…blev på Powerplaten på nian. 30 minuters crunch, dip och utfall med guidning av Wiley Lundqvist satt fin fint.

”A single man” bet mig ordentligt när jag såg den på bio, i en månad då det fortfarande var mörkt ute. Fortsätter att nöta filmmusiken av Abel Korzeniowski. Inga pepplåtar för stranden direkt, men bra skit ändå.

Jag har tänkt på en grej. Ni vet hur tankar kan fara hit och dit, likt en bäck om våren.

Nio och ny. Två ord som låter väldigt lika. Kan det till och med varit samma ord från början? Kollar man på andra språk så är det samma visa. Danska & norska: ni och nye. Tyska: neu och neue. Franska: Neuf och nouveau. Engelska: nine och new. Italienska: nove och nuovo. Spanska: nueve och nuevo. Rumänska: nouă och nou, osv osv.

Varför är det så här då? Kan det vara så att siffran nio var ”ny”, i betydelsen att vara nionde av någonting,  ett ”nytt varv”? Att man förr räknade med nio som bas, i stället för som i dag med tio? Alltså: ”fem, sex, sju, åtta… ny!”

Fredrik Lindström, var är du när man behöver dig?

… Värmland – det är grejer det! Framför allt Sunne.

Sunne bankar skiten ur Österlen, Båstad, Fårö, Torekov och andra överskattade ställen där övre medelklass- och rena överklass-badjävlar från 08-området kommer och driver upp huspriserna.

Så – jag drog dit, till Värmland vill säga, i helgen och det var en road movie som får Easy Rider att förblekna:

Jag såg Fryken genom björkarna. Fryken är det vackraste som finns oavsett hur den ses. Och varifrån.

Men att se den genom björkar  i 180 rekommenderas:

Men, för all del, den här vyn över Fryken skäms inte heller för sig:

Och, ta mig fan, inte den här heller:

Nå – jag checkade in på Länsmansgården i Sunne. Vore synd att säga att stället rockar men det är fridfullt och vackert och ibland är det det bästa som finns:

Jag fick nyckeln till special-barren nere vid Fryken. Jag ser den på håll och blir glad i hela kroppen:

Jag ser den på nära håll och blir ännu gladare i kroppen:

Har jag vedeldad badtunna 5 meter från ytterdörren? Tog medlemmarna i Grateful Dead LSD?

Sen är det dags att dra till Torsby och en bit längre bort än så, faktiskt, till Östmark. Finns det raggare i Torsby och Östmark? Finns det NEDPLANTERADE amerikanare i villaträdgårdarna?

Att åka runt runt runt och dricka fickljummen bira i en amerikanare och lyssna på Elvis, Chucken, Jerry Lee och Little Richard – det är en kultur värd all respekt.

I Östmark besöker jag Memphis Café. Invånarantal i Östmark: 250. Desto större att Memphis Café ligger just där, denna storstilade hyllning till The King.

Jukebox? Check.

Kitsch av bästa kvalitet på väggarna? Check.

Klassiska, svenska bakverk som har sett likadana ut sen 1947? Check.

Storbilds-TV som kör alla gamla Elvis-filmer? Check.

En Cadillac Coupe de Ville på parkeringen? Hur kan ni ens understå er att fråga!

Sen var det rock ’n’ roll och raggarliv i Torsby till andra sidan midnatt. Fanns det kurviga rockabilly-damer på plats? Finns det syre i luften?

Hem och sussa på morronkvisten och senare samma morgon frukost på Länsmansgården under sol och blå himmel.

Ett snabbt stopp på Strandcaféet i Sunne på det för en Gammeldansk och 50 cl Norrland…

Och hem till good ’ol Stockholm.

Nej, era förbannade nykterhetsivrare, det var inte jag som körde. Det var Stefan ”Mighty” Mattsson. Han kör som Ronnie Pettersson körde innan han körde ihjäl sig.

Vad jag vill ha sagt med allt det här?

Dra till SAGOLIKA SUNNE!

I går kunde ni läsa mitt resereportage från Kebnekaise i Söndagsbilagan. Jag har fått en del respons på den här bilden:

Släpar man verkligen med sig tidningen upp på Sveriges högsta berg? 2106 meter över havet? Sitter där, breder ut sig och bläddrar obehindrat? Balanserandes på Sveriges tak? Orädd?

Ser så ut. 

Men så var det inte.

Det lätta leendet döljer känslor av total höjdpanik. Herregud, var rädd jag var! Sista biten till toppen hasade jag mig fram som en ål på mage. Borrade in fingrar och tår i snön. Såg mitt liv passera revy när snö trillade ut för stupet. Men. Jag. Skulle. Upp. Och. Ta. Den. Förbaskade. Bilden.

Den här bilden illustrerar min reaktion bättre. Fear!

Ska tilläggas att vi kände oss som kungar efter bestigningen. Men det var efter vi kommit ner det. 

Måndag. Början på veckan och nya tag. Också en dag för nostalgi, vill jag hävda. Jag bjuder på den här bilden från min nu svunna barndom:

Mannen till höger är min morfar som med milt överseende hjälper mig ett rensa jordgubbar. Ser ut att gå så där. Minns ni hur jordgubbar smakade förr? Visst var de mindre och så himla mycket sötare? Bilden är tagen i Karlskoga där morfar fortfarande bor. Om jag minns rätt så har vi plockat jordgubbarna på ett självplockeri vid sjön Skagen. Blev väl inte så mycket plockande för min del. Mamma och pappa lät mig nog hållas där i jordgubbslandet. ”Pappa pappa pappa, titta vilken konstig pinne!” eller ”Mamma mamma mamma vet du? Jag gillar jordgubbar”. Av den gula badrocken att döma var jag nog så kladdig av jordgubbstjuvätande att jag fick duscha.

Den som är skarpögd kan se pappa skymta i fönstret. Han fotograferar med en Minolta. Då, (kan det vara 1973?), var den top of the line. Han har fortfarande kvar den. 

… den ena är sunkigare än den andra och jag kan ibland tycka att det finns en charm i det, att sitta där och äta skosule-schnitzel i en inredning från helvetet. Eller en cheeseburgare från i förrgår. Det blir, sagt som en bisats, ännu bättre i USA. Där har de strip-joints efter vägarna. Hade i alla fall när jag var där och liftade från NYC till LA. Och det var inga strippor man ser på film och så. Det var, typ, slitna 37-åringen från trailerparken i ingenmansland. Det var tider det.

Nåväl.

Ibland – till och med rätt ofta – vill man ju faktisk ha nåt fräscht att äta och jag hade bara varit på ett ställe som levde upp till kraven i Sverige.

GYLLENE UTTERN I GRÄNNA

Där kan man få sig en smörstekt röding efter 30 snabba mil i bilen i 180. Där kan man få det godaste grillade på verandan:

Och utsikten skäms inte för sig:

Så här ser det ut inne i restaurangen:

Ja, som sagt, länge har det här varit den enda riktigt bra vägkrog jag varit på i Sverige men nu har jag hittat en till: Dinners i Arboga. Fräscht och gott hela vägen. Flott-bomber är bannlysta på menyn och inredningen är clean.

Man går där i från utan den där tvingande lusten att duscha som så många vägkrogar fyller en med.

Schysst veggo-buffé finnes, liksom getostfylld biff och wok:

Okej, exteriören lämnar en del i övrigt att önska, men, va fan, man kan inte få allt, i synnerhet inte på svenska vägkrogar.

Jag är född i september vilket innebär att jag är jungfru. Som om det inte var illa nog är vi jungfrur också mobbade i alla horoskop. Vi framställs nästan alltid ena tråkiga typer. Inget kul händer någonsin oss, inga kärlekskaskader eller storvinster.

När vi, för något år sedan, hade ett modejobb i tidningen med kläder som skulle spegla varje stjärntecken stod jungfrun där i grå dräkt och dammade som en liten mus bland alla heta kräftor, skorpioner och lejon. Vi är helt enkelt mobbade. 

Men nu, alla ni nedtryckta jungfrur runt om i landet, är vår tid äntligen här. Söndags astrologer har skådat fram sommarens stora astro och den här gången, mina vänner, händer det grejer! En mycket energisk sommar väntar. På kärleksfronten ser det mycket lovande ut och sommaren avslutas med fest, fest, fest!

Mer om detta och mycket annat kan du läsa om i veckans fullmatade nummer av Söndag. Missa inte – speciellt om du är jungfru!

Nja, inte riktigt. Men det ni ser här är Söndags redaktion under ett så kallat ”klappmöte”. Har inget med applåder att göra. Uttrycket ”klapp” härstammar från när tidningar trycktes med blytyper. 

I dag är det så här: när vi redigerare jobbat klart med våra sidor skriver vi ut dem och sätter ut dem på en vägg. Torsdag eller fredag har vi då vårt klappmöte. Under ledning av våra allvetande redaktörer går vi igenom sidorna. Vad är dåligt och vad är bra? Kan den här rubriken vara röd? Den här bilden… jag vet inte, finns det inte nån annan? Osv osv. Allt i syfte att vässa tidningen några snäpp.

… Spektaklet gick under namnet ”the STP tour”. STP = Stones Touring Party. Det gick vilt till då och exakt hur vilt dokumenterades i filmen Cocksucker Blues.

När Mick Jagger såg den sa han:

– Bra film, den ska ALDRIG visas offentligt.

Det var så mycket sex droger och rock ’n’ roll i dokumentären att Stones aldrig mer skulle kunna passera en landsgräns utan att bli genomsökta in på bara skinnet och upp i det hål där solen aldrig skiner.

Men – naturligtvis cirkulerar filmen på piratkopior och numera finns den också på youtube.

Här är ett trevligt klipp där Keith Richards ena sekunden är avsvimmad på junk (medan Mick Jagger, pigg som en mört, snackar med skivbolaget Atlantics legendariske boss Ahmet Ertegun i det angränsande rummet) och i nästa sekund berättar Keith om de visdomsord han nyss gett till schweiziska ungdomar med rockdrömmar:

”These kids I was talking to, I told them: If you really want a good band, if you really wanna do it, get out of Switzerland and starve for a bit…” 

En sann moralist. En arbetsmoralist. En man med pliktkänsla!