Ja, här är jag och Maria och det var en vecka innan min nya CNN-frisyr blev verklighet. Vad kan jag säga om Maria? Hon hade fönstren vidöppna trots minus 7 därute. Jag behöll duffeln på medan hon gick omkring så där och sa: ”God! It’s so warm in here, don’t you think?” Hon och maken hade en svit mitt emot Slottet på Grand Hotel.
Det finns rätt mycket att berätta tror jag – men nu ska jag ut i söndagssolen och tills vidare får det räcka med denna centrala info. Maria ville inte bli fotad underifrån. Men hon ville bli fotad med vänstra sidan av ansiktet i förgrunden: ”Det är min bästa sida!”
Ja, och första gången hon såg sin framtida make Kamran – under en anställningsintervju på den restaurang i LA där han var manager – tänkte Maria: ”Gud, vad hårig han är!”

Måndagar är korrdagar. Dagen då alla sidor går i en hets mellan olika personer som ska kolla att allt är som vi tänkt att det ska vara. Men trots denna millimeternoggrannhet slinker det förstås igenom fel då och då. Ett mellanslag för mycket på sida 26 i Söndag 28 februari, en konstig avstavning på sida 32 i helgen som var och ett s för mycket på… ja, ni fattar.

Däremot är det inget fel som blivit så knasigt som det som stod på ett läsarbrev som nyss anlände. Det var adresserat till ”Aftonbladet Tisdag”. Tre bokstäver fel…  /nils

I fredags var jag på vip-mingel på Rival. Jag fick en kram av Mark Levengood och insåg att jag är en ganska kort människa. I nya, hyfsat höga stövlar nådde jag ändå bara upp till halva Marks slips. Även om jag kämpade för att, liksom lyfta upp hakan lite extra. 

Funkade inte. Halva slipsen, kom jag till. 

Men okej, halva slipsen är ändå ett anständigt mått.

Betydligt värre var det när jag fick en kram av Dolph Lundgren.  

Jag nådde honom till midjan ungefär. 

Varför är alla kändisar så långa? Och alla journalister så korta? 

Det sitter jag och funderar över just nu. 

I det kommande numret av det amerikanska magasinet Rolling Stone säger han – apropå sin påstådda spiknykterhet sen fem månader tillbaka:

– Listen, the rumors of my sobriety are greatly exaggerated. And we’ll leave it at that.

Jag drar en suck av lättnad, då hela min världsbild varit i gungning de senaste veckorna. Det räcker med klimathotet. Vi behöver inte en än större naturkatastrof på det, en nykter Keith Richards. Här är hela artikeln i Rolling Stone, en försmak på ett stort reportage kopplat till bandets nyutgåva – med 10 tidigare outgivna låtar – av ett av världshistoriens bästa album: ”Exile on main st” (1972). Releasedatum: 18 maj.

http://www.rollingstone.com/rockdaily/index.php/2010/03/04/keith-richards-rumors-of-my-sobriety-are-greatly-exaggerated/

Jaha det var det. För oss hajrädda har svenska vatten alltid varit safe zone. Inte längre. Läser om detta sju meter planktonfrossande monster som tydligen kommer allt närmre. Aftonbladet webb-tv visar rörliga bilder. 

”Skulle kunna svälja dig tvärt” säger experten. Och i samma andetag ”inte farlig”. Det tror jag vad jag vill om. Ser fram emot en sommar på stranden.

När vi ändå är inne på konstiga fiskar: Låt mig presentera the blobfish, en geleklumpsliknande varelse som flyter omkring vid havsbotten utanför Tasmanien. Dessutom en stor favorit på Söndagsredaktionen.

Går under smeknamnet ”människofisk”. Ser ni varför?

Varje vecka svarar alla redaktionmedlemmar på en fråga i Söndag. Eftersom veckans Söndag innehåller en lång, fantastisk intervju med mannen av de stora orden – den unike författaren Björn Ranelid – lyder veckans redaktionsfråga:

Vilket är ditt favoritord? Och så här svarade vi på Söndag: 

Anna Strömberg, redaktör: ”Skymning, clementin och rabarber ligger bra till.”

Kristofer Forssblad Olsson, biträdande redaktör: ”Lengräddad (snällare beskrivning av någon som är korkad).”

Nils Paulsson, redigeringssamordnare: ”Ödmjuk.”

Åsa Passanisi, reporter: ”Jag har två; kärlek och frihet.”

Catharina Cavalli, reporter: ”Andedräkt är egentligen fint, associationerna gör det fult.”

Agneta Elmegård, reporter: ”Sandskogen. En plats utanför Ystad som betyder mycket för mig.”

Johan Gunnarsson, reporter: ”Rabarbersvaj.”

Tore S Börjesson, reporter: ”Grogghagga.”

Hanna Radtke, reporter: ”Ypperligt. Och ’absolut’ som jag använder 1000 gånger om dagen.”

Ehva Löpp, stylist: ”Symfoniskt. Jag använder det när något är helt fantastiskt.”

Gunilla Granqvist, redigerare: ”Ligatur och dekadent – det sista ska min tandkräm heta.”

Tommy Gunnarsson, redigerare: ”Kan inte välja mellan skogstokig och tuppjuck.”

Veronica Larsson, redigerare: ”Dåndimpen, och så gillar jag det lilla enkla ’äsch’ också.”

Katarina Norrgrann, redigerare: ”Gnupung.”

Jan Helin, chefredaktör: ”Innerlig.”

Nu undrar vi så klart vilket ditt favoritord är?

Ja, så här den ser ut, i alla fall basen i den, te av märket PG Tips, plus en cigg (eller 2). För dem som tycker Ray Davies är en större man kan jag lugna er, han startar också dan med en kopp PG Tips – utan tillhörande cigg.

Naturligtvis måste jag äta nåt också. Det gör även KR. Han väljer Steak & Kidney Pie. Jag med.

Nu är det snart dags igen för ett av de bättre nya banden att presentera sig på skiva. Den 14 april kommer albumet ”Congratulations” och omslaget ser ut så här (se nedan). Tills vidare kan ni njuta av den bästa låten från förra plattan:

http://www.youtube.com/watch?v=R8d8TWY0ZEQ

 Jag är halvvägs in i ”Paris” med Juliette Binoche i huvudrollen, skitbra. Short Cuts-upplägg i dramaturgin. En av historierna handlar om en fransk Herman Lindqvist, cirka 58 år gammal, som via sms sextrackar en kvinnlig student, cirka 23 år gammal. Hon tar honom på bar gärning. Hon förebrår honom. Skarpt. Sen går de hem och har sex. Fransk film – man känner igen den, även med ljudet avstängt.