Det varierar, men i regel heter min kvinnliga favoritskådis genom tiderna Juliette Binoche. Så har det varit sen 1988. Då gick jag och såg ”Varats olidliga lätthet” på bion Victoria i hörnet Götgatan-Åsögatan på Söder i Stockholm. En fantastisk film byggd på en minst lika fantastisk roman av Milan Kundera.

Efteråt i foajén talade alla mina vänner i tungor om Lena Olin. Hon var en fantastisk skådis i en roll som hade gett dem kollektivt kåtslag. Jag hade och har fortfarande full förståelse för det. Men.

Juliette Binoche.

Tänkte jag.

Juliette Binoche!

Hon spelade en servitris på ett landsortshak i Tjeckoslovakien. Hon såg ut som tjeckisk landsort. I och för sig en sjukt vacker tjeckisk landsort, men inte ens i närheten av Lena Olin. På ytan.

Om Tomas (Daniel Day-Lewis) och Sabina (Lena Olin) var de som njöt i fulla drag av tillvarons lätthet (mycket och hett sex utan att det var förankrat i hjärtat) innan de också fick smaka på OLIDLIGHETEN i tillvarons lätthet, var Tereza (Juliette Binoche) fast förankrad i hjärtat när hon hade sex och i sin syn på livet över huvud taget. Hon bar på varats olidliga TYNGD.

Eftersom filmen var en kritiker- och publiksuccé världen över kunde jag de nästföljande åren ställa alla inför frågan: Vem hade du valt, Sabina eller Tereza?

Tomas stod inför valet i filmen. Jag minns inte vad han valde eller ens om han valde i nån bestämd mening. 1988 är 22 år sedan.

Men.

Jag har sen dess inte kommit på nån vettigare fråga att ställa mig själv. Och eftersom livet är som det är måste jag ställa den till mig själv gång på gång på gång. Det är svårt att välja. Det är svårt att hålla sig till det jag har valt. Men jag förstår mig på frågan. Jag har aldrig förstått mig på Hamlets fråga, att vara eller inte vara.

Ni vet hur vissa låtar får en att minnas. Blir signaturmelodier för vissa eror. Pumpar liv i specifika känslor som flagnat bort. ”Animal nitrade” ger mig skoskav från höga kängor i Roskilde, ”Purple rain” stinker vitlök ur en pojkes polokrage under en tryckare som aldrig ville ta slut på mellanstadiediscot, ”To Zion” drar öronen åt New Yorks polissirener. 

Foto: Ap.

Chris Isaak, denne tjusige artist. Denne snygge karl. Denne stilmässige klippa. Det där sneda leendet låter en ana ett intelligent skämt. Man vill vara kompis med honom. Chris sjunger för alla som någon gång haft hjärtesorg. För alla som någon gång tvivlat på kärleken. För alla som inte fick följa med henne hem. Och vi är många.

Chris är dessutom en av mycket få män som med hedern i behåll kan sjunga i falsett. Det går liksom inte att gömma sig då. Så känsligt. Så vackert. Så manligt. Och det är väl där storheten ligger. Helt igenom uppriktiga sånger om hjärta och smärta paras med en surfcitycowboylook. A fine line, men Chris klarar det. Och vet man om att Chris är en hängiven surfare och har försörjt sig som boxare, bidrar det förstås till hans hårdmjuka air.  

Chris Isaak kommer till Stockholm den 1 juni, Malmö 3 juni och Göteborg 5 juni. Vad du än gör, missa honom inte. 

Välkommen till redaktionen! Här visar vi upp den lilla grej som vi helst inte jobbar utan. I enkätform. Håll till godo!

Tommy Gunnarsson, redigerare: 

– Tangenten ”bulle”. För att jag inte klarar mig utan den. Utan bulletangenten kan jag inte göra kortkommandot bulleZ (dvs ”ångra”). 

Hanna Hallin, redigerare: 

– Min Iphone. I can’t live without it! Den förenklar livet. 

Tore S Börjesson, reporter: 

– Mina cigg. Nikotin skärper koncentrationen! För mig i alla fall. 

Hanna Radtke, reporter: 

– Jag säger katterna. De står på första parkett och för tur med sig. Så är de lite roliga också.

Nils Paulsson, redigeringssamordnare: 

– Utlägget. För att det är min hållpunkt i arbetstillvaron tills det att tryckeriet tar över. 

Åsa Passanisi, reporter: 

– Mitt Lypsyl. Där jag är – finns det alltid ett Lypsyl.

Veronica Larsson, redigerare: 

– Matlådan! Den är perfekt, man sparar pengar så att man kan köpa kläder i stället. 

Catharina Cavalli, reporter: (som inte vill vara med på bild idag) 

– Post it-lappar! Jag missbrukar dem. Jag sätter dem överallt, till och med på andras skåp. 

Vi firar Sveriges yngsta 50-åring med cheesecake och pommac!

PRESSTOPP!

Efter många påtryckningar samt tuffa royalty-förhandlingar kan jag nu äntligen avslöja svärmors topphemliga recept på supergoda hällakakor!

Du behöver:

50 g jäst

100 g margarin

7,5 dl mjölk

1 msk strösocker

1 tsk salt

2 tsk bakpulver

16 dl rågsikt

Vetemjöl till utbakning

Gör så här:

1. Smält margarin och häll i mjölken, Värm till fingervarmt och häll över jästen. Lös upp jästen.

2. Tillsätt socker, salt, bakpulver och mjöl. Arbeta ihop degen väl och jäs under bakduk i 25 minuter.

3. Ta upp degen på mjölat bakbord, dela den i 24 bitar och kavla ut dem med kruskavel.

4. Grädda i torr stekpanna, gjutjärn är nog bäst. Så gör svärmor.

Njut dessa fantastiska goda hällakakor med riktigt smör, gärna extrasaltat. Jag brukar ha en mild ost på. Men där gör man som man vill. Ät kakorna helst nybakade när de fortfarande är lite varma. 

Reportermöte, klockan 10.00.

I dag ska vi bannemej vara lite effektiva. Men sju åsiktsmaskiner och lika många koppar kaffe i en soffa blir inte alltid effektivt. 

Vi har konfetti i skallen, vi reportrar. Och vi triggar så gärna igång varandra; drar ut en massa vinklar ur ett knäck och ett, tu, tre så sitter vi där med långa listor av ”ska göra intervjuer”. Inget dissas egentligen, vi testar det mesta. Några idéer faller. Tesen håller kanske inte, intervjupersonen säger möjligen nej. Men vi testar och ibland händer det.

Ibland får vi den där intervjun som på papperet känts som en avlägsen orimlighet. Ibland dör det självklara.  

Klockan 11.30 är mötet slut. 

Jag tar min lista, springer ner till ICA och köper en sallad, börjar genast ringa mitt första ”case” från iphonen på väg tillbaka. 

BINGO! 

Hon säger ja. 

Det ser ut att bli ännu en härlig jobbvecka på Sveriges bästa söndagsredaktion. 

Jag tar för givet att ni redan känner till – okej, det gör jag inte alls det, jag bara skojar – men faktum kvarstår; det är i dag 40 år sen Tammi Terrell dog och dog alldeles för tidigt, några veckor innan hon skulle fylla 25, av en hjärntumör.

Hennes klassiska duetter med Marvin Gaye är poppärlor överträffade av ytterst få, tangerade av blott ett fåtal fler, och alla andra arister, för att inte tala om artistpar som sjungit duett, är distanserade med fler mil än vad det finns fingrar på handen.

Bara att kunna stå sida vid sida och matcha HANS – Marvins – röst är ett mirakel. Lyssna till ”Ain’t no mountain high enough”. Vi snackar om 2 minuter och 24 sekunder som överträffar vad andra kallar för hela artistkarriärer:

Fortsätt sen med ”Your Precious Love”,  ”Ain’t Nothing Like the Real Thing” och ”You’re All I Need to Get By”.

Makalöst!

Klockan ställd på 09.00 – som vanligt. Men, fuck me in the ass, 06.55 är det da-da-da-da-da-da-da (en klassisk trudelutt som är min dörr-ringsignal, den får jag helt ta på mig själv skulden för (jag HATAR den, H-A-T-A-R!!!). Jag öppnar och där står trevlige Anders, sekreterare, ständig sekreterare i bostadsrättsföreningen. Han kanske undrar varför jag står med en kökshandduk framför skrevet. Jag vet inte om han undrar det, men att jag står med en kökshandduk där beror på att jag i min yrvakenhet knallade rätt upp ur sängen och halvvägs till ytterdörren, i mitt kök, kom på att: Hoppsan, jag har ett morgonstånd som skulle få Usama Bin Laden att överväga en spektakulär WTC-terrorattack. Anders undrar om det finns några extranycklar för snart kommer KAKELUGNSINSPEKTÖREN för att göra inspektion. Jag antar att det handlar om att vi ska elda i kakelugnarna men inte gasa ihjäl oss, lovvärt i.o.f.s. men varför ska allt sånt här ske 07.00. Jag anser att hantverkare och dylikt som ringer på vid den tiden gör sig skyldiga till mordförsök. Kan jag somna om? Ja men tjena! Här är i.a.f. kakelugnen som ska inspekteras.

… Är världens bästa gata i världens bästa stad, Paris. Ramlade över den av händelse för tiotalet år sen när jag var ute på promenad. Jag bodde på ett annat hotell i närheten av Galeries Lafayette och hade en natt kvar när jag knallade iväg och några timmar senare hamnade på en gata där jag kände – här vill jag bo för alltid, kanske till och med för evigt. Sen dess har jag åkt över mellan 2 till 4 veckor per år och det blir bara bättre för varje gång. En bra bar där är Le Sully. Livligt kafé morgon, middag och kväll, innan det slår över till rockbar big time. Så här kan det se ut en torsdag vid 22.00.

Stationen på Metron är Strasbourg-Saint Denis.