Har du ont i ryggen? Du är inte ensam. Ryggbesvär är den mest utbredda sjukdomen i Sverige och den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

En folksjukdom, alltså. Själv har jag bytt ut min kontorsstol mot en pall med en speciell, instabil sittkudde vilket gör det betydligt svårare att sjunka ihop med gamnacke framför datorn.

Pallen har hjälpt mig – men det finns flera andra smarta och enkla tips för dig med ryggproblem.

”Lägg lika mycket tid på din rygghälsa som din tandborstning”, säger kiropraktorn Martin Fransson i Ryggskolan som du hittar i veckans Söndag.

Det börjar också bli dags att fixa julgodiset. Söndags matreporter Johan Gunnarsson ställde sig vid spisen och knåpade ihop allt från tryffel och julfudge till citronbräck. Redaktionen har testsmakat och vi kan intyga att det handlar om riktigt smarriga godsaker!

Dessutom: Resa: Kenya på en vecka, Fråga Malena, Veckans vin, Strandbergs spaning, Fråga Terry, Kryss, knep & knåp, Josefine Sundströms krönika … och mycket mera!

Jag leder mina barn över grusgången och in genom grinden till förskolan. Min stora dotter hälsar glatt på kompisar och pedagoger och berättar vad alla heter.

Sen skyndar hon in till sin avdelning där en pedagog tar emot med öppen famn, vi vinkar och det sista jag ser är mjukhunden Bamses grå nos som sticker ut ur min dotters röda ryggsäck.

Hon älskar verkligen sin förskola. Jag står kvar en stund och tänker på hur stor min äldsta tjej blivit. Hon går inte längre i den yngsta gruppen. Hon går i mellangruppen. I gruppen som räknar, gömmer bokstäver i skogen och sopsorterar. Hon kan säga rullande r och tar ibland hand om sin lillasyster då deras grupper möts ute på gården. I sandlådan gör de geggamoja och när jag hämtar dem är deras overaller pepparkaksbruna. Det är både härligt och lite sorgligt att se barnen växa och utvecklas. Det går ju så snabbt. Gissar att alla föräldrar känner igen sig i det.

Maj-Lis är tre och ett halvt år nu och tiden har rusat. Det är inget man kan göra åt saken. Samtidigt som jag som förälder önskar sakta ner tidens ångvält lite, stressar samhället i dag på våra barns uppväxt. Hur ska man annars förklara det här med att barnen nu förtiden kastas ut från förskolan det året de fyller sex? Jag förstår inte varför våra barn ska gå i förskoleklass eller nollan i stället för att vara kvar i det trygga, där barn fortfarande får vara barn.

I min familj och vänskapskrets finns det barn som går i nollan. Samtliga har intygat att det varit en chock att att se sitt barn börja i förskoleklass. Från förskolans trygghet till en skolgård med större barn. När du lämnar din fem, sexåring i nollan är det inte säkert att det finns en pedagog som sätter sig på huk för att hälsa ditt barn välkommen. Nej, för nu går ditt barn i SKOLAN och där är grupperna större,  alltså färre vuxna. I nollan ska barnen lära sig saker. Läsa till exempel. Men pedagogerna är fortfarande, som allra oftast, förskolepedagoger och inte grundskolepedagoger. Och jag misstänker att pedagogiken skiljer dessa åt och att konflikter därför kan uppstå då barnen börjar ettan och ska börja läsa där. Dessutom skulle barnen självklart kunna lära sig EXAKT samma sak på förskolan som i nollan. Bara det att vuxentätheten och tryggheten är större på förskolan.

Jag undrar varför det är så viktigt att våra barn ska börja skolan ett år tidigare än min generation gjorde? Allt pekar på att människan lever allt längre, så varför måste vi bli stora så satans snabbt? Jag avskyr nollan. Framför allt avskyr jag själva idén med att våra barn ska gå där. JAG FATTAR INTE VARFÖR.

Eller vänta, det kanske jag visst gör. Kan det vara så att våra barn kostar pengar på förskolan? Ja, det gör de ju. Hum … låt mig tänka efter … Förskolan och nollan kanske egentligen är samma sak? Men eftersom vi nu kallar det nollan betyder det att skolans regler ska gälla. Ja, nu förstår jag. Det handlar om PENGAR. Vi är mer kostnadseffektiva när vi tvingar våra barn bli stora snabbt. Nollan är lågbudgetvarianten av förskolan. Applåder och trumvirvel! Skit i hur barnen har det, bara det är billigt.

I dag är det första advent, och kapplöpningen mot julafton har officiellt inletts. Så även i tv-tablåerna. För varje dag som går kommer de att fyllas med alltfler julfilmer, stabbigare än en Janssons frestelse, sockersötare än ett helt knäckkok. Särskilt Kanal 5 och TV3 har, ju närmare den 24 december vi kommer, knappt en programpunkt utan ordet ”tomte” eller ”jul” i titeln.

Tokroligt klumpiga amerikanska familjefäder får veta att de är självaste jultomten. Lillgamla ungar avstyr föräldrarnas skilsmässa genom att fixa julstämningen. Singeltjejer i perfekt makeup dricker varm choklad med båda händerna runt koppen, tills en singelkille i stickat fastnar med bilen i snön utanför deras mysiga lilla stuga. Hårt arbetande föräldrar som missar barnens basebollmatcher och julspel får besök av feer, julänglar eller talande snögubbar som lär dem en viktig läxa om de rätta värdena. Lille Kevin är Ensam hemma – för fjärde gången. Filmernas äppelkindade sentimentalitet känns som ett hån, särskilt just när de flesta av oss bråkar och stressar som mest inför julen.

Och sen är det alla tv-serier som gör en ”julspecial”. De innehåller ofta en krystad twist som gör att karaktärerna tvingas ge hemlösa en fin jul på det lokala soppköket. De hemlösas uppgift är att få huvudpersonerna att inse hur lyckligt lottade de själva är.

Ingen jul var komplett i Beverly Hills om inte rekorderlige Brandon släpade hem en hemlös man för att duscha av honom och mata honom med kalkon. Familjen blev rörd av sin egen fantastiska godhet, innan de kastade ut honom på gatan igen.

Irakkriget har alstrat ett populärt alternativ till den hemlöse. Huvudpersonerna träffar en tårögd kvinna vars man slåss för frihet och demokrati och därför inte kan komma hem till jul. Sen går de hem till sin egen tomtebolycka och kramar sina barn lite extra hårt.

De allra flesta julfilmer är ondska förklädd till godhet. Cynism som låtsas vara hjärtevärme. Skenhelighet som skiner igenom.

Men det finns några undantag, och på listan här under presenterar jag några favoriter som räcker hela vägen fram till julafton.

Första advent: A nightmare before christmas (1993). Tim Burtons animerade film har en alldeles egen sorts mörkt skruvad julstämning.

Andra advent: Die hard (1988). Om du trodde att du hade det stressigt inför julen, njut av att se Bruce Willis försöka rädda sin fru, som blivit tagen gisslan av tyska terrorister på en julfest.

Tredje advent: Stilla natt, blodiga natt (1974). I skräckklassikern (med originaltiteln Black christmas) terroriseras collegetjejer av en seriemördare under jullovet. Om detta inte är nog, kolla in julkalkonen Santa’s slay från 2005, där jultomten visar sig vara en sadistisk mördare.

Fjärde advent: Bad Santa (2003). Billy Bob Thornton är varuhustomten som super, svär och har sex med olämpliga personer. En riktigt rolig anti-julfilm som på något sätt, i slutändan, ger dig riktig julstämning.

Julafton: Gremlins (1984). En filmklassiker för hela familjen. Men på Gremlinsjulbordet serveras inga moralkakor. Här är det i stället små gröna monster som förstör julaftonen.

Väntsalen på Ersta sjukhus är proppfull – och knäpptyst.

Jag fingrar på lapp nummer 31, räknar 18 huvuden före mig i provtagningskön och tänker att jag skulle lika gärna kunna vara ensam i rummet.

Ingen av oss säger ett pip, vi diskuterar inte den långa väntetiden och utbyter inga artigheter som: ”Vintern är ovanligt mild i år”. Den enda som bryter tystnaden är kvinnan bredvid mig som prasselbläddrar i ett halvårsgammalt nummer av Året runt.

Jag undrar om en skock italienare, spanjorer, fransmän, eller för all del, danskar, skulle kunna vara lika tålmodigt mustysta? För nog är det här med att inte heja på främlingar i hissen, busskön eller sjukhusets väntrum ett svenskt nationaldrag?
Amerikanen Vernon Neil Ferguson, en av deltagarna i SVT-serien Allt för Sverige, svarar i dagens Söndag på vad han tycker är det konstigaste med oss svenskar:

– När du möter någon på gatan, är det ibland som att möta en kall fisk.

Jag håller med. Inte för att jag superdiggar jänkarnas översvallande: ”Hi, how are you?” eller: ”Have a great day”, men jag gillar att de aldrig ignorerar sina medmänniskors existens. Jag har till exempel svårt att se Vernon och hans vänner kika genom ytterdörrens titthål för att undvika spontanmöten med grannarna i trapphuset, eller praktisera tysta leken på bussar och tåg.

Så nu ska jag försöka bli lite mer amerikansk. Jag ska lära av Vernon, hojta ett crazy: ”Hej!” och blända med ett brett leende nästa gång jag kliver in ett fullt väntrum.

Ni kan väl hålla tummarna för att jag inte möts av ett stim kalla fiskar?

”Det är gyllene, drypande sött och bedårande gott. En klunk och munvattnet bara fortsätter att rinna till i evigheter.”
Mischa Billing tipsar om ett vin som passar helt fantastiskt ihop med nygräddade lussekatter. I veckans Söndag!

Nu är det hög tid för glöggmingel och mysiga middagar. Lägg till accessoarer och gå från jobb till festfin på ett kick. Söndag visar vägen!

Vilka är årets bästa sällskapsspel? Och vilka är flopparna? Vi på Söndag har i vanlig ordning spelat oss igenom årets nyheter och satt betyg. 36 spel blev det den här gången – och vi hittade några riktiga favoriter!

Vi har också träffat två familjer som har husdjur. Inte så ovanligt, tänker ni, men här handlar det om livsfarliga djur. Patrik och hans tre barn har 58 spindlar och världens farligaste skorpion hemma i lägenheten. För Richard och hans nioåriga dotter Amanda är det ormar som gäller. Men vad tycker grannarna?

Mer i veckans Söndag: Så tappade Nigella 12 kilo, stor intervju med Darin, Kanarieöarnas okända pärla, Fråga Terry, Kryss, Veckans vin och mycket mer!

En flott kåk, en borg med vindbrygga eller en väderkvarn så grann och fin. Vägen dit går via en perfekt pepparkaksdeg, smält socker som lim och glasyr i glada färger. Det är dags för husbygge – i pepparkaka.

Köp Söndag och få, förutom recept, ritningen till det här fina härbret!

Han är inte längre bara tonåringarnas idol. Varje lördagkväll sitter vi, gamla som unga och ser på när Darin gör succétolkningar av sina kollegors låtar – och där och då händer det: Vi blir tokförälskade! För Söndag berättar Darin Zanyar om hur det var att slå igenom över en natt, om karriären och om Så mycket bättre.

Jag vrider om bilnyckeln. Motorn frustar och jag får börja om. Det blir en ryckig start men bilen svarar snart fint på mitt kommando. Jag försöker luta mig tillbaka i sätet och tänker att jag inte ska hålla så hårt om ratten. Efter ett öga i back-spegeln slår jag på radion. Hamnar i refrängen på en monoton dussinhit men jag höjer för att bli ett med musiken.

Jag styr ut på Folkungagatan och rullar förbi kolgrillen och de dubbelparkerade bilarna som alltid står där. Det bubblar inom mig och plötsligt skriker jag rakt ut. Det är ett frihetsvrål som länge legat och väntat. Jag bromsar vid rödlyset och skriker igen.

Det är otroligt. OTROLIGT! JAG HAR KÖRKORT!

Jag sneglar på mina medtrafikanter som om jag förväntar mig att de ska tuta, göra segergester eller åtminstone le. Såklart gör de inte det. De har ju ingen aning om att det i Golfen intill sitter en överlycklig tjej som just kämpat sig till sitt körkort och gått direkt från uppkörningen och fixat hyrbil.

Det är tio år sedan nu. Men känslan av att för första gången köra alldeles själv i en bil kommer jag aldrig glömma. Den frihetskänslan minns jag som det var i går, men jag saknar förmågan att återkalla själva känslan.

Första gången ja. Smaken av första gången kommer alltmer sällan. Första berusningen. Den gången då världen plötsligt blev förtrollande. Lite luddig i kanterna och samtidigt så oerhört skärpt. Jo, för det var ju så det kändes då alkoholen, den man ju hört så mycket om, för allra första gången kickade in. Det var examensdag och jag stod med en klasskompis i en park. Det vita vinet smakade sött och förbjudet och plötsligt var vi fnittrigare än någonsin.

Första lönechecken. Trots att det inte var särskilt mycket pengar var den ju nästan overklig. Första förälskelsen, förhöjningen av alla sinnen då. Första kyssen. Första natten i första lägenheten. Första gången jag satte mina fötter på Manhattan. Första gången på konsert, känslan av basen som hamrar i bröstkorgen. På fotboll. På bio. Första utförsåkningen.

Jag ska inte säga att dessa saker blivit slentrian, inte alla i alla fall. Men tjusningen är mig bestulen. Självklart vill jag återuppleva nyhetens behag, hitta nya oprövade marker. Men det blir allt svårare att gå i gång. Fast alldeles nyligen hände det igen. Jag var med min dotter Maj-Lis på bio. Vi skulle se en habil barnrulle, jag var trött och tänkte passa på att slumra under filmen. Men redan då vi klev in på biografen kände jag att Maj-Lis var spänd, hon höll mig ovanligt hårt i handen och tittade uppmärksamt på allt omkring oss. Jag hade förstått att biobesöket var stort för henne. Men först då förstod jag att stunden var magisk, även för mig. Lyxen i att få vara nära ett barn är att man får chansen att återuppleva allt ur ett barns perspektiv. Mina döttrar ger mig ”för första gången” igen.