Jag hatar uttrycket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Varför? Jo, dels för att jag hört det till leda sedan barnsben (jajamen uppvuxen i en ur och skur-familj), dels för att det är sant. Eller, nåja, det som stämmer är väl att vädret visserligen kan vara uruselt, men att det (om det inte råder polarkyla) alltid går att klä sig tillräckligt vettigt för att klara en jogging-, stavgångs- eller skidtur.

Hemligheten är ju att när du väl kutar, powerpromenerar, eller susar fram i längdspåret, tar endorfinerna över. Du tänker varken på snöglopp, motvind eller spöregn. Du blir ett med din puls, din andning, din styrka.

Visst, de första 750 metrarna är tjuriga. Starten är långsam. Kroppen protesterar, kall och ovillig. Lederna surar, de är stela, sprakar och knakar. Men med Kylie Minogues ”2 hearts” i lurarna lossar oviljan. Den suggestiva versens bastakt funkar fint för de första minuternas uppvärmning och i takt med refrängen ökar i volym höjer du själv tempot. Plötsligt har du flow, känner för att sjunga med Kylie som hetsar: ”Two hearts are beating together, I’m in love – oh, I’m in love – oh …”, men det gör du inte, det är för corny.

Du ökar takten ytterligare, byter låt och har nu S Club 7 och ”Don’t stop moving” i öronen. Definitivt inte läge att tralla med, du skulle helt säkert bli idiotförklarad. Du nickar dock i leende samförstånd mot andra motionärer i spåret: Jaha, du också? Visst är vi bra? Nog är det härligt? Och tänk så skönt det ska bli att komma hem, duscha, ta en kopp te och macka … 

Känner du igen dig i beskrivningen? Bra! Om inte: bläddra fram till sidan 36. Där får du ännu fler trotsa vädergudarna-argument av Söndags hälsareporter och vinterlöpningsfantast, Hanna Radtke.

Om du joggar, springer, lufsar eller går spelar mindre roll. Ut med dig bara!

När vi träffar kändisar försöker vi komma så nära som möjligt – vem är personen bakom den offentliga fasaden? Men frågan är om inte fotograferingen av Petra Mede tog priset.
Fotografen Maria Östlin fick idén att att använda en annan persons armar på bilderna och Aftonbladets hårdrocksrecensent Mattias Kling råkade befinna sig i närheten.
Det slutade med att han stod intryckt i ryggen på Petra under hela plåtningen.

Hallå Mattias, en helt vanlig dag på jobbet, eller?
– Nja. Det kan man väl inte riktigt kalla det för. Även om jag å tjänstens vägnar såväl fått förfrysningsskador på tårna efter provocerande kalla juninätter på Sweden Rock Festival i Blekinge, åkt taxi i Formel 1-hastighet genom Köpenhamn och skrivit panikrecensioner omgiven av 50 000 ölfanatiska portugiser hör till här till bland det sjukaste jag har gjort. 

Hade du träffat Petra Mede tidigare?
– Aldrig. Men jag får säga att hon tycks vara ett proffs ut i fingerspetsarna. Inte ens när jag var nära att banka ut hennes tänder med mikrofonen (det är aningen svårt att veta exakt var händerna är samtidigt som näsan befinner sig i en annan persons nackhår) knorrade hon det minsta. All heder för detta. Och om hon tyckte att det var obehagligt att ha en färgglad slashas upptryckt i skuggsidan så var det inget som märktes.

Hur många timmat har du lagt ner på att tatuera armarna?
– Mellan tummen och pekfingret så handlar det nog om trettiotalet timmar. Men det var ändå rena uppvärmningen inför min ryggtavla, som tog mer än det dubbla. Om det gör ont? Inte så farligt, egentligen. Det beror mest på exakt var på kroppen det är. Om det är dyrt? Ja, så klart. Men om man slår ut kostnaden per dag resten av livet så är det rena fyndet.

Missa inte intervjun med Petra Mede i veckans Söndag – tillsammans med massor av annan skön läsning!

Det går många rykten om Jennifer Lopez divalater. Ett av de mer bisarra är att hon kräver att mjölken ska röras medsols i hennes kaffe – annars blir det divautbrott av episka proportioner. Det låter kanske otroligt, och jag har ingen aning om just det här ryktet är sant. Jag vet bara att jag jobbade som nöjesjournalist i många år, bland annat på TV4 under åren då världsstjärnorna vallfärdade till ”Sen kväll med Luuk”. Och jag tror inte längre att NÅGOT är för bisarrt för att vara sant. Vissa stjärnor blir monster. Som mycket, mycket bortskämda barn testar de ständigt nya gränser, men stöter aldrig på motstånd. Stjärnorna kan få precis vad som helst ordnat åt dem. Och jag har alltid tänkt att deras perfekt trimmade kroppar är ännu ett exempel på det. Hur svårt kan det vara, fnös jag, att hålla sig i form när man har tränare och dietister, och en stab av assistenter som ser till att man alltid har nya och fräscha träningskläder?

För ett par månader sen började jag träna med en personlig tränare. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag sitter hemma och skriver hela dagarna, i ställningar som är ergonomiska mardrömmar, och min ryggrad hade blivit så lik en ostkrok att jag inte velat möta Maria Montazami i en mörk gränd. Ändå trodde jag att jag var ganska vältränad. Helt okej, i alla fall. Men redan under mitt första pass insåg jag att det inte alls blir lättare med en tränare. Tvärtom blir det mycket JOBBIGARE. När jag tränar ensam slutar jag ju när jag inte tror att jag ska orka mer – min tränare tycker däremot att det är först då som den verkliga träningen börjar. Jag vill ofta döda honom med skivstången, och skulle kanske ha gjort det om jag bara haft några krafter kvar. Men efteråt älskar jag min plågoande, för allt han lyckats få mig att göra. Jag håller på att utveckla mitt första masochistiska förhållande.  

Och även om mitt liv inte går att jämföra med stjärnornas, så är vi åtminstone jämlika på gymmet. För även om P Diddy har anställda som håller i hans paraply, så kan ingen annan lägga sig i bänkpressen åt honom. Jennifer Lopez kanske tvingar gymmet att måla om väggarna i exakt rätt vit nyans innan hon sätter sin fot där. Mariah Carey kanske har Cristal i sin träningsflaska. Men ingen kan göra deras situps. 

Det är en konstigt trösterik tanke.

Klockan är kvart i tre på eftermiddagen, himlen har gått från klarblå till mörkt grå på några minuter. Jag tänder stearinljus i det stora vardagsrumsfönstret, det som vetter mot parken, och bestämmer att ljusslingan på balkongen, den får allt sitta kvar ett tag till. Trots att granen är plundrad och julen bortstädad för länge sedan. Korta dagar och långa nätter kräver tröst i form av extra mycket mysbelysning. 

Syrran ringer och rapporterar att efter Dagmar och Emil har snön vräkt ner och Östersunds vägkanter har nu vallar höga som bullerplank. Här i Stockholm är det inte mer vinter än tre minusgrader och en millimetertunn isskorpa på Riddarfjärden. 

Enligt SMHI:s hemsida ligger lågtrycken på lur, vilket bäddar för ännu mer snöfall i Norrland men bara ruskigt regnblask för oss bosatta söder om Gävle. Jag suckar och längtar efter fjolårets iskyla, då rimfrost, snövita gator och välskötta längdspår kompenserade bristen på soltimmar. 

Utanför fönstret har parken hunnit bli becksvart, grannfasaderna är konturlösa och de upplysta fönstren tycks sväva mitt i luften som vaxljusen i Hogwarths matsal. Jag gäspar, tänder fler levande ljus, vill egentligen lägga mig för natten, men klockan är ju bara fyra. Jag får bita ihop. Det är knappt tre månader kvar på årstiden som kallas vinter och drygt fem innan liljekonvaljer slår ut, myggor bits och abborrar nappar. Hur ska jag palla?

Jo, genom att bläddra fram till sidorna 42–47, där det finns en sneak peak av svensk sommar. Urban Anderssons och Svante Lidéns fotoreportage från förra årets midsommarfirande på ön Möja i Stockholms skärgård är bildbevis för att de ljumma, ljusa nätterna finns på riktigt. 

Och lugn, de kommer. 

Även i år. 

Satt du också bänkad framför senaste avsnittet av ”Gladiatorerna”? 8 000 svenskar sökte för att få utmana muskelbergen i TV4:s lördagsunderhållning. 32 fick chansen – och så Söndags reporter Hanna Radtke.

Om ni ser mig gå på promenad med hörlurar, och jag tittar mig omkring på ett mystiskt sätt, eller stannar till för att göra en liten ryckig baklängesdans när jag tror att ingen ser mig, så är det förmodligen för att jag lyssnar på soundtracket till ”Twin Peaks”. Jag är helt inne i en värld där damen med stocken går bredvid mig och viskar kryptiska varningar. Dansande dvärgar dyker då och då upp i min väg, Audrey Horne knyter knutar på körsbärsstjälkar med tungan, och långhåriga demoner i jeansvästar lurar i buskarna. 

Men om jag gråter lyssnar jag på ”The Gift”, låten från femte säsongsavslutningen av ”Buffy the Vampire Slayer”, där Buffy offrar livet för att stoppa ännu en apokalyps. Jag sörjer tillsammans med Buffys chockade vänner. Var god stör ej. 

Och om jag joggar förbi med armarna tätt intill sidorna som en actionhjälte, med blicken fäst vid något påhittat mål i fjärran, är det på grund av Daft Punks soundtrack till ”Tron: Legacy”. 

Min besatthet av soundtrack började när jag jobbade som en galning i december. Jag skrev krönikor, jag skrev på en bok, jag gjorde research. Hela mitt huvud var fullt av ord, och jag som älskar musik orkade inte ens höra låttexter längre. Lösningen blev att lyssna på soundtrack. Det var som om en helt ny värld öppnade sig, och inte bara musikaliskt. Jag upptäckte att jag inte ens behövde gilla själva filmen – musiken kan ändå sätta igång fantasin, eller öppna känslomässiga dammluckor. Hela tillvaron blir mer dramatisk, vacker, spännande, magisk, eller allmänt gåshudsframkallande, när den ackompanjeras av filmmusik. 

Det blir till exempel betydligt roligare att städa. Jakten på dammråttor bakom soffan blir en episk kamp om du sätter på musiken från ”300” eller ”Gladiator” – och det är du som är hjälten! 

Och om du känner dig allmänt smådeppig, lyssna på musiken från ”The Holiday”, så känns ditt liv som en romantisk komedi där din svacka bara är en kort passage på vägen mot ett lyckligt slut. 

Det är det bästa med filmmusik: Att du kan välja vilken genre du vill att filmen om ditt liv ska tillhöra. 

Hon dimper ner med ett brak i våra tv-apparater. På bräkig skånsk-amerikanska travar hon sensationella, politiskt inkorrekta citat på varandra. Vi häpnar, kippar efter andan och hojtar förfärat: ”Men så kan man väl inte säga/tycka/vara?”

Joho då, Anna Anka kan. Hon ber inte om ursäkt, viker aldrig ner sig, sitter i ”Skavlan” och skyller svenska skilsmässor på att vi kvinnor förlorar figuren när vi fött barn. Anna är, om inte en frisk, så ändå en fläkt (eller snarare orkan) av ickelagomhet.

Lite uppiggande tycker jag allt. Bra tv är det också. Jag bänkar mig med familjen varje vecka framför ”Svenska Hollywoodfruar” i cynisk förväntan på vilka nya chockåsikter ankan ska leverera.

Men mitt skrockande övergår i magknip när Anna i ett tv-klipp tvingar sin då treårige son, Ethan, att äta upp sin frukost:

– You don’t have a choice. Öppna munnen nu! Annars blir det time out. One … two …

Pojken börjar gråta, men Anna fortsätter iskallt:

– Det är inte du som bestämmer här! Hon vänder sig till barnflickan:

– He’s not leaving that table until he eats his food, because he does not decide in my household!

Uppvisningen i totalitär vuxentyranni väcker ett av mina tidigaste och obehagligaste minnen. Jag är cirka två år och har en alldeles för stor frukost framför mig: fil, flingor, limpmacka. Jag är proppmätt, men barnvakten, Tant B, tjatar. Jag ska minsann äta upp! Varenda gnutta! Hon matar mig med filmjölken, fortare och fortare. Tvångstrycker in skedbladet tills jag kväljs och till slut kräks över köksbordet.

Tant B ströks så klart illa kvickt från vår barnvaktslista. Vad som hänt med Ethans mamma, den före detta fru Anka, avslöjas på sidorna 10–15. Själv vill jag påminna henne och alla andra vuxna om en Pippi-klokhet:

Är man stark måste man vara snäll.

Stor intervju med ”Slottet”-stjärnan Louise Hoffsten, drömviktsmetoder och vad hände egentligen med Anna Anka? Lika mixat och överraskande innehåll som vanligt! I butik nu. Varsågoda!

Jag älskar popkultur. Men ibland är det som om jag måste dra ner en särskild rullgardin för ögonen, en som filtrerar bort alla sunkiga könsroller. Jag orkar inte hela tiden se all skit, orkar inte hela tiden bli upprörd. Men den där rullgardinen slutade fungera helt när jag såg dokumentären ’’Miss Representation’’. Den visar hur media påverkar oss, och problemet med att mediebilderna kommer bara från ett håll. En amerikansk tonårstjej ägnar 10 timmar om dagen åt musik, film, tv, tidningar och internet, men bara några få procent av makthavarna i den amerikanska mediebranschen är kvinnor. Inte konstigt då att kvinnor i medierna ständigt förminskas, förvandlas till stereotyper, bedöms utifrån sitt utseende, eller inte syns alls. Det är inte bara en fråga om feminism, utan om demokrati.

Det här fenomenet färgar av sig på oss också. Inte bara för att vi konsumerar så mycket amerikansk film och tv. Vår framstressade nöjesjournalistik består alltmer av omdömeslösa direktöversättningar av amerikanska artiklar. Här är kvinnor till exempel alltid rivaler. Jay-Z och Kanye tillåts vara kärvänliga kollegor, medan man påstår att Beyoncé och Rihanna, eller Britney och Christina, vill klösa ögonen ur varandra. Den vedertagna sanningen att tjejer inte kan hålla sams nöts in tills ingen längre ifrågasätter den.

Jag tänker på ’’Miss Representation’’ när jag ser en MTV-såpa där Beyoncés lönnfeta pappa ska skapa en ny tjejgrupp, och aspiranterna piskas hårdare i gymmet än på sånglektionerna. När jag tänker på alla män i modebranschen som skapar sjuka ideal som de själva aldrig behöver bli offer för. När världens främsta hjärnor hyllas på Nobelfesten, och löpsedeln dagen efter lockar med betyg på de kvinnliga gästernas klänningar. När jag tänker på att hjälten i barn- och ungdomsböcker nästan alltid är kille, för medan tjejer kan läsa om killar som Harry Potter kan inte killar läsa om tjejer – då är det ju en tjejbok. 

Livet utan den där rullgardinen är lite jobbigare, för vem gillar egentligen att vara arg? Men det är 2012 idag. Vi borde ha kommit längre. Vi kan få det att hända. Ställ krav. Ställ inte upp. Öppna ögonen, och berätta vad du inte vill se mer av.

———————–

Det är en dryg vecka kvar till dopparedagen och det är säkert tionde gången jag frågar 14-årige sonen vad han vill ha i julklapp. Visst, vi har redan köpt lite småsaker till honom: en cool t-shirt med Union Jack-tryck, ett par touchvantar till telefonen och en bok, men den största klappen, den som ska sparas till sist och öppnas under andäktig förväntan, den är inte inhandlad. Så vad vill han ha?
– Schyssta lurar till mobilen? försöker jag.
Joel rycker på axlarna med ryggen mot mig. Brer en macka vid köksbänken. Tar en tugga, ser fundersam ut, drar på orden:
– Alltså, det här låter kanske lite konstigt, men jag vill inte ha några julklappar i år. Jag vill att ni skänker pengarna till Läkare utan gränser.

Jag stirrar misstänksamt på honom. Kollar efter tecken på ironi. Väntar på: ”Närå, skoja’ bara”. Men dementin uteblir. Han är allvarligare än på länge, tar lugnt en tugga till av mackan och häller upp ett glas juice.
– Okeeej … svarar jag, med tvekan i rösten och ser framför mig hur han på julafton ska sitta stoisk vid granen, likt en Jesusfigur, utan ett enda paket att öppna.

Jag får inte ihop det i skallen, hävdar att han måste väl ändå vilja ha några mindre presenter? Annars blir det ju inget kul? Inte för oss andra superegoister i alla fall. Vi som girigt öppnar både pyttesmå och svinstora gåvor, tills vi är alldeles proppmätta på prassligt presentpapper och krusade snören.

Sonen ger till slut bifall till småklappar, så länge jag lovar att välgörenhetsorganisationen får den STORA presenten. I går, på nyårsafton, var mitt nyårslöfte givet. Nej, jag ska varken lägga krut på att gå ner i vikt eller göra en svensk klassiker.

Jag ska bli mer lik min son.