Nyansen må vara dyster, men minerna glada! Vi featureredaktörer hade svårt att hålla oss för skratt när vi upptäckte att vi alla hade valt heta vårfärgen grå grå grå grå …(för att citera Brasse). 

Min kakelugn…

Min konjak…

Min musik…

Vid den här tiden börjar den bästa tiden på dygnet, nästan allt och alla sover, telefonerna sover, ljudlöst, och ingen ska väcka dem. Det finns inget som pockar på att göras, världen är som en kokong av mörker med ett litet ljust rum i mitten och där vistas jag med musiken och böckerna och cigarretterna och konjaken och kopiösa mängder te och det brinner i kakelugnen.

Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Det är bäst.

Klockan är 02.30 när jag skriver det här och jag ska vara uppe till gryningen. Som jag har för vana att vara natt mot ledig dag.

Min lördag blir inte som andras. Jag ska vakna och ta ett långt bad. Jag ska äta frukost när det skymmer, när grannarna förbereder middagen… Ren och skär njutning! Att vara ur fas med det givna schemat, att, som det heter, vända upp och ned på dygnet, att gå på egen tidtabell. Jag ska fråga mig:

– Är det okej? Får jag slippa?

Och svara:

– Javisst, Tore, får du det. Du får slippa. Du är ingen koloni utan en suverän stat som stiftar dina egna lagar. Må de se ut som du vill att de ska se ut. Ta bara och skit i vad andra tycker. Inom ramen för FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter är du alldeles fri.

På tal om nätter, vi nattugglor behöver ett soundtrack. Det kan variera. Men ensam med mig själv är och förblir David Sylvian mitt val. Hans varma, meditativa, av jazz lätt smekta musik, är så intim att den utesluter mer än en människa i publiken. Utesluter dagsljus. Utesluter allt som bländar.

Invänta natten. Gå sen in på Spotify och försjunk i albumet ”Dead bees on a cake” (1999). Börja med denna låt: ”The Shining of things”. Fortsätt med allt: ”I surrender”, ”Krishna blue”, ”Wanderlust”, ”Thalheim”, ”Café Europa”, ”Praise (Pratha Smarami)”, ”Dobro #1”…

Häll upp en kupa Hennessy XO. Drick lite. Scrolla sen några centimeter här på sidan och läs Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”.

Han är 1900-talets största svenska poet. Han är den som bäst beskriver oss, arten nattuggla.

 —————-

Ett av Gunnar Ekelöfs mest skimrande ögonblick… Från diktsamlingen ”Färjesång” (1941).

 

EUFORI

 

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

 

smörgås, pluntan och pipan. 

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

 

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet, 

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen… Och aspen som prasslar i

stiltjen: 

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

 

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

 

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

 

lyssnar 

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

 

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

 

närmre, 

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära. 

 

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.

Befinner mig på flyget från Thailand. Vi har kommit halvvägs. Maten är sedan länge bortdukad, vi har hunnit avverka en kärlekskomedi och lugnet har lagt sig i kabinen efter några intensiva timmar med lottförsäljning och toalettspring. Plötsligt säger det plong i högtalarna. Så kommer det där meddelandet som punkterar lugnet:

– Vi söker en läkare. Jag upprepar, har vi någon läkare ombord?

– I raden framför mig knäpps bältet upp. En brunbränd tjej, något äldre än jag, reser sig och viftar till sig närmsta flygvärdinna.

– Jag är läkare, vad har hänt? säger tjejen lugnt och sansat. 

– En man har trillat ihop, han har svårt att andas och ligger längst bak i kabinen, svarar flygvärdinnan och så försvinner de i väg. 

– Kvar sitter jag med två känslor i kroppen. För det första känner jag oro. Vad har hänt med mannen? Kommer han att klara sig? Bör vi inte nödlanda? Det andra jag känner är tomhet, en obehaglig känsla av att vara alldeles meningslös. Doktor, tänk den som ändå vore doktor! Tänk den som hade möjligheten att i sitt yrke rädda liv. 

Mitt säte känns trängre, jag har svårt att slappna av. Känner att jag vill göra något men tvingas inse att jag inte har något att tillföra. Läkartjejen blir borta i en dryg timme innan hon spänner fast sig i sin stol igen. Den sjuka mannen kommer att klara sig. Han har drabbats av någon allergisk reaktion och uttorkning. Men tack vare rätt behandling kommer han att klara sig fint och hemresan mot Arlanda kan fortsätta som planerat. 

Wow! Jag är star strucked. Läkartjejen har just gjort något oerhört fantastiskt. Under sina sista timmar på semestern har hon uträttat stordåd som enligt min mening är så mycket häftigare än prestationen hos vilken OS-medaljör som helst. Jag tycker att vår hjältinna förtjänar belöning och får lust att starta en hyllningsvisa. Eller kanske en charterapplåd, ni vet en sådan som man gav piloten på 80-talet när planet landat på Mallorca. Jag tittar på henne i smyg, funderar på att luta mig fram, knacka henne på axeln och tacka för att hon finns. Vill att hon ska veta att hon är cool och funderar på att beställa in champagne.  

Men så märker jag att läkartjejen inte verkar särskilt upphetsad över sin insats. Och hon tycks inte särskilt brydd över uteblivna tackramsor. Jag ser henne svepa in sig i sin filt innan hon lugnt tömmer sitt juiceglas och sätter på sig hörlurarna för att försöka hänga med i filmen. Och det är just där storheten ligger. Doktorn är en hjälte utan att göra så mycket väsen av sig. Hon har utbildat sig och gör sedan bara sitt jobb. Det måste vara en härlig känsla, det där att vara en så självklar hjälte i vardagen att man knappt märker det själv. 

Jag får betalt för att skriva här, på sista sidan i Sveriges största veckotidning. Om ditt och datt. Även om det inte är plättlätt alla gånger, är det ett riktigt drömjobb. Speciellt eftersom jag tycker så oerhört mycket om att skriva. Men ändå har jag hamnat oerhört långt från det yrke jag allra helst hade velat ha. Mitt riktiga drömjobb är att vara superhjälte. Jag skulle vilja ha ett arbete som handlar om liv och död. 

Hade jag varit tio år yngre hade jag sökt in på läkarlinjen och satsat allt på min dröm: att bli Dr Sundström, barnläkaren. Nu nöjer jag mig med det näst bästa!

Josefin Sundström

Det händer att jag blir småskraj när jag åker tunnelbana. Under mörka kvällar, när perrongen ligger öde och det står en klunga coola killar med huvtröjor vid spärrarna, kan jag tänka: ”Snälla slå mig inte.”
För i min föreställningsvärld ser vardagsvåld ut precis så.
Unga män i grupp som ger sig på kvinnor/äldre/barn snabba cash, mobiler, kontokort och smycken.
Men, visar det sig, jag borde kanske vara minst lika orolig när jag möter ett gäng tjejer i framtiden. Att unga kvinnor som beväpnar sig och attackerar oskyldiga blir allt vanligare. Trenden är stark i USA och håller på att sprida sig i Europa.
2007 härjade just en sådan rånliga i Stockholm. Sex tonårstjejer attackerade äldre, ofta handikappade damer. De slog och knuffade omkull dem för att komma åt deras handväskor, där de – i bästa – kunde lägga vantarna på några ynka hundralappar.
Fallet chockade både allmänhet och polis. Flickorna föll ju inte in i mallen för vilka som ägnar sig åt grova våldshandlingar. Fortfarande är det ytterst ovanligt att kvinnor dödar, misshandlar och slåss. Men de som gör det, löper lika stora risker att hamna i evigt fördärv som killar. Om de inte får rätt hjälp i tid.
I dagens Söndag har Lennart Håård intervjuat några av flickorna i tjejligan. Det har gått fyra år sedan de åkte fast och tack vare närvarande vuxna i forma av föräldrar, socialtjänst och polis, är flickorna i dag fria från kriminalitet. 
Härligt, eller hur? För vem gillar inte lyckliga slut?
Men – hur hade historien sett ut om den handlat om sex unga män på glid? Grabbar har ju ryckt väskor, rånat och misshandlat i alla tider. Hade de fått samma uppbackning? Tveksamt, tror jag.
Vad tror du?

Det är lika bra att erkänna en gång för alla: Facebook är inget för mig. Jag bemöter glada tillrop med total tystnad och får friend requests som ligger och väntar i månader. Jag är helt enkelt värdelös och borde slängas ut ur gemenskapen omgående.

Jag har funderat på varför det är så här. För mig är Facebook ett ok, ett ständigt dåligt samvete som jag för mitt liv inte förstår hur man hinner pressa in under vaken tid. Och då tillhör jag till på köpet dem som inte sover speciellt många timmar per natt. Är jag socialt handikappad? Förmodligen.

När det kommer till Facebook känner jag mig som många i min föräldrageneration förmodligen gör inför datorer och mobiltelefoner. Men nu visar det sig att även de springer förbi mig i den tekniska utvecklingen. Det är i gruppen 55 år och uppåt som Facebookanvändandet ökar allra mest. 

Om det här kan du läsa i veckans Söndag. Vi har träffat Thierry, 52, och Marlene, 50, som var ett par för tjugo år sedan. Varsitt olyckligt äktenskap senare fann de varandra igen – via Facebook.

I dag är de lyckligt gifta. Det är jag med – och det kanske är tur det med tanke på mina Facebookvanor …

Italienskan Patrizia Gucci vars gammelfarfar startade Gucciföretaget för nittio år sedan är i Stockholm för att presentera tankarna bakom designen hon gjort för IDUN:s mineralsmink. Det var en välfyll pressvisning på White Room i Stockholm när Lets face it – teamet, presenterade sin nya apotekssatsning. IDUN.

Patrizia Gucci på IDUN:s presskonferens på White Room i Stockholm

 

Conseptutvecklaren Angela Ljungqvist träffade Patrizia Ljungqvist på en utställning i Budapest. Dynamik uppstod och Patrizia tillfrågades om hon ville tolka den fornnordiska asagudinnan IDUN i mineralserien som lanseras i Sverige på 100 särskilt utvalda Apotek i april.

– Det var en stor ära för mig att få göra detta. Jag har alltid beundrat de svenska kvinnorna. De är långa och ståtliga och alla är så vackra, det är ingen myt. Ni lever också väldigt när naturen och vildmarken och jag ville förmedla den känslan i mina målningar berättar Patrizia Gucci när jag får en pratstund med henne.

Angela Lundqvist på Lets Face it förklarar att IDUN är utvecklad för den nordiska hyn.

 

När det kommer till innehållet så kallar Angela Lundqvist IDUN mineralserie för en ny generation mineralprodukter, fria från bismuth, krom- och nickel och konserveringsmedel. Till sin hjälp att utforma innehållet tog Angela Ljungqvist välrenommerade docent i experimentell dermatologi, Marie Loden.

Kemiexperten Marie Loden har varit med och utvecka den nya svenska mineralserien

 

–  Produkterna innehåller 100 procent högrenade mineraler och är helt fria från tillsatser, utfyllnadsämnen och restprodukter. Mineralerna har blivit renade från bland annat nickel, krom och mikroorganismer för att passa allergiker och personer med känslig hud. Bismuth tog vi bort eftersom det i vissa tester visat sig kunna penetrera ner i talgkörtlarna och vid svettning utlösa klåda hos vissa känsliga personer, förklarar hon.

Konstnären Patrizia Guccis tolkning av den svenska kvinnan

 

”IDUN, som representerar den svenska kvinnan i mina målningar är mycket feminin och en kvinna med karaktär. Hon är kvinnan som uppskattar den andlighet hon finner i naturen, och hon hyser respekt för allt levande. Dagligen hämtar hon sin energi från den fria naturen, och elementen jag använt för att illustrera detta i mina bilder är vatten, växter och jordfärger.” Patriza Gucci om sin design för IDUN

Håll utkik efter en längre intervju med Patrizia Gucci i Söndagstidningen framöver.

 

 

De präktiga och prydlga vill döda denna flicka! Stå upp för henne och hennes skinande exempel på hur livet ska levas. Tore gör det.

Hamlet kan ta och stoppa upp sin fråga där solen aldrig skiner. Låt oss hålla oss till väsentligheter, till frågan som varje människa sen 1965 har ställts inför: Beatles eller Rolling Stones?

Här saknas det inte folk, ni har säkert träffat på några av dem, som invänder: Varför välja?

Ni ska inte slå dessa människor. Ni ska inte förolämpa dem verbalt. Ni ska inte på nåt sätt vara ovänliga. Men jag vill att ni ska veta: De är tristess. De är landet lagom. De försöker undkomma det oundvikliga existentiella predikamentet, att välja. De försöker undkomma den med alla val förbundna ångesten.

Och när de väljer – för det slipper de inte undan då och då – så väljer de präktigt, prydligt, försiktigt, hälsosamt, desinficerat.

Skulle de nån gång hamna i nattlivet på en vardag är det en olyckshändelse. Det spelar ingen roll att musiken är extatisk och fylld av utrop som ”Wave your hands in the air like you just don’t care!” eller ”It’s better to burn out than to fade away!” för de kommer undantagslöst – oftast runt 22.15, alltid före midnatt – att ursäkta sig med den bubblande kommentaren:

– Det är en dag i morgon också.

De planerar alltid för framtiden eftersom de aldrig låter nuet ta över. De tycker att väldigt många människor och företeelser är ”omogna”. Men själva är de väldigt ”mogna”. De använder cykelhjälm även när de bara ska till Ica runt hörnet och handla bröd (fullkorn) – för varför ta en onödig risk?

De har bestämt sig för att dra ner på kaffet och de kommer att lyckas.

De tycker skidskytte, innebandy och curling har samma värde som fotboll. Men ogillar egentligen all tävlingsidrott: Varför skapa ett samhälle av vinnare och förlorare?

De tyckte aldrig att Maradona var en stor idrottsman. De tyckte att han var ett dåligt föredöme för ungdomen.

Håll dessa människor på artigt, men behörigt avstånd, ty umgänge med dem tar livet av er innan ni har dött.

Och glöm aldrig bort: Tänk kortsiktigt. Den som tänker långsiktigt hinner dö. På riktigt.

Snart ska vi in i babybubblan igen

Vi sitter i bilen på väg mot sjukhuset. Med sommarsolen i ögonhöjd och -solglasögonen på. Vi är tysta och -betraktar världen utanför. Köer, stressade taxibilar och föräldrar med barn på väg till dagis. Känns märkligt att det är en helt vanlig måndag. För oss är det ju ingen vanlig dag alls. Vi är på väg mot BB för att bli föräldrar.

– Tänk om jag svimmar, viskar jag med blicken ut genom fönstret.

– Det kommer inte att hända, svarar Klas och -släpper växelspaken för att hålla mig i handen.

 

På sjukhuset får vi ett rum där vi hänger av oss -våra kläder. Vi tar några sista bilder på min gigantiska badboll till mage. Fnissar åt att vi just i dag ska ha barn. Jag får ett patientarmband och byter om till en sjukhussärk. Känns konstigt att vara patient, inlagd på sjukhus när solen skiner och jag är på fnisshumör. Plötsligt knackar det på dörren och vi får veta att det redan blivit vår tur. Klas och jag går in till sängen genom sjukhusets korridorer. I den sängen ska jag och bebisen ligga. Allt är overkligt, nästan filmiskt.

Men inne på operationsavdelningen kommer verkligheten ikapp. Jag får dropp och Klas byter om till kirurgliknande kläder. Jag försöker återkalla -fnisset, känner att jag behöver skratta. Men det går inte längre. Jag är ynkligare och allvarligare än jag någonsin varit. Plötsligt känner jag att det är dags. Jag vet att jag inte borde, men jag måste få det sagt:

– Tänk om jag dör! säger jag så avdramatiserat jag kan.

– Nej då.

– Men tänk om!

– Det kommer inte hända. Men om, tar jag hand om vår dotter så klart.

Jag ler och gråter samtidigt. 

– Bra. Hon måste få ha klänning ibland. Och inte -bara rosa kläder. Kom ihåg det. Lova!

I samma sekund öppnas dörren till operations-salen. Det är vår tur. Rummet är fullt med koncentrerade vänliga ansikten. Alla har en uppgift. Jag ger mig själv till sjukhuspersonalen. Jag bestämmer mig för att lita på dem och bara åka med. Ryggbedövning, jag lyfts upp och läggs ner. Jag känner hur jag tappar känsel. Kan bara vänta. Allt går så fort. Jag känner hur de sliter i magen. Brutalt. Hit och dit.

– Snart är hon här, säger barnmorskan, varpå min man sträcker fram kameran. Just då hörs ett vrål. En stark livsduglig röst som får hela salen att skratta. Vi fattar: Hon är här nu!

Maj-Lis ser inte alls ut som vi väntat oss. Hon är större och har mer hår. Dessutom är hon alldeles ren och blank. Jag hade fått för mig att alla nyfödda skulle vara inkletade i vit sörja.

Jag har gråtit mig igenom operationen och -fortsätter. Men nu är rädslan borta och jag har en ny och lugnare gråt. Gråter av lycka.

Maj-Lis mäts och vägs alldeles vid min säng -medan man syr ihop min buk. Jag släpper henne -inte med blicken. Hon får en liten mössa och blir min lilla tomteflicka. Vi rullas ut. Bland folk. Genom de vanliga korridorerna. Jag tänker att det är märkligt att det inte finns någon ”bakom kulisserna” på ett sjukhus. Vill inte att min dotter ska bli en del av samhället än.

Inne på vårt rum går vi in i bubblan. Ett vackert vakuum som endast finns där livet får sin början.

Jag tänker ofta på dagarna på BB. Snart ska vi in i bubblan igen. Den här gången är det också nervöst. Men det känns inte lika overkligt. Och den här gången vet jag vad jag längtar efter: Maj-Lis lillasyster. 

Josefine Sundström

Sagor är heta. Amanda Seyfried spelar Rödluvan i ”Red riding hood”. Hans och Greta är på väg till vita duken, liksom Pinocchio och två filmer om Snövit. Och snart kommer tv-serien ”Grimm”. Det alla verkar ha gemensamt är drastiska omtolkningar – till exempel är Hans och Greta slipade häxjägare – men det vore inte första gången sagorna byter skepnad. I vårt kollektiva medvetande, sponsrat av Disney, är sagorna befolkade av muntra gnagare och trallande prinsessor. Men dessa färgglada fiestor är från början muntliga berättelser från den mörka medeltiden, inte det minsta barnvänliga.

Snövits styvmor skulle vara ett utmärkt middagssällskap till Hannibal Lecter: Hon vill mumsa i sig Snövits hjärta, lever och lungor. ”De goda” framstår som lika psykopatiska då de tvingar styvmodern att dansa sig till döds i rödglödgade skor av järn. Att Snövit är sju år får drömprinsen att kännas mindre drömlik. Romantiken i Törnrosa kan också ifrågasättas. Prinsen hittar den sovande skönheten och hans första reaktion är att ligga med henne. När hon vaknar har hon redan fött tvillingar. Det måste ha varit en förvirrande stund. Rödluvan strippar för att distrahera vargen som är utklädd till hennes mormor. Och Askungens styvsystrar skär av sig tår och -hälar för att få ner fötterna i glas-skon. Sen kommer en flock fåglar och pickar ut deras ögon. Jubel och klang! Snipp snapp snut!

Femme, woman, kvinde, nainen, kadin, -dona, mojer, frau, muller, vrouw, fanm… Ordet ”kvinna” både ser ut och låter helt annorlunda beroende på var i världen det skrivs eller uttalas. Och på samma sätt skiljer sig en kvinnas vardag och verklighet åt, beroende på var i världen hon råkat födas som flickebarn. 

På tisdag, den 8 mars, firas den internationella kvinnodagen för 101:e gången. Varför då, kan man undra? Nu när vi brudar både har rösträtt och tillträde till styrelserum. Nog är det lite fånigt och förlegat? 

Nej, tyvärr inte.

Inte när det finns kulturer där tioåriga småflickor -släpas ut i bushen för att få sin klitoris rituellt bortskuren. Inte när ett foster av kvinnligt kön kan -köpas av en man redan i livmodern. Inte när en flicka blir underkänd i skolan för att hon vägrar ligga med sin lärare. 

För så, mina vänner, ser verkligheten ut för alltför många av världens kvinnor, bland annat i Liberia, ett av Afrikas mest våldshärjade länder. 

Brittiska skådespelaren Emma Thompson är ambassadör för hjälporganisationen Actionaid och använder sin stjärnstatus för att påverka politiker och journalister. Och mig har hon verkligen lyckats öppna ögonen på med sitt starka reportage från Liberia. Läs hennes resedagbok på sidorna 48–53 och försök sedan blunda. Blunda för vår planets orättvisor och ojämlikhet. Blunda för att det behövs en internationell kvinnodag. 

Du kommer inte att greja det.