Wailing Souls. Omslaget till ”Fire House Rock”.

Pablo Moses. Omslaget till ”Pave The Way”.

Culture. Omslaget till ”Two Seven Clash”.

Gregory Isaacs. Omslaget till ”Night Nurse”.

Lee Perry. Omslaget till Roast Fish, Collie Weed & Cornbread.

Jag lyssnar på reggae hemma i min rivningskvart på Kungsholmsgatan. Jag har lyssnat i timmar. Jag har gjort det på hög volym. Hög! HÖG!

Det ringer på dörren. Det är tre på natten. 

– Du väckte mig. 

Mannen framför mig är runt 40. Han bär en badrock i urtvättad frotté. Han ser helt färdig ut. Som om han har ett jobb att gå till och behöver sova innan han gör det. Med andra ord: en för mig vid den här tiden totalt främmande sorts människa. 

– Ursäk…

– Nej! För! Fan! Det! Här! Är! Den! Bästa! Musik! Jag! Hört!

Jag är i chock. En granne som gillar mig. 

– Jag somnade men väcktes av musiken och kände att jag måste gå ner, säger han. 

– Tore, säger jag eftersom jag aldrig sett honom förut. 

– Mats, säger han och vi skakar hand. 

Nästa låt kommer på. Det är Culture. Högkvalitativ, jamaicansk rotreggae från sent 1970-tal. Det är gräspropaganda big time:

I took a spliff this morning of the international herb.

It make I feel so groovy… 

– Satan, det här är bra, säger Mats. 

– Reggae är den enda musikstil där ALLA spelar trummor oavsett vilket instrument de spelar, säger jag. 

– Får jag komma in och kolla i genom din skivsamling, säger han. 

Han får det. Han gör det. Han lånar penna och papper. Jag rekommenderar. Han lyssnar. Han antecknar albumtitlar: ”Pave the way” med Pablo Moses, ”Two seven clash” med Culture, ”Night nurse” med Gregory Isaacs, ”Fire house rock” med Wailing Souls, ”Roast fish, collie weed & cornbread” med Lee Scratch Perry… 

Han skriver upp runt 50 reggaetitlar. 

– Vill du ha vin, säger jag. 

Jag korkar upp en Tirnave. Tiden går, musiken går, solen går… Upp. 

Mats går inte. 

Då slår det mig. 

Musiken har gjort det igen. Den har gett mig ett minne för livet. 

Ariel Pink’s Haunted Graffiti räddar liv.

Jag sitter på redaktionen och tittar ut genom fönstret och tänker att det här kanske är den gråaste dag jag sett. Plussa på med lite duggregn och jag är där igen, drabbad av en obetvinglig lust att örfila upp alla som säger att det bästa med Sverige är att vi har fyra definierade årstider och att ingenting går upp mot den svenska sommaren.

Vad i himmelens namn rör sig i dessa folks huvuden, menar de på allvar att italienare, fransoser och spanjorer i jämförelse dragit klimatiska nitlotter? 

Ja, jag är sur, deprimerad och inte så lite förbannad, naturligtvis rätt sexig också, men det kan inget väder i världen bita på. 

Det är då jag hör Ariel Pinks Haunted Graffitis låt ”Round and round”. 

Den låter som ett leende moln av bomull som sjunger pastellfärgad gospel, framburen av en basgång som har Sades ”Hang on to your love” en del att tacka för. 

Allt spricker upp. Min själ. Mitt hjärta. Tillvaron. Universum. Jag är glad och inte ett dugg deprimerad eller förbannad längre. Jag är fortfarande rätt sexig, men det är som det är med den saken, ingenting att göra åt.

Min poäng är den här: Musik räddar liv. 

Jag har genom åren träffat på folk som inte lyssnar på musik alls, utom när sedvänjan kräver det – lite folkhemsdisco till bag-in- boxen på lördagskvällen, schlagerhelvetet , ni förstår – men de LYSSNAR inte.

Felet är deras, attstelopererade artister som, säg, Magnus Uggla, mannen som förde in sydtysk militärmarschestetik i popmusiken, har en karriär trots att han varit irrelevant i trettio år nu. Visst, han är funktionell till festen. Som herpes på en venerisk mottagning. Men att slå sig ned mellan två stereohögtalare, för att tala old school, och sluta ögonen och verkligen lyssna, för att få en resa, en upplevelse som kan kalllas konst… Forget about it. 

Jag vill ha en sak sagt med det här: Släpp sargen i medelklasshelvetet och lyssna till Ariel Pinks Haunted Graffitis låt ”Round and round” och för den delen till hela albumet: ”Before today” (2010). 

——————————–

Omslaget till ”Before today”.

Här gick jag och här hade jag Bobby: Kvickentorpsskolan i Farsta.

Smeknamnet föds enligt legenden på jympan i 9:an på Kvickentorpsskolan i Farsta. Lektionen är över och Lars gör entré i duschrummet och tillkännager: 

– Grabbar, titta! Den kanske inte är så stor, men fan vad vacker den är! 

Han döps där och då till Dasen. 

När vi ändå befinner oss på jympan bland smeknamn, låt mig berätta om jympamajen.

Honom har vi döpt till Bobby Bög. 

Det beror på att Christer är så nitisk och, på samma gång, så intim. För att vi inte ska spilla tid från själva gymnastiserandet öppnar han HT i 7:an med att vi tränas i att klä av och på oss, i att byta om, på tid. Han sätter 90 sekunder som gräns. 

– Klä av! Byt om! 

Tidtagaruret går i gång. 

– Byt om! Klä på! 

Tidtagaruret går i gång. 

Sen följer duschandet. Vi går runt i cirkel, stannar till under själva duschen, i med schampo, går ett varv, sköljer ur schampot och tvålar in oss, går ett varv till och sköljer av oss. Då och först då anses vi duschade. 

Allt det här sker under hans intensiva blick. 

Bobby Bög. 

En legend för generationer av Farsta-kids. 

Han gjorde självgodheten till konstart. 

– Magistern, säger jag en dag, eftersom jag är galet idrottsintresserad och lirar hockey i Bajen och allt: Hur blir man gymnastikdirektör? 

– Ja du Tore, säg det, många vill, men ytterst få klarar av det. Ta dig själv, du ser på mig och vill bli lika bra som jag, du vill ta examen på Gymnastik och idrottshögskolan. 

– Ja… kanske… 

– Nej, inte kanske, du vill det, ja. Men kommer du att klara av det? Eller kommer du, som så många andra, att framleva dina dagar i ett av alla dessa dussinyrken, i kassan på Ica eller ska du städa offentliga toaletter? Som en utbytbar medelmåtta. Det är själva frågan. 

Jag tror att jag har svarat på den nu, Bobby Bög.

Kristofer har fått vika hädan för ett annat av redaktionens modelejon. Emma ses här i retrotrendig sailorjumper och  jeans med casualkänsla. Vår fashionintresserade redigerare Magnus har blivit tydligt inspirerad i sitt klädval.

Japp, urtjusiga Veronica gör en Greta Garbo: tar aldrig av sig solbrillorna.

Jonny.

Det står ett inramat fotografi högst upp i bokhyllan. Till vänster syns en man klädd som en elitgymnast. Han är rak i ryggen och har blicken i fjärran. Det är Nisse.

Bredvid står en ung kvinna klädd i dräkt med snävt skuren kjol. Det är Ella, min morsa.

Bredvid dem båda: En linblond liten kille på, säg, 5 år med ett Mona-Lisa-leende på läpparna. Det är Jonny. Han bär frack.

Morsan säger att hon hade honom som fosterbarn innan hon fick mig. Jag har träffat Jonny. Han är snäll. En gång gav han mig en krona. Han singlade i väg den till mig. Jag var tvungen att ta lyra. Jag var 7 år då. Nu är jag 8 år.

– Vi turnerade i folkparkerna. Uppträdde på Solliden. Och fick jättebra recensioner. Nisse var hej och du med den tidens stora artister och skådisar, berättar morsan och tar ner fotografiet.

Hon visar pressklipp och bilder. Grejen som gjorde deras show till nåt alldeles extra var att Nisse inte trollade bort och fram kaniner. Han trollade bort och fram Jonny. Han la honom i den berömde kistan och sågade itu honom. Han gjorde akrobatkonster med Jonny. Han stod på händer och snurrade Jonny som en propeller med fötterna.

Några månader senare ringer det på dörren efter midnatt. Jag vaknar och går upp. Morsan är redan i hallen.

– Vem är det?

– Det är jag, Jonny, kan jag låna tvåhundra spänn?

Morsan öppnar dörren och där står Jonny, cool som fan, en blond Elvis mitt i natten med en brunett att dö för vid sin sida.

Några år senare ger han mig Doors album ”Waiting for the sun” (1968) och ”The Soft parade” (1969). Han har koll. Han kan lära mig allt. Jag är född 1960. Han är född 1941. Jämnårig med Bob Dylan. Vi sitter på mitt rum och snackar om Jim Morrison när dörren öppnas.

– Varför stänger ni dörren? Jag vill inte att ni ska sitta här för er själva, säger morsan.

En dag när jag går i sjuan och är hemma på lunchrasten ringer det. Det är Jonny. Han säger efter ett tag:

– Jag är din halvbror och just nu sitter jag i fängelse. Jag vill bara att du ska veta det. Men säg inget till morsan om att jag berättat det.

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 13 FEBRUARI:

En journalist gav mig nyligen frågan om vilka böcker som förändrat mitt liv. Och alla böcker jag kom att tänka på var sådana som jag läste innan jag fyllt 25. Tio år sen.

Resten av dagen gick jag runt med en diffust oskön känsla. Det var på kvällen, när jag släckt sänglampan, som jag identifierade- den. Sorg. Inte den sönderstrimlande jag-kommer-inte-överleva-paniksorgen, men den hopplösa saknadssorgen efter något man aldrig kan få tillbaka. Jag var 17 när jag läste Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Den öppnade nya rum inuti mig, romantiserade sånt som jag inte ens känt till och förändrade mitt liv. 

Och jag har oöverskådliga mängder bra böcker kvar att läsa, de kommer att uppsluka mig och ge mig nya insikter, men jag lär knappast bli så omskakad från grunden igen. På samma sätt kommer det hela tiden nya låtar jag verkligen gillar, men det var länge sen jag lyssnade på dem en hel natt och grät för att de handlade om PRECIS JUST MIG, eller en film fick mig att vilja byta både vänner och klädstil.

Aldrig i livet att jag skulle vilja vara tonåring igen. Det var tillräckligt jobbigt första gången. Jag tycker om att veta vem jag är, att jag inte kan slängas runt hur som helst i känslostormarna för att allt är så nytt och ofattbart. Men det här är baksidan av att bli vuxen, det här är sorgen: att de största läsupplevelserna med största sannolikhet ligger bakom mig.

/Mats

Går förbi Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Klockan är strax efter fem och folk kommer ut genom glasdörrarna. Mona sitter ju inte kvar länge till, partiet är i gungning. Jag kollar om oron för partiet märks i deras ansikten och tycker mig se flera bekymmersrynkor vandra iväg. Jag går vidare, ska möta upp en väninna på ett kafé. Kommer tidigt och tar ett bord. Som vanligt söker jag efter grannar att tjuvlyssna till. Två tonårsbrudar snackar mobil-appar, jag hänger med en stund men tröttnar ganska snart. På min andra sida sitter ett sällskap i 50-årsåldern. Två män och två kvinnor. De är förväntansfulla inför bion de ska se.

– Vad hette filmen nu igen? frågar en av männen.

– ”Fyra år till”. Den handlar om en folkpartist som är bög, svarar den kvinna som jag antar är hans fru. Mannen vänder sig till de andra i sällskapet och flinar.

 – Ja, det här ska verkligen bli spännande. Politiker i tidningarna, politiker i tv och nu ska man behöva stå ut med dem på film också. Jag är så jävla trött på alla självgoda politiker. Säg mig, finns det en enda vettig en?

– Men älskling nu är det inga riktiga politiker vi ska glo på i två timmar. Det är ju Björn Kjellman!

Jag fnissar åt det jag hör men kommer samtidigt att tänka på de där bekymmersrynkorna på Sveavägen. Får genast en bitter smak i munnen. Vad är det som gör att vi sitter inne på ett sådant politikerförakt? Slentrianmässigt skäller vi på våra förtroendevalda. De är dumma. De är korkade, lata. Ja, till och med fula och giriga. 

Visst finns det de som missköter sig och självklart ska kritiseras, som alla andra. Men borde vi inte fokusera på de goda politikerna?  Borde vi inte hylla alla dessa eldsjälar som vågar ta ställning och som kämpar för det de tror på, för ett bättre samhälle? Bör vi inte sända över lite kärlek till de som i stället för att sitta och njuta av dum-tv med oss andra väljer möten i muggiga källarlokaler. I demokratins namn. Och gud vad det ska tjatas om våra ministerlöner. Kan vi inte sluta med det? Kom igen, är de verkligen så höga?  Varsågod och jämför med vad Linda i ”Bonde söker fru” fick i höstas för att gå runt i kohagen och presentera kärlekskranka bönder. Och vad tjänar Maria Montazami när hon pratar med en giraff i Vingreklamen?Nej, mer kärlek och respekt åt politikerna, tycker jag!

Ella & Sigurd.

Nu kommer han där, nyligen 69 fyllda, efter dryga 30 minuter med t-banan från Farsta till Odenplan. Han väljer bort rulltrapporna och springer i stället upp för de vanliga trapporna. När han har sprungit upp springer han ner igen och upp igen och ner igen och upp igen med viftande armar och grimaser som skulle få en orangutang att framstå som subtil

Mina döttrar, 11-åringen och 2-åringen, kiknar av skratt. Jag vet inte vad min fru tänker. Men jag tänker: Farsan, Sigurd…

Jag minns hur jag höll honom i handen när vi gick på tunnelbanan i Farsta, vad kan jag ha varit, 6 år? Dörrarna öppnades:

– GOD MORGON! VÄLKOMNA TILL EN VACKER DAG I KONUNGARIKET SVERIGE! NI ÄR ALLA VACKRA OCH VACKRAST AV ALLA ÄR DAMERNA! NI FÅR ANITA EKBERG ATT FÖRBLEKNA, BRAVO!

Nu är morsan Ella med, det är hennes födelsedag vi ska fira. Hon fyller den 2 maj men vi har av praktiska skäl flyttat fram firandet till lördagen den 5 maj. Målet: lunch på vita, stärkta dukar på Tennstopet i korsningen Odengatan och Dalagatan.

Klassiskt journalisthak med utsökt husmanskost och det finns en chans, om än obefintlig, att morsan inte ska säga vad hon alltid säger på restaurang.

– Tore, det här skulle jag kunna laga till bättre.

– Mamma, vi är på restaurang!

– Tore, erkänn!

– Jag erkänner.

Vi går på Odengatan, morsan, farsan, min fru, 11-åringen och, några meter framför, jag och 2-åringen. Vid Gustaf Vasa kyrka hör jag ett rosslande andetag. Jag vänder mig om och pappa säger:

– Tore, håll mig.

Jag gör det. Våra nästippar nuddar varandra. Det hade kunnat vara en omfamning. Han andas ut i en suck som värmer mitt ansikte. Pupillerna rullar upp under ögonlocken och det är bara vitt kvar och han är bara död.

 Säg ”Alla hjärtans dag” till min man Dan och han fnyser föraktfullt:

– Kommersiell skithögtid! Det är väl inte romantik att ge bort röda rosor när alla andra gör det?

Jag är benägen att hålla med, men hoppas ändå i smyg att finna en bauta-bukett på köksbordet när jag kommer hem från jobbet i morgon. 

Varifrån seden att strössla omgivningen med geléhjärtan och blommor kommer, tvistas det om. Jag väljer den mest sagolika versionen: Den som säger att Valentin var en medborgare i antikens Rom som gjorde till sin livsuppgift att få kärleken att glöda. Han gav förälskade par vackra blommor och såg till att de gifte sig. Men vigselakterna blev hans död, eftersom dåvarande kejsaren Claudius II bara ville ha ogifta män i sin armé. Därför åkte Valentin i finkan och avrättades den 14 februari år 269. 

Så i morgon är det alltså 1742 år sedan den romantiske romaren dog martyrdöden och blev Sankte Valentin. Vi på Söndag har valt att fira redan i dag (och struntar i surpuppan Dan) genom att fylla tidningen med kärleksförklaringar: 

– Kärlek är att hålla ihop, säger till exempel Staffan Fryklund, 70. Han träffade sin Renate redan 1965, samma år som jag föddes, och paret har alltså hållit ihop i en hel (min) livstid. 

Vad är kärlek för dig? Kanske är det att värna om världens utsatta? Läs då Peter Kadhammars och Urban Anderssons gripande reportage om Haitis bortglömda slavbarn. Barnen som har absolut lägst rang. Barnen som aldrig får tröstande pussar eller kramar. Barnen som, i bästa fall, kan hoppas på att inte få stryk. 

Nej, det går inte att köpa kärlek. Men det är möjligt att hjälpa dessa barn till en bättre framtid genom att skänka en slant. Det är kärleksfullt – på riktigt.