Vad har hänt med svenska kändisar de senaste åren? Jag är så trött på dessa priviligerade människor som ynkar om hur orättvist världen behandlar dem. Helena Bergstöm skriar att Colin Nutley är mobbad eftersom nya ”Änglagård”-filmen inte guldbaggenominerades. Som om det var en mänsklig rättighet. Colins filmer, som varit kassa sen 1993, får alltid miljoner i filmstöd. Till och med kalkoner som ”Queen of Sheba’s pearls” har fått guldbaggar. Men det räcker visst inte. Och det är väl jättebra för Björn Ranelid att han har fantasi, men han borde använda den i sitt författarskap i stället för att ständigt inbilla sig nya hån, kränkningar och oförrätter. Det är alltmer tragiskt uppenbart att Ranelid inte kan föreställa sig att världen är engagerad i något annat än Ranelid. 

Sen har vi Birro, alltid lika … Birroig. De andra författarna som kastar sand på varandra. Skådisarna som rasar när (enligt dem) mindre begåvade kollegor får beröm. Föredettingarna som tycker folket har fel som inte röstade på dem i Melodifestivalen. Den är djupt obehaglig, denna kombo av övertro på sin egen relevans och ett bräckligt ego. Allt som är mindre än en hyllning riskerar att punktera den uppblåsta självbilden och måste genast slås tillbaka mot. Jag vet inte vad de tror att de ska åstadkomma med sina dadda-hink-och-spade-utspel. Försvara sin heder? Låt oss konstatera att de inte lyckas. 

Villajakt – nu utan skam i kroppen

Jag har hängt över bostadsannonserna i över ett år utan att finna det där drömhuset. Villan som känns ”hemma”. Det har varit få objekt ute från området vi önskar hamna i. Några kåkar har varit alldeles för dyra, andra har osat fuktskada eller legat för nära stor väg. Jag har oroat mig för att oron för bostadsbubbla gjort att villamarknaden stannat av. Men, så plötsligt för två veckor sedan dök den upp, drömvillan. Ett lagom stort hus med fin trädgård, nära till bad och lekpark. Det var ingen lyxvilla, utan mer ett charmigt inbott hus som spelade i vår liga. Ett hus med potential, ett hus att växa och bli gammal i.

Jag blev kär. Förälskelsens pirr fanns i magen dygnet runt. Jag bar med mig ritningarna och i tanken flyttade jag in, möblerade, målade om och hängde upp gardiner. Bokhyllor från golv till tak i den möblerbara hallen. En bekväm fåtölj under riktad läslampa intill. Väggarna blev ljusa och svala i alla rummen, utom i barnens. Där tapetserade jag med glada citronfärgade ränder. Till och med svärmor fick ett eget rum: det minsta sovrummet, i och för sig, men det som hade utsikt över tomtens två äppelträd. 

Min svårflirtade man var med mig, för första gången tindrade även hans ögon över en villa. Sen började väntan på visning. Tiden gick plågsamt sakta, så som den ju gör när man räknar ner till en efterlängtad dejt. Min man ringde banken, kollade allt det praktiska. Vi fick grönt ljus och skulle kunna bjuda ordentligt vid en eventuell budgivning. Ha! Vi var så väl rustade att inget skulle kunna gå fel. 

Helgen före visningen körde vi förbi huset, långsamt och flera gånger, för att känna av atmosfären. Vi stannade bilen och lät vår dotter testa lekparken som angränsade till tomten. Lyckan i hennes blick när hon sprang mellan gungorna och den gungande hästen gjorde oss varma. Vänners ord ekade i mitt huvud: När man hittat det rätta huset så VET man, allt känns plötsligt rätt. För oss kändes det perfekt. 

I bilen hem sa min man:

– Vi kanske borde ringa på, erbjuda ett pris och göra upp med ägarna direkt.

– Så fräck kan man väl inte vara? Det vore ju fusk. Och dessutom taskigt mot mäklaren. Nä, nu är det bara några dagar kvar, sen jäklar! svarade jag. 

Så med två dagar till visningen skulle jag visa huset för mina föräldrar. Men plötsligt gick det inte att komma in på sidan. Jag försökte flera gånger, som en fluga som flyger rakt in i fönsterglaset gång på gång. Jag höll på tills jag fick en snyting. Visningen inställd. Villan såld! 

Va? Det tog säkert tio minuter innan jag fattade. Några andra skulle få bo i vårt hus. Några andras barn skulle gunga i lekparken. 

Efteråt visade det sig att mäklaren visat huset i smyg och sålt det utan att vi ens fick chansen. Vilket as! Det var tacken för att vi tog hänsyn till honom.

Nu, mina vänner, är det krig. Nästa gång drömhuset dyker upp (lär väl ta tio år) kommer jag inte ha någon skam i kroppen. Jag kommer att klättra in genom skorstenen med en ryggsäck full av kontanter om så behövs. 

Ska påminna mig om att allt är tillåtet, i kärlek och i krig. Och i husspekulanternas hårda värld!

Josefine Sundström

Min son var nyfödd och förutom de vanliga bebisbekymren hade jag ett annat stort problem. Mitt hår. Det var en väldigt tjock och hellång hårman som nådde till skulderbladen. Inget fel med det, men efter graviditeten 

hade det blivit extremt trasseltovigt och vid hårtvätt lossnade hela hårsjok. Varje dag var en big bad hair day, så jag bokade klipptid och krävde kallt:

– Av med skiten. Ge mig en kort page!

– Aldrig, sa frisören.

– Jo! svarade jag sturskt.

– Du, lyssna. Jag har jobbat tillräckligt länge för att veta att du kommer att ångra dig.

Uppenbarligen kände han igen min typ: En notorisk byta hårstil-junkie, som hade haft allt från Tintinsnagg och pojkpage till 80-talspermanent utan att ha hittat rätt frisyr. Halvvägs genom utsparade längder, brukade jag få hårpanik och kasta mig in på första klipperi för omstyling. Men den här gången fick jag inte som jag ville, utan killen bara konstaterade: 

– Jag tar en decimeter, och klipper upp det. Kom tillbaka om någon månad, så tar jag lite till. Om du fortfarande vill. 

Det gjorde jag inte. Frisören var, uppenbarligen, en kille med koll. 

Andra hårstylister som vet vad de gör är Örjan, Diana och Juan som gav tre Söndagsläsare ett riktigt lyft. Befriade från kluvna toppar och trista utväxter blev tjejerna inte bara snygga i håret, de ser fem år yngre ut på kuppen. 

Något som – om man som jag är 45-plus
– inte gör ett enda dugg! 

Kolla in resultatet på sidorna 28–35, så garanterar jag att du också vill bli tillklippt. 

Det är du värd! 

Det började med en hjälte, Keith Richards lillebror, Johnny Thunders. Keiths andra syskon, Iggy Pop (t.h. på bilden), var inte närvarande.

Det fortsatte vid cirka 03.18 på morgonen med en inventering av mejeriprodukter.

Vi är halvvägs till himlen i en sovalkov i min etta på Renstiernas gata 48, när hon säger:

– Jag vill smörja in hela dig med margarin. 

– Vad sa du, säger jag, för så säger man när man VERKLIGEN har hört vad som sagts.

Hon är chef på ett företag jag glömt namnet på och jag är ännu inte nåt som kan beskrivas med en yrkestitel. Vi träffades natten innan i baren på klubben Garage i Kungsan, efter ett gig med Johnny Thunders. 

En eller två drinkar slank ner innan hon tog hon mig där man vill bli tagen men sällan blir tagen när man står i en bar. Hon tittade mig i ögonen och hon sa:

– Jag går aldrig hem med nån första kvällen. 

Jag hade precis fått frasen att ge dubbla signaler levandegjord för mig och kände mig förvirrad. Det var några dagar efter julafton. Där ute var det kylslagen vinter. 

– Johnny Thunders lirar i morgon också. Jag kommer hit då, sa hon. 

– Jag med, sa jag. 

Nästa kväll kickade Johnny i gång med en furiös version av ”Pipeline” som välte det fullsmockade stället. Efteråt ställde jag mig svettig och välmanglad i baren. Hon var där. 

– Är det okej att gå hem med en kille andra kvällen då, sa jag. 

Det var det och det är därför vi är där vi är: halvvägs till himlen i min sovalkov. Eller vi var där tills filmen gick av. 

– Margarin, säger jag. 

– Ja, hämta margarin, du ska få se, jag ska visa dig! 

Är det nånting man aldrig upphör att förvånas över är det folks sexuella fantasier och preferenser.

Jag går upp ur alkoven och tar halvtrappan ner till köket – min etta är ett ombyggt cykelrum – passerar duschkabinen – ja, den står i köket – öppnar kylskåpsdörren och tittar i genom alla hyllor och fack och ropar sen ut den enda fråga jag under rådande omständigheter kan ropa ut. Den enda frågan med relevans.

– Går det bra med Bregott?

Vaskarna vill vara i blåsten, men de ligger i lä, ty de är inte Jimi Hendrix… Men respekt åt alla som försöker hänge sig åt skapande destruktivitet…

Jag är tillbaka från semestern på Lefkas och inte uppdaterad i debatten, men innan jag åkte i väg läste jag kolumnister som var moraliskt indignerade över vaskningen. Jag läste artiklar med den förutsägbara vinkeln: Usch! 

Nån undrar: Vaskning?

Så här: Stockholms stekare drar varje år till Visby under Stockholms-veckan och till Båstad under tennisveckan och  sprutar ut mera champagne än vad de dricker bara därför att. Bara därför att göra sig förtjänta av att kallas stekare.

Men i år förbjöds champagnesprutandet av de lokala myndigheterna. 

Entré: Vaskning. Köp en pava skumpa och, när servitrisen anländer, säg åt henne att hälla ut den i vasken… 

Jag säger: Tack, stekare!

Vaskningen har kommit för att stanna! Det är performance art!

Det är inte på samma estetiskt höga nivå som när Pete Townshend i unga – och inte så unga år – demolerade gitarrer och stärkare på scen eller när bandets trummis, Keith Moon, körde ner Rolls Roycen i poolen. Det är inte på samma estetiskt höga nivå som när Jimi Hendrix tände eld på gitarren och slog den till flisor på den klassiska rockestivalen i Monterey i Kalifornien 1967. 

Inte på samma estetiskt höga nivå som när Elvis sköt sönder tv-apparater med en Magnum 44 i ena handen och en mega-banan-och-jordnötssmör-sandwich i den andra. 

Det är inte i närheten av Yamatsuka Eye, frontfigur i det japanska bandet Hantarash, som under sina shower högg en död katt i två hälfter med en machete, band en motorsåg om sin rygg – och så när sågade av sig själv ena benet – demolerade delar av en konsertlokal med en bulldozer och gick loss på – ja, allt, med motordrivna verktyg, borrar och annat. 

Under tiden spelade Mitsuro Tabata en rundgångsgitarr som lät som en miljon vargar ylande mot fullmånen kompade av ett sågverk. 

Stekarna är inte i samma kvarter, inte i samma stad, inte i samma land, inte ens i samma världsdel. Men de försöker. 

Och det bubblande budskapet är det samma. 

Keith Richards – min guide i galaxen:

Jag har sett Rolling Stones 17 gånger minst. Jag räknar snabbt och utan betänketid och kan ha glömt nåt gig. Men jag VET – varje gång jag står där, ofta omgiven av 60 000 människor eller fler på ett fotbollsstadion i, säg Chicago, tänker jag: Här finns bara ett riktig fan.

Jag. 

Jag skriker det inom mig: Ni andra som är här har inte skuggan av en aning om vad det innebär att dyrka The Rolling Stones!

Bevis 1: Hur tror du jag loggar in mig på datorn för att skriva den här artikeln? Jo, genom att skriva ”Redlands 1967, Toronto 1977”. 

Om du ställer dig frågan: Vadå Redlands 1967 och Toronto 1977? Aj, aj, aj… Inte bra!

Bevis 2: Hur tror du jag öppnar tangentlåset på min mobiltelefon? Jo, genom att skriva 18 12. 

Om du som läser inte vet att det är Keith Richards födelseedatum, är vår relation irreparabelt skadad. Som av en elak cancer. 

Nu kanske du indignerat utbrister: JESUS! 

Jag säger: Glöm bort snubben i stallet i Betlehem. Visst, det är stort, han gick på vattnet. Men miraklet, det är att Keith Richards står upp över huvud taget. 

Heder åt mina föräldrar – Sigurd och Ella – som har räddat mitt liv, inte minst genom att vara förstående inför sånt de inte begrep: Rolling Stones. 

De begrep inte Jimi Hendrix heller:

– Ella, vår son idoliserar en knarkande neger! 

Eller Frank Zappa:

– Sigurd, varför har Tore en stor plansch på sitt rum med en ful, skäggig galning som sitter och bajsar? 

Andra var mindre förstående. De sa att Keith & co var dåliga föredömen. 

Jag lyssnade på dessa människor. Tittade på dessa människors hem, bilar, jobb… På dessa människors livs totalitet.

Och jag lyssnade på Rolling Stones. 

Och jag tittade på Keith och hans dam, Anita Pallenberg. 

Och jag jämförde noga. 

Och jag visste redan då, på mellanstadiet, vilka som var dåliga föredömen. 

Klockan är åtta på kvällen, jag sitter hemma och äter kåldolmar med familjen när det finska tryckeriet slår larm: Det är för mycket färg på era sidor, vi kan inte trycka tidningen!

För mycket färg? Varken jag eller redigerarna  på vår redaktion fattar någonting, bara att tryckpressarna ska starta inom en timme och att något är fel med tidningen.

I vår värld är det här en mardröm. Trycktider är heliga och tryckarna tuffa grabbar som man inte muckar med. Inte ens om de bor i Finland. 

Söndagssidorna dessa hårdingar inte ville trycka ser visserligen inte ut som brukligt. Det är mörkt, mustigt, svartvitt och rått. Fotografen Sara Ringström har hängt på Salong Betong, tatueraren i en förort till Stockholm som blivit kändisarnas favorit.

Resultatet blev ett bildreportage som sticker ut så mycket att finländarna trodde att något var fel. Till sist gav tryckarna med sig och tack vare det kan du se resultatet i veckan nummer av Söndag. 

Själv drog jag en suck av lättnad, en missad trycktid är en mardröm, som sagt.

Några smakprov på resten av innehållet ser du på förstasidan här ovanför. Och som vanligt får du allt för ynka tio spänn.

Kungen av Holland: Dennis Bergkamp. Han gjorde allt rätt. Det gjorde inte jag. Men det slutade lyckligt. Alltså: komedi…

Jag skriver fotboll på Aftonbladet och det är VM 1994. Jag borde vara på väg till åttondelsfinalen Holland–Irland men det är jag inte. Jag är kvar på O’Hare-flygplatsen i Chicago. Jag har somnat vid gaten och missat planet. 

Jag ringer hem till redaktionen i Stockholm och redogör för läget. 

– Börjesson… Muahahaha! Har somnat… Muahahahaha! Vid gaten!

Chefen håller på att bryta ihop i skrattparoxysmer.  

Han lever efter devisen att delad glädje är dubbel glädje och ropar ut storyn på redaktionen. 

– Det här är nästan bättre än klassikern från VM i Italien 1990, säger han. 

– Vad gjorde Tore då, säger nån.

Måste vara nåt pucko till vikarie som undrar. Alla vet för fan vad jag gjorde. 

– Han lämnade in en jacka på kemtvätt. Med 15 000 kronor i innerfickan. Muahaha! Den blev ren, jävligt ren! 

Jag slänger på luren, bokar om och kommer fram till Citrus Bowl i Orlando precis till avspark, svettig som pungen på en kamel efter en dagsritt i sydliga Sahara. Holland vinner: 2–0. 

Nu: Taxi hem till hotellet. 

– Marriott, säger jag till chaffisen. 

– Vilket Marriott? säger han. 

– Finns det flera? säger jag. 

– Ja, dussintals, det är en hotellkedja. 

Jag förklarar att jag knappt hann checka in innan jag skulle i väg till matchen, att jag glömde adressen på rummet, att jag bara vet att det är Marriott – vad jag trodde Orlandos ENDA Marriott och – nej, jag minns inte hur det ser ut. 

– Is this for real? säger han. 

– Kör mig till ett Marriott vilket som helst, säger jag. 

Jag går in i lobbyn och fram till receptionisten på Marriott nummer 1. 

– Bor jag här? säger jag. 

Hon tittar på mig med en blick som skriker: Vakter! 

Tillbaka till taxin och Marriott 2, 3, 4, 5, 6, 7… Taxametern står på 400 dollar (3 000 kr) när vi svänger in på Mariott nummer 8. Jag går in och får en nyckel. 

Jag bor här. 

Jag går ut till chaffisen och betalar. Han säger att jag är hans livs underligaste körning – och bästa. 

– And I’ve been in this business for 35 years. 

– Welcome to my world, säger jag och går raka vägen till baren och beställer en dubbel vodka och en Budweiser. 

David Bowie. Så som han såg ut, just där, just då, på Kungliga Tennishallen. Han kallade sin uppenbarelse The Thin White Duke. Självklart rökte han. Självklart rökte han franskt. Självklart rökte han Gitanes.

Min ångest förvandlar Franz Kafkas ångest till en käck sketch i en lokalrevy med Peter Settman och Lasse Kronér. Det kommer aldrig att gå, tänker jag, men det måste gå: Finns det en Gud, ge dig till känna! 

– Pappa, säger jag. 

Tärningen är kastad. Det är tidigt i april. Jag är nyss fyllda 16 år. Är man 16 har man en rutten förhandlingssits. 

– I morgon släpper de biljetterna till David Bowie på Kungliga Tennishallen, säger jag. 

– Det är skoldag. 

– Jag vet, men ibland måste man offra nåt, hur svårt det än är, säger jag och hoppas att ironin är väl dold. 

– Okej, säger farsan. 

– Det är en sak till. Jag MÅSTE ha biljetter och jag MÅSTE ha de bästa biljetterna och då MÅSTE jag sova över på trottoaren utanför biljettstället Svala & Söderlund på Hötorget. 

Farsan tar in det i tystnad. Sett från min horisont en fruktansvärd, ödesmättad tystnad. 

– Det är faktiskt en liten sak till. Jag tänkte att i stället för att du ger mig pengar till en biljett så ger du mig pengar till 20 biljetter och jag säljer i väg 19 på svarta börsen. Du får igen dina pengar, jag tjänar flera tusen. 

– Okej, säger farsan, då säger vi det. 

Jag återvänder till mitt rum i ett rus som skulle olagligförklaras om det kunde framställas artificiellt. Jag är helt förvirrad, morsan är en kycklingmorsa, farsan är en ännu större kycklingmorsa, och nu får jag tillstånd till det här… Bara så där.

Jag ska dra den här historien många gånger under åren: 16 och redan kaxig rock n rollrebell och svarta börs-haj som sover på gatan! 

Då – runt 15 år senare – säger farsan: 

– Tore, jag tror att du är gammal nog att höra sanningen nu. Jag skuggade dig ner till tunnelbanan i Farsta, gick in i en angränsande vagn och stod dold i ett gathörn vid Hötorget och hade dig under uppsikt hela natten. 

Sen gick han direkt till jobbet.

Det är en farsa det.

Hans namn var Sigurd. 

En historia från en tid när man SLOG ett samtal och telefonerna hade sladd och var kopplade till ett jack. Kungen av dessa telefoner hette Kobra.

Jag känner henne ytligt. Jag känner honom mer. Jag har träffat dem tillsammans och det är därför jag känner henne ytligt. Jag har varit i ett annat land i nästan ett år. När jag nu träffar henne och på hennes initiativ följer henne hem till hennes lägenhet i Vasastan tar jag för givet att hon är vad jag är: singel.

Vi hamnar i en ställning som många associerar till hästar. Telefonen ringer. Den är inom räckhåll. Hon lyfter luren. Svarar:

– Hallå.

Jag hör en mansröst jag känner igen, inte högt, men tydligt: HANS röst.

– Jag gör inget speciellt, är bara hemma och tar det lugnt, säger hon, utan att förlora rytmen (hon ska aldrig förlora den).

Jag söker hennes ögon för att utröna exakt var på känsloskalan hon är. Bra idé, om hon inte hade blundat. Å andra sidan, ibland kan slutna ögon säga mer än öppna. Jag drar slutsatsen att hon redan vunnit brottningsmatchen mot sitt samvete.

– Jag älskar dig också, säger hon.

Han pratar på en stund och hon säger, av det ena eller andra skälet, ”mmm” ”mmm” ”mmm”, och sen börjar han gråta.

– Men det ÄR bara du, säger hon.

Eller hur.

Mitt eget samvete?

Låt mig säga så här, det finns en engelsk fras – ”the point of no return” – som jag är väl förtrogen med, men jag förstår inte dess innebörd riktigt på riktigt förrän nu. Den här båten kan inte vändas. Den måste in i hamn.

Det är mycket jag inte förstår i det här. Som att hon över huvud taget svarade. Men det jag minst av allt förstår: varför hon inte direkt avslutade samtalet på ett snyggt sätt:

– Hej, jag står i duschen, ringer dig om en kvart.

I stället pratar hon på tills, så att säga, hästarna sprungit in i mål. Det finns bara en möjlig slutsats.

Kvinnor har verkligen en helt annan simultanförmåga än män.