokuserar bara på dem.

Jag står aldrig när jag ska äta mellanmål utan sätter mig alltid ner.

Jag har alltid en mysstund i soffan med barnen och läser nästan varje kväll en saga för dem innan det är dags för dem att gå och lägga sig.

Australienfödde Steve Terrys nya hårsalong ”You” invigdes i går med stort pressuppbåd på plats och på kvällen var det drinkar och dj:s för hela slanten.

Han tog Tony & Guy till Stockholm i början på 2000-talet, men har nu öppnat eget.

– Tanken är att ha en närkontakt med våra kunder och få dem att må bättre. Det ska handla om dig! (You) säger Steve Terry.

Salongen har kört igång med en mjukstart och ett nytt koncept med egna klipptekniker, och Steve Terry som är oerhört stolt.

Salongen är uppbyggd som en lång catwalk

I salongen har de jobbat mycket med ljus och hemkänsla. De vill att kunderna som kommer dit ska känna sig som hemma, är du törstig kan du öppna kylen för att ta en juice eller ta en kaffe ur den läckra espresso maskinen. Stolarna du sitter i när du får håret tvättat är bekväma och är designade med fejk-krokodilskinn och inte nog med det så du kan se ut genom fönster som är placerade i taket ovanför tvätt delen, på väggen står även ett fint budskap: ”everybody loves you”. 

Steve Terry berättar för pressen hur han tänkt sig det hela

Det finns även en spegel på väggen som är formad som ett hjärta och den symboliserar salongen. Musiken som spelas i bakgrunden är lugn och behaglig och den står Steves svenska fru för.

Salongen är formad som en lång catwalk och i änden av salongen har de ett loft som är Steves kontor. 

– Det är en gåva att vara frisör, vi använder både huvud och hjärta varje dag och vi vill att du ska lämna vår salong med ett leende på läpparna, säger Steve som jobbat både med bland annat artister som Paris Hilton och Britney Spears

Söndags praktikant Sofia Söderberg vässar intervjutekniken

Lika bra att börja lära sig namnen på de nya superbombastiska näringsämnena. Färgämnena som håller cellernas maskinerie i gång. Fytonäringsämnena. Träffade amerikanen Robert Tully nutriotionsexpert från Nutriway som pratade ellagsyra, hesperedin, lutein och andra isoflavonider så att det till slut flimmrade i öronen. Håll utkik efter mitt reportage om maten som ska gå i regnbågens färger.

Dagen slutade naturligtvis så här! Färgrikt!

gött med färg

MALIN WOLLINS KRÖNIKA i Söndag 17 oktober:

Har du barn? Inte? Då ska jag berätta för dig hur det är att ha barn. 

Det är en tävling. 

En tävling om vem som kan psyka ner den andra först. 

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– NEJ.

– Jag orkar inte. Jag vill att du skaffar en egen lägenhet.

– Jag är åtta.

– Ja?

En tävling om att de när dagen är slut ska ha ätit mer fibrer än socker och i alla fall slickat på en gurka. 

En tävling om att inte ha förlorat förståndet innan de har somnat och de blir så där söta och man vagt minns varför man skaffade dem. 

Men framförallt är föräldraskapet VM i plock. VM i plock går till så här:

Du plockar och plockar och plockar. Det finns olika grenar. Det finns snabbplock, storplock, tjata-under-tiden-plock, stönplock och visselplock (om du just har vunnit tre miljoner på triss).

Du plockar hela dagen och hela kvällen och när du går och lägger dig har du inte vunnit. Det finns inga vinnare i plock-VM, bara förlorare med sträckningar i plockarmusklerna. 

Jag har börjat tänka på att böja på knäna när jag plockar för att inte få ryggproblem. Jag tänker hela tiden; vad kan jag passa på att plocka upp när jag står här, sitter här, ligger här? Jag har suttit på toaletten och städat i korgarna i badrumshyllan samtidigt. 

Plock är en konstform och jag har under mina åtta mammaår förfinat min teknik och lärt mig att runda hörnen för att spara några sekunder. 

Jag går in i Astrids rum, plockar upp hennes lakan och överkast från golvet, hittar en pet shop-leksak som är Sagas, lägger den i fickan, tar med ett vattenglas och smutstvätt från Astrids golv och kommer ut i hallen, ställer in sju par skor i skohyllan, tar med en ensam blöja, kommer ut i köket och ställer vattenglaset på köksbänken, hittar en hårsnodd på spisen (?) och lägger den i fickan, går in i Sagas rum och plockar upp tre jeans med en minimal fläck var, bestämmer mig för att tvätta alla tre och går in i badrummet, lämnar hårsnodden, Astrids smutstvätt och den ensamma blöjan, hittar en blöjpåse och tar med till hallen, hittar tre omaka vantar under vagnen på trappan och lägger dem på hatthyllan. 

Och när jag kommer in i Astrids rum igen för att lämna flöjtboken som låg i Arvids säng så har någon varit och strösslat nytt plockgodis på golvet. Och så börjar det om. 

Det är ett ändlöst kretslopp av plock tills du dör eller barnen flyttar hemifrån, beroende på vilket som kommer först. 

Kanske slutar jag som ett vackert stressat lik ovanpå en hög av plock och så skriver någon ett epos om kvinnan som gick upp för ett prylberg och kom ner med famnen full. 

/Malin Wollin

… Tillfälle, intervju i samband med hennes stora utställning på Kulturhuset 2004…

Och då, plötsligt, viskade Yoko Ono i mitt öra: They’re gonna crucify you too… It’s ”The Ballad of Tore & Yoko” too, you know…

Sången…

Morgonen hade börjat fel: jag hade tjatgnatat dottern till skolan och det hade strömtrasslat på gröna linjen med konsekvensen att ett redaktionsmöte gått åt pipsvängen. Nu var jag svettig av tidsstress och försenad till en jobblunch, när jag steg på t-banan vid Globen. Jag hade just satt mig då kvinnan på sätet mitt emot lutade sig fram och sa: 

– Oj, vilken fin kappa du har! Man blir riktig, riktigt glad av att se dig! 

Jag tittade upp, misstänksamt. Var hon psyksjuk? Alkoholpåverkad? Knasigt kontaktsökande? Jag var inte i någon som helst form att hantera en trubbeltyp. 

Snabbt skannade jag: dam i 65-årsåldern, välvårdat hår, pärlhalsband och shoppingkasse i smärtingtyg. Nej, hon verkade varken galen, full eller knepig, bara snäll.

– Eh, åh, tack! utbrast jag, uppriktigt uppiggad.

– Ja, annars ser man bara svart och svart på perrongen, och så dyker du upp, så färgstarkt fin i din rock och turkosa sjal. Det är härligt, sa Snälla damen och log med lila läppar. 

– Jo, det blir lätt lite trist. 

Jag berättade banalt att jag sällan bär svart, att jag hellre sticker ut i rött eller knallblått. 

– Det gör du verkligen rätt i, sa Snälla damen med en blick signalerande samförstånd. 

Vi tystnade. Mer hade vi inte att säga varandra. Inte för att det behövdes, jag skulle bara resa två stationer – vår tid tillsammans var till ända. Vid Skanstull sa jag ”hej då”, och ”ha en trevlig dag” innan jag lämnade tåget med upprymda, stolta steg och tänkte hur lite det behövs för att vända en surmorgon till en riktigt bra dag. 

Och hur sorgligt det är att min första instinkt varnar ”galning”, när en okänd medresenär bjuder på en spontankomplimang. 

Kanske är det jag som borde få skallen undersökt? 

STRANDBERGS KRÖNIKA 17 oktober:

Ni svenskar är så konstiga, säger min kompis amerikanska kollega. När ni lyssnar på Robyn-låten dansar ni helt euforiskt, men när jag hör den vill jag bara sitta ner och vara deprimerad. Det är ”Dancing on my own” hon menar. Robyn sjunger om att dansa ensam i ett hörn och plåga sig själv genom att se på när killen hon älskar kysser någon annan. Det är nästan exakt samma tema som i ”Be Mine!”, fast där hjälper killen hon älskar sin nya tjej att knyta skorna. 

Jag vet inte om det är typiskt svenskt, men jag vet att jag älskar bitterdisco. De melankoliska texterna och basgångarna som mullrar av moll kan nästan bli en andlig upplevelse när man står på ett dansgolv omgiven av främlingar: Vi känner inte varandra, men vi har alla fått våra hjärtan krossade någon gång och nu tänker vi banne mig dansa tillsammans. 

Gjorde en efterlysning på Facebook och fick in massor av förslag på bittra discofavoriter. Här är några av dem: 

BeeGees: Tragedy 

Ultravox: Dancing with tears in my eyes 

Sanchez: Another chance 

Sophie Ellis Bextor: Heartbreak made me a dancer 

Bette Midler: To deserve you-remixen 

Basement Jaxx: Good luck 

Womack & Womack: Teardrops 

Danny: If only you 

Erasure: I love to hate you 

Freemasons: Uninvited 

Alcazar: Crying at the discotheque 

Human League: Dont you want me? 

Allt med Pet Shop Boys.

/Mats Strandberg