… det behöver egentligen inte bevisas med annat än att lyssna på honom spela trummor. Men han kan klä sig också. Och framför allt har vi denna incident som tilldrog sig i mitten på 1980-talet. En packad Mick Jagger ringde Charlies hotellrum mitt i natten och frågade:

– Var är min trummis?

Charlie Watts reste sig upp från sängen, rakade sig, tog på sig en klockren kostym, slips och nyputsade skor. Varpå han gick till Jaggers rum, knackade på, och när Jagger öppnade knockade Charlie honom och sa:

– Don’t ever call me your drummer again. You’re my fucking singer!

Som sagt: klass, stil och värdighet.

Annelie Norén, praktikant från Södertörns högskola: 

– Jag läser Jo Nesbøs ”Nemesis” (den svenska titeln är ”Smärtans hus”). Den är välskriven och väldigt spännande. Jag har läst flera av hans böcker, dom är alla läsvärda. Rekommenderar!

Jag fick en fråga från en vän om man verkligen kan säga ”Glad påsk” nu redan, när Originalpåsken är ganska dyster till och med Påskdagen. Vi dryftade ersättningstillropen: ”Hej påsk” eller helt enkelt ”Glad slippa-jobbet-helg” som ersättning, men inget kändes riktigt klockish.

Däremot kan man i dagarna säga Hej anti-GI-chock-helg. Bilden ovan är från vår fikahörna. Det finns tre till på redaktionen…

Så kan det gå när man är försenad till ett reportage 🙂 fotografen Sara Ringström ligger i behandlingsstolen och får sina ögonbryn trimmade med hjälp av trådar när jag kommer inspringande med andan i halsen. Aysel Agniqe på Aysels hudvård i Stockholm är en fena på att tvinna brynen snygga. Håll utkik efter reportage i Söndag framöver.

… Och det är Bonnie ”Prince” Billy & the Cairo Gang som sjunger och spelar så fint. Hör och se! Albumet heter ”The Wonder Show of the World”.

Man får vänta på refrängen ett tag. Men när den kommer… Gosse! Alla sjunger med:

”Go folks. Go forth. Go. Go folks. Trust your brain. Trust your body”

Nils Paulsson, redigeringssamordnare: 

– Jag läser ”Beijing Doll” av Chun Sue. Denna bok är en sån som blev förbjuden av myndigheterna strax efter att den getts ut 2003. Huvudpersonen är en frustrerad tänkande tonåring som har alla de problem som hör till livet, men har gåvan att kunna formulera det i sin dagbok. Rappt, välskrivet och ärligt. Dagboken fick hon sen chans att ge ut – och nu har världen, inklusive jag, fått en lite större inblick i den censurerade kinesiska vardagen. Läs!

Det är frågan.

Nå, vad krävs? Räcker det att ha alla skivor och en redig dos bootlegs med Rolling Stones och lyssna på allt hårt och regelbundet?

Nej.

Räcker det att ha sett Rolling Stones ett drygt 20-tal gånger?

Nej.

Givetvis måste man han gjort allt det där. Men det krävs så mycket mer. Till exempel måste man besökt huset där ”Exile on main street” spelades in bland droger, sus och dus och berömda gäster som kom och gick som de ville. Jag pratar om Keith Richards hus: Villa Nellcote i Villefranche Sur Mer på Franska rivieran. Villefranche ligger ett stenkast från Nice. Så här ser huset ut och så här såg det ut när Keith och Charlie Watts chillade på trappan nedanför huset med utsikt mot Medelhavet.

Den 18 maj kommer ”Exile on main st” ut i en luxuös nyutgåva. Läs 12 sidor om det i nya numret av det brittiska magasinet Uncut som finns i en välsorterad Pressbyrå nära dig.

Som om vi inte redan var sockerstinna i dag på redaktionen, så fick vi ett påskägg. Fyllt med diverse läckerheter. Kristofer fick äran att ta emot ägget av den gula budbäraren. 

Mums och tack!

/Redaktionen

Än en gång har Katarina valt att bjuda hela redaktionen på den finska påskdesserten Memma. Memma är inte helt lätt att förstå sig på för en oinvigd.

Till memman åt vi rikligt med grädde och socker. Här är några omdömen: 

Anna: – ”Åh sweet, sweet memma! Hundra gånger bättre än spettekaka.”

Kristofer: -”Det här är en viktig tradition. Det har vi gjort flera gånger. I alla fall en gång!”

Catharina: -”Och hur ska man blanda det här då? I munnen eller på fatet?”

Agge: -”Det ser gott ut men det luktar skitäckligt.”

Tommy: -”Smakar lite Ben and Jerry-glass. Fast utan sötman.”

Okänd: -”Av bajsfärgen att döma tror man att den ska smaka mer choklad.”

Hanna: ”Smakar kavring. Gott!”

Vi tackar varmast för en spännande smakupplevelse! 

Det är dags att prata om genrebilder. Vi redigerares lycka och sorg. Otaliga timmar per vecka spenderar vi på bildbyråsajter för att hitta en bild på en människa, ”genremänniska” som ser ut som den skulle kunna vara verklig.

Ofta ser det ut som så; vi har en artikel om ett ämne som är abstrakt och som saknar nån person som berättar egna erfarenheter. Till exempel: ”Så bråkar ni rätt i er relation”. Hur ska vi bildsätta det, tro? Frågan går till redigeraren, redigeraren letar sig in på bildbyrån, och hittar detta:

…det vill säga personer i sterila miljöer, lätt tysktalande, med halvfulla vinglas och bärbara macdatorer. 

Så om du sitter arbetslös och har lite kunskap i kamerateknik: Börja fota genrebilder åt oss med människor som ser ut som du och jag. Du kommer att bli rikligt belönad!

(Men varning! De personerna på bild kommer ibland kunna vara sexmissbrukare, ibland ”jobbig kollega” och ibland drömpartner …)