Hjälp. Telefonbruket går inte att hålla på en lagom nivå. Det blir missbruk. Vi måste klippa laddarsladden helt. Annars tar telefonerna över. Det är hårt, jag vet. Men det är som med spriten.
Nyligen sa Sven Andréasson, professor i socialmedicin, att alkoholberoende personer inte ­behöver sluta dricka helt. Det går att lära sig att dricka med måtta. Myten om att man måste bli absolutist leder till att många av de 600 000 svenskar som dricker riskabelt inte söker hjälp.
De som tjänar pengar på beroendevård gick i taket medan andra forskare svarade att jo, vissa få som dricker för mycket kan lära sig dricka måttligt, men inte de vars nervsystem ockuperats av kung sprit.
I princip var det ingen som ville höra Andréassons tes.

Jag misstänker att traditionalisterna har rätt. Åtminstone om vi jämför med ett annat, må­hän­da mindre farligt, missbruk som dykt upp ­efter den största revolutionen i våra liv sedan … ja jag vet inte … elektriciteten? Världen har blivit helt ­annorlunda sedan internet kom, och i synnerhet efter explosionen av smarta telefoner.
Att ”knarka dvd-boxar” är passé, i dag knarkar vi smartphones.
Att det leder till att våra barn aldrig kommer att lära sig läsa böcker tar jag för givet, men också till att en massa fysisk gemenskap går förlorad när alla sitter med varsin platta där vi förr satt framför tv:n ihop eller ännu tidigare läste en bok i grupp. Eller – pratade! Minns ni när vi pratade med varandra? Minns någon ens hur vi levde före sms? Jag antar att vi måste ha ringt varandra då. Nu sitter vi på bussen eller går på gatan i våra helt egna världar, exakt de världar vi valt själva.
Författaren Bengt Ohlsson kallade det träffande för ”frånvarons gemenskap” i ett Dagens ­Nyheter-kåseri den 26 januari. Så konservativt, men så sant.
Den smarta telefonen är ljuvlig. Vi kan ständigt prata, gilla, läsa, tycka och svara. Vi kan se våra ­filmer och lyssna på vår musik och jag skulle ju ­bara googla en grej – men när jag tittar upp igen inser jag att det gått 20 minuter och bredvid mig sitter min fru med sin telefon, på andra sidan ­sitter ett barn med sin läsplatta och framför tv:n sitter två andra barn och tittar på Smurfarna.

Precis som sprit är ljuvligt i lagom dos är ­mobilen ljuvlig i lagom dos. Men det går ju inte­ att surfa lagom! Det är lätt att bara dricka två stora stark, att surfa i ­bara 30 minuter om dagen är omöjligt. I telefonen fastnar man, det händer så mycket där­inne. Och plötsligt sitter man på parkbänken utan barn och ­familj men med fyra olika dator­skärmar framför sig …
Varje ”gillar” man får är en ­liten dopaminkick. Och de är ju en utmärkt barnpassare när man själv är trött. Vill du spela Toca Boca på min telefon, kära barn (så kan jag kolla nyheterna i lugn och ro på en annan skärm)?
Mitt problem är att det är mitt jobb. Som journalist förväntas jag hänga med. Jag kan inte lägga ­telefonen på hyllan och nöja mig med att läsa ­papperstidningarna dagen efter allt hände. Så jag är fast.
Men du? Vad har du för ­ursäkt? Eller tillhör du den lilla skara som faktiskt kan hålla ­telefonbruket måttligt?
Grattis, du är unik. Njut.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Virtanen.
Ålder: 42.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn.
Bor: Södermalm, Stockholm. 

5 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid…
… finkorv, typ äkta salsiccia eller chorizo. Då kan man alltid laga någon mat.
En låt alla borde lyssna på är… 
… The times they are a-changing med Bob Dylan därför att den ständigt är aktuell.
Min vision av himlen är… 
… en sandstrand i solen där det är så dyrt att surfa att jag lämnar telefonen på hotellrummet.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag säga … 
… ”Var inte så orolig grabben, det kommer att ordna sig, men plugga ordentligt”.
Jag skulle vilja skälla ut … 
… Plura Jonsson för att han ägnar tiden åt att vara kock i stället för att göra konstverk med Eldkvarn. Men jag unnar honom tv-pengarna.

Vissa bor i lägenhet, andra bor i villa eller radhus. Sedan finns det några få som bor i slott.

Söndag har varit hemma hos familjen von Schwerin som bor i det 3 000 kvadratmeter stora Skarshults slott utanför Eslöv.

På tredje våningen finns ett skelett som barnen kallar för Möller, i källaren ligger de gamla fängelsehålorna – och i ena flygeln brukar Carl Philip bo. Annars skiljer sig inte vardagstillvaron så mycket från andra familjers.

”Vi lever ett Svenssonliv med fredagsmys, Mulle och handboll med barnen på helgen”, intygar Alexandra von Schwerin.

Den tunna täckjackan har blivit ett av vinterns hetaste plagg. Vår stylist visar de bästa fynden i alla prisklasser – buget, mellan och lyx.

I veckans resereportage beger vi oss till Sonoma, ett charmigt vindistrikt norr om San Fransisco. Här finns fler än 300 vingårdar och gott om möjligheter att både äta och dricka gott!

Plötsligt anade jag i ögonvrån att det stod någon i hallen. Jag blev inte rädd, snarare förvånad över sällskapet, eftersom jag på den här tiden varken hade man, barn eller inneboende. Rimligtvis borde jag alltså vara ensam. Men det var jag inte. Det stod en okänd kvinna i mitt hem och när hon märkte att jag uppmärksammat henne, hasplade hon ur sig:
– Andersson?
– Nej, de bor en trappa upp, svarade jag.

Det hela var över på några sekunder, och konstigt nog reflekterade jag inte speciellt mycket på händelsen. Tänkte att hon nog hade begått ett ärligt misstag, hyreshuset var nybyggt, våningarna många och dörrarna i trapphuset förvillande lika.

Inte förrän jag stod i Icakassan många timmar senare och saknade min plånbok, slog det mig att kvinnan inte alls hade gått fel. Hon hade snarare känt på ett gäng handtag i portuppgången, tills hon hittade en dörr som var olåst. Som min. Och bingo! Där hängde ju min handväska på en krok, precis inom räckhåll. För en fingerfärdig, fräck filur var det sedan en barnlek att fiska upp min plånbok. När jag stöldanmälde incidenten sa polisen att en liga härjade i mina Söderkvarter och att jag verkligen borde låsa om mig i fortsättningen.

Jag hade tur, ändå. Det jag förlorade gick att ersätta. Värre var det för Paula, som blev våldtagen av en främmande man som också hade traskat rakt in i hennes olåsta hem. Paula förlorade sin tillit, sin självkänsla och, till slut, sin vilja att leva. Läs hennes starka berättelse på sidorna 30–33.

Till sist: Glöm inte att låsa om er.

Solen har inte visat sig på flera dagar och det snöar horisontellt. Trots att jag kisar i motvinden, går det inte att värja sig mot snögloppet under den korta promenaden från pendeltåget till jobbet. Jag befinner mig visserligen på Klarabergsviadukten – inte K2 – men ett par skidglasögon vore på sin plats och jag undrar hur den propre mannen, som väntar på grön gubbe bredvid mig, skulle reagera om jag plötsligt fiskade upp ett par Bollé-brillor ur handväskan.

Inte alls, förmodligen. Möjligen skulle han snegla lite undrande på mig innan han klafsade vidare i sina orange Swims, gummigaloscherna som påminner om gigantiska ankfötter och har blivit en het modedetalj i den stockholmska saltsörjan.

Att det är fler än jag som längtar bort den här vintermorgonen blir tydligt när jag loggar in på datorn. Först får jag en virtuell örfil i form av en väninnas Facebookstatus: ”3,5 vecka kvar till värme, sol, palmer och milslånga stränder i Thailand”, och min man, Dan, har skickat ett mejl som tipsar: ”Mallorca – våning i första havslinjen”.

I vanliga fall brukar jag ignorera makens många Blocket-mejl, men i dag både klickar jag på länken och fastnar i ett eget sökande. Jag hittar direkt tre objekt i San Augustin, strax väster om Palma, där vi hade en underbar vecka i somras. Låter mig lockas av mäklartexter som manar: ”Passa på!” och: ”Fantastiska priser just nu på Mallorca”.

Och enligt experterna är det inte bara tomt säljsnack. Just nu är det billigare än på länge att köpa boende i solen, så jag fortsätter scrolla bland bilderna på solstolar, havsutsikter och det blågröna Medelhavet. Förflyttas i ett nafs från minusgrader, snöslask och gråväder till 30 plus, pinfärska skaldjur och iskall cerveza. Drömmer mig bort.

Till en tillvaro som varken kräver skidglasögon eller galoscher.

Här vill jag vara snart! 

Vad finns det för likhet mellan Hollywoodfrun Maria Montazami och rockbandet Kent? Jo, båda har lanserat sitt eget vin. Och de är inte ensamma, Lasse Stefanz, Per Morberg och Per Gessle är bara några av våra svenska kändisar som numera går att hälla upp i vinglaset.

Men hur bra är kändisvinerna egentligen?

Söndags vingigant Mischa Billing har fingranskat 12 röda viner som saluförs med ett känt ansikte på flaskan. Många får underkänt, några får godkänt och ett vin kammade hem full pott. Köp veckans Söndag så får du reda på hur det gick!

Att bli överfallen av en främling i sitt hem är en mardröm. När Paula, 30, gick ut med soporna tog sig en man in i hennes lägenhet. Paula blev våldtagen och hamnade i en nedåtgående ångestspiral under flera år. Men till sist hitta de hon en väg tillbaka till livet.

Missa inte heller veckans mode med en stor guide vårens snyggaste jeans, åtta sidor kryss på skrivvänligt papper och nya 5:2-recept!

Böcker kom först. Långt innan min stackars mamma tvingades leta ­efter fyra Neil Young-album – hon fick
en lapp med titlar och noggranna instruktioner – när hon åkte ner på jobbkurs
i Stockholm, var biblioteken världens bästa rum.
Kiruna hade flera stycken, men jag föredrog de mest välsorterade bokhyllorna på Lombolo­skolan och Stadsbiblioteket. Kunde stå i timmar och försöka humma på ett vuxet vis och fundera på vilka tegelstenar som skulle följa med hem.
Det var mycket att ta hänsyn till. Tjockleken, omslagen – blod, svärd och kusliga hus hade förtur – och om Stephen King nämndes någonstans på pärmarna.
Hmm. Hm? Huh-hm!

Kiruna var nere med sport. Man skulle, särskilt om man var just ”man”, helst jaga puck, joxa boll eller valla skidor. Prövade det mesta, till och med den undanskymda och rekylfria subkulturen luftgevär. Siktade som en get.
Jag förstod exempelvis aldrig riktigt poängen med folk som yrade runt på en avgränsad yta
i shorts. Att lyckas få en boll i nät flest gånger på konstgräs var ett fett: ”Jahapp?”, jämfört med att möta en eldsprutande drake under en läslampa.
Lånekortet var ett VIP-pass till demoner och spöken, trollkarlar och alver, varulvar och robotar, slott som färdades i tiden och intergalaktiska delfiner. Fördelarna med böcker var gränslösa. Att kunna färdas till Nangijala, Midgård eller Derry en helt vanlig tisdag i februari utan att ­behöva röra på fötterna, var kanske den mest ­bekväma förmånen.
En annan var att man kunde läsa om barn­förbjudna saker långt innan man tilläts se dem på bio (det var åtminstone en stor grej före internet). Läsning uppmuntrades av mina föräldrar. Det var det finaste de kände till. Och de kunde ju inte veta att deras välartade son satt och förkovrade sig i berättelser om clowner som slet armarna av barn.

Förut var böcker nyttiga. I dag har formatet, ­bara genom att våga vara sig själv, blivit samhällskritik.
Fritiden invaderas av Facebook, Twitter och ­Instagram – en totalitär rörelse där du kartlägger dina vänner och företagen kartlägger dig. Man ska, utöver att tvätta och städa och diska och träna och annan grundläggande markservice, helst vara uppkopplad via tv:n och telefonen och datorn och ”paddan” och fan och hans teknikmoster. Gärna samtidigt. Färre ska jobba för fler. Färre har fast anställning. Stressen härskar överallt. Tiden räcker inte till.
I det i-landsklimatet blir en person som lugnt sjunker ner i en bok, ett störningsmoment i klass med att någon drar naglarna över en ­jättestor svart tavla.
Vad håller hen på med? Mitt på dagen, dessutom. Hen verkar inte ens vara ansluten till ­internet? Kan man koppla upp en pocket? Vem tror hen att hen är? Hen kan inte vara riktigt klok.

Att läsa innebär i all sin enkelhet att koncentrera sig på en sak i flera timmar utan att kommunicera med omvärlden. Ja, ibland kan den perversa sysselsättningen ­pågå i flera dagar. Känn på det ett tag.
Alla som lydigt anpassar sig till samtiden riskerar att sluta som hårt piskade tidsslavar.
Men den som vågar försvinna in i en bok blir tjuren Ferdinand – en sann rebell med en egen korkek.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 37.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet. Samlar vinylskivor, gärna tillsammans med vännen och kollegan Joacim Persson.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 snabba:
Min vision av himlen är … 
… en värld där ingen tror att ­himlen finns.
I mitt kylskåp finns det alltid … 
… en och annan hylla.
Om jag var osynlig i en dag skulle jag …
… inte synas till på 24 timmar.

Första gången hon var med blev hon missförstådd och utskälld. Nu är Nour El-Refai tillbaka i Melodifestivalen – den  här gången som programledare.

”Jag var liten och ny förra gången och fick så mycket skit att jag bokstavligen ramlade ihop”, berättar Nour för Söndags Anna Flemmert.

Läs intervjun i veckans Söndag.

Har du någonsin drömt om att köpa ett eget ställe utomlands, ett hus i Spanien eller en lägenhet i Turkiet? Nu är det billigare än på länge, kanske någonsin. I tidningen får du följa med till svenskbyarna, ta reda på vilket land som passar dig bäst och kika på hus som är till salu.

Dessutom allt det du är van vid i tidningen: Kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, böcker, mat & vin och mycket mer.

Det var veckan då det var tänkt att vårt andra barn skulle komma till världen. Därför hade svärmor Chris rest de 20 milen från sitt hem i Londontrakten, till oss i Somerset, för att ta hand om vår förstfödde, Joel, 2,5 år.  

Det var bara ett krux. Alla tre – svärmor, min make Dan och Joel – låg däckade i influensa. Att jag samtidigt skulle krysta fram en bebis var inte aktuellt. I stället ­vaggade jag mellan sjuklingarna som en gravidversion av nurse Nightingale och servade mina patienter med het citronsmakande paracetamoldryck, rena lakan och vatten.

Dan var nog krassligast och växlade mellan att duscha iskallt och desperat trycka sig mot elementet i vardagsrummet, invirad i ett täcke, påpälsad i dunjacka och mössa.

Eftersom det var februari och värsta flunsasäsongen, intervjuades en brittisk läkare i frukost-tv om vad som kännetecknar ”the flu”, egentligen.

– Du ligger i sängen och ser en 100-pundssedel på trottoaren utanför fönstret. Reser du dig upp för att hämta den, har du inte influensa, svarade doktorn krasst.

Beskrivningen är nog korrekt. Varken Dan ­eller svärmor hade masat sig utomhus ens för Pippis kappsäck med guldpengar, och själv har jag bara haft ”the real deal” två gånger i mitt liv. Hittills. Peppar, peppar och ta i trä.

Kanske slapp jag flunsafrossan då, för 14 år ­sedan, för att mitt så kallade ”BF” (beräknade förlossningsdatum) inföll mitt under epidemin. Kanske är kroppen så fiffig att den besparar dig skräckkombon 40 graders feber och värkarbete. Jag tror då det.

I år motar jag bacillerna genom att tillämpa proffsknepen på sidorna 26–30. Storken är ju inte på ­ingång.

Februari är sjukmånaden nummer ett. Det snörvlas och hostas, febern slår till och näsan bara rinner och rinner. Men det finns knep att ta till som minskar risken att bli sängliggande. I veckans Söndag tipsar vi om 12 sätt att slippa bacillerna – och spara på sjukdagarna.

Här är fem andra anledningar till att du inte ska missa nya numret av din favorittidning:

1. I veckans långa intervju talar Mia Skäringer ut om kriserna, livet och kriget med sig själv.

2. Häng med på indisk matlagningskurs. Steg för steg får du lära dig hur du lagar den kryddstarka maten – på riktigt!

3. Bildspecial: Paret Ingemar, 63, och Anne-Marie, 54, tröttnade på sina diskreta, ”vanliga” kläder. Nu ägnar de timmar i vintagebutiker i jakten på Borsalinohattar, elastabyxor och skräddarsydda 40-talskappor.

4. Nya recept för alla er som följer 5.2-dieten.

5. Res med hjärtat! Söndag tipsar om romantiska resmål lagom till Alla hjärtans dag.

När skådisen och komikern Will Ferrell strax före jul i en amerikansk talk show berättar om svenska jultraditioner på ett sätt som får oss att framstå som en hop förvirrade knallkorkar, fnissar vi förtjust.
För att inte tala om hur nöjt vi kluckar när ”Sweden” eller ”Swedish” nämns i en långfilm och det görs häpnadsväckande ofta.
Och det är aldrig, aldrig, aldrig i något smickrande ljus.
Nej då, vi är ett land av blåsta blondiner som heter Inga och inte lyckas få ihop deg nog för att köpa något att dra på sig över bikinin.
I lömska attacker har vi låtit resten av världen drabbas av Ikea-förbannelsen ’’det fattas tre ­mojänger’’ och vi har inte fantasi nog att äta ­något annat än köttbullar, än mindre att skämta.
Hade det inte varit för oss hade Stockholmssyndromet aldrig uppstått och när svenskar ­pratar säger de oftast ’’Helvete, helvete, helvete’’, vilket ju ligger helt i linje med vår bergmanska dysterhet.
Fast jag tycker nog att jänkarna har missat ett av de knasigare nationaldragen: Att ständigt referera till Astrid Lindgren och det på ganska oklara grunder.

Tänk dig någon som aldrig hört, sett eller läst något av Astrid Lindgren och ni tar en biltur ute på vischan och du utbrister hänfört:
– Åh, men titta! Det är ju rena Bullerbyn!
– Qué? Bullerbyn? Vad betyder det?
– Jamen, alltså … En by. Med tre hus och en massa barn.
– Jaha. En massa barn. Inga vuxna?
– Jo. En blind farfar, i alla fall.
– Jaså. Jaha. Och vad gör barnen då?
– Gör och gör … De köper falukorv. Eller de GLÖMMER att köpa falukorv. Så härligt.
Här kommer din bekanting att ge upp, möjligen snurra med pekfingret i höjd med tinningen och försöka prata om något annat.
Fast du tänker inte ge dig, särskilt inte om det råkar finnas en glimt glittrande vatten i närheten.
– Nej men, som Saltkråkan, då.
– Què? Saltkråkan? Vad betyder nu det, då?
– Saltkråkan är en ö med några hus och en massa barn. Och en hund.
– Jaha.
Suckar din bekanting tungt.
– Vad gör barnen då?
– Gör och gör. De lallar väl mest omkring och tittar på en gubbe som ramlar i vattnet.
– Låter ju fantastiskt.
– Du fattar inte. Det är ju typ som Kling och Klang.
– Kling och Klang?
– Poliserna i Pippi Långstrump, vet du väl. Väldigt roliga.
– Jaha, vad gör de, då?
– De jagar Pippi men kan inte få tag på henne.
– Och Pippi är …?
– En nioåring som är jättestark och bor ensam i ett stort hus.
– Gör hon något mer? Eller vänta, hon går mest omkring och så där?
– Ja! Just det! Hon letar saker och vägrar gå i skolan. Så härligt.
– Vi struntar i Bullerkråkan och Saltön nu. Ska vi inte äta?
– Jojomensan! Ett tabberas som skulle ha fått ögonen hos Kommandorans fattighjon att tåras.
– Kommandoran… ? Nej, glöm det!

Veckans krönikör
Namn: Karin Ahlborg
Ålder: 53.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.
Familj: Fyra söner.
Bor: I Nacka.

4 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en 20 år gammal flaska pepparsås från Grenada som bara blir ondare och ondare.

Min vision av himlen är …
… att det är rätt dött där.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… vänligt påpeka att säkerhetsnålar som örhängen ser rätt … efterblivet ut.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… hänga hemma hos folk för att ta reda på exakt hur mycket det ljugs på Facebook. Och snacka om att jag skulle ha en statusuppdatering med studs dagen efter.