Bilen skär genom kohagar och små samhällen. Jag lutar tinningen mot fönsterglaset och åker med. Jag låter skvalet från radion skölja över mig . Det är en kanal med mest musik för ingen av oss orkar ta in prat, vi konstaterar att det är härligt att inte behöva bry sig under semestern.

Men så plötsligt hajar jag till. En myndig röst under Ekot talar om att Eurovision inte ska hållas i Stockholm. Utan i Malmö. Jag höjer volymen på radion. Malmö vann över huvudstaden för att de hade en mindre och billigare arena tillgänglig. Typ.

Jag rätar på ryggen och tänker på Malmö. Jag har periodvis arbetat där, i det gamla tv-huset. Ett av programmen jag ledde där var Melodifestivalen 2001. Det var det året då Friends vann med Lyssna till ditt hjärta, alltså sista året som Melodifestivalen saknade deltävlingar.

Jag tyckte mycket om att strosa omkring på gatorna i Malmö. Och så tyckte jag om dom som jobbade på SVT där.Min första känsla är därför glädje inför att detta stora event hamnar i Malmö.

Men så börjar jag fundera på programmet. Jag vet några som ska jobba med det och vet att de tillhör de allra bästa tv-makarna vi har. Därför är jag säker på att programmet kommer bli suveränt.

Men Eurovision är ju så mycket mer, eller hur! Jag menar, hur kommer det sig att vi är så måna om att vinna hela tjottabaletten? Jo, vi vill visa upp oss i direktsänd tv för nästan hela Europa. Vi vill visa hur bra vi är på underhållning. Och så vill vi visa vilket härligt land vi har!

Eurovision är det bästa skrytfönstret som finns efter OS. Då handlar det inte bara om själva tv-programmet. Under Eurovision söker sig tusentals journalister och fans till eventet. Och under programmet berättar kommentatorer för alla respektive länder hur hur landet är. Därför känner jag att det är dumt att inte visa upp det bästa vi har.

Okej, Stockholm är inte allt. Men i maj är Stockholm en av världens vackraste städer. Vattnet, grönskan och ljuset. Och arkitekturen. Stadshuset. Slottet. Skansen och Gröna Lund. Strandvägen och söders höjder. Storstadspondus i Hötorgsskraporna och hela skärgården. Och så en alldeles ny och modern Friends arena.

I Stockholm skulle journalister bo och trivas förstklassigt och de skulle kunna fylla sina tidningar med undersköna bilder från Stockholm, något av det vackraste Sverige har att erbjuda. Resultatet skulle bli att fler skulle vilja turista här. Och det brukar vara till glädje för hela landet. Man börjar i Stockholm, älskar stan och vill sedan se mer. Jag fattar att SVT ska koncentrera sig på att producera ett bra och ekonomiskt genomförbart program. Men för allt utanför programmet är det synd att det blir i Malmö.

Hur mysigt och trivsamt Malmö än är går det ej att jämföra med Stockholm. Dessutom tror jag att många kommer att välja boende på andra sidan bron. Därför kan man nu säga att Loreen tog hem segern för … Danmark och Köpenhamn!

Vår dotter Freja ringer från sitt sommarlov hos farmor i England och baxnar i luren, när min man, Dan, avslöjar:

– Vet du vad mamma lyssnar på just nu? Nicki Minaj!

För er som inte känner till denna Nicki, kan jag berätta att hon egentligen heter Onika Tanya Maraj, är en rappare från Queens i New York, och har lika mycket silikon i sin kropp som det finns mygg i Österfärnebo.

Men bortsett från att hon ser ut som en seriefigur med sina kosmetiskt manipulerade läppar, bröst och stjärthalvor, är hon också kvinnan bakom den dansanta hitlåten Starships. Och eftersom min spellista ”Ut och kut” är i desperat behov av en uppfräschning, är jag precis i färd med att ladda ner den medryckande dängan från Itunes när Freja telefonerar.

– Vilka andra låtar väljer du? vill Freja veta.

Jo, det ska jag tala om: Aviciis Levels, Ai Se Eu Te Pego (Nooossaa!) med Michel Teló (satte fokus på Anton Hyséns rumpa under samban i Let’s dance) och Somebody that I used to know (Gotye). Trion kommer bli ett alldeles utmärkt komplement i min redan smått schizofrena ”löplåtesamling” – en märklig mix av Laleh, N-Dubz, David Guetta, Aloe Blacc, Madonna, Adele, Paul Weller, Britney Spears, S Club 7 (ja, jag vet – skämskudde fram!), Don Omar, AC/DC och The Verve.

Som ni förstår ligger inte direkt i framkant vad gäller musik. Men inte heller skulle en random titt på mitt Itunesbibliotek avslöja att jag är en medelålders tant. Min poäng? Jo, att jag och många andra föräldrars musiksmak är väldigt snarlik våra ungdomars (här hör jag högljudda protester från mina barn).

Och varför inte? För som Hollywoods dietdrottning Kim Snyder säger på sidan 39: ”Vi är besatta av siffror. Ålder spelar ingen roll”.

Sant. Åtminstone inte när man ska ut och kut.

”Jag har blivit bedragen av min man och känner mig som en idiot. Litade på honom.” Facebookuppdateringen möter mig sekunden efter att jag loggat in. Det är en bekant till mig som skrivit den. En tjej som jag hälsar på då vi ses men vi rings aldrig. Först tror jag att hon blivit facerapad. Att någon stulit 
hennes identitet och lite osmakligt busat. Men 
efter något dygn kommer ännu en uppdatering av samma dystra karaktär – jag fattar att statusraden är äkta.
Min puls har gått upp och det hettar i ansiktet. Jag känner mig generad över att få informationen. Alltihop är liksom så personligt att jag vill ducka.
Min spontana reaktion är: Varför? Inte varför hennes till synes perfekte make klantat sig. Jag funderar över varför hon valde att skriva uppdateringen.
Jag tänker att hon måste vara förvirrad, människor brukar göra märkliga saker då de befinner sig i chock. En annan möjlighet är att hon bara var klantig. 
Eller kanske full. Var uppdateringarna i själva verket personliga hälsningar till en nära vän? Personliga hälsningar på villovägar?

Allt känns obegripligt. För otrohet är som missfall, skönhetsoperationer, aborter, våldtäkt och mycket pengar på banken. Man pratar inte
högt om det. Kräksjukor, oväder, busiga barn och framgångar är sånt man skriver om på Facebook. Inte otrohet. Det brukar naturligtvis komma ut i alla fall. Informationen pyser ut som pyspunka, den så kallade djungeltelegrafen brukar göra sitt.
Jag loggar in upprepade gånger. Läser om raderna och funderar över om jag ska skriva något peppande. Men så landar jag i att andra får göra det – jag är ju endast en bekant.
I stället tänker jag på hennes man. Framgångsrik och omtyckt av många. Han är snygg i sitt tillgängliga leende. Han är sportig och rik. Jag börjar tänka på företaget han byggt upp, en riktig
framgångssaga. Så tänker jag vidare på att jag aldrig mer vill handla något av honom. Om nu detta stämmer. Nej, tänker jag, jag vill aldrig mer behöva se honom. Otrogen!
Ungefär här inser jag vad statusraden betyder. Min bekant hämnas! Och det är ju en alldeles 
genialiskt hämnd hon fått till. Sofistikerad och välmaskerad. Min bekant förekommer förstås
rykten. Meningarna på FB gör så att folk inte kommer smussla bakom rygg. Gå omkring och tycka synd.

Här någonstans börjar jag inse att min bekant just brutit ett märkligt tabu. Hon har lagt sig ner och blottat strupen så där som vi vanligen inte gör. Hej hela världen, jag är bedragen och skör och behöver er nu!
Med hjälp av Facebook har hon tagit kommandot över situationen. Nu blir det 
i stället han som kommer drabbas av smusslet. Och fler än jag kommer sluta att inhandla hans framgångsprodukter.
Jag tror att du nu gissar vem min bekant är och jag tror jag har kommit fram till vad jag borde lägga för kommentar under hennes status. Hur var det nu då? Jo, heja bästa, snygga, begåvade du. Även om din avsikt inte var hämnd: Hämnden är ljuv!

Disney ska äntligen ge lite välförtjänt uppmärksamhet till sina klassiska skurkar. Angelina Jolie spelar huvudrollen i en kommande spelfilm om den onda fen Maleficent från Törnrosa. Här ska vi för första gången få se den klassiska berättelsen från hennes synvinkel. Och snart släpper Disney samlardockor med sina skurkdrottningar, och nagellack och accessoarer med starka färger, inspirerade av häxor och elaka styvmödrar. 

Och det är väl på tiden, efter lavinen av prinsessprodukter som rasat ut ur Disney-fabrikerna. Aurora, Snövit, Belle, Ariel och resten av gänget har i flera år prytt allt från papperstallrikar till pennskrin, och fula polyesterkopior av deras pastelliga balklänningar har getts ut i barnstorlek. Men det är ju skurkarna som är de riktiga stjärnorna.

Prinsessorna är (förutom Rapunzel, i Trassel från 2010) URTRÅKIGA, med sina renskrubbade ansikten, stora förvånade ögon och kvittrande sånger. Men det verkligt ondskefulla med tristessprinsessorna är att de är ungefär de sämsta tänkbara förebilderna för småbarn. Kolla på Belle i Skönheten och odjuret, till exempel. Hennes pappa blir satt i fängelsehålan av ett monster, hon tar självuppoffrande pappans plats, och sen lär hon sig älska monstret som håller henne fången och förändrar honom med sin kärlek. Eller Ariel i Den lilla sjöjungfrun, som blir besatt av en främling och därför överger sin familj och vänner och säljer en del av sin själ till någon som utför magisk plastikkirurgi på henne. Det är rätt svårt att hålla på Ariel och Belle.

Skurkarna har däremot alltid varit fantastiska i Disneys värld. De var roligare och de hade roligare. Dessutom var de så mycket snyggare än de slätstrukna sessorna. Magica de Hex var tveklöst mest foxy i Ankeborg. Ursula, Cruella och Snövits styvmor hade dramatiska kläder, spacklade ansikten och glittrande smycken. Och Maleficent hade allt detta PLUS horn OCH en kraxande korp på axeln. Jag längtar verkligen efter att se Angelina Jolie ge henne upprättelse.  

Mats Strandberg

Jag ska köpa blommor. Tänker satsa på en dyr Rosenhagtorn. Men redan då jag kedjat loss kundvagnen vid entrén tappar jag fokus. På en rullvagn mitt i gången ser jag plantor och stora neonfärgade rea-skyltar. 
5 kronor. REA. REA. REA. Blomsterplantor för bara en femma, tänker jag, styr dit och möts av en samling stackare. Molokna växter i plastkrukor. Jag går fram och känner på jorden. Snustorr. Det är inte många som har blommor, men de som ännu inte fallit samman har lila blomblad. Plötsligt är det inte fyndjägaren utan den barmhärtiga samariten i mig som vaknar till liv. Jag vill ta omhand. Vem annars ska förbarma sig över dessa törstiga krakar?

Jag tittar mig hastigt över axeln innan jag börjar lasta kundvagnen. Jag stuvar om lite för att få plats med ännu fler. Sist fäller jag ut barn-sitsen och placerar de sista plantorna där. Det hela känns genant. Jag tänker att jag inte får möta någon bekant på väg till kassan. Jag plockar åt mig en Rosenhagtorn i farten och får köa en bra stund innan det blir min tur att betala. Kassörskan slår in Rosenhagtornen och stirrar en stund på reaplantorna innan hon säger:

– Kommer … öh … de där … plantorna … från vagnen vid entrén? Hon betonar ”de där” som om vi pratade om klamydia.

– Ja, säger jag väl medveten om att jag kanske uppfattas gamig.

– Öh men alltså, jag vet inte om du såg det, men vi skulle slänga dem. Vi hade dem på rea i helgen och de där blev över och är på väg till soporna.

– Jaha. Men hur mycket blir det? säger jag och hoppas att inte hela kön bakom mig står och stirrar.

– Den stora växten kostar 599. Men de andra … Jag vet inte. Om du verkligen vill ha småplantorna är det bara att ta dem. Vi kan ju inte ta betalt för de där.

Klamydian igen. Jag betalar och mumlar ett tack och skyndar mig ut till bilen. Ute på parkeringen ser plantorna ännu tröttare ut. ”Det här var ovanligt dumt av mig”, tänker jag när jag lastar bilen. På väg hem sms:ar Klas att jag inte ska glömma isglass till barnen. Jag funderar på att åka till tippen och dumpa av småplantorna för att därefter åka tillbaka till affären och köpa glass. Men så bestämmer jag mig ändå för att fullfölja mitt försök till välgörenhet. Så fort jag kommer hem tar jag fram mina gamla krukor och pelargonjorden som blev över i våras. Så trycker jag ner småplantorna lite på måfå. Jag stuvar undan dem i trädgården och glömmer bort dem. I stället fokuserar jag på min dyra planta. Men trots noggrann vattning, näring och fin placering vill den inte riktigt ta sig. Några veckor senare leker Maj-Lis och jag kurragömma och jag springer in i småplantorna igen: ett hav av pigga lila blommor uppsträckta mot solen. Jag blir tvungen att sjunka ner på huk framför dem och stryka lite försiktigt över bladen. Vilka små rackare. Vilka ljuvliga varelser. Inte visste jag att man kunde känna sådan kärlek till blommor!

Min väninna ser hans mun röra sig, men förstår inte orden: ”Det känns inte bra mellan oss”. 
Vadå? Skiljas? Vi? Som har det så bra?
Orden river hennes hjärta mitt itu. Älskar. Inte. Dig.
Hon sjunker ner på en köksstol, han lutar sig mot diskbänken. Medan hon tänker: ”Nu dör jag” och rasar ner i en svart avgrund, lägger han armarna i kors.
– Håll om mig, kvider hon.
Han fingrar på en kaffekopp i diskhon och väjer 
för hennes granskande blick när hon undrar om han träffat någon annan.
– Nej, det är bara inte du och jag längre, säger han. 
– Kan det bli det igen? försöker hon.
Han ruskar på huvudet, säger: ”Det är för sent”. Lämnar köket. Lämnar henne. Lämnar deras liv.
Han begraver sig i jobb och partykvällar med polarna.
Hon ältar med väninnorna, sliter och drar fram trollen i solskenet. För varje gång hon upprepar det onämnbara: ”Han älskar mig inte”, blir sanningen mindre vass. Till sist spricker de fula trolltrynena och hon tänker: ”Jag älskar inte honom heller”.

Och medan han kommer på att hon, trots allt, är kvinnan i hans liv, går hon vidare.
När han vädjar: ”Kan det bli du och jag igen?” ruskar hon på huvudet och säger: ”Det är för sent”. 
Om det är för sent för Per Holknekt att charma tillbaka sin Lena Ph, vet sannolikt bara hon. Men att hon, mitt i separationen, mår lite, 
lite bättre än vad han gör, är tämligen säkert. För enligt experterna är kvinnor generellt lite, lite bättre på uppbrott än vad män är. Varför får du veta på sidorna 30–31 i dagens tidning.
Så älska och värna varandra.
Innan det är för sent.

Jag och min man planerar vår ledighet för barnen. Vad är bäst för dem?
Det får mig att tänka på min barndoms lov. Sommarveckorna i Västerbotten. 
Ljuset där. Luften. Och alla timmar på träsket. En träeka som luktade tjära och fiskrens var min bästa vän. Så mycket kul vi hade, ekan och jag. Så här i efterhand är somrarna svåra att separera. De flyter samman. Från mina första då jag skapade tunnlar genom gräset i kohagen till somrarna i tonåren då jag fiskade gädda med kastspö. Alla somrar påminner om varandra.
Värre är det med vintrarna för mig. Här finns inga traditioner. Vi hade inget vinterbonat paradis. Och min mamma gillade att åka på charter. Vi reste till Kanarieöarna och Tunisien för att förkorta vintern. Det var häftigt, speciellt Tunisien för där luktade det annorlunda och männen bar klänning kommer jag ihåg att jag tänkte.
Efter vinterlovet brukade mina kamrater prata om sina skidresor. Svarta pistar hit och skidlifter dit. Jag skämdes över att jag inte 
förstod vokabulären. Jag hade aldrig åkt skidor. Men så fort jag berättade om en tunisisk afton märkte jag hur mina kamrater lyssnade storögt. En tunisisk 
afton med ringdans och kamelridning var pååttiotalet som en saga för ett barn.
Alla dessa minnen har jag med mig nu då jag planerar mina barns somrar och vintrar. Målet är att vi ska ha svenska somrar på landet. Och vi ska resa till platser som barnen finner exotiska. Och vi ska lära oss älska snö och skidåkning.
Detta känns möjligt. Jo, för vi har sparat föräldralediga veckor som vi kan strö ut tills barnen fyller åtta år.

Allt kändes solklart tills härom veckan. Då ett par vi känner påminde oss om problemet som stavas pengar. Våra bekanta nämnde hur dyrt det är att resa under loven. De hade just bokat en resa för hela familjen på ett trestjärningt hotell under höstlovet. 45 000 kronor skulle kalaset kosta. Och då ingick bara frukost. Exakt samma resa i januari skulle kosta 19 000 kronor. Mer än halva priset alltså.
Men varför måste ni åka just på höstlovet? 
frågade jag.
Vi måste egentligen inte det. Men barnen får inte ledigt från skolan, suckade de. Så nu skulle de inte ha råd med någon fler resa förrän tidigast om två år.

Det här fick mig att börja förhöra mig i bekantskapskretsen. Det visade sig finnas fler kommunala skolor som snålade med sammanhängande ledighet. Och där hade det börjat visa sig att rika barn kom hem brunbrända varje lov, medan de andra fick nöja sig med att spela tv-spel hemma. Så om jag nu har fattat saken rätt så säger skollagen och grundskoleförordningen att en elev får beviljas kortare ledighet under tio dagar per läsår. Fint, om inte vissa skolor och kommuner vägrar bevilja SAMMANHÄNGANDE ledighet. Bah, så orättvist! En sak är nu säkert, jag kommer att noga förhöra mig om möjlig sammanhängande ledighet innan jag väljer skola till mina barn!

Nöjesbibeln Entertainment Weekly skriver om en fråga som jag länge haft outtalad i bakhuvudet, men aldrig riktigt lyckats sätta fingret på själv: Är filmstjärnorna utrotningshotade? Och med filmstjärnor menar jag FILMSTJÄRNOR. Den där sortens skådisar vars filmer alla gick och såg, oavsett vad filmen handlade om. Det räckte med ett porträtt av Schwarzenegger eller Cruise på affischen, så köade vi till biograferna. 

Men nu är själva filmen stjärnan i stället. Stora, svindyra spektakel, vars pr-kampanjer trummar in budskapet att detta är något man inte får missa. Transformers och Avatar behövde till exempel inte locka med stjärnor. 13 av förra årets 15 största Hollywood-succéer var animerade eller delar av en filmfranchise. Där är själva fenomenet en publikdragare, inte skådisarna. Årets ena megahit Avengers har visserligen erkända skådisar som Robert Downey Jr och Scarlett Johansson, men det är inte de som lockar den stora massan; det gör superhjältarna de spelar. Och årets andra megahit Hunger Games hade inga stjärnor i huvudrollerna. Så är filmstjärnan en utdöende art? Brad Pitt, Tom Cruise och Johnny Depp är alla 50 inom ett år. Will Smith är snart 45. Varken Christian Bale eller Leonardo DiCaprio är purunga. Deras efterföljare kan bli kända, rika, omtalade. Absolut. Men kan de bli FILMSTJÄRNOR? 

– Vi lever i en tid då marknaden handlar om Vad är det?, inte Vem är med i den? Vad är mest populärt på Youtube? Ett barn som biter ett annat barn i fingret. Det är Vad är det? som folk är intresserade av, säger Erik Feig från filmbolaget Lionsgate till Entertainment Weekly.

Han har nog rätt. Men jag tänker att en äkta FILMSTJÄRNA också behöver en aura av mystik. Det är omöjligt, när skvaller blivit världsnyheter. Redan innan vi lärt oss namnen på nykomlingarna, eller ens hunnit se dem i en film, vet vi precis hur de ser ut när de går till Starbucks eller ramlar ut från krogar. Vi vet om de är otrogna, har viktproblem eller inte kan stava på Twitter. De blir vardagliga figurer i våra liv, utan filmens magiska fernissa. Så hur skulle vi kunna dyrka dem på samma sätt?

Mats Strandberg 

Det är under en jobblunch som vår hovreporter, Jenny Alexandersson, plötsligt avslöjar:
– Hon är hur vanlig som helst! Älskar att traska omkring i sina gamla trätrallor, packar sin egen müsli på resor och vill alltid äta frukost i lugn och ro.
”Hon” är ingen mindre än vår kronprinsessa, och trots att alla i redaktionen så klart fattar att Vickan egentligen är lika folklig som sin Danne, så sätter Jennys detaljbeskrivningar av hur det går till i de kungliga kulisserna rejäl fart på lunchdiskussionen:
– Att hon vill äta frukost i fred är väl en sak, men GÖR hon sin frukost? Kokar hon sina egna ägg? undrar Hanna, en av redigerarna.
– Ja, hon vill inte ha personal runt sig då och hon brer sina mackor själv, svarar Jenny.
Och Jenny vet. I sin roll som kunglig reporter har hon hängt kronprinsessan i hasorna under närmare ett decennium, fått veta stort som smått om Victoria och Daniel och kan konstatera att de är precis som vi. Oftast.

I mitt huvud är det särskilt en bild som fastnar: Den av ett par väl nedslitna träskor utanför köksdörren på Haga slott. Jag ser hur Victoria kommer hem från en lång dag av bandklippningar, kastar lilla dräkten på sängen, sparkar av sig pumpsen, drar på sig favveshortsen, skuttar nerför trappan, sticker tårna i sina älskade träskor och sjunker ner i en solstol på trädgårdsterrassen. Och titta där! Där kommer prins Daniel strosande på gräsmattan med lillsessan i famnen. Han kysser sin fru ömt på läpparna innan han lägger dottern i de kärleksfulla modersarmarna.

Eller vänta? Han är lite sur? Fräser: ”Här, ta ’na. Stelle har gnällt HELA dagen. Nu är det din tur! Jag ORKAR inte mer, jag drar till puben”.
Jaha, de är precis som vi.
I mitt huvud.

Få människor, förutom möjligtvis gycklare och mimare, är väl så hånade som lajvare. Det muttras om att de borde skaffa ett liv. Att de borde växa upp. Men ibland undrar jag om inte väldigt många är lajvare, utan att själva veta om det? Jag menar, verklighetsflykt finns ju inte bara i fantasy och science fiction. Jag har killkompisar som började ha picknick i linnekostym när En förlorad värld gick på tv. När Sex and the city var som hetast kändes det som om hälften av mina tjejkompisar blev lajvare. 

I stället för att åka ut till närmsta skog för att slåss mot orcher tog de en taxi till city för att festa, skvallra och träffa killar. De hade på sig höga klackar och Carrie-aktiga klänningar i stället för vadmal och ringbrynjor. 

I stället för facklor tände de samma svindyra doftljus från Diptyque som Carrie hade vid sängkanten. De drack sliskiga vodkadrinkar ur martiniglas i stället för … ja, vad nu hobbitar dricker. Mjöd kanske? Sex and the city var egentligen aldrig mer realistiskt än Sagan om ringen, men det var kul att låtsas, så varför inte drömma sig bort för en stund? Fansen såg dvd-boxarna om och om igen tills de kunde replikerna utantill. Och Carrie och Gollum hade ju vissa likheter. De var kortväxta, pinnsmala och ville ha en ring att sätta på fingret. 

Vi har lång väg kvar innan den mer klassiska sortens lajvare blir accepterade av den stora massan. Men kanske kommer något att hända nu, när lajvandet dyker upp på oväntat håll; i modevärlden. Stora modehus och sminkmärken hakar på trender som skapats av tv-serier. Tv-fansen kan köpa en bit av den låtsasvärld de gillar bäst, bära hem den i en lyxig shoppingpåse. Och förra veckan skrev jag om hur tv-serier som Game of thrones, True blood och Mad men inspirerat glossiga kokböcker, så att fansen till och med kan äta samma saker som sina favoritkaraktärer. Så blir alltså lyxlirarna ett slags lyxlajvare. 

Mats Strandberg