Min man står påklädd i hallen. Jag hör på sättet han andas att han är stressad. Jag fiskar upp mobilen ur fickan för att kolla klockan. Det är fyrtiofem minuter kvar tills middagen börjar.

– Du sa ju att du var klar, muttrar min man.

Jag sa att jag SNART var klar. Och det är jag också. Snart. Jag ska bara fixa det allra sista, svarar jag samtidigt som jag höjer mascaraborsten mot ögonfransarna. Jag försöker förhålla mig lugn inför- tiden, fyrtiofem minuter borde räcka gott och väl. Men stressen har smittat och jag jagar på för att bli klar tidigare. Jag hör hur min man vrider- om låset och öppnar dörren. Jag sprejar lite- parfym i nacken och skyndar ut efter honom.

Vi åker buss och min man kollar klockan varannan minut. Jag påpekar att det är en middag vi ska på och inte en anställningsintervju.

Det visar sig att bussen dansar fram genom trafiken. Vi kommer fram fem -minuter före avtalad tid.

Min man går raskt mot porten.

– Är du tokig? Vi kan väl inte komma för tidigt, säger jag innan han hunnit fram till porttelefonen.

– Äh, det är ju bara fyra minuter för tidigt.

– Men det är ju nu de tänder värmeljusen, viker servetter och det är nu värdinnan stressar på sig läppstift.

Min man stannar och tänker efter. Han nickar och vi bestämmer oss för att traska runt kvarteret innan vi ringer på.
Prick klockan åtta- är vi tillbaka.- Jag tycker vi ska vänta några minuter- till.

– Jag vägrar komma försent, säger min man.

– Men att komma exakt på klockan är FÖR tidigt. Man behöver ofta fem minuter till. Minst. Du vet, när vi har middag så brukar jag alltid tända doftljus i gästbadrummet då och jag brukar …

– Nä, nu får du ge dig, säger min man irriterat. Bara för att du är tidsoptimist betyder det inte att hela världen är det.

Han har rätt. Jag är tidsoptimist. Jag brukar säga att jag är klar innan jag är det. Jag tror att vissa sysslor inte tar någon tid alls. Borsta tänderna till exempel. Eller blåsa håret. Jag tänker att detta görs på nolltid, fast min man påpekat att de tar mig tio minuter. Jag halvspringer alltid till bussen och dyker oftast upp på möten med andan i halsen. Jag mår inte bra av att alltid hamna i stress. Och jag har försökt att göra något åt det. Jag har ställt klockan på väckning tidigare och jag har testat att lägga fram kläder kvällen innan och hoppa över frukost. Men det blir alltid samma sak. Tiden jagar mig och det är nästan som om jag missförstår klockan. Ett handikapp, helt klart. Min man har givit mig en tjusig klocka i present. En fin gåva som rymmer både kärlek, -förhoppningar och en sofistikerad pik. Jag ska verkligen försöka bättra mig.

Men, när det gäller vilken tid man ska dyka upp då man är bortbjuden på middag så står jag fast vid att i tid är för tidigt. Fem minuter efter avtalad tid är mer lämpligt. En kvart-tjugo minuter sent är optimalt.

Man vet ju aldrig om värden råkar ha samma tidshandikapp som jag.

I nya filmen Blondie spelar Carolina Gynning en destruktiv fotomodell som missbrukar kokain och män. En roll som hon kände igen sig i – lite väl mycket.

I veckans Söndag berättar hon om hur jobbigt det var att gå tillbaka till ångesten och tomheten under inspelningarna. Men också om det nya livet som mamma till dottern Alicia. Och varför hennes tavlor kostar över en halv miljon kronor styck…

Dessutom: Herrmode: Klä dig som en engelsk gentleman! Sara, 21: ”Därför bloggade jag om våldtäkten”, Vinn resa till Skottland! 16 saker du bör veta om Michelle Obama, USA:s first lady … och mycket mer!

Hon slog igenom i Hylands Hörna och kom med i Guinness rekordbok efter framgångarna med hiten Eviva España. För Söndag berättar Så mycket bättre-aktuella Sylvia Vrethammar, 67, om vad hon gör när ingen ser henne och om vad som fick henne att börja storgråta.

Den 28 november har The Dark Knight Rises svensk video-on-demand-premiär på SF Anytime. Delar av inspelningen skedde i det majestätiska skotska höglandet. Därför bjuder vi en trogen Söndagsläsare plus vän på en resa till Skottland. Köp Söndag nu på söndag så får du reda på hur du tävlar.

Skinn är höstens hetaste material och finns i alla dess former. Från mjukt lyxigt skinn till schyst skinnimitation. Söndag har valt ut de snyggaste och mest prisvärda skinnplaggen. Köp Söndag nu på söndag!

Skippa steken och bjud på fisk till söndagsmiddagen. Lyxig fiskgratäng, laxburgare och ört- och parmesanbakad torsk – Söndag frestar med fem smaskiga recept nu på söndag.

Säsongens första snöflingor sockrar gräsmattan. Vi suckar unisont min man och jag, vi har ju inte hunnit kratta undan hösten. Husets ventiler viner och jag känner ilningar längs benen. Kölden är på väg in och det är lika bra att vänja sig. Jag tar mig ut till förrådet och plockar fram säcken med täckjackor, fodrade kängor och annan stridsutrustning som hör vintern till. Kriget har börjat. Det är jag mot kylan. Igen.

Jag har lätt för att frysa. Oerhört lätt. Har märkt att jag går klädd i dubbelt så mycket kläder som min omgivning. Och ändå brukar det vara jag som klagar först, som ber om stängd balkongdörr eller värmande filtar till uteserveringen. Jag har alltid känt att jag frusit mer än andra.

Det är som om mitt blod bara räcker till att värma hjärtat och organen där ikring. Det behövs inte mer än en kall vindpust eller att jag öppnar kylskåpet för att min kropp ska reagera med kalkonknottrig hud. Länge trodde jag att jag bara var pjoskig, att min frossa beror på att jag går omkring och känner efter.

Slappna av Josefine, i stället för att hacka tänder. Då fryser du mindre. Det präktiga rådet fick jag från en sådan där som utan bekymmer traskar runt i t-shirt i november. Och jag har verkligen försökt tänka bort det kalla. Men den smärtsamma kylan fortsätter att gro.

Min mamma har berättat hur jag redan som bebis frös. Och när vi 1979 åkte på min första utlandsresa, till Tunisien, låg jag och huttrade under dubbla handdukar medan de andra barnen plaskade i poolen. Nej, det är alltså inte bara på vintern jag lider. Min man har flera gånger retat mig för att jag bär långärmat på stranden i Thailand. Och ofta får jag små pikar för att jag duschar i nästan kokhett vatten.

Jag har känt mig udda, som om jag är en nakenhund i en värld av pälsdjur. Men när jag var gravid för andra gången kom äntligen den logiska förklaringen. Ett konstant illamående och en yrsel utöver det vanliga gjorde att man tidigt intresserade sig för mitt blodtryck. Man misstänkte ett lågt värde. Barnmorskan bad mig ligga för att jag skulle komma ner i varv innan hon gjorde mätningen. Resultatet fick henne att höja på ögonbrynen i ett ”oj då”. Lågt blodtryck var visst bara förnamnet. Och på operationsbordet då jag skulle snittas valde man att flera gånger ge mig blodtryckshöjande medicin för att jag inte skulle tuppa av.

En förklaring till det låga blodtrycket sägs vara att jag har en god grundkondition. Tack baletten. Men det extremt låga trycket kan antagligen endast förklaras med gener. Och det är alltså därför jag pinas mer än andra av kylan.

Otur för mig att behöva leva i Sverige, har jag tänkt många gånger. Men nu tar jag striden på blodigt allvar. Jag har investerat i en vinterjacka som ska tåla fyrtio minusgrader. Den var svindyr, är otymplig och rätt ful. Men det skiter jag i. I år ska jag äntligen vinna kriget mot köldterrorn!

Jag växte upp i en småstad, och mina föräldrar var lokalkändisar. Jag var stolt över dem. Ändå, eller kanske just därför, gjorde det så himla ont att ibland få höra saker som ”Din mamma var JÄTTE-DÅLIG i lokalradion i går”.  Sen blev jag ett pubertetsmonster, och då ville jag förstås inte låtsas om att de existerade över huvud taget. Det här utspelade sig i en stad med 13 000 invånare. Och sanningen var ju att de allra flesta av dem inte brydde sig ett dugg om mina föräldrar.

Men jag tänker på min minimala ”erfarenhet” av att vara ett kändisbarn när jag noterar en stor skillnad på skvallersidorna. Numera är Hollywoods kändisbarn ett lika lovligt byte som sina föräldrar. Bilder på Jay-Z och Beyoncés baby diskuteras ingående, och alla är överens om hur tragiskt och ”oattraktivt” det vore om hon blir lik sin pappa. Jennifer Lopez fyraåriga dotter sitter front row på mode-visningar i Chanel-klänning och hyllas som ”mode-ikon”. Kändisbarnens klädstil betygssätts utifrån paparazzi-bilder från lekparken. Angelina Jolies dotters ”pojkaktiga” kläder väckte på allvar debatt i USA. Suri Cruise är snart lika känd som sina föräldrar. Hon är till och med föremål för den ”satiriska” bloggen Suri’s burn book, som nu också blivit bok. Där skriver ”Suri” saker som att ”intäkterna går till en fond för att hjälpa Violet Affleck att klä sig bättre” eller ”Harper Beckhams armar är snart större än Victorias”. Ursäkta, men när blev babymobbning ett acceptabelt tidsfördriv?

På tal om Suri undrar jag hur hon kommer att känna det när hon är gammal nog  att googla på Tom och Katie. Hur hanterar man all den informationen, verklig eller påhittad, om sina föräldrar? Och hur hanterar kändisbarnen all uppmärksamhet, när de är gamla nog att förstå den? När man är ung och försöker hitta sig själv är man ju livrädd för att upptäcka att man inte
duger. Hur känns det då om världen faktiskt, på riktigt, bedömer varje steg man tar?

De vuxna kändisbarnen på listan här intill har uppenbarligen inte haft det lätt, och ändå växte de upp i en tid då de var betydligt mer skyddade; innan gränserna försköts tills de helt slutade existera.

Det har väl knappast undgått någon? Att i dag är dagen då vi bör fira våra farsor lite extra? Men visste ni, alla pappor som fått mumsiga tårtor och prassliga paket, att det är en viss herr William Smart som ni bör tacka för Fars dag-kaffet? Det var hans dotter, Mrs Dodd, som 1910 ville hedra sin far, eftersom han på egen hand fostrat henne, plus fem syskon, sedan hans hustru dött i barnsäng.

En modern man, med andra ord. Att rådda sex barn på egen hand är en anmärkningsvärd bedrift i dag och på den tiden, snudd på ogörlig. Mrs Dodds initiativ spred sig till övriga USA, i Sverige har farsgubben fått hyllningar sedan 1931 och i dagens tidning frågar vi kända svenska kvinnor om deras relation till sina fäder.

Så, vad har min pappa betytt för mig? Jo, förutom det mest uppenbara (satt mig till världen), har han visat sin ömsinta kärlek till min mor i över ett halvt sekel och var en av få karlar på 1960-talet som bytte blöjor och drog barnvagn. Inte nog med det, han gick matlagningskurs med sina manliga lärarkolleger under 1970-talet för att kunna servera trendiga middags­överraskningar som pizza, chili con carne och ­glace au four.

Pappa är mannen som jag ville gifta mig med när jag var sex, eftersom han luktade så gott och var bäst på att hitta mysiga campingplatser under alla husvagnssemestrar. När mamma sydde klänningar och skjortor till mig och mina syskon, satt ­pappa bredvid och tillverkade matchande små hattar.

En modern man, med andra ord. Som ­inte bara har ­fostrat mig, utan också, alltid ­velat skydda mig. Ibland på ­lite fel sätt. Men det gör inget. För jag älskar dig, pappa. Lika mycket som du gör mig.

Så var det sagt. Säg det, ni också, till era pappor. Och inte bara i dag.

Nu kan du få 20 procent rabatt på hår- och skönhetsprodukter från kändisfrisören Steve Terrys webbutik theyouway.com
I veckans nummer av Söndag hittar du rabattkoden.