Det har gått fyra år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på cykeln.

Men det är dags nu. Dags att överkomma skräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Min man, Dan, har fixat till min ärvda Crescent med nytt styre, fräscha däck och skinande blanka stänkskärmar. Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den.

Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan. I Slussenbacken blir jag omkörd av både medelålders män i lycra och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat rakt in i en trottoarkant med ansiktet först.

Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd. För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag blivit Stockholms försiktigaste, och snällaste, citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.

Nu är det hög tid att sörpla kräftor och sjunga nubbevisor! Söndag har recepten som fixar festen!

Under 1990-talet kidnappade, våldtog och dödade ­belgaren Marc Dutroux unga flickor. Till sin hjälp hade han sin fru, ­Michelle Martin. Han dömdes till livstid, hon fick 30 år. Dutroux, som kallas ”Monstret från Charleroi”, kommer sannolikt aldrig släppas fri. Martin har på egen begäran förflyttats till en nunneorden, för att ”sona sina synder i kloster”.

Nu på söndag kan du läsa Lennart Håårds reportage om pedofilskandalen som satt djupa spår hos det ­belgiska folket.

Lisa Miskovsky gör det i bastun. Löser sina problem alltså. I intervjun på sidorna 10-11 avslöjar hon att saunan visserligen är hennes största extravagans, men likväl en lyckad investering, då det är där, i de varma ångorna, som hon grunnar och reder ut.

Själv brukar jag tjata om att troll spricker i solsken. Om att när det fula och svåra synas i skarpt ljus, får det mindre makt över oss. Om att det som känns farligt blir harmlöst om man vänder och vrider på det, medan smärta som göms, inte glöms, utan fortsätter att svida som ett skavsår i själen.

Kanske är det därför som kvällar och nätter är helt fel tidpunkt för tunga diskussioner. För vem har inte upplevt hur ett knepigt samtal barkar käpprätt åt pipsvängen i samma takt som skymningen faller?

Nej, det där med att aldrig somna osams funkar inte för mig och min make Dan. Tvärtom har vi otaliga gånger avbrutit mitt i ett relationstjafs, just för att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha styr på känslorna i beckmörker.

Istället vaknar vi som vänner, för på något märkligt vis bleknar alltid vår ilska och frustration i morgonens första strålar.

Så passa på att exponera alla ondsinta trolltrynen i sommar! Låt solens glada glitter krossa dem för alltid.

Tids nog är höstdunklet över oss. Och nog vore det skönt om de tungsinta monstren håller sig undan då?

Apropå förortsbränderna i våras. Jo, jag vet. Det är uttjatat. Den ena har hävdat sin sanning, den andra har gjort sin poäng, gormat sig blå. Tyckt, tänkt och drämt näven i bordet.
Säkert med all rätt.

Men här sitter jag, fortfarande, liksom stilla, med en tyst klump i magen. Och med en annan bild i huvudet. En bild av ett helt annat Husby, fri ifrån bilbränder, kaos och beskrivningar om förortsgettot som gud glömde.

Jag får lust att berätta om fågelungen jag hittade på Oslogatan, om alla gånger jag följde med min mamma till hennes arbete, som lärare i Husbygårdsskolan. Jag vill berätta. Men orden kommer liksom inte. För min gamla bakgård ser inte ut som jag minns den. Men någonstans lever historierna kvar och vi som växte upp här, när allt var nytt, kan nog enas om att våra berättelser INTE handlar om bilbränder eller förortskaos.
Eller om VI och DOM.

För det var liksom bra här. Mer som i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Japp, Norra Järva, där Kista, Husby och Akalla ingår, var min Bullerby. På samma sätt som Jön­köping, Piteå eller Halmstad kanske var er. Jag samlade sniglar, spelade fotboll, lekte röda-vita rosen. Precis som ni.

För mig fanns det ingen plats i världen som var tryggare, bättre eller vackrare än Stockholms sista miljonbygge och jag var åtta bast när flyttlasset gick till Kista. Ett rödmålat radhus väntade. Med körsbärsträd på tomten – och här skulle jag nu tillbringa 12 viktiga år. Och lära mig i princip allt jag vet i dag.

När mamma såg att vi skulle få dubbelkyl, log hon och sa:
– Det här blir bra.
Och det blev det. Mycket bra.

Kista var framtiden alla pratade om. Nytt, snyggt, polerat. Ett slags 1980-talets Hammarby sjöstad, där akademiker med barn köade till sig
lägenheter för att kunna ge ungarna det allra, allra bästa. Man flyttade ifrån innerstans buller till en ny tryggare vardag i förorten. Bostadsrätter blandades med hyresrätter. Höginkomsttagare med låginkomsttagare. Man ville ha the shit: Kista, Husby, Akalla.

Sedan var det inte mer med det. Midsommarkransen, Hammarbyhöjden, Solna och andra i dag på bomarknaden attraktiva Stockholmsförorter kändes gamla, trista, gråa. I Kista fanns inga bilar. Bara en sån sak. Och vi hade igelkottar som smet upp från Järva­fältet.

Vi kunde cykla var vi ville. Vi hade Stockholms modernaste inomhuscentrum, en idrottsplats som Rod Stewart åkte till, enkom för att få spela fotboll i fred under sin Sverigevistelse, och sist men inte minst hade vi en alldeles egen bio, ”Kista bio, ett, två, tre”.

Under 80-talets första hälft var Norra Järva så populärt bland barnfamiljerna att vi snart kunde skryta med att ha den yngsta befolkningen i hela Stockholm. Det var barn precis överallt. Till slut så många att det – i Kista – fanns minst fem, sex klasser per årskull, på en total befolkning om 26 000 personer 1986. Och likadant var det förstås i Husby och Akalla. Ville man ge ungarna chans, ja då kom man hit.

Mina föräldrar behövde aldrig skjutsa mig någonstans. Fotbollsplanen låg runt hörnet, till skolan gick jag på fem minuter och alla kompisar bodde i närheten. Vi sprang hur vi ville, mellan Kista, Husby och Akalla. Tänk er Bullerbyn, fast MYCKET större.

Så, vad var det som hände? Varför brann det i Husby och senare även
i Kista?  Om det har ”viktigpettrar” gormat sig blåa. Men mitt i tjafset glömdes något viktigt bort. Början, glömdes bort. Att Norra Järva var för bra för att vara sant, för perfekt.

Man viftade bort problemen som smög sig på, vägrade se sprickorna i fasaden. De perfekta förorterna skulle ju stå pall. Och klara allt! Men inget överlever utan hjälp. Bullerbyn förändrades.

Och sedan brann det.

åsa.passanisi@aftonbladet.se

——–

Veckans Krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 41.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med katter och storfamilj varannan vecka, med katter och mindre familj varannan vecka.

4 snabba:

En bok som alla borde läsa …
…  Lasermannen, av Gellert Tamas, tål att läsas om och om igen. Ett fantastiskt välskrivet tidsdokument, som på samma gång ger en skrämmande bild av främlingsfientligheten i Sverige under början av 90-talet.

Senast jag  grät var …
… på en bodega i Spanien för ett par veckor sen. Hade beställt in lamm och serverades en mängd klumpar ”någonting” på en tallrik. Tryckte i mig och försökte se glad ut – tills jag fick veta att jag smaskat i mig ett gäng vitlöksmarinerade lammsköldkörtlar.

Jag skulle vilja bjuda …
… Olof Palme på middag och be honom ta en annan väg hem från bion.

På min gravsten bör det stå …
… ”En morsa – fett ägd av sina barn”.

Hej! Veckans Sverigekryss saknar tyvärr bilder. Så här, alla krysslösare, kommer den rätta versionen med bilder.

Ibland får jag för mig saker.
”Köper jag en ny penna så kommer jag att börja skriva sonetter.”
”Jag måste odla svamp i garderoben – apokalypsen är snart här!”
”Om jag bara skaffar mustasch så kanske någon kan älska mig.”

Tidigare i somras fick jag för mig att jag skulle vara nykter. ”Inte en droppe före midsommar!” Jag antar att jag ville känna efter om jag var beroende, ja kanske till och med bli lite piggare. För att inte tala om pengarna jag skulle spara. Totalt blev det 57 vita dagar. Inte så mycket kan tyckas, men det var ändå mitt överlägset längsta uppehåll sedan jag blev myndig.

Resultatet? Tja, det var egentligen inga problem alls, men så mycket piggare blev jag inte, och pengarna gick åt till ost och läsk. Däremot blev livet avsevärt tråkigare. Ja, eller kanske var det jag som blev tråkigare.

Jag stannade hellre hemma och läste än gick ut och träffade vänner. Jag blev snabbt uttråkad; när jag tidigare kunnat sitta en hel kväll och diskutera Game of thrones eller den cyniska bemanningsbranschen, kände jag mig nu nöjd redan efter 45 minuter. Allt det träliga med livet accentuerades, och det gick inte att fly undan ens för en liten stund.

Utan alkohol förvandlades jag till den där blyga pojken från tonåren, han som knappt ville lämna sitt rum och som aldrig fick kyssa någon flicka. Han som levde större delen av sitt liv i Midgård, Tar Valon och Berendien. Han som jag trott varit död och begraven sedan länge, och som jag verkligen inte vill återknyta bekantskapen med.

Jag är ju inte den personen längre. Jag har lagt en oerhörd kraft och möda på att bli någon typ av social, rolig person som folk gärna vill hänga med, så vad gör min gamla tråkpersonlighet här?

Då slog det mig. Den där asociale Magnus försvann ungefär samtidigt som jag började hänga på krogen, gå på fester och då och då dela en flaska rödtjut med några polare.

Man kan ha skoj utan alkohol, javisst, men det är svårare. För mig nästan omöjligt svårt. Inte bara ett trappsteg, utan ett berg. Alla mina kärleksrelationer har börjat med fylla, och alla mina nära vänskaper har odlats över otaliga blöta kvällar. ”Hur ofta har du varit nykter första gången du hånglat med någon”, frågade en kompis. Nästan aldrig.

Utan alkohol hade mitt liv varit ett annat. Förmodligen hade jag suttit ensam i min lägenhet med en ständigt krympande umgängeskrets och tänkt på drakar. Jag behöver verkligen inte fantisera mer om andra världar än vad jag redan gör.

Det skulle vara så lätt att bli den där pojken igen, och det skrämmer mig något oerhört att det enda som skiljer oss åt är en smal vallgrav av alkohol. Tänk om den person jag utvecklats till de senaste 10–15 åren bara är en droginducerad hallucination? Vilken fasa.

När midsommarafton äntligen var här så tog jag mig ett glas med några vänner. Inte för att jag kände mig tvungen, utan för att hålla den där ledsna killen från förr på behörigt avstånd. Han är bara ett eko från forntiden, en skuggfigur som inte har något med mig, i dag, att göra.

Har jag fått för mig.

Veckans krönikör
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 35.
Familj: Mamma och syster.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga och dricker te.
Bor: 2 rok vid ­Telefonplan i Stockholm.

6 snabba!
Nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag borde vattna blommorna. Ständigt denna naggande oro.

jag är otippat bra på att …
… sitta i ett hörn och sura.

En bok som alla borde läsa …
… är China Miévilles Perdido street station. Klasskamp, organiserad kriminalitet och människor med insektshuvuden.

Senast jag grät …
… var typ när jag var 13 år och hade läst ut alla David Eddings-böcker som fanns att tillgå.

jag skulle vilja bjuda …
… Jesus på middag och bara servera vatten och bröd. Sen står jag med armarna i kors och tittar uppfordrande på honom.

På min gravsten bör det stå …
…  ”Bettleri undanbedes”.

Efter år av jojo-bantning hittade Linda Wallin, 31, sin egen metod – och rasade 80 kilo i vikt. ”Jag har aldrig varit piggare. Om jag kan göra det så kan alla göra det”, säger hon om den 15 månader långa viktresan.

Fortfarande semester i stugorna? Söndag listar 12 appar som får fart på sexlivet. ”Det finns några riktigt bra som ger inspiration”, säger relationsexperten Malena Ivarsson.

… samt: en ny spännande deckarnovell av Arne Dahl, mode för sensommarkvällar, en annan sida av Christiania, fem läckra desserter, Fråga Terry och mycket, mycket mer!

Jag var 15 år och på semester med mina föräldrar i en kuststad i dåvarande Jugoslavien. Men denna tidiga morgon, då alla krogar hade stängt, låg mina föräldrar och sov på sitt hotellrum.
Istället hängde jag med det gäng svenska killar och tjejer som jag hade lärt känna på resan. Festen var över.
Uttråkad, eller bara full, fick en av killarna för sig att han skulle kasta upp ett glas i luften – och strunta i att fånga i det. Det krasade mot asfalten.
Männen på andra sidan kroggatan tyckte inte om det. De var klädda i vita skjortor – sådana som servitörer bär. De rusade över vägen och gick till attack.
I ögonvrån såg jag en av männen. Jag kände hans fot toucha min haka, men hans kick hade inte den kraft som den skulle kunnat ha.
Jag lyckades ta mig därifrån, och flydde stapplandes iväg och gömde mig bakom ett hus.
Vi kallade på polis.
En i mitt gäng fick några smällar, men vi klarade oss till stora delar bra.
Nästa dag var det förhör. Vi gav signalement, men jag tror inte att de grep någon av männen.
I dag är den här händelsen arkiverad, men i några år efter attacken tyckte jag att det var obehagligt att gå ut nattetid.
När kriget i det före detta Jugoslavien rasade som värst tänkte jag ibland på de män som attackerade oss. Jag tänkte framför allt: Stred de? Svaret oroade mig.
För om dessa män blev så provocerade av att se en full tonåring krossa ett glas, vilka övergrepp begick de inte då mot civilbefolkningen i ett laglöst land under brinnande krig?
Erik Olkiewicz