Sagor är heta. Amanda Seyfried spelar Rödluvan i ”Red riding hood”. Hans och Greta är på väg till vita duken, liksom Pinocchio och två filmer om Snövit. Och snart kommer tv-serien ”Grimm”. Det alla verkar ha gemensamt är drastiska omtolkningar – till exempel är Hans och Greta slipade häxjägare – men det vore inte första gången sagorna byter skepnad. I vårt kollektiva medvetande, sponsrat av Disney, är sagorna befolkade av muntra gnagare och trallande prinsessor. Men dessa färgglada fiestor är från början muntliga berättelser från den mörka medeltiden, inte det minsta barnvänliga.
Snövits styvmor skulle vara ett utmärkt middagssällskap till Hannibal Lecter: Hon vill mumsa i sig Snövits hjärta, lever och lungor. ”De goda” framstår som lika psykopatiska då de tvingar styvmodern att dansa sig till döds i rödglödgade skor av järn. Att Snövit är sju år får drömprinsen att kännas mindre drömlik. Romantiken i Törnrosa kan också ifrågasättas. Prinsen hittar den sovande skönheten och hans första reaktion är att ligga med henne. När hon vaknar har hon redan fött tvillingar. Det måste ha varit en förvirrande stund. Rödluvan strippar för att distrahera vargen som är utklädd till hennes mormor. Och Askungens styvsystrar skär av sig tår och -hälar för att få ner fötterna i glas-skon. Sen kommer en flock fåglar och pickar ut deras ögon. Jubel och klang! Snipp snapp snut!
Femme, woman, kvinde, nainen, kadin, -dona, mojer, frau, muller, vrouw, fanm… Ordet ”kvinna” både ser ut och låter helt annorlunda beroende på var i världen det skrivs eller uttalas. Och på samma sätt skiljer sig en kvinnas vardag och verklighet åt, beroende på var i världen hon råkat födas som flickebarn.
På tisdag, den 8 mars, firas den internationella kvinnodagen för 101:e gången. Varför då, kan man undra? Nu när vi brudar både har rösträtt och tillträde till styrelserum. Nog är det lite fånigt och förlegat?
Nej, tyvärr inte.
Inte när det finns kulturer där tioåriga småflickor -släpas ut i bushen för att få sin klitoris rituellt bortskuren. Inte när ett foster av kvinnligt kön kan -köpas av en man redan i livmodern. Inte när en flicka blir underkänd i skolan för att hon vägrar ligga med sin lärare.
För så, mina vänner, ser verkligheten ut för alltför många av världens kvinnor, bland annat i Liberia, ett av Afrikas mest våldshärjade länder.
Brittiska skådespelaren Emma Thompson är ambassadör för hjälporganisationen Actionaid och använder sin stjärnstatus för att påverka politiker och journalister. Och mig har hon verkligen lyckats öppna ögonen på med sitt starka reportage från Liberia. Läs hennes resedagbok på sidorna 48–53 och försök sedan blunda. Blunda för vår planets orättvisor och ojämlikhet. Blunda för att det behövs en internationell kvinnodag.
Man vänder huvudet mot fönstret och ska just till att dra en djup suck när man stannar till mitt i rörelsen, munnen halvöppen och ögonbrynen höjda. Men, se där är ju solen! Kära älskade vän vad vi har längtat efter dig och dina varma strålar. Och efter allt som följer i deras spår. En piggare kropp, ett gladare humör och en brinnande iver att ta sig för saker. Man känner livet i sig liksom.
Med de första vårtecknen väcks också lusten att plocka fram lådan märkt med ”vårkläder”. Nätta skor, tunna byxor och kjolar, färgglada strumpbyxor och så den lilla vårjackan förstås. Har du tröttnat på din gamla kappa och är på jakt efter ny? Då ska du varken misströsta, eller missa veckans Söndag. Den innehåller hela åtta sidor fyllda till brädden med kappor och jackor: korta och långa, matta och glansiga, raka och insvängda. Och så massor av läckert småplock förstås. En liten försmak: rosa skinnstövlar, tvåfärgade träarmband och spräckliga sjalar.
För dig som redan har drömjackan hängande i garderoben finns en uppsjö andra sidor att vända blicken mot. Vår reporter Magda Gad har kikat in bakom de gyllene fasaderna till den övre medelklassen och gjort ett både kusligt och knivskarpt reportage om ”De nya lyxknarkarna”. Johan Gunnarsson hjälper dig att tjäna storkovan – utan att du ens behöver lämna hemmet. Det kan dölja sig en guldgruva bland dina gamla leksaker på vinden och i barnens lekrum. Spana av 5 i topp-listan på sid 47 och se vilka begagnade barnprylar som säljer mest just nu – på nätet. De där extra tusenlapparna till sommarens semesterkassa kan finnas bara ett litet klick bort. Njut nu ordentligt av den annalkande våren och glöm för guds skull inte att köpa Söndag på söndag.
Ärtig eller bara ärtgrön? Både och, säger vi här på Söndag och sneglar på redaktör-Erika och redigerar-Gunilla: Två trendsetters som vet var skåpet ska stå. Ärtgrönt alltså! Kom nu ihåg var ni hörde det först!
Hej alla Söndagläsare! Är alldeles stolt och sprallig idag, för nu har vi släppt en trailer för den kommande boken ”Cirkeln”, som jag skrivit tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Kärlek, magi, läxor, mord och vänskap. Och häxor. Kolla på trailern här!
Bakgrund. Jag bara skulle hit: Albuquerque! Och jag bara skulle bo på motell! Jag hittade det här, SÅ cool!
Jag skulle till Albuquerque och bo där p.g.a. den här överjävligt bra låten med den här artisten:
Och jag bara skulle vidare hit: Cucamonga, Kalifornien. Till Studio Z. Det vill säga: Frank Zappas skivstudio, den han drev och ägde – han köpte den för 1 000 $ – innan han hade blivit Frank Zappa med en hel värld. Här, precis till vänster om frisersalongen på 8040 Archibald Avenue, låg studion.
Den hade tidigare hetat Pal Records Inc och där spelades surfklassikerna ”Wipeout” med The Surfaris och ”Pipeline” med Chantays in. När ni läst klart här, gå in på Spotify eller Youtube och lyssna på dessa fantastiska låtar, era liv blir bättre av det.
Studio Z:
Frank Zappa, så som han såg ut ungefär vid tiden för Studio Z. Han kunde göra en bög av vilken heterokille som helst…
När vet man att man är en popkultursoldat? Jo, när man åker på långresa till USA och Mexiko och inte tvekar att kämpa sig i genom ett storgräl med flickvännen – som inte vill besöka ”en jävla ökenhåla i New Mexico” – för att man till vilket pris som helst måste till just denna ökenhåla. Till Albuquerque. Neil Young har ju skrivit en låt som heter ”Albuquerque”.
När vet man att man är en popkultursoldat? Jo, när man trots det förra storgrälet inte tvekar att med brösttoner värda en Jussi Björling på fyllan på en skärgårdsbrygga, sjungande ”Till havs”, hålla ett brandtal om att även stanna till några dagar i den kaliforniska ökenhålan Cucamonga. Eftersom det var där Frank Zappa i unga år, innan Mothers of Invention bildades och det klassiska debutalbumet ”Freak out!” (1966) släpptes, drev Studio Z.
När vet man att man är en popkultursoldat? När man seriöst tänker: Hon kanske inte är den rätta för mig? Det är ju inte bara det att hon felaktigt – och på fullt allvar! – anser att ett besök i Cucamonga är överkurs – hon känner inte ens till att Zappa drev Studio Z där. Och – säger hon:
– Jag skiter i det!
Då försöker man prata reson.
– Det var där som en civilklädd snut kom in och bad Zappa spela in ett erotiskt soundtrack till en svensexa. Zappa gjorde det och fick all inspelningsutrustning beslagtagen, samt fängelse i sex månader för ”conspiracy to commit pornography”. Det är kulturhistoria. Det är ett monument över den största av alla kamper.
– Vad fan pratar du om, säger hon.
– Kampen för yttrandefriheten.
– Frank Zappa bor i LA, gör han inte det? Varför kan vi inte åka dit? Det är en metropol, en storstad med nattliv…
– LA och LA, han bor i Laurel Canyon, det är där artister håller till, vet du vilka andra som bor där?
– Jag skiter i det!
I det här läget håller vanliga människor igen, men popkultursoldaten är en bandtraktor och slåttermaskin i ett.
– David Crosby, Alice Cooper… Greta Garbo HAR bott där. Robbie Krieger bor där och Carole Kings omslag till ”Tapestry” fotades i hennes hus där…
I Quauhnahuac i Mexiko lämnar hon mig för en advokat från New York. Hennes förlust: vad kan han om musik?
Hela mitt liv har jag önskat att jag kunde sjunga. Det är frustrerande att älska musik så mycket men inte ha något utlopp för alla känslor som musiken ger. Tänk att öppna munnen och bara SJUNGA, bli en del av låten tills låten blir en del av mig.
Jag föreställer mig att det skulle kännas som de där få kristallklara ögonblicken då jag stått på ett dansgolv, alldeles lagom full och på lysande humör, och (om än helt felaktigt) tänkt ”shit pommes frites, jag dansar så himla snyggt nu, verkligen perfekt i takt och dansar texten automatiskt, det här måste vara världshistoriens bästa tolkning av den här låten!”. Tänk att ALLTID ha tillgång till den känslan.
Jag kan på rak arm komma på två-tre kroppsdelar jag skulle vara beredd att offra för en enormt mäktig sångröst – för skulle jag inte ha större glädje av den än, säg, en mjälte eller min högra bröstvårta?
Caroline af Ugglas påstår att det frigörs en massa lyckoämnen i kroppen när man sjunger, och jag tror henne. Men till skillnad från Caroline tycker jag inte att ”alla kan sjunga”, särskilt inte när jag sjunger det finaste jag kan i duschen och hör gälla Scooby Doo-ylanden eka tillbaka mot mig från kaklet.
Det är inte särskilt njutbart eller lyckoframkallande ens för mig själv. Jag älskar väl, tyvärr, musik för mycket för att vilja utsätta den för min röst.
Allra första dagen på dagis. Morgonluften är kall och marken täckt av bucklig is. Vi har packat vår 18 månader gamla dotters lilla ryggsäck som vi hängt på vagnen. Mjukishunden Vov-Vov, tofflor, napp, extra vantar. Vi är laddade och förväntansfulla. Det är dags för vår älskade skatt att ta sina första självständiga steg i livet.
Lilla Maj-Lis applåderar då hon ser de andra barnen. Vi lyfter henne ur vagnen vid ingången till lekparken.
– Mamma, stamp stamp, säger hon och ler sitt lyckligaste leende innan hon stampar i väg mot en hög hinkar och spadar. Jag och min man står kvar. Förvirrade. Jag vågar inte se honom i ögonen, är rädd för att han ska vara lika sorgsen som jag. Det skulle jag inte klara, jag behöver honom stark och glad. I alla fall starkare och gladare än jag för tillfället känner mig. Vi fokuserar på vagnen, vad ska vi göra av den?
En fröken kommer och hälsar oss välkomna, klagar lite på kylan och säger att det blivit dags att gå in. Jag ser några större barn rusa över gården. De må vara i treårsåldern men ser ut som hotfulla jättar i jämförelse, jag kallar på Maj-Lis.
Inne i kapprummet brister det. Det är något med den lilla hyllan och hennes namnskylt. Jag vill inte att någon ska se mina tårfyllda ögon och börjar packa upp väskan. Lyckas gråta ljudlöst för mig själv medan min man klär av Maj-Lis och hänger upp hennes overall. Jag samlar mig och vi går in i strumplästen. Innan fruktstunden börjar faller fyra andra nyinskolade barn i gråt. De skriker hjärtskärande efter mamma och pappa. Min dotters lilla hand söker min näve och klämmer åt. Jag stoppar impulsen att plocka upp henne i famnen och rusa hem. I stället säger jag så glatt jag kan:
– Mmm, vad gott det ska bli med äpple!
Känner mig falsk men fortsätter min leende teater. Fruktstund blir sångstund som blir lunch som övergår i sovstund. Nästan alla barn är mer eller mindre nya och lite oroliga. De som lämnats av sina föräldrar för första gången är sorgsna. Personalen får trösta så gott det går, de är underbemannade och tycks precis som jag brydda över den stora grupp ettåringar som kommunen tvingat på avdelningen. Fröknarna är vänliga och kan sitt jobb, märker jag, men det är svårt för dem att hinna med att knyta an till Maj-Lis.
Dagen känns lång och rörig. Märker att min man också är skärrad. Är det verkligen så här det ska kännas? Skulle inte inskolningen vara rolig? Vi håller ut, håller god min och gör om samma sak dagen efter. Vi märker att Maj-Lis hittar sina rutiner. Vi fattar att inskolningen förmodligen varit värst för oss. Att vara förälder innebär att man måste släpa på världens största ansvar samtidigt som man måste våga släppa taget. Smärtsamt svårt! Men så kommer den första dagisbacillen som en räddande ängel. Maj-Lis får snuva. Och jag kan inte låta bli att i hemlighet jubla över att vi två ska vara hemma. Mamma och Maj-Lis tillsammans igen!
När ett par längre kärleksförhållanden hade gått i kras gjorde jag upp en tuff kärleksstrategi. Min blivande man skulle vara en bra bit äldre än jag, minst 35 år (jag var 27), vara stadd i kassan och absolut inte bo någon annanstans än i Stockholm.
Taktiken höll inte. En ljum augustinatt 1992 föll jag pladask för ”fel man” på en bar i Portugal. Daniel Scott var för ung (23), tjänade inte direkt storkovan (brandman) och var inte bosatt i Stockholm. Han var inte ens svensk, utan engelsman från ”The office”-sunkiga staden Slough, utanför London.
Ändå: vi kunde inte värja oss. Det sa kraschbombang när våra ögon möttes över en kanna sangria på den där portugisiska baren. Vi blev blixtkära och, trots att det flesta av våra närmaste kraxade ”semesterflörtar håller aldrig”, har vi varit tillsammans i snart 19 år, välsignats med två barn och blivit med både hund och katt.
Min poäng? Jo, att passionen drabbar dig när du minst anar och att kärleken, liksom bebisar, kommer när den kommer och låter sig inte regisseras. Ett exceptionellt exempel på det hittar du på sidorna 16–19 i dagens Söndag. Där berättar vi om Pradyumna från Indien och Lotta från västgötska Målsryd som träffades i New Dehli och visste direkt att de var ämnade för varandra. När Lotta var tvungen att åka hem till Sverige saknade Pradyumna henne så mycket att han satte sig på en cykel och trampade 969 mil för att få vara henne nära igen.
Riktigt så förälskad var inte min Dan, men han bokade flyg, buss och tåg för att hälsa på när jag pluggade i Sundsvall.
I veckan besökte Söndag Villa källhagen som bjöd på delikata smårätter. Här får ni ett litet smakprov. Resten hittar ni i morgondagens Söndag!
Villa Källhagens rimmade oxbringa med nobisdressing, pepparrot och picklade rotfrukter Denna rätt är tänkt att serveras med rumstempererad/kall oxbringa. Om så önskas kan oxbringan värmas i en minut i samma fond som den kokades i.
Fyra portioner: 600 gram rimmad fin oxbringa 1 morot 1 palsternacka 1 gul lök 3 lagerblad 8 svartpepparkorn 1 knippe timjan
Gör så här: 1. Skölj oxbringan i kallt vatten. Skala morot, lök och palsternacka och skär dessa i stora bitar. 2. Lägg den rensköljda bringan i rymlig kastrull och fyll på med kallt vatten så att den täcks. Sätt på spisen och koka upp vattnet. Ta direkt bort oxbringan när vattnet kokat upp och skölj den på nytt i kallt vatten. 3. Diska ur kastrullen och lägg åter i bringan och koka upp. När vattnet sjuder så skumma av, det vill säga ta bort allt slagg som flyter upp till ytan i form av ett skum. När detta är avlägsnat, tillsätt grönsaker och kryddor och sjud på medelvärme under skumning tills oxbringan är helt mör, det tar minst en timme kanske två, beroende på bringans tjocklek. Man brukar säga att den är klar när man måste ta upp den med en hålslev. Köttet skall vara mycket mört. 4. Bringan läggs i folie och under en tyngd/press tills nästa dag, då den skärs i önskad form och storlek.
Nobisdressing: 1 ägg 1,5 dl rapsolja 2 msk champagnevinäger 1/2 skalad bananschalottenlök 2 tsk gräslök 1 msk riven pepparrot En liten skalad vitlöksklyfta eller en halv större Salt, strösocker, vitpeppar från kvarn
Gör så här: 1. Koka ägget i 3 minuter och låt kallna. 2. Skala sedan ägget och mixa med hackad schalottenlök, en liten nypa strösocker, vitlöksklyftan och vinägern. 3. Tillsätt sedan oljan i fin stråle under mixningen. Häll över i vald skål och smaka av med salt och vitpeppar från kvarn, vänd ner gräslöken. 4. Ställ i kyl 1,5-2 timmar för att smakerna ska hinna utvecklas.
Gör så här: 1. Skär ner rotfrukterna i önskad form. Koka upp övriga ingredienser utom persiljan och låt stå och dra i 30 minuter. 2. Koka upp igen och lägg i rotfrukterna och låt svalna. Förvaras svalt. 3. Blanda de picklade rotsakerna med schalottenlöksringar och trevliga örter. 4. Vid servering, placera bringa på vald tallrik och lägg den picklade salladen vid sidan. Droppa sedan såsen runt om.
DRYCK Den här rätten kan man egentligen servera antingen ett vitt vin eller ett rött vin till, men tack vare syrligheten i de picklade rotfrukterna, faller valet hellre på ett vitt vin. Gör man en buffé är vitt dessutom alltid ett mycket bättre vinval än rött. En passande vintyp är den av Grüner Veltliner från Österrike, den typen av vin fungerar väldigt fint till mildare kötträtter och pepparrot. Väljer man öl, kan man sikta på Tjeckien och en klassisk men rätt mild lageröl.
Vintips: 2009 Grüner Veltliner Klassik (Hiedler), Kamptal/Österrike. Nr 6278/111 kr.
Öltips: Krusovice Imperial (Kralovski Pivovar), Tjeckien. Nr 1528/15,40 kr.
Sagor är heta. Amanda Seyfried spelar Rödluvan i ”Red riding hood”. Hans och Greta är på väg till vita duken, liksom Pinocchio och två filmer om Snövit. Och snart kommer tv-serien ”Grimm”. Det alla verkar ha gemensamt är drastiska omtolkningar – till exempel är Hans och Greta slipade häxjägare – men det vore inte första gången sagorna byter skepnad. I vårt kollektiva medvetande, sponsrat av Disney, är sagorna befolkade av muntra gnagare och trallande prinsessor. Men dessa färgglada fiestor är från början muntliga berättelser från den mörka medeltiden, inte det minsta barnvänliga.
