Trender kommer och går – men julskinkan består. Det finns få saker som vi är så överens om i det här landet som att ett julbord utan den senapsgriljerade bumlingen aldrig kommer på fråga.

Varje år mumsar vi i oss mellan 6 000 och 7 000 ton julskinka och numera är den stora merparten färdigkokt när vi köper den. Därför har vi valt att testa 20 färdigkokta julskinkor i veckan Söndag.

Självklart handlar det om ett blindtest och panelen bestod av en stjärnkock, en vd på Svenskt kött, en ”vanlig” konsument och en sommelier.

Vilka skinka som vann? Det hittar du i tidningen – men vi kan avslöja att det kommer att löna sig att läsa testet innan du köper din skinka…

I veckan nummer hittar du också årets finaste underkläder, den smarta träningen som du gör hemma på max 10 minuter och så har vi träffat polisens cold case-grupp som är på god väg att lösa ännu ett ouppklarat mord.

Underläppen, hakan, munnen, dunk, dunk, dunk. Det sticker, domnar, ­bultar. Lever sitt eget liv där inne.
Och sen, helvetessmärtan från ­käken, en blixt mot tinningen.
Fosterställning i feberdvala.
Något var åt helvete, det förstod jag ju, men det var inte förrän känseln helt försvann i ansiktet som jag blev rädd, på riktigt.
Yr, illamående, desorienterad. Slår numret till vårdguiden.
– Du kan ha fått en stroke…
Damen i andra änden är uppspelt och propsar på att skicka en ambulans.
På väg till akuten undrar ambulanspersonalen om jag inte blivit biten av en fästing.
– Nja, nää, men vänta …
Plötsligt minns jag bettet under armhålan. Den blåröda knölen som vägrat försvinna. Men fästingbett? Min knöl såg ju inte ut som borrelia.
På akuten skakar doktor ETT på huvudet:
– Nää, du har nog bara fått en inflammation
i örontrumpeten.
Men jag har ju ont i nerverna, i käken, i munnen, i ögonen. Jag vill visa bettet, men doktor ETT vill inte se.
– Ta en Citodon, åk hem och vila.

Dunk, dunk, dunk … Dagen efter, ännu intensivare smärta, svårt med balansen, prickar i synfältet. Ont, ont, ont. Och in till nästa sjukhus. Men inte heller doktor TVÅ eller TRE vill titta på ­bettet. Nu serveras i stället en ny förklaring: Tandvärk.
Men blir man verkligen förlamad av tandvärk?
Käkspecialisten nyper och klämmer i munnen. Han fotar käken och säger:
– Du har perfekta tänder, men du är svullen i ansiktet, röd i ögonen och ja, jag måste fråga, har du möjligen blivit biten av en fästing?
Käkspecialisten, på tandakuten vill se bettet, som TRE läkare på två av Sveriges största sjukhus vägrat titta på.
– Jag tror att du har borrelia, men det är inte min sak att avgöra, suckar han och gör en anteckning om sina misstankar i journalen.
Det ska visa sig att ambulanspersonalen och käkspecialisten har rätt. Bara några timmar senare blommar bettet ut i ett klassiskt ringformat mönster. Jo, jag har neuroborrelios, en allvarlig infektion i hjärnan. Inte öroninflammation eller tandvärk – som läkarna sa.
Och nu blir det fart, plötsligt. Aggressiv antibiotikabehandling, epilepsimedicin mot nervsmärtan och en månads sjukskrivning.
Tack, men alltså, varför lyssnade ni inte från början?

Jo, fästingjävlar är kontroversiella, ska det visa sig. Jag får veta att långt ifrån alla borreliasjuka ­utvecklar ett klassiskt utslag – samtidigt testa få sjuka positivt vid provtagning. Dessutom är listan på symtom oändlig. Den ene blir blind, den andre får ont i benen och den tredje förlorar korttidsminnet.
Med andra ord – har du inget bett, eller positivt provsvar – får du inte hjälp.
Och som grädde på moset tjafsar forskarna om hur länge borreliasjuka ska behandlas. En del hävdar att en antibiotikakur på tio dagar botar infektionen, andra tror på 20 dagar och vissa menar att årslånga behandlingar är det som gäller.
Fajten fortgår, fästingjävlarna blir fler och lidandet ökar. Total rundgång i fästingträsket.
Jag fick min diagnos, till slut. Vilket gör mig till en av de lyckliga få. Eller?
För jag undrar ju: sju veckor har gått, antibiotikakuren är uppäten för länge sedan. Men förlamningen i ansiktet vägrar släppa.
Jag frågar min läkare om jag är frisk. Han svarar:
– Svullnaden på nervsystemet lägger sig förhoppningsvis framöver.
Förhoppningsvis. Kanske.
Nästa sommar är det stadssemester som gäller.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 41.
Familj: Jag är varannan vecka-mamma och har fullt hus ena veckan och tyst den andra.
Bor: I en funkissexa i Årsta.

5 snabba
I mitt kylskåp finns alltid … 
… vaniljyoghurt och minst ett över­dimensionerat vitkålshuvud. Alla
i min familj älskar vitkål i olika former.
En låt alla borde lyssna på …
… vad som helst av Gullan Bornemark. Underbar barndomsnostalgi att bli varm av.
Min vision av himlen är …
… att det verkar rätt dött där uppe.
Skulle jag träffa på mitt 17-åriga jag skulle jag…
… säga: ”Men hörru, lugna ner dig. Du hinner! Va inte så dum mot din mamma, skit i ältandet och killarna. Och framför allt: Släng de där fula rosa pumpsen”.
Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… självklart hänga med mina tonårsdöttrar på en ”alkohol och rökfri” fest.

Jag fick ofta ett märkligt magknip när jag hade ätit. Dessutom kunde vaderna plötsligt svullna och min vänsterarm domnade frekvent ända ut i lillfingret.

Trots att min pappa nyligen hade fått diagnosen celiaki (glutenintolerans) och att läkarens råd var att vi barn också skulle testas, fanns åkomman inte i mina tankar. Symtomen var så diffusa och rörde så olika kroppsdelar att det aldrig gick upp för mig att de kunde hänga ihop.

Kanske ville jag inte heller fejsa faktumet att mitt liv, i ­sådana fall, skulle saneras från färska frallor och ­prinsesstårta. I evigheters evighet.

Så jag fortsatte att mumsa mat som, om man ska vara krass, sakta men säkert förgiftade mig.

Tills en dag, sommaren 1992, när då och då-plågan övergick i konstant kramp, som fick mig att flämtande inta ­fosterställning.

Ett prov visade så klart att jag hade enorma mängder antikroppar mot gluten i blodomloppet, och läkaren ­beordrade mig att lägga om kosten. Omedelbums.

Två veckor senare var jag smärtfri, efter ytterligare tre ­hade mina naglar slutat skiva sig och håret börjat locka sig (sant!).

På den tiden var celiaki ett hyfsat okänt tillstånd. Jag fick hämta ut en månatlig ranson av specialmjöl, rispasta, och majsmüsli direkt från landstingets dietist, eftersom butiks­hyllornas glutenfria sortiment var synnerligen sorgligt.

I dag är utbudet ett helt annat och från att ha varit en diagnos som komiker älskade att håna, har ”go gluten free” blivit ett hett dietmantra i Hollywood.

Hur mår din ­kista? Är den ­gasig, svullen, ond? ­Boven kan vara laktos, mjölk, socker – eller gluten. På sidorna 18–22 får du ett hum om hur du kan göra den gladare.

Lycka till!

Vi har några riktiga kattfanatiker här på redaktionen. Samtidigt finns det upp till 200 000 hemlösa katter bara i Stockholm.

Det här kräver handling, ansåg våra redigerare Gunilla Granqvist och Hanna Hallin och åkte till Stockholms katthem. Här träffade de eldsjälarna som ställer upp och jobbar gratis – och katter i varje hörn. Djur som blivit misskötta, dumpade och övergivna.

Nu söker katterna ett nytt hem och i veckans Söndag får du lära känna några av dem.

Juletid är också högtid för sällskapsspel. Precis som traditionen bjuder har vi testat årets alla nyheter. 28 spel är noga synade och spelade.

Sedan hittar du så klart allt det du är van vid i tidningen: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

Tänk att det skulle bli så här, säger mamma.
Vi sitter på hennes balkong, dricker te och tittar på de mirakulöst blommande balkonglådorna. Mamma har just kommit hem från sjukhuset med en sprillans ny skallprotes i pannan, och äntligen kan man titta på henne utan att ögonen dras till den där inbuktningen ovanför vänster öga. Där, fram tills all­deles nyss, endast ett tunt lager hud har dolt hålet in till hjärnan.
Mamma tittar lite frånvarande på de gula blommorna – penseer? – och börjar med stor ­inlevelse berätta om hur det var när hon var ung i slutet på 60-talet. Festerna, resorna, de roliga kollegorna, vännerna.
– Men sen Ewa dog har jag inga väninnor kvar, säger hon, märkligt oberörd.
Hon tycks ofta oberörd, nästan känslokall, ­numera, sedan kirurgen plockade ut den där ­tumören ur hennes hjärna. Hon har ännu inte nämnt pappas begravning ett par månader tidigare. Kanske kommer hon inte ihåg den. 60-talet ligger närmre till hands.
Jag vet inte vad jag ska säga.
– En sån himla otur, säger hon.

Ett par år har passerat sedan den där dagen på balkongen, och mamma har fortfarande otur.
Hon är tack och lov inte medveten om det själv. Hon har ingen aning om vad hon har gått igenom,­ om att något över huvud taget är fel med henne. Hon tror att hon har ramlat, fortfarande, efter så många förklaringar. Hon vägrar acceptera att hon är sjuk.
– Min pappa sa att jag ramlade, säger hon. Det är hösten 2013 och mamma sitter i sin svarta ­soffa och tittar på en avstängd tv. Den skrattande, smarta kvinnan jag växte upp med är nu någon som kan sitta och stirra på en avstängd tv – ­timme in och timme ut.
– Din pappa dog i början av 80-talet, svarar jag efter ett tag.
– Jaha? Vem var det då jag tänkte på?
Hon är helt oberörd, som om vi diskuterar priset på kastruller.
Vi har haft den här diskussionen förr, och den leder ingenvart. Bara till frustration och sorg, för mig. Vad som pågår i mammas hjärna går inte att sia om. Varför talas det så sällan om otur och tur, och hur de kan förändra världen till oigenkännlighet?

Mamma hade oturen att få en hjärn­tumör, men samtidigt turen att leva i ett samhälle där fattiga pensionärer fort­farande erbjuds avancerad hjärnkirurgi. ­Turen att överleva operationen. Oturen att vakna upp från narkosen som en annan, tunnare, människa.
Turen kan bygga imperier. Oturen kan rasera dem.
Men ska man tro den rådande samhällsandan så är det bara lite jävlar anamma som saknas för att allt ska bli bra igen. Mamma borde bara kavla upp ärmarna och kämpa lite, och om det är försent nu, ja då borde hon ha gjort det tidigare.
Sorgligt nog fungerar inte världen så. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man kämpar och sliter, hur hårt man tar i. Och mamma har kämpat. Oj som hon har kämpat.
Vissa saker rår dock ­människan inte över. Ibland har man bara en himla otur.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid…
… minst ett tomt hyllplan. Och ost.
En låt alla borde lyssna på är …
… Björn Skifs Krama dig. En lysande ”glad låt om tråkiga saker”-låt. (Plus: Jag vill ha en kram.)
Min vision av himlen är…
… en kommunistisk utopi -­ i rymden.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag…
… tvinga honom att läsa Donna Tartts Den hemliga historien.
Jag skulle vilja skälla ut…
… Eddie Murphy eftersom han gjorde Pluto Nash. HEMSK HEMSK FILM!
Om jag var osynlig för en dag…
… skulle jag nog inte ens märka det.

Det är Alla helgons dag och tillsammans med ”min” kör, Salvia, sjunger jag i St Görans kyrka i Stockholm, där det hålls en vacker minnesstund för alla församlingsbor som gått bort under året.

Var och en av de avlidna får sitt fullständiga namn uppläst, tillsammans med dödsdatum och hur många år hen fått vandra på jorden, innan ”Gud fader har kallat”. För varje nämnt namn placeras sedan ett tänt ljus på altarringen, tills de bildar en flämtande halvcirkel.

Jag sneglar bakåt, på de anhöriga, som andäktigt väntar på att höra sina käras namn. En man baddar ögonvrån med en näsduk, en kvinna snyter sig, en ung grabb lägger varsamt armen om en lika ung tjej. Allt medan ljuslågorna på altarringen fladdrar, som vore de dansande själar.

Jag, som varken bor i församlingen eller har mist någon under året, hinner tänka på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som att förvånansvärt många har fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, har dött på tok för tidigt: En 18-åring, en bebis, en 46-åring, en 59-åring och någon i 30-årsåldern.

Men. Allt eftersom prästen prickar av sin lista, ökar en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många hädangångna är människor, som visserligen varit på god väg mot ålderdomen, men ändå är alldeles för unga för att ha ­somnat in.

Och då slås jag av ännu en insikt. Om tolv år fyller jag 60.

Jag, som är yngsta syskonet.

Jag, som ser en 16-åring i spegeln.

Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Kanske jag aldrig blir det? Stor. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Dags att börja leva, alltså.

På riktigt.

Petra missar inte ett gratiserbjudande, i år har hon fått prylar för över 100 000 kr, Peter kokar sin egen deoderant och Sven-Anders tips är att bajsa borta för att spara el, tvål, vatten och toapapper.

Söndag har träffat tre svenskar som gör allt för att spara pengar. något som inte alltid faller resten av familjen i smaken:

”Min man hatar det”, säger Petra.

I veckans tidning berättar också Jimmy Karlsson, 29, hur han började tävla mot sig själv – och gick ner 60 kilo.I dag är han en vältränad cykelfantast, för fyra år sedan vägde han 140 kg.

Snart är det första advent och hög tid att planera för julbaket. Vi bjuder på fem läckra recept som gör lussefikat till en smarrig succé!

Han tog fem SM-guld, ett OS-silver och blev världsmästare 1995. Men bakom framgångarna finns en annan historia. En historia om en pojke som ingen ville ha. I veckans Samtalet möter Magda Gad den före detta proffsboxaren George Scott.

Ovanpå det hittar du så klart allt det du är van vid: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

Det finns föräldrar som inte vill döpa sina barn eftersom ”barnen måste få välja sin tro själva när de blir äldre”. Det är ett obegripligt resonemang. Följer man det fullt ut skulle barnet växa upp i ett värderingsslutet vakuum tills det är arton år och får välja själv. Vegetarian eller inte, socialist eller liberal, skägg eller inte, storstad eller landsbygd, friskolemotståndare eller inte.

Själv indoktrinerar jag mina barn så mycket jag kan. De ska aldrig ta sista maten utan att fråga om någon annan vill ha. De ska inte tränga sig. De ska inte planka på tunnelbanan. De ska inte slåss. De ska göra sina läxor. De ska smaka på all mat. De ska ha höga ambitioner. De ska duscha när de tränat. De ska klippa sina tånaglar. De ska säga förlåt när de gjort fel och de ska ringa och tacka sin mormor om hon skickat en slant till deras födelsedag. De ska inte hata sig själva när de misslyckas. Det här garanterar självklart inte att de blir hederliga skattebetalare, men de kan inte skylla på mig om de inte blir det. Helt enkelt: Vår vardag är full av värderingar som vi skickar vidare till våra barn, och nånstans om tjugo år kan vi bara hålla tummarna och hoppas att det landat väl.

Om tjugo år är min son 29 år gammal. Då hoppas jag han är en ung man som – förutom att han duschar efter att han tränat – lyssnar på och ställer intresserade frågor till kvinnor. Förvånansvärt många män är förvånansvärt ointresserade av vad kvinnor har att säga. Ointresserade av deras idéer, deras tankar, skämt, kunskap, analyser, slutsatser och världsbild. Ett ointresse som nog inte kommer av illvilja utan av omgivningens oförmåga att lära pojkar att flickor, tjejer och kvinnor har något viktigt att tillföra leken eller samtalet eller längre fram i livet – arbetet. Världen blir en plats där handlingen drivs framåt av en pojke eller en manlig hjälte och där den man lyssnar på har en mörk röst.

I ”Jättehemligt” av Barbro Lindgren skriver huvudpersonen Barbro, 10 år, om mysteriet pojkar. Tänker de som flickor? Det verkar inte som de vet så mycket om flickor i alla fall. ”Torbjörn till exempel trodde inte flickor gick på toaletten, han kunde inte tänka sig det, sa han. Han trodde inte att det kunde kurra i magen på flickor heller, så han blev jätteförvånad när jag sa att det kurrade nästan varje dag i min.”

Denna kloka, roliga, iakttagande och melankoliska flicka var ett självklart sällskap för min dotter när hon var i tioårsåldern och nu läser jag om henne för min son. Så att han – utan att avbryta – ska lära sig lyssna på en flickas röst om hur hon ser på världen. Vi läser Per Gustafssons ”Så gör prinsessor” och Pija Lindenbaums böcker om Gittan och om flickan som kallas Lill-Zlatan av sin morbror. Är detta viktigt? Ja. Han kommer lära sig att det inte är så stor skillnad på flickor och pojkar, förutom att han lär sig att att det kurrar i magen på flickor också.

Vissa saker är helt enkelt för viktiga för att man ska anförtro åt barnen att lära sig själva. Eller gud förbjude, överlåta till världen att lära dem.

karin.magnusson@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42 år. Familj: Man, två barn och katt. Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Gör på Aftonbladet: Är programledare och producent.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid …
… ägg, mjölk och citron.

En låt alla borde lyssna på är …
… Hosanna med Kirk Franklin därför att det är fem minuter ren livsglädje.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att hon var enastående och intressant.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag  …
… förmodligen gå till jobbet och laga middag precis som vanligt. Jag gillar rutiner.

Min vision av himlen är …
… absolut glädje, lugn och harmoni.

På min gravsten bör det stå …
… nu vet du mer än vad vi gör.

World of warcraft, League of legends, GTA… Har du barn i skolåldern spelar de med all säkerhet dator- eller tv-spel. Framför allt om du har en kille.

Spelen är finurligt uppbyggda, svårighetsgraden är alltid den rätta, du får belöning när du lyckas bra och du behöver aldrig ha tråkigt. Problemet är när allt annat i livet blir tråkigt.

”Om du misstänker att ditt barn har ett dataspelsmissbruk gäller det att agera”, säger terapeuten Patrik Wincent.

I veckans Söndag berättar också Kalle hur han som 14-åring fastnade i onlinespelet World of warcraft.

”I dag önskar jag att föräldrarna förstod varför man sitter vid datorn”, säger han.

För popstjärnan Robbie Williams var missbruket ett annat – 2006 bröt han ihop och lades in på drogklinik. I dag är han drogfri, gift och småbarnspappa. Söndag träffade honom i London.

Sedan hittar du så klart allt det du är van vid i tidningen: kryss, Malena, veckans 5:2-recept, mode, skönhet, resa, mat & vin och mycket mer.

Allt är Amanda Ooms fel. 
Att min självbild helt har förvrängts det senaste året. Att jag numera ser mig själv som lite av en konstmecenat, om än med mer god smak än egentliga kunskaper och dessutom med på tok för tunn plånbok.
Intervjuade skådespelerskan när hon hade vernissage för sina tavlor i Göteborg förförra vintern. Tjugo minuters prat om konst. Fem om ­B-filmen hon hade gjort med Stallone, Schwarzenegger och de andra hårdingarna. En minut om att hon är ihop med Joakim Thåström igen. Gissa vad det blev rubrik på?
En av tavlorna kunde jag aldrig släppa tanken på. Föreställer Amandas arbetsbänk. Fyra meter lång. Låter knasigt, men … helt fantastisk och ­ville ha, ville ha!

Ett år senare, med ny lägenhet och många tomma väggar, kontaktade jag henne. Jodå, den fanns kvar, men … ”Pimme” ville ha den på sina väggar. Svårt att konkurrera ut hennes livs kärlek Thåström. Några dagar senare tyckte han dock det var ok att hon sålde den till någon han kände till (och inte avskyr, får jag förmoda, trots hans ­avoga inställning till journalister).

Och med Amandas tavla upphängd i vardagsrummet, var det som att något knäppte till i skallen. Såg en väldigt fräck tavla i fönstret på Galleri Puckeln på Hornsgatan. Hade aldrig hört talas om konstnären, Angelica Wiik, men tog reda på allt jag kunde – och köpte tre tavlor. Konstmecenaten i mig, kände att jag var den första som på allvar förstod Angelica Wiiks storhet.

Besökte sedan goda vänner. Där hängde en tavla som stilmässigt var förbluffande lik mina tre Wiik-tavlor.
– Ett original jag fått av Angelica. Det föreställer mig. Hon gjorde den när hon jobbade på mitt dagis innan hon blev känd, sa Birgitta Anrell.
Inte ens det bakslaget har dock kunnat stoppa mig.

Har regelbundet börjat gå på vernissager på lördagseftermiddagarna. Väldigt trevligt. Och nervöst, när galleristerna eller konstnärerna kommer fram och vill småprata om detaljer, tekniker, färger, oil on canvas och vad det nu är för uttryck de svänger sig med. Förstår ju inte ett smack. Har bara min goda smak och för tunna plånbok.

Besökte Affordable art fair i början av oktober i Frihamnen i Stockholm, där gallerier och konstnärer från hela världen ställde ut tavlor för upp till 45 000 kronor. Gick fullständigt bananas. Hade ­efter första besöket en lista på tavlor för hundratusentals kronor. Vid andra besöket velade jag mellan Jacob Brostrup, Gor Avetisyan, Kathrin Longhurst och Larissa Stenlander. Valde till sist tre tavlor med Stenlanders galet humoristiska mulliga kvinnor. Den ryskfödda konstnären, bosatt i Stockholm, berättade om motiven och hjälpte mig att bära ut tavlorna till bilen. Utan att jag blev nervös.

Grubblar nu efter senaste vernissagelördagen om plånboken tillåter och det finns väggar kvar för en tavla av unga konstnären Johanna Sjödin.
Och så trillar det in en ­inbjudan från Amanda Ooms nya konstprojekt oomsRooms (ooms.se). Cirkeln sluts.

Men var ska jag sluta? Kanske som historiens första konstmecenat som blir livräddad i mitt hatprogram, TV3:s Lyxfällan …

jan-olov.andersson@aftonbladet.se

 Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 58. Familj: Olle, 14, och Greta, 13. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Söder i Stockholm.

4 snabba:
JUST NU KAN JAG INTE SLÄPPA TANKEN PÅ…
… att författaren Oscar Hijuelos nyligen dog blott 62 år gammal. Han fick hjärtinfarkt under en tennismatch. Hans Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek är min favoritroman. Läs den!

JAG ÄR OTIPPAT BRA PÅ ATT…
… köra bil. Inte på racerbilsvis, utan i hektisk trafik som folk normalt hatar. Sätt mig i en bil på Manhattan eller på en grekisk ö med avgrundslika stup och jag förvandlas till Travis Bickle i Taxi driver.

SENAST JAG GRÄT VAR…
… under något avsnitt av SVT:s Allt för Sverige. Det är stört omöjligt att inte bli berörd av de färgstarka amerikanska deltagarnas känslostormar.

JAG SKULLE VILJA BJUDA NIGELLA LAWSON PÅ MIDDAG FÖR ATT FÅ VETA…
… hur jag ska lära mig laga mer spännande och varierad mat till kräsna tonåringar. Och så verkar det som att hon behöver umgås med en snäll man.