WOLLINS KRÖNIKA 28 NOVEMBER:

Jag står i ett provrum på H&M på Drottninggatan i Stockholm. Jag har plockat till mig häftiga partyklänningar med glittrande stenar på (som jag aldrig köper) samt svarta byxor och grå toppar (som jag alltid köper).

Jag älskar provrum. Jag är mitt allra snyggaste i ett provrum vilket är synd eftersom det bara är jag som ser. Det blir inte riktigt samma sak att berätta: ”Jag var så otroligt snygg i provrummet tidigare i dag”. 

Jag hör två tjejer som pratar med varandra över väggarna. Det gör jag alltid. Jag hör alltid tjejer som provar kläder tillsammans, tjejer i min ålder. Jag har inte provat kläder med en kompis sedan gymnasiet. Jag vill vara ensam när jag handlar. Bryta ihop av jeans som är sydda för kvinnor med midja, det gör jag helst på egen hand. 

Tjejerna fnissar. De låter nästan alltid likadant de där tjejerna. De klagar på sina kroppar. De säger saker som: ”Jag ser ut som en korv”, ”Jag har ingen rumpa” eller ”Jag blir galen på min mage”. 

Och nu hör jag dem igen. Jag åmar mig och gör modellposér framför spegeln och tänker att det här är en väldigt snygg klänning som jag aldrig någonsin kommer använda.

– Jag var hos terapeuten i dag, säger tjej ett.

Hoppla. 

– Jaha, vad sa han då? frågar tjej två.

Och då berättar tjej ett det. 

Jag har stelnat i en sexig rörelse och tänker för mig själv: ”Hör jag rätt? Står de och pratar om detta så att alla kan höra?”För det är ju inte bara jag här (som just nu skriver en text om saken som över en halv miljon svenskar kan läsa), vi står i en rad om 20 omklädningsrum där människor hela tiden kommer och går. Personalen står ett par meter bort och av dem hör jag ingenting, de lyssnar väl de med. 

Tjej ett pratar på om samtalet hos
terapeuten och tjej två lyssnar inkännande genom väggen. 

– Vad sa han om Thomas då? Vad tyckte han att du skulle göra åt honom? frågar hon.

Det blir tyst och sedan hörs tjej ett stamma försiktigt:

– Tja, alltså, eh, låter det. 

– Vill du inte berätta? frågar väninnan.

Tja, så kan det ju vara. Eller också skulle det ju kunna vara så att hon just har insett att hon står i en provhytt i Sveriges största stad där människor bara är ett halvt handslag i från varandra. 

Jag andas ut och börjar krångla mig ur plagget som var en åtstramande storlek för liten när jag hör tjej ett ta sats igen. 

Och så börjar hon berätta. Och jag rafsar ihop galgar och plagg och försvinner ut på Drottninggatan. 

Vill jag höra om vad terapeuten tycker om Thomas så tittar jag hellre på ett avsnitt av ”In treatment”. 

I dagens tidning skriver jag om den japanska popstjärnan Hatsune Miku, som toppar listorna och uppträder inför fullsatta konsertlokaler – men hon är ett hologram.

Kolla in det här klippet. Man tappar hakan, lovar. Det är som att se en scifi-film.  Framtiden är här, mina vänner. 

Frank & Ava – det förhållandet gick i kras – och ut kom en klassisk platta…

Alla borde gå i genom en skilsmässa. Jag har gått i genom tre. Jag bara skojar. Eller inte.

Det kan få en att slå upp fönstret till en ny, obeträdd värld och känna en frisk vind i ansiktet: Hejsan, livet, det var ett tag sen sist vi sågs men nu är jag här igen och ute efter revansch! Det kan få en att dra igen fönstret till en värld man tappat lusten för, dra ner persiennerna, dra ur jacket, hämta geväret och whiskyflaskan och börja nynna på en Nirvana-låt.

Kort sagt: Adjö vardagslunk och trygghet och rutiner, kartan stämmer inte längre, man tvingas rita en ny. Men det som inte tar livet av dig gör dig starkare. Och mera kreativ.

Jag säger bara: August Strindberg och ”En dåres försvarstal” (1914).

Sen dess har jag fått det bekräftat gång på gång: ”Only the lonely” (1958) av Frank Sinatra, ”Blood on the tracks” (1975) av Bob Dylan, ”Here my dear” (1978) av Marvin Gaye, ”Shoot out the lights” (1982) av Richard & Linda Thompson, ”Den vassa eggen” (1985) av Ulf Lundell och ett vackert exempel från senare år: ”The First days of spring” (2009) av Noah and the Whale.

Alltså: kraschade kärleksrelationer, skilsmässor, föder bra konst. Lyssna bara på Ronnie Woods nya album ”I feel like playing” (2010). Man HÖR att han SKA och MÅSTE bevisa sig själv som ARTISTEN efter skilsmässan, fyllorna, den 118:e vändan på rehab och förhållandet med den 20-åriga ryska servitrisen.

Jag förstår givetvis att artister hellre är lyckligt gifta och gör en sämre skiva, men det bryr jag mig inte om, jag vill ha den fantastiska skivan: Blöd för mig! På tal om det hörde jag en dag för några år sen en historia. Eldkvarn var samlat. Plura var nere. Det förhållande han hade varit i var han inte längre i. Det låg i kras.

– Fan vad jobbigt, vi lider med dig, finns det nåt vi kan göra, säg bara till, sa de andra i bandet (eller nåt i den stilen, vad vet jag).

Sen gick Plura sin väg. I samma stund han hade stängt dörren bakom sig blev det klang och jubel.

De andra i bandet visste: Ja, nu jävlar blir det låtar!

Läste du Söndag förra veckan? Du var inte ensam, som en tidig julklapp till er läsare delade vi ut bilagan gratis till alla som köpte Aftonbladet. Den här veckan måste du tyvärr betala en tia igen men du får å andra sidan mycket för pengarna! Vi har knåpat ihop ett extra tjockt nummer och fått plats med (nästan) allt:

Vår reporter Magda Gad hängde med Victoria Silvstedt i Paris i 48 timmar. Victoria berättar om tv-karriären, livet efter skilsmässan och varför hon föll för sin nye man. Vi har också tagit finfina och nystylade bilder på ”Biggest loser”-vinnarna Karl-Fredrik och Maria som ju gått ner 109,5 kg tillsammans. Hur ska de hålla vikten när tv-kamerorna slocknat? Svaret får du i tidningen.

Mera då? Vi förklarar hur du köper julens öl och vin billigt på nätet och vi har träffat Stefan Wiman som lämnade Sverige som luffare och nu odlar kaffe i Colombia. Dessutom visar OS-hjältarna Marcus Hellner och Johan Olsson vinterns herrmode.

I butik på söndag och måndag, alltså.

Nästan varje dag här i Japan stöter jag på svenska prylar. För att inte säga för mycket, det vimlar av dem. Så det är ingen risk att man glömmer bort Svedala! Ser att det snöar där hemma förresten. 

På flera ställen såsom Seibu och i Sony Building i Ginza har jag hittat det svenska hudvårdsmärket Transderma från Probios.

Svenska superserumet Transderma i Sony Building, Ginza Tokyo

Jag har hittat äggtvål från Helsingborg och i det fashionabla varuhuset Mitsukoshi i Ebisu har den svenska designern Helena Sellergren en stor avdelning med livstilsprylar och en klädkollektion.

Helena Sellgren säljer sina kläder på Mitsukoshi

På den organiska restaurangen Crayon i Omotesando mötte jag Sayaka Niswada som är bokförläggare. När jag berättade att jag var från Sverige, sprang hon och hämtade tre olika kopior på den svenska barnboksförfattaren Stina Wirsén som Crayon ska ge ut i jul. ”Vi gillar de här små figurerna, de ser mycket japanska ut”, säger hon.

Sayaka Niswada med Stina Wirséns böcker som snart kommer ut på japanska

I Japan är det vanligt med  lookbooks från de stora designerhusen. Du får säsongens senaste kollektionsbok + en gåva. Inte sällan en flashig bag, som den här tygväskan från D&G.

D&Gs lookbook kostar 80 kronor och du får en tygväska och känner dig som hemma!

Tre kronor på knappar! Hittade de här ”svenskknapparna” på knapparadiset Stripe i Naka -Meguro.

Tre kronor känns bra!

Söderte i affären Be Your Self i Naka Meguru, Tokyo. Sweden@japan!

Mumste i Tokyo

Bekant?

Det börjar lacka mot höst här i Tokyo. Och vad passar bättre än att coola ner sig med ett ”candle night”-event i Kokubunji-stadsdelen?

Det är ett behagligt sorl i den sandfärgade lokalen på Café Slow. Restaurangen är inredd med robusta träbord, secondhandstolar och sandade väggar. Alla material i  lokalen är av naturligt ursprung. I ena hörnet  har kafeét fair trade- försäljning främst från Ecuador, som ligger grundaren Atsushi Yoshioka varmt om hjärtat. 

– Ecuador är ett land med biologisk mångfald, ett land som har många biotoper. Hela deras livsstil är förenat med det som Café Slows koncept står för. Långsam livsstil, berättar Yoshioka.

Atsushi Yoshioka, grundare till Café Slow i Tokyo

Atsushi Yoshioka var FN-tjänstemannen som åkte världen runt för att hjälpa andra, men glömde det som fanns nära honom, hans hembygd.

– Jag reste och reste, men hade inte en aning om vad som försiggick i mina hemtrakter där jag bodde. Trots att jag arbetade för något bra så insåg jag att det var på fel sätt jag arbetade. Jag ville börja där jag stod, förändra  i min närhet, säger han.

Sagt och gjort. Insikten ledde till en radikal förändring i hans livsstil. 

– Jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Jag slutade på FN efter 30 år och öppnade Café Slow. Det var för tio år sedan. För två år sedan flyttade vi till den här stora lokalen så att vi kunde ta emot alla ”organic mamas” med barnvagnar, ha yoga och works shops på andra våningen, förklarar han. 

En gång i månaden är det candle-night event på Café Slow

I Sverige har vi kaffe-latte morsor. I Japan har de ”organic mammas”. Livsstilsmedvetna mammor som får sina barn omhändertagna i en timme eller två medan de fikat med sina väninnor, men han vill inte kalla dem för lohas.

– Lohas är för rika människor som har råd att köpa sig en speciell livsstil. Café Slow är för alla som vill ta det lugnt och komma ner i varv. Hit kommer alla typer av människor.

2001 införde Atsushi Yoshioka något han kallade för ”candle night”. Ungefär ett ”earth hour” i miniformat.

– En gång i månaden släcker vi ner i lokalen, tänder levande ljus och lyssnar på lokala förmågor som sjunger och spelar. 

Succén lät inte dröja, snart följde ”candles night” över hela japan och titt som tätt släcker till och med Tokyo Tower ner en timme då och då.

Sångerskan Naoko Uehata och pianisten Kohta Isihara får publiken i rätt stämning på Cafe Slow

Café Slows koncept ska nu gå på export. En filial ska öppna i södra Japan och två långsamma kaféer med lokalproducerad organisk mat ska öppna i Korea. Atsushi Yoshioka ska ut och resa – igen.

Organic mammas kan slappa här medan personalen tar hand om barnen

Café Slow ligger vid stationen Kokubunji, en halvtimmes resa från Shinjukustationen, väl värd resan.

http://www.cafeslow.com/

Tjena, Benny

Det finns folk som jag räknar som mina närmsta vänner som har sagt att jag har mindervärdeskomplex.Jag förstår varför de sagt som de sagt, mina vänner, de har sagt det för att jag idoliserar väl valda andra människor med hela min själ och hela mitt hjärta och – ibland – hela min könsdrift.

Nu tror ju jag att det förhåller sig precis tvärtom, det är de som – ofta av princip – inte kan tillåta sig att ha idoler som faktiskt har mindervärdeskomplex. De känner: Beundrar jag nån annan utplånar jag mig själv. Men bra själkänsla handlar ju faktiskt om att i stort sett ingenting kan utplåna en själv i ens egna ögon. Den med bra självkänsla känner: Jag duger.

Så – jag beundrar Keith Richards. Så – jag beundrar dig, Benny. Så – jag beundrar Juliette Binoche och Penélope Cruz (det är här sexualdriften kommer in). För att bara nämna några av många.

Benny, vi träffades första gången när jag 6 år gammal satt på farsans axlar och såg dig i Hep Stars i en folkpark strax utanför Falkenberg.

Sen hade jag förmånen att ha din son Ludvig mitt emot i mig i några veckor i slutet på 1990-talet. Han var praktikant på Aftonbladet. Sen sågs vi på Kvarnen. Han berättade att du inte var så värst omtumlad av alla hyllningar som kom ABBA:s väg. Men att du blivit lite impad när Keith Richards en kväll, antagligen en sen kväll, hade gått ut från sin svit på Grand Hotel under ett turnéstopp i Stockholm och ställt sig på balkongen, under himlen och måsarna, mitt emot Slottet, och till eget ackompanjemang på akustisk gitarr lirat ”Thank you for the music”.

Och ropat mot stjärnorna:- Where the fuck is Benny Andersson!

Allt hänger ihop, hela universum, om man bara är där och tänker efter.

Som när jag läser en intervju med dig i tidningen Vi. Du pratar om ABBA:s låtskatt:

– Om man spelar musiken ren, utan alla pålägg. Bara ett rent ensamt piano så kommer det fram nåt annat.

Det som enligt dig kommer fram är ”Förklädd melankoli.”Jag fick gåshud när jag läste det.

Vore det inte en fantastisk upplevelse att få höra dig klä av melankolin naken? Mitt svar: det vore bortom fantastiskt.

Men inga så kallade stora musikalröster, tack. Ring Annika Norlin – hon som är Säkert! – jag tror att hon bor i Umeå. Hon satt i likhet med din son Ludvig mitt emot mig och vid sidan av mig också, som journalist på Aftonbladet, ta mig fan om det inte var samtidigt, och hon sjöng på mitt senaste bröllop (helt och hållet min exfrus förtjänst, men ändå…).

Och du, Benny, du har redan kommit på en fullkomligt fantastisk albumtitel: ”Förklädd melankoli”.

Det är inte så svårt att leva lohasliv (lifestyle of health and sustainability) när det finns sådana här ställen lite runt om i Tokyo.

Lab  831 Vegetal Lab Store i Marunouschibyggnaden nära Tokyo station ser ut som ett laboratorium vid första anblick, men det är sandwichkedjan Subways första salladslaboratorium. Salladen växer medan du fikar. Nåja nästan i varje fall. Det lilla labbet på 6 kvadratmeter producerar kaféets egen konsumtion av sallad. 

Lab 831 i Tokyo odlar själv salladen till mackorna

Kaféet har bara varit öppet några månader, men är redan en succé speciellt bland trendmedvetna tokyobor. Fast det är lång väntan om man ska bli mätt.

 – Det tar 40 dagar för ett salladshuvud att bli färdig och ett salladshuvud räcker ungefär till 40 mackor säger Mai Meguru som expedierar kunderna på löpande band med den krispiga salladen.

Subways salladsbar i Tokyo

– Det kommer hit specialutbildad personal och tar hand om allting någon gång i veckan. Och utanför Tokyo finns det stora salladslaboratorium som förser våra andra kaféer med samma typ av sallad, berättar hon.

Mai Meguro har koll på specialsalladen

 Salladen som odlas i ett slutet system växer i små behållare som genomströmmas av vatten. De växer inte i någon jord utan det är ett specialkomponerat flourocerande LED-ljus som gör att salladen växer och bli till ett superkrispigt salladshuvud helt utan gifter på fem veckor.

Snacka om lokalt producerat…

Jajjamensan kanonkrispig

Hittade den här kuvössalladen sprayad i saltvatten på mitt köpcentrum. 25 spänn, men snyggt!

Sigge Ågren!

Ja, gott folk, det är så sant som det härmed skrivs: Jag firar 25 år som journalist i år. Varför blev jag journalist? Hypotesen var den här: Jag får se det största, vackraste och bästa, och se det på plats och inte framför tv:n: VM och EM i fotboll, Olympiska spel, Rolling Stones, Dita von Teese…

Jag får öga mot öga träffa de extraordinära, folk som gått över gränsen: Keith Richards, Maradona, Michael Douglas, David Bowie, Sade, Marilyn Manson…

Jag får med jämna mellanrum vakna upp på fyr- eller femstjärniga hotell i främmande länder, ibland till och med i främmande världsdelar.

Jag får ett yrke med en egen och för mig djupt tilltalande mytologi: rök, stök och krogliv, fria och oregelbundna arbetstider och allt möjligt i genren bohemeri.

Jag får ett yrke som bygger på överraskning, på att jaga överraskning, på att utsätta mig för överraskning, på att drabbas av överraskning och hantera situationen.

Jag får skriva om det. Ja, och jag får betalt för det. Jag var 24 och tänkte: Det här är en grymt bra deal!

Jag sökte in på Poppius journalistskola, en termin, tre timmar i veckan, fördelade på två lektioner. Första lektionen var en äldre man inbjuden. Han var 75 år. Han hade en blick gjord av liv och intensiv närvaro.

– För fan, ta hit nåt jag kan aska i, sa han, högt.

Han tände en cigg framme vid katedern.

– Det här är faktiskt ett klassrum, det är rökförbud här, sa en snipa på skånska.

– Inte nu längre, sa han.

Jag darrade i extas och tänkte: Han föddes inte sådan, journalistiken har gjort honom sådan!

– En fantastisk sak med journalistiken är att man är i nuet, jag har koll på saker som andra 75-åringar inte har.

– Som vadå, sa jag.

– Thåström, jag har koll på honom, han är jävligt bra, sa han.

Han tände en cigg till.

– Jag röstar på vänsterpartiet, sa han på en fråga om politik.

Jag hade träffat Sigge Ågren, legendarisk redaktionschef på Expressen, som bland annat myntade klassikern: ”Skriv kort, helst inte alls”. Han föddes 1910. Han dog 1989.

Jag tänkte då och tänker nu medan jag skriver: Är jag som han när jag är 75 har jag vunnit.

STRANDBERGS KRÖNIKA 21 NOVEMBER:

Det finns vissa kändisar som jag älskar ännu mer bara för att ingen annan verkar förstå dem. Sandra Bullock var en sån. Det var mitt personliga korståg att sprida budskapet om Sandras storhet. Förklara att hon var underskattad och bara råkade göra väldigt olyckliga rollval. Så när Sandra vann en Oscar för ”The blind side” var peppen enorm. Jag och min enda Sandra-dyrkande frände hyrde filmen så fort den kom på dvd och bjöd en Sandra-skeptiker på middag. Nu skulle kättaren omvändas. Se vår gudinna skina och skimra i ett mästerverk som dessutom blev nominerat till bästa film!

Vi kände oss smutsiga efteråt. ”The blind side” är motbjudande på så många nivåer. Som om man bakat ihop alla de äckligaste ingredienserna i amerikanska pekoral och byggt en bajstårta i flera lager. Framför allt är den så sjukt rasistisk. Alla svarta beter sig som djur, typ elaka skabbkatter som rotar i soptunnorna i en Disney-film. Men den rika vita Sandra och hennes familj plockar upp ett av de herrelösa djuren i sin bil när de ser honom komma lufsande i regnet. De ger honom mat, husrum och familjevärderingar tills de nästan sprängs av sin egen godhet. Och jag kunde förlåta ”Speed 2” och ”Miss secret agent 2” men det kommer, ironiskt nog, att ta lång tid att förlåta den film som blev Sandras storhetsstund. 

Hyllningarna av ”The blind side” är ett av filmhistoriens största mysterier.