Den grekiska hotellreceptionisten synar min storasyster Johanna och utbrister:

– Dig måste vi allt göda! Så vänder hon sig mot mig:

– Det gäller verkligen inte dig!

Kommentaren är knivskarp och gör lika ont som ett stick i ryggen. Jag har just gått ut femte klass och är fullt medveten om mina kroppsbrister. Mamma och pappa skrattar generat åt tantens vassa ord, men inga skämt kan tvätta bort min skam. Till skillnad från mina båda storasyskon, är jag inte trådsmal. Jag är den ”runda, kramiga, goa”.

Varför jag inte är slank som resten av min familj? Jo, dels för att jag har begåvats med släktens rultigare gener. Dels för att jag får höra att jag är rund så pass ofta att jag sällan äter när någon ser. Istället länsar jag skafferi och kylskåp i lönndom, men mumsar inte äpplen, kokt potatis och broccoli. Jag frossar på det förbjudna. Smöriga frallor, kolakakor och mjölkchoklad – allt som får vågnålen att stadigt ticka uppåt.

Tills en dag, då jag bestämmer mig. Jag slutar att skåpäta och går självklart ner. Tappar sju kilo på ett halvår, samtidigt som jag växer en decimeter. Förvandlingen är effektfull. Den feta ankungen från femman blir en svanslank niondeklassare.

Karl Fredrik, förra årets ”Biggest loser”-vinnare, bestämde sig också. Och tappade över tio gånger så mycket som jag. I finalen visade vågen på imponerande minus 75 kilo och i reportaget på sidan 38 säger KF att det är ganska lätt att gå ner. Det svåra är att hålla vikten. Jag håller med.

Särskilt för alla oss som begåvats med släktens rultigare gener.

Vad händer om man inte älskar sitt barn? Är det över huvud taget möjligt? Jag läste nyligen Lionel Shrivers bok ”Vi måste prata om Kevin” som nu också är aktuell som film. Efteråt upptäckte jag hur olika vi som läst boken här på redaktionen tolkar den. Hur stor skuld har mamman och pappan till sonen Kevins iskyla? Kan Eva inte älska Kevin för att han är problematisk eller blir Kevin ett problem för att Eva inte älskar honom?

Vi 70-talister växte upp i en värld som ville skydda oss från allt ont. Vi betraktades som helt omdömeslösa och okritiska varelser, så oskuldsfulla att vi när som helst kunde förledas, förvandlas till monster.
    Det var moralpanikens guldålder. Hårdrockare ville omvända oss till satanister.  Det hemska videovåldet gjorde oss så avtrubbade att vi själva kunde bli mördare. Och kampsporter var inte sporter – nej, karatelektioner utbildade oss ju till våldsverkare av värsta sort! En affisch hos vår skolsyster föreslog att vi i stället skulle ägna oss åt ”kamrate” och ”bjudo”. Det är nästan rörande i efterhand. Att någon som Alice Cooper kunde väcka så mycken fasa i föräldrahjärtan. Att så många trodde att de billiga skräckfilmerna var fyllda med riktiga mord – myten om snuff-filmer var lika seglivad som myten om att varenda ton-åring gick runt med en kaststjärna i bakfickan. 

Moralpaniken genomsyrade naturligtvis de tv-serier som var riktade direkt till oss. Där visste föräldrar alltid bäst. Särskilt när det gällde sex, som alltid ledde till oönskade graviditeter. Störst på moralkakebuffén var ”Beverly Hills” – vi är en hel generation som formades av serien. Postnummerområdet 90210 var en tätbevuxen skog av pekpinnar, särskilt när det handlade om missbruk. Att dricka en öl fick vem som helst att bli alkoholist. Knarkare försökte alltid få oskyldiga på kroken. Och minsta Triss-lott kunde göra en spelberoende. Det var förstås behjärtansvärt på många sätt. 

Problemet var bara att ”Beverly Hills” sedelärande historier med grova förenklingar fick motsatt effekt. Så fort vi insåg att en folkparksfylla med häxblandning inte gjorde oss till Christer Pettersson över en natt, så började vi misstro ALLT. Vi trodde inte längre att det fanns några faror med någonting– vi hade ju genomskådat lögnen. Det är det som är så farligt med alltför stabbiga moralkakakor.  Något att tänka på, nu när det pratas nervöst om skörlevnaden i dagens tonårsserier som ”Gossip girl”. 

Mats Strandberg

Militärmannen spänner ögonen i oss och hojtar:

– Ni är här för att ni vill ändra er livsstil. GRATTIS! Jag lovar er två saker: Det kommer att bli ROLIGT och det kommer att blir JOBBIGT! Uppfattat?!

Jag och cirka 99 personer till nickar allvarligt. Vi har anmält oss till ett prova på-pass av Nordic military training, en träningsform vars slogan lyder: ”The toughest workout you’ll ever love”, och har sitt ursprung i (såklart) militärfys och exercisdisciplin. Själv är jag supernervös, har drömt mardrömmar om ointagliga hinderbaneväggar och lagkamrater som hånskrattar åt mina undermåliga armhävningar.

Jens (han heter så, militärmannen) delar upp oss i grupper om 30 (jag hamnar så klart i hans), beordrar uppställning i tre ”kolonner” och framåt marsch i lätt jogg. Det som följer är 75 minuter av blodsmak och hög puls, mixat med mjölksyra och lyckoendorfiner. För Jens behandlar oss som en grupp dagisbarn och lurar oss med lek till prestationer vi inte trodde var möjliga. På hans kommando kastar vi oss på marken med rumpan, armbågen eller pannan i först, vi kör stafett uppför isig, kuperad backe och situps i en snödriva. Vi bekantar oss med ”jägarmarsch”, ”björngång”, ”burpees” och upptäcker att ”jägarvila” inte har något gemensamt med ”paus”.

Prova på-passet fick mig helt såld på NMT och sedan den 24 januari kör jag två tuffa pass i veckan. I snöstorm, slask och 15 minusgrader. Extremt kan tyckas, men det är inget mot Carina Hammarstrands träningsprestation. Hennes kall är längdskidåkning och under Vasaloppsveckan deltar hon i nio (9!) olika Vasor. Läs om hennes fantastiska fokus på sidorna 16–19.

Mitt är rena larvet i jämförelse.

Varenda gång jag har flyttat har jag släpat med mig mina LP-skivor. Än i dag fyller de ett par meter dyrbar plats i bokhyllan och samlar damm trots att jag nästan aldrig spelar dem.

Maria från SVT:s presstjänst ringer och pushar för ”Den sjungande trappuppgången”, en av kanalens stora vårsatsningar. Dirigenten Lena Ekman Frisk har fått uppdraget att skapa en amatörkör av ett gäng grannar i stadsdelen Lindängen i Malmö.

Programmets förlaga är den brittiska tv-produktionen ”Kören”, där den karismatiske körledaren Gareth Malone fullkomligt förvandlar människor och deras liv genom att ena dem i körsång. I England är serien en totalsuccé, och har hittills sänts i sex säsonger.

I den första tog Gareth hand om en stökig pojkskola och i den senaste en grupp militärfruar, vars singel ”Wherever you are” sålde sensationella 556 000 ex på mindre än en vecka och därmed knep den åtråvärda förstaplatsen på Storbritanniens jultopplista.

Jag frågar Maria om Lena är lika härlig som Gareth.

– Ja, ni borde verkligen träffa henne och göra en intervju.

– Nej, säger jag och känner hur fan flyger i mig:

– Vi vill inte intervjua henne. Vi vill testa henne. Hon får komma till redaktionen och göra en kör av oss!

Maria drar efter andan. I Malmö har Lena haft futtiga 13 veckor på sig att få grannar att sjunga stämsång. Hos oss blir det en eftermiddag. Max. Då ska vi klara trestämmigt, i nödfall ta oss igenom en kanon, bestämmer jag.

Men, Lena Ekman Frisk tvekar inte, hon antar utmaningen och redan där tänker jag: ”Respekt”. 
Hur det gick? Det får du veta på sidorna 38–41 och hur det går för Malmögrannarna ser du på onsdag, klockan 21 i SVT1.

Nu har jag fått det bekräftat. Hittade skådespelerska Angelina Jolies favoritparfym på Formexmässan. Den är från Sicilien och heter Fico di Aqua av märket Ortiga. Så nu vet ni vad Brad Pitt sniffar på dagligen. Kaktusblommor och fikon, från Italien. Mums.

Fico di Acqua från Ortiga, är Angelina Jolies favvoparfym

Annars blev jag väldigt glad över att Lollias lillasysterparfym, Love&Toast har etablerat sig i Sverige. Upptäckte det amerikanska ekologiska parfymmärket i Japan förra året! Prisvärda och superfräscha. Näsan är Margot Elena. MIn favorit är ”gin blossom”. 

Love & toast är ett ekologiskt parfymmärke utan ftalater

 tredje nyheten att glädjas åt framöver är att cultkrämen steam cream som vunnit pris för bästa veganprodukt nu lanseras i Sverige av Klinta och co.  Very nice!

steam cream i snygg förpackning   …Och annars gläds jag över att Stockholms modevecka 2012 har dragit i gång!   Noomi Rapace invigde modeveckan 2012

Hon har spikrak rygg och en hållning värdig en 1500-talsdrottning. Det är måndag eftermiddag på Harriet Melins balettskola i Östersund och vår lärare, fru Melin själv, sig graciöst genom salen, liksom svävar mellan oss elever under uppvärmningen. Rättar till en plié här och en position där, tills hon klappar i händerna och uppmanar:
– Au coin!

Vi småspringer mot rummets vänstra hörn. Snuddar golvet med fjäderlätta tår, precis som hon lärt oss.

Jag har just fyllt 12 och har dansat för fröken Harriet i åtta år, trots att jag absolut inte är byggd för balett. Jag är lite för tung, lite för rund, lite för lat. Men eftersom mina föräldrar anser att klassisk balett bör ingå i en finare flickfostran, kämpar jag på med jetéer, assembléer och pas de deuxer.

Men det räcker inte. Det blir så klart aldrig någon ballerina av mig. Jag har inte bara fysiken emot mig, jag är inte speciellt intresserad. Och för att lyckas i tåspetsvärlden krävs inte bara en übergracil kropp, utan också en medfödd vinnarskalle och ett rejält lager hård hud.

Allt det, och lite till, har 17-åriga Nikisha Fogo begåvats med. Hon är Sveriges största balettfynd sedan Anneli Alhanko och dansade i höstas till sig en åtråvärd plats på Royal Ballet School i London, piruettkretsarnas motsvarighet till Harvard. Men vägen dit har verkligen inte varit någon dans på rosor (ha ha). På sidorna 13–17 berättar hon hur den snarare har kantats av avundsjuka, iskall konkurrens och extremt hårt slit.

Alltså inget för en lite för rund, lite för tung och lite för lat person.

Jag var sju år gammal när Tom Cruise slog igenom med ”Föräldrafritt”. Han spelar en ung kille som råkar förstöra pappas lyxbil. Den självklara lösningen på problemet? Att anlita ett gäng glada horor, förstås, och hyra ut dem till kompisarna! Tom blir hallick för att kunna betala reparationen av bilen. Han är en helskön, helfestlig kille, och alla har kul! Det här var en helt normal handling i en frejdig familjefilm på det glada 80-talet. Jag ÄLSKADE ”Föräldrafritt” när jag var liten. Däremot var jag aldrig särskilt intresserad av Tom. Det var nog det maniska leendet som gjorde det. Ni vet, det med bakåtkastat huvud och exakt alla framtänder synliga. 

Det tog några år, men Tom blev en erkänd skådespelare, med näsa för att välja filmer som blivit moderna klassiker. Hans karriär är faktiskt häpnadsväckande. Men sen kom den stora härdsmältan 2005, då Tom hoppade upp och ner i Oprahs soffa och gjorde sitt förhållande med Katie Holmes till en följetong i pressen. Tom, som noggrant värnat om sitt privatliv, blev plötsligt väldigt frispråkig. Och ju mer han pratade, desto knasigare verkade han. Paparazzifotografer bjöds in för att föreviga varje nytt kapitel i parets kärlekssaga. Problemet var att det till slut framstod som just en saga – ett påhitt, för att dölja någon skandalös sanning. Men vad VAR sanningen? Plötsligt blev världen besatt av att ta reda på det. 

Och inget rykte, hur galet det än är, är svårt att tro på när man sett de där obehagliga scientologklippen med honom som läckte ut på Youtube. De senaste årens granskningar av hans älskade scientologi har knappast hjälpt heller. Rörelsen framstår alltmer som en andlig maffiaorganisation, som utnyttjar människor både själsligt och ekonomiskt – och han tillhör deras elit. Tom har blivit den nya Michael Jackson: Man kan klistra vilken vansinnesstory som helst på honom, och den verkar plötsligt fullt rimlig. Orättvist eller ej, det går att tro på precis vad som helst om honom. På fredag har den nya ”Mission Impossible”-filmen premiär, och den sägs vara en riktigt bra actionfilm. Men det verkligt omöjliga uppdraget är att koncentrera sig på handlingen i en Tom Cruise-film, istället för att sitta och undra hur galen han var bakom kulisserna.