I civliserade delar av världen som, säg, i Amsterdam, skyltas det tydligt: Här finns det svamp! Och då slipper man klafsa omkring vilse i skogen under dödsfara, som i historien nedan…

Jag vaknar, går in på toaletten och kliar mig där män ofta kliar sig och… Böld! Gud i himlen: Jag kommer att dö! 

Jag tänker: fickspegel. Jag river runt bland Jennys grejer i jakt på en sådan. Jag hittar ingen. Jag ger upp och går in i sovrummet:

– Vakna! 

Jenny vaknar. 

– Jag måste ha din fickspegel! 

Den tänker hon inte ge i från sig utan förklaring. Jag vägrar att förklara. Jag ger upp. Jag förklarar.

– Böld. Den. Är. På. Pungen. Hör. Du. Vad. Jag. Säger? PUNGEN! 

– Får jag se. 

– Nej! 

– Jag har sett din pung förut. 

Hon talar sanning. Men att se en pung i romantiskt skimmer, att se vad som helst i romantiskt skimmer är en sak, men ta bort nämnda skimmer och människan är inte vidare vacker och pungar intar en särställning i fulhet. 

– Tänd taklampan, öppna persiennerna, ta av kalsongerna, sära på benen, brett, säger Jenny. 

Jag ger med mig som en bitch på ett amerikanskt fuck me in the ass-fängelse. 

– Euuuuuew! 

– Vad är det? 

– En stor äcklig fästing… Den största jag har sett! I. Din. Pung. Euuueeew! Jag hämtar fästingplockaren. 

På hade jag kunnat leva med. I gör mig suicidal. 

Vi är i sommarhuset i Grödinge. Allt började med att Jenny i går sa:

– Kantareller, nu ska vi ut och plocka. 

– Varför då, de finns ju på Ica, sa jag. 

Ingen populär kommentar. Så jag gick ut i skogen och – i strid mot Jennys förmaningar – i kortbyxor och flip-flops. 

– Den är så STOOOR. Vänta! Nu har jag den! Nej! Fan! 

Jag har dagdrömt i hela mitt liv och alla, nästan alla, dagdrömmar har gått ut på att jag ska vinna kärleken och också allt annat av upphöjt värde och motta folkets jubel och sen, till slut, dö med en bris i håret och stövlarna på i motljus på toppen av ett berg i det vackraste av landskap i famnen på en svårt sörjande megababe. 

Men här ligger jag med fästingen Arne och, vem vet, borelia, ehrlichios och TBE i pungen…

– Jag fick ut kroppen, men huvudet är kvar, säger Jenny. 

I dag är det riksdagsval.

Då

Min barn- och ungdoms restaurangvagnar.

Nu.

Sånt här säljes i SJ:s restaurangvagnar ihop med verbal bruksanvisning: ”Där står mikron, tryck på program nummer 4”.

X 2000 till Malmö går 09.21 från spår 11, Sthlm Central. Med blickarna hos två sprinters i en OS-final kommer jag och en speedad libanes springande sida vid sida och når fram till vagn 3 på tiden 09.20,57. Dött lopp, ja, och personligt rekord i sen ankomst för båda.

Vi ramlar ihop i en svetthög medan luftdraget från dörren som i det ögonblicket stängs ger oss en välbehövlig sval bris.

– Josef, säger han. 

– Tore, säger jag. 

Jag tänker: Jag tror att det här är början på en vacker vänskap. 

Jag tänker: Vi borde äta frukost tillsammans och lite senare lunch och dricka till det och vi borde stiga av tåget lika ovanliga i vår eufori en tisdag strax före 14.00 på Malmö central som en nyliberal bög i bara lederhosen är i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. 

Men SJ och restaurangvagnar… Just forget about it. 

Vart tog de vägen, min barndoms restaurangvagnar med vita dukar och vita servetter i TYG och paranta servitriser som bar uniform och bh:ar av stål? Som tog beställningar gjorda från en à la carte-meny full av klassiker: Entrecôte, köttbullar och gräddsås, stekt fläsk med löksås, SOS (smör, ost och sill), toast Skagen, löjromstoast.

Servitriser, som när vi beställt maten, uttalade den centrala frågan till morsan och farsan:

– Ska det vara nåt att dricka till, öl, vin, kanske rent av en snaps, Skåne eller en bäsk? 

Så var det då. 

Och så här är det nu: Självbetjäning, mikrad lasagne i plastförpackning och frysdiskpizza i en inredning som får McDonalds på Götgatan i Stockholm – ni som har varit där har varit där – att framstå som Sixtinska kapellet. 

Allvarligt talat, vad är det här för skit, SJ?

Ni vet lika bra som jag att tåg är det bästa färdmedlet, men det är det bara om alla dess inneboende fördelar tas till vara. 

Det här är en långt viktigare fråga än den om att hålla tidtabellen. 

Vårt nya gråskale-kontor, aka  ”the office”, fick en oväntad färgchock denna måndagsmorgon. Vår superstylist Eva bjöd hela redaktionen på varsin indisk polkagrisklubba. Miriam och Veronica var först ut att sätta tänderna i godsakerna.

Så här, ungefär, såg det ut den där natten på andra sidan midnatt…

Vi var på en plats som fick mig att skaka av feberfrossa och illamående – ovanpå allt annat…

Jag hade bara en människa att hålla i handen, metaforiskt talat. En av de få som alltid står mig bi. Som så många andra litterära storheter är han rökare.

När bilden återfår skärpan, när upp och ner och höger och vänster är tillbaka på sina vanliga platser, hör jag en röst på bruten svenska:

– Den jäveln körde mot rött. Han körde mot rött. Varför körde han mot rött. Han körde mot rött… 

Det luktar gas och en gardin av vitt damm skymmer sikten. Krockkudden…

Taxichaffisen mässar sitt mantra om och om igen och jag tänker: Nu får han väl för fan ta och släppa det där. Ja, vi har blivit påkörda. Ja, det var uppenbarligen den andres fel. Men! Gå! Vidare!

Jag har blivit skalperad eller är på middagsbjudning hos Hannibal Lecter. Hjässa och panna är flådda. Det blöder vid ena ögat och ena framtanden har slagits av och jag är förbannad och går ur bilen och jag undrar själv: Av alla känslor man kan drabbas av efter en bilolycka, varför vill jag slå nån, vem som helst, på käften? 

Jenny har ont men är vid liv. Nu kommer poliser och ambulanser. Andra människor stannar sina bilar. 30 pers i en korsning. Folkfest.

Det är natt och blåljus reflekterat i glassplitter och regn. Bilarna är skroten nästa.

Kall ångest kommer över mig som ett fuktigt duschdraperi. Jag kunde ha dött i AIK-land, ett stenkast från Råsunda fotbollsstadion och det på grund av en färgblind idiot som rammar oss i en korsning… 

Då ser jag honom och han ser vilsen ut. Vilsen som Alzheimer. Han ser också genuint gråhårigt snäll och 60 plus ut.

Han återfinner i nån mån kompassen i tillvaron och går fram till taxichaffisen och säger:

– Förlåt, det var mitt fel. 

– Varför körde du mot rött, säger chaffisen som i en bön och ser ut som om han bara vill hem till familjen.

I mitt huvud börjar Bob Dylan som så ofta sjunga raden ”It’s life and life only…” från ”It’s all right ma (Im only bleeding)”. 

Jag tänker: Ja, det är det, och det, livet, är bara ett skämt. Det kan räcka med att sätta sig i en taxi i Sundbyberg och säga:

– Korsningen Östgötagatan och Kocksgatan, tack.

För att dö.

The King of Cheese Kings at Wijnjas – ROQUEFORT!

Det är ingen tillfällighet att vi uppmanas att säga ”cheese” inför fotograferingar. Bara ordet gör dig glad. Ja, jag vet, vi säger i Sverige ”omelett” – men vad har vi på varje omelett av klass? Exakt – ost. Prova i stället att säga ”morot” eller ”långsamma kolhydrater” och bara se hur ni ser ut. Som vrak!

Med denna sanning etablerad kan vi gå vidare till nästa punkt: Var i Sverige finns det bästa sortimentet av ostar? Ja, en butik som är med och slåss om titeln är definitivt Wijnjas Grosshandel på Bergsgatan 24 på Kungsholmen i Stockholm. Alla ostar ni vet finns, alla ostar ni drömt om ska finnas, samt alla ostar ni inte ens haft fantasi att drömma upp, finns där. Och, inte oviktigt, till bra priser.

Så jag går dit och i kassan står Sonny Magnusson. Jag säger honom som det är:

– Jag måste ha Roquefort. Nu!

– Vi har en massa att välja på, nån speciell, svarar han lugnt, trots att jag skakar av kättja.

– The real shit, det bästa du har, knocka mig, säger jag.

– Nåt annat, säger han.

– Ja, ge mig två smaskiga överraskningar. Nåt jag inte provat förut.

Strax går jag därifrån med full plastkasse. I den finns:

1) Testun Vino Al Barolo – I bland får jag för mig, allt det bästa, inklusive fotbollen, kvinnorna, den rena naturen, kommer från Italien. Samt ost. Här har vi ost gjord på opastöriserad får- och komjölk. Ett led i produktionen är att sänka ner osten i Barolo-vin. Sen tas den upp och slås in i rester från Barolo-druvorna. Allt som sänks ner i vin blir lyckligt. Jag blir det. Men också ost blir det.

2) Banon – den är av märket Le Vache de Chalais och är en fransk liten rackare till färskost, inslagen i kastanjeblad. Och just kastanjebladen ger den dess säregna smak.

3) Roquefort Société – Wijnjas erbjuder en ocean av olika Roquefort. Jag väljer Drottningen. När den når min mun slås jag av den perfekta balansen, hur det mjölkvita gifter sig med det smaragdgröna möglet. Hur blev den sådan? Jo, via nio månaders lagring i grottorna i Mont Combalou i orten vars namn är Roquefort-sur-Soulzon.

Alla samtidigt: Say cheeese!

Vad har hänt med svenska kändisar de senaste åren? Jag är så trött på dessa priviligerade människor som ynkar om hur orättvist världen behandlar dem. Helena Bergstöm skriar att Colin Nutley är mobbad eftersom nya ”Änglagård”-filmen inte guldbaggenominerades. Som om det var en mänsklig rättighet. Colins filmer, som varit kassa sen 1993, får alltid miljoner i filmstöd. Till och med kalkoner som ”Queen of Sheba’s pearls” har fått guldbaggar. Men det räcker visst inte. Och det är väl jättebra för Björn Ranelid att han har fantasi, men han borde använda den i sitt författarskap i stället för att ständigt inbilla sig nya hån, kränkningar och oförrätter. Det är alltmer tragiskt uppenbart att Ranelid inte kan föreställa sig att världen är engagerad i något annat än Ranelid. 

Sen har vi Birro, alltid lika … Birroig. De andra författarna som kastar sand på varandra. Skådisarna som rasar när (enligt dem) mindre begåvade kollegor får beröm. Föredettingarna som tycker folket har fel som inte röstade på dem i Melodifestivalen. Den är djupt obehaglig, denna kombo av övertro på sin egen relevans och ett bräckligt ego. Allt som är mindre än en hyllning riskerar att punktera den uppblåsta självbilden och måste genast slås tillbaka mot. Jag vet inte vad de tror att de ska åstadkomma med sina dadda-hink-och-spade-utspel. Försvara sin heder? Låt oss konstatera att de inte lyckas. 

Villajakt – nu utan skam i kroppen

Jag har hängt över bostadsannonserna i över ett år utan att finna det där drömhuset. Villan som känns ”hemma”. Det har varit få objekt ute från området vi önskar hamna i. Några kåkar har varit alldeles för dyra, andra har osat fuktskada eller legat för nära stor väg. Jag har oroat mig för att oron för bostadsbubbla gjort att villamarknaden stannat av. Men, så plötsligt för två veckor sedan dök den upp, drömvillan. Ett lagom stort hus med fin trädgård, nära till bad och lekpark. Det var ingen lyxvilla, utan mer ett charmigt inbott hus som spelade i vår liga. Ett hus med potential, ett hus att växa och bli gammal i.

Jag blev kär. Förälskelsens pirr fanns i magen dygnet runt. Jag bar med mig ritningarna och i tanken flyttade jag in, möblerade, målade om och hängde upp gardiner. Bokhyllor från golv till tak i den möblerbara hallen. En bekväm fåtölj under riktad läslampa intill. Väggarna blev ljusa och svala i alla rummen, utom i barnens. Där tapetserade jag med glada citronfärgade ränder. Till och med svärmor fick ett eget rum: det minsta sovrummet, i och för sig, men det som hade utsikt över tomtens två äppelträd. 

Min svårflirtade man var med mig, för första gången tindrade även hans ögon över en villa. Sen började väntan på visning. Tiden gick plågsamt sakta, så som den ju gör när man räknar ner till en efterlängtad dejt. Min man ringde banken, kollade allt det praktiska. Vi fick grönt ljus och skulle kunna bjuda ordentligt vid en eventuell budgivning. Ha! Vi var så väl rustade att inget skulle kunna gå fel. 

Helgen före visningen körde vi förbi huset, långsamt och flera gånger, för att känna av atmosfären. Vi stannade bilen och lät vår dotter testa lekparken som angränsade till tomten. Lyckan i hennes blick när hon sprang mellan gungorna och den gungande hästen gjorde oss varma. Vänners ord ekade i mitt huvud: När man hittat det rätta huset så VET man, allt känns plötsligt rätt. För oss kändes det perfekt. 

I bilen hem sa min man:

– Vi kanske borde ringa på, erbjuda ett pris och göra upp med ägarna direkt.

– Så fräck kan man väl inte vara? Det vore ju fusk. Och dessutom taskigt mot mäklaren. Nä, nu är det bara några dagar kvar, sen jäklar! svarade jag. 

Så med två dagar till visningen skulle jag visa huset för mina föräldrar. Men plötsligt gick det inte att komma in på sidan. Jag försökte flera gånger, som en fluga som flyger rakt in i fönsterglaset gång på gång. Jag höll på tills jag fick en snyting. Visningen inställd. Villan såld! 

Va? Det tog säkert tio minuter innan jag fattade. Några andra skulle få bo i vårt hus. Några andras barn skulle gunga i lekparken. 

Efteråt visade det sig att mäklaren visat huset i smyg och sålt det utan att vi ens fick chansen. Vilket as! Det var tacken för att vi tog hänsyn till honom.

Nu, mina vänner, är det krig. Nästa gång drömhuset dyker upp (lär väl ta tio år) kommer jag inte ha någon skam i kroppen. Jag kommer att klättra in genom skorstenen med en ryggsäck full av kontanter om så behövs. 

Ska påminna mig om att allt är tillåtet, i kärlek och i krig. Och i husspekulanternas hårda värld!

Josefine Sundström

Min son var nyfödd och förutom de vanliga bebisbekymren hade jag ett annat stort problem. Mitt hår. Det var en väldigt tjock och hellång hårman som nådde till skulderbladen. Inget fel med det, men efter graviditeten 

hade det blivit extremt trasseltovigt och vid hårtvätt lossnade hela hårsjok. Varje dag var en big bad hair day, så jag bokade klipptid och krävde kallt:

– Av med skiten. Ge mig en kort page!

– Aldrig, sa frisören.

– Jo! svarade jag sturskt.

– Du, lyssna. Jag har jobbat tillräckligt länge för att veta att du kommer att ångra dig.

Uppenbarligen kände han igen min typ: En notorisk byta hårstil-junkie, som hade haft allt från Tintinsnagg och pojkpage till 80-talspermanent utan att ha hittat rätt frisyr. Halvvägs genom utsparade längder, brukade jag få hårpanik och kasta mig in på första klipperi för omstyling. Men den här gången fick jag inte som jag ville, utan killen bara konstaterade: 

– Jag tar en decimeter, och klipper upp det. Kom tillbaka om någon månad, så tar jag lite till. Om du fortfarande vill. 

Det gjorde jag inte. Frisören var, uppenbarligen, en kille med koll. 

Andra hårstylister som vet vad de gör är Örjan, Diana och Juan som gav tre Söndagsläsare ett riktigt lyft. Befriade från kluvna toppar och trista utväxter blev tjejerna inte bara snygga i håret, de ser fem år yngre ut på kuppen. 

Något som – om man som jag är 45-plus
– inte gör ett enda dugg! 

Kolla in resultatet på sidorna 28–35, så garanterar jag att du också vill bli tillklippt. 

Det är du värd! 

Det började med en hjälte, Keith Richards lillebror, Johnny Thunders. Keiths andra syskon, Iggy Pop (t.h. på bilden), var inte närvarande.

Det fortsatte vid cirka 03.18 på morgonen med en inventering av mejeriprodukter.

Vi är halvvägs till himlen i en sovalkov i min etta på Renstiernas gata 48, när hon säger:

– Jag vill smörja in hela dig med margarin. 

– Vad sa du, säger jag, för så säger man när man VERKLIGEN har hört vad som sagts.

Hon är chef på ett företag jag glömt namnet på och jag är ännu inte nåt som kan beskrivas med en yrkestitel. Vi träffades natten innan i baren på klubben Garage i Kungsan, efter ett gig med Johnny Thunders. 

En eller två drinkar slank ner innan hon tog hon mig där man vill bli tagen men sällan blir tagen när man står i en bar. Hon tittade mig i ögonen och hon sa:

– Jag går aldrig hem med nån första kvällen. 

Jag hade precis fått frasen att ge dubbla signaler levandegjord för mig och kände mig förvirrad. Det var några dagar efter julafton. Där ute var det kylslagen vinter. 

– Johnny Thunders lirar i morgon också. Jag kommer hit då, sa hon. 

– Jag med, sa jag. 

Nästa kväll kickade Johnny i gång med en furiös version av ”Pipeline” som välte det fullsmockade stället. Efteråt ställde jag mig svettig och välmanglad i baren. Hon var där. 

– Är det okej att gå hem med en kille andra kvällen då, sa jag. 

Det var det och det är därför vi är där vi är: halvvägs till himlen i min sovalkov. Eller vi var där tills filmen gick av. 

– Margarin, säger jag. 

– Ja, hämta margarin, du ska få se, jag ska visa dig! 

Är det nånting man aldrig upphör att förvånas över är det folks sexuella fantasier och preferenser.

Jag går upp ur alkoven och tar halvtrappan ner till köket – min etta är ett ombyggt cykelrum – passerar duschkabinen – ja, den står i köket – öppnar kylskåpsdörren och tittar i genom alla hyllor och fack och ropar sen ut den enda fråga jag under rådande omständigheter kan ropa ut. Den enda frågan med relevans.

– Går det bra med Bregott?

Vaskarna vill vara i blåsten, men de ligger i lä, ty de är inte Jimi Hendrix… Men respekt åt alla som försöker hänge sig åt skapande destruktivitet…

Jag är tillbaka från semestern på Lefkas och inte uppdaterad i debatten, men innan jag åkte i väg läste jag kolumnister som var moraliskt indignerade över vaskningen. Jag läste artiklar med den förutsägbara vinkeln: Usch! 

Nån undrar: Vaskning?

Så här: Stockholms stekare drar varje år till Visby under Stockholms-veckan och till Båstad under tennisveckan och  sprutar ut mera champagne än vad de dricker bara därför att. Bara därför att göra sig förtjänta av att kallas stekare.

Men i år förbjöds champagnesprutandet av de lokala myndigheterna. 

Entré: Vaskning. Köp en pava skumpa och, när servitrisen anländer, säg åt henne att hälla ut den i vasken… 

Jag säger: Tack, stekare!

Vaskningen har kommit för att stanna! Det är performance art!

Det är inte på samma estetiskt höga nivå som när Pete Townshend i unga – och inte så unga år – demolerade gitarrer och stärkare på scen eller när bandets trummis, Keith Moon, körde ner Rolls Roycen i poolen. Det är inte på samma estetiskt höga nivå som när Jimi Hendrix tände eld på gitarren och slog den till flisor på den klassiska rockestivalen i Monterey i Kalifornien 1967. 

Inte på samma estetiskt höga nivå som när Elvis sköt sönder tv-apparater med en Magnum 44 i ena handen och en mega-banan-och-jordnötssmör-sandwich i den andra. 

Det är inte i närheten av Yamatsuka Eye, frontfigur i det japanska bandet Hantarash, som under sina shower högg en död katt i två hälfter med en machete, band en motorsåg om sin rygg – och så när sågade av sig själv ena benet – demolerade delar av en konsertlokal med en bulldozer och gick loss på – ja, allt, med motordrivna verktyg, borrar och annat. 

Under tiden spelade Mitsuro Tabata en rundgångsgitarr som lät som en miljon vargar ylande mot fullmånen kompade av ett sågverk. 

Stekarna är inte i samma kvarter, inte i samma stad, inte i samma land, inte ens i samma världsdel. Men de försöker. 

Och det bubblande budskapet är det samma.