Arkiv för April 2011

- Sida 2 av 3

Hanna håller låda!

av Emma Landelius Shehata, Aftonbladet

På jobbet just nu handlar det mycket om låda. ”Har du låda idag?” ”Vad har du i lådan?” ”Vilken låda!!!” ”Idag har jag en riktig skämslåda!” ”Jag glömde lådan!” ”Jag måste köpa en ny låda” ”Kan man micra den här lådan?” …

Ska man på något sätt kora lådans drottning på Söndag, måste det bli Hanna. Se och njut av dagens ”praktverk till låda!”

bild.jpg

Tores krönika: Bitterkukarna och bitterfittorna anfaller…

av Tore S Börjesson

tore_blogg_LOW.jpegJag har anklagats för att vara självgod och självupptagen. En fullständigt bisarr anklagelse. Jag som i många långa år ägnade mig åt daglig och stenhård självkritik.

Men till slut gav jag upp. Det var som att hälla vatten på en gås.

Nej, ta i stället och ge er på dem som är självupptagna utan att vara självgoda. Bitterfittorna. Bitterkukarna. Folk som ligger i ständig skilsmässa med sig själva och har behov av att TALA om det. Gärna med mig.

Precis när jag fått in bland de två mest underbara saker man kan få in i här i livet, en rumstempererad sexa Gammeldansk, en Brooklyn lager på fat, just när jag ska surfa in i ett paradis där tankarna dansar barfota, skjuter de sin barstol närmare, sakta, men listigt och säkert, som de ormar de är…

Håkan Hellström är överskattad! Visst sjunger han falskt!

Jag svarar:

– Köp. En. Skiva. Med. En Annan. Artist.

Kvällstidningarna!

Här brukar jag stillsamt undra:

– Exakt vad är det som upprör?

De svarar förnärmat:

– Jag läser inte kvällstidningar!

Jag säger att det på ett grundläggande sätt försvårar diskussionen. Då undrar de kanske vad jag jobbat med. Då berättar jag det. Då säger de att jag är en ”bra kille”, att det är ”de andra” som är dumma. Jag svarar då, att efter 22 år på Aftonbladet är jag ta mig fan de andra: ”Regeln, baby, inte undantaget. Jag är djävulen som har kommit för att förvandla ditt liv till en stenhårt vinklad löpsedel av en enda orsak, att sälja lösnummer”.

Ni tror att det biter, att de går sin väg? I helvete heller. Det är nu de börjar prata skit om sina ex. Då brukar jag säga, att snacka skit om sina ex är som att bajsa på sig själv.

Högt på gnällbörsen står åsikten att Alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo.

Vad vill mig dessa människor?

Ta i från mig glädjen i att i samklang med en massa andra köpa ett kort med ett hjärta på, ge bort blommor, ställa till med god middag, säga: Jag älskar dig. Och på det ha så bra sex att gudarna ställer sig upp och applåderar?

Ja, det är exakt det de vill. De har inte kul och de vill inte att jag, eller du, ska ha det heller. 

——————————————

Och på tal om Valentine’s Day. Här är en av mina husgudar med en låt om melankoliskt blåa valentines. Tom Waits med ”Blue Valentines”:

Orättvisorna härjar fritt i barnens sånger

av Emma Landelius Shehata, Aftonbladet

sundstrom_byline_blogg.jpgVill inte vara språkpolis. Språkpoliser är osexiga bakåtsträvare. Det är inte tack vare historiens alla språkpoliser vi utvecklat svenskan, om man säger så. Skulle en språkpolis fått bestämma hade ord som garderob, politik, after work och faktiskt även just polis inte existerat.

Tyvärr tillhör jag kategorin. Men vi kan kalla mig hobbyspråkpolis. Det har jag blivit eftersom jag tycker att det är viktigt att mina barn lär sig tala korrekt. Vältalighet ger makt. 

Vi sjunger mycket hemma hos oss. Dagarna passerar som musikaler. Varje liten syssla har sin egen sång. Vid frukostbordet sjunger vi om solen, när vi borstar tänderna kör vi en gammal proggig sång om tandborsten. Vid påklädning kör vi ”Huvud, axlar, knä och tå”. Finns ingen passande visa hittar vi på egna. Allt varvas med Idas ”Lille katt” och andra favoriter från Lönneberga. 

Vår dotter kan inte få nog av musik. Helst av allt vill hon höra samma Emil-visor hela tiden. Min man och jag önskar så klart lite variation och googlar desperat fram några alternativa klassiker från förr. De mest populära dyker upp på skärmen, vi lär oss dem och sjunger med tills vi blir hesa alla tre. 

 

Men så upptäcker jag en Facebook-inbjudan från gruppen: ”Vi som undrar hur ekorren som satt i granen plötsligt hoppar från tallegren”. Jag går med och en helt ny värld öppnas. Här förs en livlig diskussion kring orimligheten i att det lilla djuret sitter i en gran men plötsligt hoppar från en tallegren. En del menar att man ska sjunga ”på tallegren” för att få texten logisk. Det finns andra som forskat i ämnet och funnit att man i originalversionen sjöng ”från tallegren”, därför anser de att visan bör sjungas så. Någon eldsjäl föreslår att frasen borde ändras: ”till tallegren”. En lång tråd och många Gilla på den. Så där hålls det på i språkpolisernas klubb. Stämningen är bitvis hätsk och trots att jag håller mig passiv märker jag hur jag påverkas. 

Jag börjar granska samtliga barnvisor. Och det otäcka är att jag upptäcker mängder av fel. Språkliga och moraliska. Varför får storasyskonet i ”Bä bä vita lamm” ingenting? Och ska vi verkligen lära våra barn att det är så härligt att gå i solen? Värst är ändå ”Nicko, Ticko, Tin och jag”. Nikotin och jag? Bah! Man behöver inte vara sjukligt PK för att tycka detta är opassande. 

 

Nåväl, vi bortser från det eventuella drogbudskapet i den till synes oskyldiga visan. Vi koncentrerar oss på språket i stället. ”Nicko, Ticko, Tin och jag, vi for till stjärnorna en dag”. Frid och fröjd i universum. Men längre fram i visan är vi plötsligt ännu en. Då är vi ”Nicko, Ticko, Tin, Tiralla och jag”. Vem är Tiralla? undrar jag och säkert alla barn med mig. 

Okej, jag måste slappna av och lägga ner pekpinnen. Jag vet. Vill ju vara en cool sjungande mamma. För munnen den ska skratta och va glad, munnen den ska sjunga tra-la-la.

Josefine Sundström

Skräck är ärligare än svenska deckare

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgDet är inte riktigt rumsrent att gilla skräckfilm här i Sverige. ”Det finns nog med död och elände i verkligheten”, är det vanliga argumentet. Det antyds att man ”inte kan vara riktigt frisk” om man gillar skräck. 

Det är underligt, särskilt i ett land som älskar sina deckare. Böcker där morden är häpnadsväckande brutala och uppfinningsrika. Jo Nesbøs gottande i mänsklig ondska får ”Hostel” att likna en semesterfilm från Bullerbyn. Deckarna som fyller svenska bokhyllor går också över gränser som ytterst få skräckfilmer passerar. Till exempel är barn och gravida kvinnor så gott som fridlysta på film. I deckarna ska de helst våldtas OCH styckmördas.  

 

Det brukar också sägas att skräckfilmerna är kvinnoförnedrande, och visst befolkas de ofta av bikinibimbos som yxmördas på löpande band, särskilt i de filmer som riktar sig till tonårspubliken. Men i de filmerna finns alltid en ”last girl standing”, hon som till slut börjar slå tillbaka, trots att alla hennes vänner är både hackade och malda. Hon är den som besegrar mördaren – åtminstone tills han vaknar till liv i nästa uppföljare. Kvinnorna i svenska deckare, däremot, är passiva och hjälplösa. De befinner sig ofta på samhällets botten och släpas upp från rännstenen bara för att våldtas, mördas och slängas på soptippen.  

Det finns många anledningar till att jag föredrar skräck framför deckare. Skräck är ärligare, försöker inte låtsas vara något annat än en adrenalinrush. Och den rör sig i ett slags mörk sagovärld. Deckare är placerade i verkligheten. Ni vet, den där det ”finns nog med död och elände”. 

Fördelarna med att vara lite ”eljest”

av Erika Scott, Aftonbladet

Scott_erika_OBS_LOW-2.jpgDet står 2011 i min kalender, men ibland undrar jag om året är 1811, egentligen. För fortfarande är det lite pinigt att ha en hjärna som inte är gnisselfri. Jättekonstigt, för ingen anser ju att det är underligt att vara diabetiker, pollenallergisk eller, som jag själv,  glutenintolerant. Men när det kommer till kroppens hårddisk, då ska allt funka hela tiden, för om det inte gör det, då… hu, hemska tanke, då är man ju ”sjuk i huvudet”.
Och det … talar … vi … helst … inte … om.
Detta trots att statistiken visar att 25 procent av oss alla någon gång i livet kommer behöva behandling för en psykisk åkomma. Några av oss blir utbrända, andra förlossningsdeprimerade och somliga får veta att de har adhd, en av de mest omdebatterade diagnoserna just nu.

Vissa menar att ”bokstavsbarn” är modernt hittepå, men det har faktiskt forskats kring denna funktionsnedsättning i över ett sekel. Därför har också psykologer och psykiater på senare år blivit bättre på att snappa upp – inte bara skolungar utan också vuxna – med bristande organisationsförmåga och impulskontroll.
Men trots att diagnosen är så vanlig, hänger viss stigma kvar. Därför gör vi på Söndag en tankekullerbytta för att visa att det inte bara behöver vara en nackdel att ha en hjärna som är ”lite eljest”. För visste du att personer med adhd är överrepresenterade bland egenföretagare, sportstjärnor, skådisar och musiker?
I reportaget på sidan 38 får du veta -varför och, framför allt, att det absolut inte är något att skämmas för att ha en knopp som är lite knäpp.

Kleerup talar ut i Söndag

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
ettan10.png

Den 23 mars skrev Aftonbladet om den kände artisten som slog sönder sitt hotellrum i Göteborg. Artisten var Kleerup och när en kollega på vår nöjesredaktion ringde upp Kleerup för en kommentar svarade han att han kunde snacka om det som hänt – men bra med Söndags reporter Tors S Börjesson.

Resultatet kan du läsa i veckans tidning. Kleerup berättar om natten i Göteborg, om självmordsförsök, ätstörningar och vad som får honom att känna sig trygg mitt i allt kaos. Missa inte heller Carolina Byrmos fantastiska bilder till samtalet.

En del av allt det andra du får på köpet ser du på förstasidan här ovan. Köp den med Aftonbladet i dag eller på måndag.

Tores krönika: Det handlar om kärlek – det enda, det bästa, det allt går ut på…

av Tore S Börjesson

Det kommer ett brev och jag öppnar det. Det ligger en skiva däri. Inget omslag. Ingenting förutom en cd:r. Jag stoppar in den i min laptop. Jag vet att det inte är Niclas Wahlgrens senaste album ”Plommon” jag har i öronen…

Jag vet det eftersom de 12 låtarna drar isär gardinerna och kastar ljus över livet.

Jag vet det eftersom vad jag hör är en erfaren kvinnoröst djupt rotad i amerikanska Södern. Jag känner igen den, rösten. Det är en gammal vän. Hon som brukar berätta hur det är och förklara vad allt går ut på.

Det handlar om kärlek – att dumpa honom som svek den.

Det handlar om kärlek – den villkorslösa, allt uppoffrande.

Det handlar om kärlek – om hur den lever vidare när den man älskar inte gör det.

Det handlar om kärlek – den vi alla är värda och som faktisk är oss given, om man ska tro på Jesus.

Det handlar om kärlek – hur den inte hindrar folk från att begå självmord.

Det handlar om kärlek – om att älska sin kvinna och sitt barn, men att få sitt huvud bortblåst i Irak medan man gör det, av inget hållbart skäl alls.

Det handlar om kärlek – att få välsignelse, att känna sig välsignad, i en smutsig och ful värld.

Det handlar om kärlek – den romantiska, där matematikens lagar ställs på ända och 2 blir 1.

Det handlar om kärlek – om att den är evig, men i rörelse, att föremålen för den skiftar.

Det handlar om kärlek – om att när det näst sista hoppet övergett människan finns det hoppet kvar: det om kärleken.

Det handlar om kärlek – den som frälser.

Det handlar om kärlek – den som får dig att vinna på tärning varje gång.

Det handlar om kärlek – den som inte begär att du ska bocka och niga och underkasta dig.

Det handlar om kärlek – det enda, det bästa, det allt går ut på.

Det handlar om kärlek – om att gå ut och köpa Lucinda Williams album ”Blessed” (2011) och få det svart på vitt.

————–

Och nu: lyssna till ett av de underbara spåren från albumet ”Blessed”. Låten heter ”Awakening”.

Lucinda Williams är kvinna för sin cowboyhatt – och sin Fender-gitarr…

lucinda.jpg
Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande redaktörer: Lina Thorén, Sebastian Laneby och Emanuel Silva
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB