På fredag börjar TV4 sända New Girl, en amerikansk komediserie som du antingen kommer att älska eller hata. Det beror helt på om du älskar eller hatar en ”manic pixie dream girl”. Du kanske inte känner till uttrycket – som kan översättas till ungefär ”manisk älvliknande drömflicka” – men du känner garanterat igen henne när du ser henne. 

Hon är den där kvinnan som är som en liten flicka som är som ett litet väsen. Hon är vacker på ett sätt som inte är hotfullt. Hon är supernaturlig och jättespontan och använder aldrig för mycket smink. Ibland har hon lite lagom svåra psykiska problem men det gör henne bara mer bedårande och speciell. Hon har inga jobbiga ätstörningar men är gulligt liten och bräcklig, som en liten fågelunge ungefär. Hon ställer inga krav. Är nöjd så länge hon kan svepa in i en manlig huvudpersons liv och hjälpa honom att hitta tillbaka till sig själv. Och som en bonus gillar hon samma indierockband som han.  

Uttrycket ”manic pixie dream girl” myntades 2005 av filmkritikern Nathan Rabin när han sett Kirsten Dunst i filmen Elizabethtown. Han beskriver rollfiguren som ”den bubblande, ytliga filmskapelse som lär grubblande unga män att omfamna livet och dess oändliga äventyr och mysterier, men bara existerar i känsliga författares och regissörers feberaktiga drömmar.” Nöjessajten Jezebel har beskrivit henne som en ”idealiserad musa” som är gullig och ”utstuderat excentrisk”. 

Själv tycker jag att det finns något djupt obehagligt med dessa maniska älvflickor. Dels för att fantasibilden inte ger henne utrymme för egna tankar och mål med livet. Dels för att jag undrar vad som finns bakom hennes fnittriga mask. Finns där svarta hål av sorg som måste döljas till varje pris? Rycker hon vingarna av flugor när ingen ser henne?

Och nu kommer alltså New Girl, en tv-serie där en ”manic pixie dream girl” för ovanlighets skull får vara huvudperson. Zooey Deschanel spelar solstrålen som blir rumskompis med tre killar. Hon är som ett förvuxet barn, ständigt konfunderad och storögd. Och när hon vill muntra upp sin omgivning – vilket är hela tiden – brister hon ut i sång. 

Så himla tokigt! 

Mats Strandberg

Rival på Mariatorget i Stockholm är näst intill fullsatt. På scenen: mediumet Benny Rosenqvist. I salongen: Kvinnor i alla åldrar, ett fåtal karlar, samt kändisar som Agneta Sjödin och Regina Lund.

Enligt en färsk Sifo-undersökning tror hela 20 procent av Sveriges befolkning att människor kan gå igen efter döden. Några av dessa troende har köpt biljett till kvällens storseans på Rival i hopp om att få kontakt med nära och kära som gått bort. Andra har tagit kontakt med oss på redaktionen.

Varför då? Jo, i februari avslöjade Charlotte Perrelli i Söndag att hon i ren desperation vänt sig till en spågubbe för att få en förklaring till sin son Angelos huvudvärk. Medan läkare hade klämt, röntgat och tagit prover i månader, utan resultat, såg mediumet direkt orsaken till pojkens problem.

Sedan ”kloka gubben”-intervjun har vi fått massor av mejl, brev och telefonsamtal varje vecka från er läsare – alla i behov av att, liksom Charlotte, få hjälp och vägledning i frågor där vetenskapen gått bet.

Om det finns andar, änglar och himmelska energier, det vet inte vi på Söndag. Men att längtan efter en annan sorts andlighet än den Svenska kyrkan erbjuder är stor, det har vi fattat. Och att ni läsare inte alltid köper den verklighet som går att förklara med matematiska formler, har vi också begripit. 
Därför har vi knutit ett av Sveriges mest efterfrågade medium till oss. Från och med i dag svarar Terry Evans på läsarfrågor. Många av er har redan hört av er och i dagens tidning får ni veta om ni har fått svar.

Om inte, skriv och mejla igen. Terry är beredd. …
Liksom – hoppas vi – alla vänner på ”den andra sidan”.

”Jag har upplevt saker som inte går att förklara.” Det säger Terry Evans, medium och tv-stjärna. För Söndag berättar han om sin tuffa barndom, om när han som fyraåring fick kontakt med den ”andra sidan” och om livet. Vad det blev av. Och om döden. 

För några veckor sedan berättade vi att Terry Evans kommer att svara på läsarfrågor här i Söndag. Och breven har rasat in.
Nu svarar Terry Evans signaturen Gunilla som undrar om stegen hon hörde efter sin fars bortgång. Han svarar Annika om anden i glaset. Och han svarar Helena och Theresa. Om vad? Läs det i Söndag!

Dessutom: Så bor de svenska kändisarna, vårens vackraste underkläder, brunchrecept för lata dagar, så får du vårfina ben och EXTRA MÅNGA KRYSS! Ja, och så mycket mer så klart.

Glad påsk! 

Det italienska paret dröjer med blicken på utsikten från Slussen mot Djurgården. Tar ett ouppmärksamt steg från trottoaren in på cykelbanan och håller på att fastna i en 55-årig kvinnas pakethållare. Cyklisten tvingas till en lätt inbromsning, paret hoppar åt sidan med ett: ”Ci scusi!”, men det räcker inte. Precis när kvinnan passerat, vänder hon sig om och väser vasst: ”Cykelbaaaaaana”!

Jag, som har lärt mig att det inte längre är bindgalna bilister som hötter med näven, utan att cykelburna fartdårar är stockholmstrafikens värstingar, ler urskuldrande mot de italienska turisterna. Och skäms. Den mindre inbromsningen kan inte att sinkat den kvinnliga cyklistens personbästa med mer än en halvsekund. Ändå glöder det ett hat i hennes ögon. Ett hat, som jag inte förstår och som gissningsvis är ännu mer obegripligt för de stackars italienarna.

Tyvärr är kvinnans beteende ingen engångsföreteelse. Så här års invaderas Stockholm av övertaggade cyklister, som inte bara vardagsmotionerar till och från jobbet, utan kör tuffa träningspass där varje tiondel räknas. De fuskar vid rödljus, respekterar varken högerregeln eller gångtrafikanters företräde vid övergångsställen.

Kort sagt: De är livsfarliga. Och otroligt otrevliga. Särskilt mot turistskockar som inte lärt sig att huka för sura cyklister.

Så, för alla er som planerar en stockholmsvistelse under semestern: Välkomna hit, men se upp i backen, annars kan ni verkligen få hål i nacken. Och för er andra som är rädda om livet: Kolla in sommarens charternyheter på sidorna 66–70.

Det tänker jag göra.

Lady Gaga kallar kärleksfullt sina fans för ”små monster”. Men på nätet är många av dem den värsta sortens troll. De har ett enda syfte med sin tillvaro: att sprida budskapet om Gagas storhet och samtidigt sätta käppar – eller kanske disco sticks? – i hjulet för andra kvinnliga artister. Det är idoldyrkan i ordets ursprungliga betydelse. Det liknar religiös fanatism. Lady Gaga kallar sig ”Mother monster”, men kanske vore ”Trollmor” mer passande.

När Madonna i början av våren erkände att hon var måttligt road av Gaga vässade de små monstren sina näbbar och klor. Mest ambitiös var sajten The Lady Gaga Project, som under en vecka delade ut till pengar till alla som kastade skit på Madonna på nätet.

Målet var att få den allmänna opinionen att verka vara mot Madonna. Gagas monster uppmanades att gå in på nyhetssajter och nättidningar och skriva bland kommentarerna att: 1) Madonnas singel är en flopp och får dåliga recensioner. 2) Madonna är en föredetting, Lady Gaga är relevant. 3) Madonnas film ”W.E.” får dåliga recensioner. 4) Det är Madonna som är en härmapa, inte Lady  Gaga. 5) Madonnas Superbowl-show var hemsk. 6) Madonna är ful och har groteska armar.

Det har alltid funnits fans som vill försvara sina förebilder till sista blodsdroppen. Elvis Presleys fans krigade med Tommy Steeles beundrare. Rolling Stones med Beatles. Hårdrockare och synthare skrev om varandra i OKEJ:s brevspalt så att pennorna glödde ikapp med hatet. 

Men de mest blodtörstiga av Lady Gagas små monster vill bränna ALLA popkvinnor på bål, helt enkelt för att de inte är Lady Gaga. Jag undrar hur man kan dyrka någon så mycket och ändå missa hela poängen med sin idols budskap. Medan Gaga startar ”Born this way”-stiftelsen för att motarbeta mobbning, och besöker Vita huset för att prata om ämnet, är hennes fans den största skräcken på internets stora skolgård. Och jag vet, Gaga kan knappast hållas ansvarig för vad hennes fans sysslar med. Men ju mer de liknar en sekt, desto mer backar jag undan från hela fenomenet – inklusive Gaga själv.

Mats Strandberg

När man ser listan här nedanför är det lätt att känna en viss hopplöshet. Men det finns faktiskt uppföljaridéer som är så dåliga att de stoppas i tid. Några exempel:

Efter succén med Se7en dammade filmbolaget av ett manus om en synsk läkare som hjälper FBI att fånga seriemördare. Manuset skrevs om så att det handlade om -Morgan Freemans karaktär från Se7en, och projektet döptes om till Ei8ht. Varför han -skulle ha tigit om sin använd-bara förmåga under -hela originalfilmen framgick dock inte. 

Steven Spielberg ville göra en uppföljare till ET. Han måste ha tröttnat på småputtrig familjefilmsfeeling, för i ET: Nocturnal Fears dyker plötsligt onda albinovarianter av ET upp. De dödar gulliga djur i skogen med sina mentala krafter, och när de träffar syskonen från den första filmen blir det rena skräckfilmen. 

Tim Burton ville inte tvingas göra en uppföljare till Beetlejuice, så han föreslog den sämsta idén han kunde föreställa sig: Beetlejuice reser till Hawaii och vinner en surftävling! Men filmbolaget nappade till en början, och Winona Ryder och Michael Keaton var villiga att ställa upp igen.

Huvudkaraktären Maximus dör visserligen i slutet av Gladiatior, men depprockaren Nick Cave skrev manus till en uppföljare där Maximus görs odödlig av romerska gudar och sedan deltar i världshistoriens största krig, från korstågen till Vietnam, och till slut får jobb på Pentagon. 

Det finns massor av liknande vansinnesprojekt: Brazzaville, en fortsättning på Casablanca som helt skulle förstört originalets perfekta slut. En uppföljare till Bodyguard, där man hoppfullt utgick från att prinsessan Diana ville spela den kvinnliga huvudrollen. 

Och Ghost 2: Second sight, Twins 2: Triplets, Min kusin Vinny 2, Con Air 2: Con Airport, Seriously dude, where’s my car?… och helgerånet Wild at heart 2: Sultans of Africa – utan Nicolas Cage, Laura Dern och David Lynch!

Galet? Ja. Men ingen av dessa filmer har blivit av. Trots filmer som Speed 2 finns det alltså gränser till och med i drömfabriken. Det är åtminstone en tröst. 

Mats Strandberg

Hon är inte ensam om att tycka det, men den enda som säger det rakt ut:
– Du är galen, Erika. Ska du lämna ALLT? Flytta? Han kan väl komma hit istället?

Nej, han kan inte det. Han har försökt. Verkligen. Jobbat som cykelbud, trädgårdsskötare och lärarvikarie. Tragglat sig igenom SFI-skolan, fått diplom på att han snackar hygglig svenska. Ändå får han inget vettigt jobb. Han är ju invandrare, engelsman visserligen, men ändå. Inte svensk.

I fem års tid har vi jiddrat fram och tillbaka. Nu är det skarpt läge. Jag är gravid. Det finns ingen återvändo och det är inget svårt beslut. De senaste åren har jag känt att något fattats. Jobbat 60 timmarsveckor, gått mellan jobbet och ettan på Söder. Levt för mina och Dans helger, i väntan på att ”något” ska lösa vår situation. Bestämma åt oss. Detta ”något” visar sig vara ”någon” – ett litet pyre – som ska komma att heta Joel. Men det vet jag inte då, när min väninna varnar mig för att lämna familj och vänner i ett livsskede då jag förmodligen behöver dem som bäst.

Men i 36:e veckan checkar jag in på SK531 till London, med en ärvd Emmaljunga i bagaget. Och det känns inte ett dugg svårt att välja det nya livet. Det har ju valt mig.

Svenska Talin från Falun kände också att något fattades. Att få strosa barfota och i bikini om dagarna. I dagens tidning berättar hon hur bejakade sin längtan och emigrerade till Hawaii.
Härligt, eller hur? Och faktiskt helt möjligt.

Så – vad behöver du bejaka?

Den här veckan hittar du mycket matnyttigt i tidningen:

Ingen som har koll på Hunger games skulle beskriva fenomenet som ”det nya Twilight”. Alla som använder det uttrycket – och de är många, nu när biopremiären närmar sig – avslöjar sig som antingen okunniga eller fantasilösa. På det allra översta lagret av den yttersta ytan kan det kanske verka som om Hunger
games och Twilight har en del gemensamt. Båda är ofantligt framgångsrika bokserier med en tonårsflicka som huvudperson. De dyrkas av läsare världen över, främst unga tjejer. Det är allt. I själva verket är Hunger games raka motsatsen till Twilight.

Twilight har vampyrer som glittrar i solljuset, Hunger games har en blodtörstig diktatur som varje år roar sig med att låta tonåringar slåss mot varandra tills bara en ensam överlevare står kvar på arenan. I Hunger games går ingen säker. Vi kan aldrig hoppas på det prydligt lyckliga slut som vi hela tiden vet att Twilight rör sig mot.

Och Twilight-Bella och Hunger games-Katniss är så olika som två huvudpersoner kan bli. Bella är en helt passiv deltagare i sitt eget liv. En vampyr och en varulv slåss med varandra om ynnesten att få älska henne och skydda henne mot allt ont. Därutöver har hon en överbeskyddande pappa. Katniss måste däremot försörja och försvara sin mamma och sin lillasyster. 

Medan Bella är den klassiska damen i nöd är Katniss en överlevare, som tar sitt öde och sin pilbåge i egna händer. Och till skillnad från Twilight-sagans svartvita moral har Hunger gamestrilogin lager på lager av moraliska gråzoner. Visserligen slits Katniss, liksom Bella, mellan två killar som betyder mycket för henne. Men den ena, Peeta, är hennes motståndare på Hunger games-arenan; för att själv överleva måste hon förr eller senare döda honom. Den andra, Gale, vill ha hennes hjälp att starta en revolution. Ingen av dem skulle komma på tanken att försöka bli Katniss beskyddare. Hunger games är faktiskt inte bara en motsats till Twilight, utan ett motgift. 

Om vi nu nödvändigtvis måste jämföra dem, alltså.

Mats Strandberg