I fredags kom beskedet – 20 vargar ska skjutas i år. Jägarna är förbannade, de vill skjuta fler, och Naturskyddsföreningen är lika förbannade, de vill inte skjuta en enda. Få ämnen skapar sådana känslor, och delade meningar, som vargen. 

Söndags reporter tog mod till sig och åkte till Kolmårdens djurpark för att ställa sig öga mot öga med det älskade/hatade djuret – och hamnade mitt i en intern uppgörelse i flocken. 

Vi har också testat argumenten hos en förespråkare och en motståndare till vargen och tagit reda på vad ni läsare tycker.

Läs också Tore S Börjessons samtal med ett annat grånat ”djur” – Tjuren från Wales, Tom Jones. Han avslöjar bland annat hur kompisen Elvis var – på riktigt. Mer då? Jo, vi har julstajlat svenska kändisar som berättar hur de firar den 24:e. Och stjärnkrögaren Leif Mannerström bjuder på ett riktigt klassiskt julbord!

Bara för att ta några exempel. Köp hela klabbet på söndag eller måndag.

Ha en bra helg!

Alve kom upp på redaktionen i dag. Sööööt! tyckte alla och slängde sig över honom. Alve fick fly hem bakvägen i taxi med tonade rutor.

Paris Hilton är lika gåtfull som sfinxen i ett avseende. Trots att hon är en av världens mest bevakade kvinnor, har ingen lyckats ta reda på om hon är smart eller inte. Spelar hon bara dum? Är hon i själva verket en slipad affärskvinna? Och hur smart är det att spela dum?

I dagens Söndag skriver jag bland annat om boken ”Starstruck: The business of celebrity”, skriven av forskaren Elizabeth Currid-Halkett, som menar att Paris förtjänar mer respekt.

Jag vill passa på att rekommendera dokumentären ”Paris Hilton Inc.”, som finns streamad på nätet – gratis – på kanalen LogoTV:s hemsida. Här kan du se den!

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 12 DEC

Joachim är sjuk och sitter i soffan framför Kunskapskanalen, belästa mäns snuttefilt. 

Bredvid honom sitter jag. 

Jag försöker jobba. Det går så där.

Han blippar ett varv mellan kanaler vi aldrig tittar på, nej, han fastnar inte den här gången heller. 

Så han kommer tillbaka till Kunskapskanalen som visar en dokumentär som heter ”Nunna eller bortgift i Himalaya”. Ja, ni hör ju, det är inte en saga med ett lyckligt slut. 

Unga kvinnor har att välja på att bli bortskickade till en man de inte känner eller bli bortskickade till nunnor de inte känner. Bortskickade blir de hur som helst. Att stanna kvar är inte ett alternativ. 

Jag tittar ner på skärmen och försöker koncentrera mig på texten. Bry dig inte om det. Du kommer bara må dåligt om du tittar. 

Jag hör gråt. 

Så jag tittar upp. 

En ung kvinna sitter och knådar bröd i en skål på golvet. Mittemot henne sitter två andra kvinnor. Det är hennes mor och syster. 

Flickan gråter därför att hon just fått veta att hon ska giftas bort. Hon gråter dämpat och hjärtskärande. Men kan höra att hon försöker besinna sig men en döv kan höra paniken i rösten när hon vädjar:

– Jag vill inte lämna er, jag vill vara kvar här. 

– Du gör bäst i att lyda de råd du har fått från de du älskar, annars kan det gå illa, säger modern. 

Jag blir förbannad. Jag brukar ju inte titta på de här programmen därför att:

1. Jag blir bara ledsen och arg.

2. Det finns ingenting jag kan göra åt det, det finns inte ens en insamling att ge pengar till.

Hela världen är full av flickor som blir bortgifta och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. 

– Men Joachim, vad är det med de här människorna och deras getter på jordgolv och bortgifte och skit? Kan de inte bara skaffa lite uppkoppling och skärpa till sig?

Joachim himlar med ögonen:

– Men du kan ju betala deras bredband då.

– Men jag tror inte att det räcker så långt. Varför kan de inte komma i fatt och inse att kvinnor kan jobba, de måste inte giftas bort och skickas i väg. 

– Det är deras kultur, kvinnor som jobbar och inte är gifta är horor. 

– Amen det är väl FAN också. 

Lite senare på kvällen beställer jag hämtmat från pizzerian 300 meter bort. Avokadosallad till Joachim och mig. Pizza och hamburgare till barnen. 

Öppnar lådan och börjar nästan gråta. 

– Ameh, Joachiiiim, Rhode Island?

– Förlåt då, jag visste inte vad du ville ha. 

– Men hur länge har vi varit ihop? Vad äter jag tre klyftor av om dagen?

– Vitlök. 

– Så var är min vitlökssås? Åååååhhh. 

– Malin, du är så gnällig. Här har vi en tjej som blir bortgift och ivägskickad av sina familjer och du gnäller om dressing. 

Sabla, sabla Joachim. Jag kan väl inte jämföra mitt lidande med hennes. Då vinner ju hon varje gång. 

/Malin

Brooke Shields fick veta i programmet att hon hade rötter i det franska kungahuset.

STRANDBERGS KRÖNIKA 12 DEC

För att veta vem du är måste du veta varifrån du kommer, säger speakerrösten i ”Vem tror du att du är?”, släktforskarprogrammet som jag varit besatt av hela hösten och vintern. 

För några år sen avslöjades en stor hemlighet i en god väns familj. Ingen, inte ens de närmaste, hade anat. Och jag blev besatt, inte bara av hemligheten utan av själva skapandet av hemligheten: Mitt i 50-talet, där så mycket var tabu, hade två släkter tvingats gå samman och prata om det onämnbara – för att sen kunna lägga locket på och aldrig tala om det igen. Hur såg det mötet ut? Hur levde de sen, år efter år, bakom fasaden? Och jag tänkte på hur många som blir inblandade i den där sortens stora livslögner. Både släkten runt omkring och kommande generationer.

Jag använde historien till min roman ”Halva liv” och många läsare har berättat om sina egna släkthemligheter, den ena mer häpnadsväckande än den andra. Men släkthistorier behöver inte vara spektakulära för att vara värda att berätta. Jag tänker ofta på hur lite jag vet om min egen släkt. Mina vänner säger samma sak: Varför blir det aldrig av att fråga? En dag kommer det att vara för sent. Så jag skulle vilja uppmana alla föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och barnlösa mostrar: skriv ner berättelserna om släkten. Vilken fantastisk gåva ni kan ge oss: kunskap om våra rötter och därmed oss själva. 

Putte:

Eusebio:

Amadou & Mariam:

Gunnar E:

Muhammad Ali:

Iman & Bowie:

Jag rusade tvärs över torget som en törstig i öknen. Jag hade sett Farstas enda neger. Jag var 5 år och då snackar vi 1965. Adoptivbarnet Micke var min jämnårige. Enligt farsan som mindes kramade jag honom och rufsade honom i håret och skrek:

– Pappa, han är helt svart!

Jag och Micke kamperade senare ihop på innermittfältet i den stolta klubben Farsta AIK.

I godisaffärerna fanns det både negerpulver och negerbollar så neger var inget nedsättande ord för ett barn som inte visste bättre: det representerade livets godaste. Plus att Pippis farsa var negerkung på Kurrekurreduttön i Söderhavet.

Putte Kock (1901–1979), landslagsman i hockey och fotboll och lagledare när fotbollslandslaget tog guld i OS 1948, senare fotbollsexpert i tv, kommenterade, säger historien, en hel landskamp där han kallade Eusebio, portugisen som skulle växa ut till att bli en av världens bästa spelare genom tiderna, ”negern”.

– Negern löper på vänsterkanten. Där nickar negern. Negern slår ut till inkast…

Så där höll han på. Hemma i tv-huset i Stockholm höll de på att få tuppjuck. De försökte förklara det för Putte men länken var dålig och knastrig. Till slut skrek nån i desperation och bokstaverade i falsett:

– Putte, du kan inte säga neger! Niklas! Erik! Gustav! Erik! Rudolf! N-E-G-E-R!

Det hörde Putte, typ.

– Konstigt, de säger hemifrån att negern skulle heta Niklas Erik Gustav, men det tror jag inte ett ögonblick på.

Jag älskade Micke. Jag älskade Eusebio. Jag älskade Putte – och Gunnar Ekelöf. Gunnar var inte neger. Men han var 1900-talets största, svenska poet – en poet som älskade sufismen, en av mystik präglad, islamsk inkörsport till att bli ett med Gud.

Alltså: det svenska 1900–talets största poet, tillika medlem av Svenska akademien, sög i sig islamsk kultur som jag skulle suga på Iman Mohamed Abdulmajids somaliskt muslimska bröst, om inte David Bowie hade hunnit före.

Då har jag inte ens nämnt att Cassius Clay blev Muhammad Ali, det vill säga muslim.

Plus att jag, så svensk jag är, helst dansar till Amadou & Mariam och de är från islamska Mali.

Ni förstår vart jag vill komma: den som låter sin smak i allt mellan himmel och jord begränsas av den egna nationens gränser dör utan att ha levat – och är dessutom osvensk.

Det är slutet av 90-talet och jag sitter i en soffa på Titan television och försöker förstå. Förstå varför kvinnan i fåtöljen mitt emot mig, hon som kallar sig Jenny och är girl-next-door-söt, extraknäcker som lyxfnask. Hon är 22 år, charmig, går på läkarlinjen, har lägenhet i Vasastan, kille och knähund. 
– Jag gillar sex, förklarar hon.  
Ja, jo, det brukar låta så. Men jag tvivlar. I jobbet har jag mött många prostituerade, både gatflickor, eskorttjejer och radhusmadamer och har hittills inte träffat en hora som är lycklig. På riktigt. 
Jenny känns ändå annorlunda. Hon är grundad, signalerar varken missbruk eller misshandel, är smickrad av mitt intresse, och tackar ja till att vara med i tv-programmet jag gör research inför, det ska handla om nya sexköpslagen. Hon vill bara dubbelkolla med sin kille. Jodå, han vet hur hon drar in räntepengarna till bostadsrättslånet och ”är helt okej med det”. 
Å fan. Modernt, men: doing! första varningsklockan klämtar. 
Vi pratar i ett par timmar till, hon är uppvuxen i Täby, i en akademikerfamilj, är yngst av tre syskon och pappas favorit. 
Andra klockan klämtar: doing, doing! 
– Dina kunder, har de några särskilda önskemål? fiskar jag. 
– Mmm. Nästan alla vill att jag ska se ut som en skolflicka. 
Doing, doing, doing! Där kom det. 
Ytterligare en timme senare har Jenny berättat allt om övergreppen. Om de nattliga besöken från pappan som började när hon var sju och som inte slutade förrän hon flyttade hemifrån. 
– Konstigt nog saknar jag honom, berättar hon, nu med mascaran rinnande. 
Så hon ersätter honom med andra män och har en förstående sambo som hallick.
Nej, hittills har jag inte träffat en sexarbetare som verkligen valt sitt arbete. Kanske är Linnea, 56, undantaget. I dagens Söndag berättar hon om varför hon säljer sex och varför hon tycker att kriminalisering av torskar är helt fel. Det är spännande läsning och kanske är hon en lycklig hora. Men, jag tvivlar. 
Vad tror du?

Tonårsstjärnorna blir allt fler – och det blir också deras sammanbrott. Demi Lovato är en av de senaste som fått besöka behandlingshem.

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 5 DEC

Britney Spears och Lindsay Lohan slog igenom som äppelkindade små solstrålar i Disney-produktioner. Vi vet alla hur det gick sen. Det har cyniskt spekulerats hela hösten om 18-åriga Miley Cyrus skulle bli nästa Disney-stjärna som spårar ur, men förra månaden lades 17-åriga Demi Lovato in på behandlingshem. Det ryktas om ätstörningar och självskadebeteende. Det är uppenbart att de unga stjärnorna inte mår bra. Vägen från genombrott till sammanbrott verkar bli allt kortare. Men varför?

Det finns fler tonårsstjärnor än någonsin – och de jobbar hårdare än sina föregångare. Under 2000-talet har en ny lönsam målgrupp nämligen upptäckts: ”tweens”, en förkortning av ”in-betweens” – inte längre barn men ännu inte tonåringar. 

Att skapa stjärnor för dessa tweens är en mångmiljardindustri; en tv-serie blir en turné som blir biofilmer som blir tv-spel som blir en attraktion på ett nöjesfält. Demi Lovato turnerade 300 dagar på ett år, och när hon kom hem var det dags att göra PR för nästa projekt.

Och allt de här tonåringarna gör – och hur de ser ut när de gör det – kommenteras på nätet och Twitter. Jag tänker på när jag själv var 17. Hur jag trodde på allt som andra sa om mig, eftersom jag fortfarande inte visste vem jag var. Och allt sammantaget måste jag undra varför inte FLER tonårsstjärnor får psykbryt.

NK – mitt lilla Barbiehus

MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 5 DECEMBER

Jag hade åkt till Stockholm för ett par dagars skrivande samt bylinefotografering för bland annat den här läckra sidan. Jag gick raka vägen från Centralstationen till NK. Jag älskar NK, det är som ett tittskåp in i en annan värld. Ibland köper jag ett dyrt plagg och drabbas av svår köpångest, men för det mesta tittar jag som ett barn som är hemma hos en vän som fått ett nytt fullmöblerat Barbie-hus. 

Jag tar vägen från centralstationen, upp via sergelstorg och underjordiska vägen fram till det vackra huset med de vackra sakerna. 

Innan man tar rulltrappan upp till entréplan möts man av en doft så ljuvlig att det känns som om sinnet doftbadar i änglarnas honung. Man tittar åt vänster, kommer det från konfektyren eller kommer det från kaféet intill NK-Ica? Nej och nej. Det är NK’s te- och kaffehandel. -Alla näsors belöning. 

Bakom disken, framför alla de stora burkarna står unga söta tjejer och skopar kaffebönor med liten silverspade och fyller vita papperspåsar till hälften. Sedan väger de, häller i lite extra så att man får två gram på köpet och viker ner den övre delen av påsen och fäster med metallklämmor. 

De är snyggt klädda i välskräddade blå skjortor och förkläden hårt knutna runt midjan de där tjejerna. 

Jag går mot rulltrappan men ändrar riktning i farten. 

– Hej, jag skulle vilja ha lite lyxigt kaffe till min faster.

– Någon särskild sort?

– Det ska komma från kaffeplantor som odlats på Himalayas höjder.

– Fast där växer nog inte så mycket kaffe eftersom det är väldigt kallt där.

Sant.

– Nej, det är klart, men det ska -vara väldigt exklusivt och från något himla berg, hon har ett drömkaffe som jag har frågat om förut, Blue mountain. 

– Det har vi fått in ett litet parti av.

– Är det sant? Det ska vi ha, tänk så glad hon ska bli!

– Hur mycket vill du ha?

Hon visar med ett finger på påsen hur högt man kommer om man -köper ett hekto. 

– Ett hekto kostar 149 kronor. 

– OH SHIT! Amerikansk svordom–när kvinnan själv får välja.

Vad kostar vanligt kaffe, -Gevalia Amalia? 50 kronor för ett halvkilo? Så ett hekto kostar tio kronor? Och det här kostar 149 kronor hektot, -1 490 kronor -kilot. Jag har inte köpt -något för 1 490 kronor -kilot -sedan jag köpte den sju-sitsiga bilen. 

Den unga mycket söta tjejen bakom disken håller kvar sitt expiderande finger mot påsen. Det blir -lite skamligt mycket påse med skamligt lite kaffe på botten. 

– Jag tar två hekto tack.

– Får det lov att vara något annat?

– Ett extrajobb kanske?

Hello, Patti, min älskade fru. Keith Richards här, din trogne make. Jag borde ha skrivit tidigare men det har varit mycket på sista tiden.

Fan, jag klarade mig undan knarkåtalet efter razzian mot Redlands 1967, jag klarade mig undan åtalet för innehav av ett halvt kilo heroin i Toronto 1977 – de fattade grejen, att det faktiskt var för eget bruk och jag dömdes bara att göra ett gig för blinda. Hade väl räckt om jag gett dem en skiva, de kunde ju ändå inte se mig.

Bisarrt, men långt mindre bisarrt än det här.

Fem års fängelse på Hall, en sluten anstalt utanför nåt som kallas Södertälje – allt det, bara för att jag har misshandlat och mordhotat en journalist!

Seriöst, vart är världen på väg? Snart blir det väl olagligt att snorta sin farsas krematorieaska också. Sorry, baby, jag bara skojar, vet att du inte gillar att jag drar upp det där men, som du vet, det var nånting jag sa på SKÄMT redan från början.

Men försök att skämta med journalister. Motherfuckers, varenda en. Utom Tore S Börjesson, han regerar.

Jag delar cell med Plura Jonsson. En svensk rockstjärna som sitter för kokain. Det var lite kyligt i början, du vet att jag är misstänksam till naturen och orden ”svensk” och ”rockstjärna” funkar var för sig, visst, men inte tillsammans. Fast jag har fått ändra mig där.

Plura har ett lager av grymma låtar. Favoriten just nu är ”Nånting måste gå sönder”. Min typ av ackordföljd. Min typ av text.

Vi funderar på att göra en Johnny Cash och gigga här inne. Fängelsechefen, Rune Larsson, är skraj. Han säger sig ha taskiga erfarenheter av kriminell kultur sen han tillät Lars Norén att sätta upp en pjäs med två nazister och en snubbe som var dömd till 14 år för typ 27 bankrån. Jag svarade:

– What the fuck has this got to do with me and mister Plura Jonsson?

Jag väntar på svaret. Till dess. Kyssar, krama kidsen från mig och var lugn: det finns inga palmer på Hall. Det finns inte ens gräs, he he he…

Keith.