De röda tegelbyggnaderna är placerade prydligt på rad, separerade av en allé av pilträd. Om det inte vore för skylten med orden ”Arbeit mach frei”, vakttornen, elstängslet och taggtråden skulle adjektivet ”pittoreskt” kunna användas om de polska militärkasernerna som nazisterna förvandlade till koncentrationslägret Auschwitz.

Himlen är februarigrå, marken täckt av ett djupt snölager och det går inte att värja sig mot den fuktiga kylan. Jag tänker att ett besök under sommargrönska och fågelkvitter hade känts enklare, men snudd på opassande.

Vi går in i museidelen och jag tror att jag vet vad som väntar. Jag tror att skolans historielektioner, tv-serien Förintelsen och filmen Schindler’s list har förberett mig. Att jag har förstått vidden av ondskan i Hilters ”slutgiltiga lösning”.
Men så ser jag bergen av skor, glasögon, resväskor och husgeråd. Och jag ser högarna av tusentals blonda, mörka, rödhåriga och gråskimrande kalufser. Flätor som hoppat och dansat på en tunn, flickig rygg under stojiga lekar eller vilat tryggt på en mammas axel. Nu ligger de där, avskurna av hårda händer, likt troféskalper.

Insikten är fysisk. Hugger mig mitt i magen med vassa tänder: Jag har inte fattat någonting. Inte begripit ens en bråkdel av hur det välsmorda tyska nazistmaskineriet skymfade, plågade och avhumaniserade miljontals icke önskvärda människor.

I dag skriver vi om Adolf Hitlers älskarinna, Eva Braun. Ett fascinerande livsöde. För hur kunde hon, hur kunde någon, älska och viga sitt liv åt världshistoriens värsta massmördare?
DET kommer jag aldrig fatta. 

Det senaste året har jag lärt mig att hata ”sköna killar” på allvar. De är klart överrepresenterade inom yrken som kallas kreativa, trots att de själva är motsatsen till kreativa, men de finns precis överallt. Jag vet att ni alla stött på dem. 

De är de där killarna som redan i högstadiet lärde sig konsten att låta alla andra göra jobbet åt dem på grupparbetena. De satt med nerdragna mössor och vickade på stolen eller hängde över bänken och halvsov och bara var så jävla sköna. Det enda de var intresserade av på allvar var att bli kompisar med andra sköna killar, och det blev de främst genom att enas om hur töntiga alla andra var. Särskilt just de som gjorde jobbet åt dem, för att inte hela gruppen skulle få underkänt. ”Den sköne killen är lite som en kalv på grönbete”, skrev Annina Rabe redan 2006 i en tv-krönika om alla sköna killar i Kanal 5. ”Han tar för sig. Ingen kan stoppa honom. Världen är en lekplats där han kan ha grymt kul, hela tiden. Varför skulle han missunna sig det? Han är ju skön!”

De sköna killarna funkar nämligen precis likadant när de vuxit upp. Eller vänta nu… ”vuxit upp” är förstås helt fel uttryck. De har bara blivit äldre. Annars är det ingen skillnad alls. De är skitdåliga på sitt jobb, särskilt eftersom de tycker sig stå över själva arbetsuppgifterna – att faktiskt jobba är ju så oskönt – så länge det inte handlar om lunchmöten och representationsdrinkar med andra sköna killar i samma bransch. Det värsta är att det funkar! 

De sköna killarna vinner alltid! Sköna killar med maktpositioner väljer alltid att hjälpa andra sköna killar! Och medan de anser sig vara schyssta, sköna killar som bara tycker att alla andra borde lära sig ta det lite lugnt, lämnar de efter sig drivor av utbrända människor som försöker sköta både sitt eget jobb och de sköna killarnas. Gud vad jag hatar dem och deras uppblåsta självbild! Gud vad de är motsatsen till sköna! Kan vi alla komma överens om att sluta låta dem pågå? Kan vi rensa ut det här ogräset? Sluta gå på myten om sköna killar som sköna killar själva lyckats skapa? 

Mats Strandberg

Bläddra fram till sidorna 18–25 i dagens tidning och försök att inte dra på munnen. Går inte eller hur? Nej, för få saker piggar upp lika mycket som en riktig färgchock. Så tack och lov för säsongens hetaste trend: Äntligen är det inte bara pudriga pasteller och vitt, vitt, vitt som gäller, utan nu får vi blanda hejvilt.
Mintgrönt och kycklinggult går alldeles utmärkt att kombinera med hallonrött och ceriserosa. Ju fler och ju mer crazy färger i en och samma outfit, desto mer moderiktig blir du.

Själv har jag aldrig varit särskilt färgförsiktig. Jag drar gärna på mig en knallorange topp eller illröda brallor. Med tanke på att jag är journalist finns det förvånansvärt få svarta plagg i min garderob och de gånger jag väljer en sotig festensemble ångrar jag mig alltid. För aldrig känner jag mig mer osynlig än i en skara där jag, liksom alla andra, valt dystert gråsvarta nyanser.

Mode är kul och inspirerande – men egentligen inte mycket mer än så. Desto mer angeläget är Johan Gunnarssons reportage på sidorna 38–42. Han och fotografen Margareta Bloom-Sandebäck tillbringade en helgnatt på Maria Ungdoms akutmottagning i Stockholm. Johans text börjar: ”Det finns inget vackert med det här”. Nej, sannerligen. En 15-årig kille ligger på golvet på en madrass, helt borta av alkohol. Jag ser ett tussigt bakhuvud och en benig armbåge som sticker fram under en blå landstingsfilt.
Jag ser min egen son, eller en av hans kompisar. Och får ont i magen.

I morgon är det Valborg. Håll era ungar nära.
Det tänker jag göra.

Det känns som att våren är på gång nu. I alla fall här i Stockholm. Och är det sol och värme man vill åt så ser det bra ut, enligt klart.se:s meteorolog Martin Hedberg.

I en studie utförd av Center For Eating Disorders (Center för ätstörningar) i Maryland, USA, intervjuades 600 Facebook-användare mellan 16 och 40 år. Mer än hälften menade att Facebook gjort dem mer medvetna om sitt utseende och sin vikt. En tredjedel sa att de kände sig ”ledsna” när de jämförde bilder på sig själva och sina vänner.

Facebook-profilernas nya ”timeline” har också gjort det tydligare hur ens utseende förändrats de senaste åren. Enligt Steven Crawford, som är en av ledarna för centret, har Facebook gjort många av oss så självmedvetna att det kan leda till allvarliga ätstörningar. 

Jag är skeptisk till den här sortens undersökningar. Facebook är knappast den enda förklaringen till att så många av oss har komplicerade relationsstatusar med våra egna kroppar. Men jag tror att Crawford är något på spåren när han säger att Facebook underblåser en mentalitet där vi känner att vi måste vara ständigt redo för kameran. För så är det ju. 

Det är just det här bedömandet av bilder på sig själv, vad som duger och vad som inte duger och VARFÖR det inte duger, som jag själv känner är så jobbigt. Att behöva konfronteras med sina utseendenojor hela tiden.

Undra på att kändisarna alltid blivit tokiga av det. Nu är det som om vi alla är både kändisar och paparazzifotografer samtidigt. Det är klart man blir besatt av hur man ser ut när det finns massa bilder av en på nätet – som alla kan vara med och kommentera. Värst blev jag när jag var singel och addade någon som jag var intresserad av. Då kunde jag gå igenom ALLA mina egna bilder och försöka se dem som för första gången igen, med den personens ögon. Som om DET vore möjligt. 

Jag tror det är att vi alltid jämför oss med andra som är så nedbrytande med Facebook. Ska man tro nyhetsflödet där har alla ens vänner det så äckligt mysigt och roligt och spännande i exakt varje sekund av sina liv att man blir alldeles matt, avundsjuk och deprimerad.

Det är samma sak med bilderna. Klart alla gör som man själv. Tar bort det fula, behåller det snygga.  

Mats Strandberg

Hon lägger på luren, vänder sig om mot redaktionen och undrar:
– Det tyska tv-teamet vill komma hit i morgon. Är det okej?
Självklart. Vi är ytterligt nyfikna på de där tyskarna som ringer titt som tätt till vår eminenta hovreporter Jenny Alexandersson. För så fort det rasslar till i det Bernadottska lägret, är det nämligen hon som står högst på deras lista över svenska kungaexperter. Den här gången vill de, natürlich, ha djuplodande kommentarer kring årets hittills största rojalistiska händelse: Prinsessan Estelles nedkomst. Faktum är att Jenny anlitas så ofta att hon har fått en alldeles egen tysk röst:
– I Tyskland dubbas ju alla utlänningar. Jag är glad att jag åtminstone får låta likadant.
Vi häpnar inför infon, garvar och kräver att få se klipp. Vi vill ju höra wie Jennys Stimme klingt in deutschen och ägnar resten av dagen åt att brüta zom Zilvia, vilket är scheisse-jobbigt.
Tyskarna är inte ensamma om att paxa Jennys medverkan i hovliga mediesammanhang. Nej, hon sitter lika ofta i SVT-rutan och blir intervjuad av alla från brittiska Daily Mail till finska YLE TV, där hon (tack och lov) sänds odubbad.