Arkiv för May 2011

- Sida 2 av 3

Dagens hjälte!

av Nils Paulsson, Aftonbladet

Han kommer från inre Småland, är duktig på att prata och när han gör det handlar det ofta om grill.

Men igår stod vår nye matmaestro hemma vid inomhusspisen och lagade för ett kommande matknäck – som idag blev lunchlådor till nästan hela redaktionen! Överraskningen kablades ut på mejlen vid halv tio, och sällan har en förmiddag börjat så bra. 

Tack, Johan Gunnarsson!

Skärmavbild 2011-05-17 kl. 12.30.05.jpg

 

…och så här såg det ut vid bordet. Fläskfilépasta, rotsaker och rullader, lax med feta…mmm… håll utkik i ett kommande nummer av Söndag!

IMG_0645.JPG

Filmklyschorna är ett hån mot publiken

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgSnuten som är ett alkat vrak men ändå lyckas komma sanningen på spåren OCH stå upp emot korrumperade kollegor. Skilsmässobarnet som antingen tittar blygt på mammans nya kille och frågar: ”Är du min pappa nu?”, eller ilsket skriker: ”Du är inte min pappa!”. Skurken med ett hjärta av guld som bara ska göra ”en sista stöt”. Den tjatiga frun som är helt fixerad av inredning och därmed driver sin man till otrohet. Den vuxna sonen som konfronterar sin frånvarande far, och med pressad röst säger: ”Pappa, du spelade aldrig baseball med mig när jag var liten!” 

Jag fattar inte hur manusförfattare orkar skriva de här klyschorna OM OCH OM IGEN. Och för vem skriver de? Möjligtvis överraskar de någon som aldrig tidigare kommit i kontakt med filmer, tv-serier och böcker – men hur stor är den publiken? Det värsta med klyschorna är att de ofta bygger på riktigt unkna gamla värderingar – och här är de tre klyschor jag därför hatar allra, allra mest:

* Familjefadern ska flytta hemifrån, eller på något sätt utsätta sig för livsfara. Han går fram till sin son, rufsar honom i håret och säger: ”Du är mannen i huset nu. Ta hand om din mamma.” Hur vidrig framstår inte den pappan – som oftast ska föreställa filmens hjälte? Vad är det för press att lägga på en unge som just ska bli faderlös? Och vad menar han egentligen att ungen ska göra? 

*Astmasprayen som ska visa att en manlig karaktär är vek och töntig, eftersom riktiga karlar inte har några allergier. 

* En man ska gifta sig. Hans bästa vän börjar prata om hur han nu bara får ha sex med en enda kvinna, resten av livet, kommer att vakna upp bredvid henne varje morgon… Den blivande brudgummen tycks aldrig tidigare ha reflekterat över detta. Kris och ångest! Han blir full på strippklubbar, är halvotrogen och röker lite gräs, men blir förlåten av fästmön lagom till vigseln. Det framställer män som känslomässiga bebisar, och kvinnor som eviga mödrar som tårögt men tappert fortsätter uppfostra dem.

Youtube-specialKlyschkavalkader:

15s00-jakobNY-850.jpg1. När svenska manusförfattare inte orkar komma på en riktig replik skriver de bara ett ”Vafan”. I denna häpnadsväckande klippkavalkad säger Jakob Eklund ”Vafan” när han är häpen, arg, uppgiven, frustrerad, sorgsen, rädd… Sök på: Jakob Eklund säger va fan.
2. 58 scener där ”Jag tror inte att vi är i Kansas längre” – Dorothys klassiska replik från ”Trollkarlen från Oz” – återanvänts. Skämtet kanske är lite uttjatat nu, va? Sök på: not in Kansas anymore.

3. När någon säger ”Vad är det värsta som kan hända?” vet man att han eller hon fått en riktigt dålig idé och snart kommer att få veta svaret på sin fråga. Sök på: worst that can happen rotten tomatoes.

4. Hur visar man att en karaktär är både morsk och stursk? Låter dem säga: “Jag FÖDDES redo!”, såklart. Sök på: I was born ready rotten tomatoes.


 

Äntligen går Kikki sin egen väg

av Erika Scott, Aftonbladet

Scott_erika_OBS_LOW-2.jpgVi kallade det för Kikki-effekten. Det var i mitten av 90-talet, jag jobbade som redaktör på en pratshow och vi firade sensationella tittarsiffror, som vi fått tack vare en dansbandssångerska.

Vi i redaktionen var både överraskade och generade. När vi bjöd in Kikki hade vi inte fattat hur stor hon var. Att hon skulle dra tittare. Att folk var så intresserade av hennes privatliv att det gav större effekt än om vi fått Stakka Bo och Camilla Henemark att avslöja alla pikanta detaljer om sitt förhållande.

Dagen efter sändning, när siffrorna rapporterades från TV3, insåg vi: Kikki is da shit. Och funderade på när det kunde vara anständigt att ha henne som gäst igen.

För Kikki var lätt ”att få”. Kikki skulle tacka ja till medverkan, till skillnad från de mer creddiga artisterna, som blockerades av krångliga pr-människor som avvägde och avgjorde i vilket medium, hur och varför deras skyddslingar skulle medverka.

Men, som sagt, Kikki var det bara att ”ringa in” och hon skulle leverera. Vara pigg, pratglad och – oerhört proffsig. Hon är ju sorten som ställer upp på alla gig. Som tänker: ”the show must go on” och samtidigt svarar ärligt på frågor om rattfylla och skilsmässa. För i hela sitt liv har Kikki Danielsson gjort andra människor till lags, även när hela hennes inre skrikit: Nej!. Det inser jag när jag läser Tore S Börjessons intervju med den nu 59-åriga Kikki på sidorna 46–51.

Men nu är det slut med det. Nu går Kikki sin egen väg, släpper första skivan på 18 år, planerar en ny show och skriver på en brutalt ärlig biografi, som vi kommer att ha anledning att återkomma om när den publiceras. 
Därför ställer jag mig upp, applåderar och hojtar: You go girl!

Söndag + glass = sant!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Glassetta15.jpeg

Grattis alla Söndagsläsare, succén från förra veckan fortsätter även nu på söndag och måndag. Du får en kupong med tidningen som ger dig 15 kr rabatt när du köper valfri glass från GB. Kupongen är giltig hela veckan så du har gott om tid att fundera på vilken strut eller pinne du ska välja.

Dessutom får du ju Sveriges största söndagsbilaga packad med bra läsning. Den här veckan har vi träffat Kikki Danielsson som slår tillbaka mot mobbningen. Vi presenterar också vårens hetaste mode – 70-talstrenden. Och så har vi besökt byn som hyllar döden.

Allt detta och mycket mer för ynka 13 kr!

 

Nej, alla bögar älskar faktiskt inte schlager!

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgJag har raljerat flera gånger i den här tidningen om att jag får panik av schlager. Och nu, inför den kommande veckans tre (!) Europafinaler, tänkte jag förklara varför. Schlager kan ju verka som en rätt harmlös grej. 

Men livet är faktiskt helt överjävligt för oss bögar som inte älskar Kikki över allt annat, inte byggt altare åt Anna Book därhemma och inte memorerat varenda textrad som Carola någonsin ylat. Det finns nämligen ingenstans att fly undan schlagerterrorn. 

Jag menar, tänk er själva att alla straighta förmodades ÄLSKA gubbrock. Det fanns en stor gubbrockfestival, och i gubbrocksyran skrevs både fnissiga reportage och seriösa analyser om varför ”alla straighta” älskar gubbrock. Varenda gång Dire Straits, Creedence Clearwater Revival eller Status Quo intervjuades berättade de glädjestrålande om sina ”fantastiska straightfans” och hur de älskade att vara ”straightikoner”. Varje gång du ville gå ut och festa fanns bara klubbar som spelade Ulf Lundell och Rolling Stones. 

Med jämna mellanrum dök det upp unga entusiaster som försökte starta klubbar med annan musik, men de floppade alltid, för till och med straighta som egentligen gillade andra genrer gick ändå till gubbrockställena, för där visste de att det var mest folk. På den årliga Straight Pride-festivalen var de stora publikdragarna taffliga Neil Young-kopior och bortglömda gamla one hit gubbrockwonders. Jag lovar, även om du gillade en och annan Bruce Springsteen-låt så skulle gubbrocken stå dig upp i halsen. Du skulle börja hata akustiska gitarrer av hela ditt hjärta. 

Och sorgligast av allt skulle vara att se alla unga, som just kommit ut som hetero. De gjorde entré i straightvärlden med egna personligheter, men förvandlades snabbt till gubbrockdyrkande små Bryan Adams-kloner. I sitt sökande efter sin verkliga identitet blev de, ironiskt nog, bara en stereotyp. 

 

5 Irriterande schlagerlåtar:

1.  ”Fyra bugg och en coca-cola” med Lotta Engberg. Även känd som ”Boogaloo, dansa, rock’n’rolla”. Calypsosynthar och textrader om att spela freestyle med fräck musik. Verkligen, Lotta?

anna.jpg2. ”ABC” med Anna Book. För att den på ett obegripligt sätt lyckades hålla liv i hela Anna Books karriär. Är det värdigt för en vuxen kvinna att sjunga ”Du är bäst i hela klassen i biologi, du läser på till och med på -rasten
 om kärlekens  kemi”?

3.”E’ de’ det här du kallar kärlek?” med Monica Törnell och Lasse Holm. E’ de’ det här ni kallar musik, vill jag inte längre va’ me! 

4. ”Kom och håll om mig” med Nanne. Nannes maniska kärlekstörst framkallar stresseksem, panikkänslor och yrsel. 

5. ”När vindarna viskar mitt namn” med Roger Pontare. Roger Pontare som indian. Jag upprepar: ROGER PONTARE som INDIAN.  




 


 


Snälla Slitz – kom och gör mig till en milf!

av Veronica Larsson, Aftonbladet

sundstrom_byline_blogg.jpgGenom åren har jag kategoriskt tackat nej till utvik. Både Slitz, Café och FHM har vid flera tillfällen kontaktat mig. Ett av magasinen erbjöd mig till och med att bli Sveriges sexigaste kvinna – OM jag ställde upp på lite lättklädda bilder. När jag inte ville vara med i trosor åkte jag kana långt ner på listan. Självklart bekom ned-graderingen mig inte, jag såg ju igenom det kommersiella intresset. Tidningen riktade naturligtvis in sig på småkåta killar som gillar både snygga bilder och brudar.

Ett år blev Pernilla Wahlgren utsedd till Sveriges sexigaste. Hon var snygg på bilderna. Minns hennes förföriska och smittande leende under en text om att hon var stolt över att vara landets sexigaste kvinna trots att hon var trebarnsmor. Jag förstod då inte det där lilla ordet trots. Vad kunde moderskapet ha med stoltheten att göra?
I dag fattar jag mer.

Jag inser plötsligt varför kvinnor som fött barn tycks vara mer benägna att ställa upp på att sexa sig framför kameran eller på en scen. Jag fattar varför många utstrålar: Haha, kolla på mig! Jag har jättejättekort kjol och en urringning ända ner till naveln. Och please kolla hur välbevarad och flirtig jag är. Trots mina tjugofyra ungar. Jag fattar varför det ofta är så att småbarnsmorsan ballar ur först av -alla på firmafesten. För vem har inte sett henne vifta in shotsbricka redan vid niotiden? Eller hört henne hojta efter Lena PH:s ’’Ont det gör ont’’ för att få visa upp att hon minsann lärt sig mikrofondansen? Jag har förundrats åt spektaklet och himlat med ögonen. Men nu hänger jag plötsligt med. Jag unnar småbarnsmamman denna tillfälliga dekadens.

För nu sitter jag själv i båten. Med slapp mage, ringar under ögonen efter många sömnlösa nätter. Jag lever i mjukisbyxor och längtar efter en natt på stan. En kravlös afton då jag får vara hur pubertal jag vill. Jag längtar efter att äga dansgolvet och sjunga med i Martin Stenmarks ’’Sjumila kliv’’. Jag vill -också skita i allt och göra något sjukt. Jag vill vara piffigt uppklädd, på gränsen till utklädd.

En graviditet tär så satans mycket på kroppen. Småbarnsföräldraskapet likaså. Livet är alldeles oglamoröst när man lever med soppåsar fulla av -blöjor och snorsugar. Man kokongar och älskar -sina barn så att det gör ont. Man vill göra allt för -sina guldklimpar och i den strävan blir ens egna behov oviktiga.

Det är så jäkla lätt att bara ge upp all den guldkant tillvaron tidigare bringat. För att bli praktisk, för att orka vara den -bästa -tänkbara föräldern. Jag har -kommit på mig själv att tänka: Varför ens -spara andra kläder än bekväma mjukis-overaller?

Men så ibland får man en utblick, en förnimmelse av livet utanför tvättstugan. Som de gånger jag ser bloggbilder på en förförisk Carolina Gynning och känner: Den som ändå var lite het!

Så Café, Slitz och alla andra: Allt är förlåtet. Ring, jag bokar barnvakt och kommer som en pil. Nu kan jag tänka mig de där tråd-tunna stringisarna ni presenterade. Eller brasiliansk bikini. -Bara ni kommer ihåg att släta till min rumpa och göra den mindre blek i efter-bearbetningen. Jag lovar att kisa med ögonen och pluta och puta. Gör om mig. Snälla, jag ber. Gör mig till milf! 

Josefine Sundström

 

Söndag bjuder på glass!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
GlassSöndag.jpg

I veckans Söndag drar vi igång årets stora ”Gå ner i vikt till midsommar”-special. Under sex veckor förklarar vi hur du kan gå ner sex kilo och till er hjälp finns GI-experten Ulrika Davidsson. Ni får också följa läsaren Petra, 30, som ska försöka bli av med sina trivselkilon.

”Nu kör vi”, säger Ulrika Davidsson. Häng med du också! Du får recept, kostråd och inspiration.

Nu undrar ni kanske om det finns något i tidningen för oss som inte vill eller behöver tappa kilon? Jo, masssor. Och som en extra bonus bjuder vi alla läsare på glass varje söndag under hela maj!

På baksidan av tidningen hittar du en kupong värd 15 kr som du kan lösa in mot valfri favorit från GB.

Missa inte Sveriges glassigaste blaska nu på Söndag, alltså.

Dagens outfit

av Nils Paulsson, Aftonbladet

När jag anlände i morse satt dom där, två reportrar precis bredvid varandra. Och det var som om de hade hoppat fram ur samma garderob idag. Skorna, tröjan och byxorna. 

En PERFEKT Dagens outfit helt enkelt. Har nog aldrig varit mer befogad. Varsågod, vi ger er Hanna och Jenny:hannaojennybild.jpg 

I 80-talets böcker var våldtäkt okej

av Mats Strandberg i Söndag

strandberg_byline_blogg_OBS_LOW.jpgNär jag var tio år gammal slukade jag Virginia Andrews böcker om syskonen som blev inlåsta på vinden av sin religiösa mormor och giriga mamma. Jag läste nyligen om dem, och blev chockad av att återvända till den där vinden med vuxna ögon. För jag mindes ju att huvudpersonen Cathy hela tiden dansade balett, att hon och storebrorsan Chris blev kära i varandra och att det var så himla ROMANTISKT fastän det var incest, och att mamman till slut försökte förgifta dem med arsenik. Det jag däremot inte mindes var att första gången Cathy och Chris har sex våldtar han henne. Men de är ganska överens om att det är hennes fel, eftersom hon är så vacker och lättklädd och han håller på att bli en man. Det där är ett tema som återkommer i alla böckerna: karlarna kan absolut inte tänka på annat än musbus när de ser Cathy, de råkar halvvåldta henne lite då och då, men det är ju bara manligt. Fräscht!

Och på 1980-talet var den här sortens historier bred underhållning. Det kallades ”tantsnusk”, men alla läste böckerna, alla såg miniserierna och de vräkiga supersåporna. Incest var ett måste i genren – ”Princess Daisy” blev ju till exempel ständigt våldtagen av sin halvbror. Ett annat måste var hämnd – den vuxna Cathy piskar sin invalidiserade mormor och skaffar barn med mammans nya make – bara på pin kiv. Det säger sig självt vad ”Tracys hämnd” handlar om. Och i ”Tillbaka till Eden” blir huvudpersonen Stephanie kastad till krokodilerna av sin man, överlever mirakulöst, plastikopererar sig till oigenkännlighet, förför den ovetande mannen, och börjar sen klä ut sig till sitt forna jag och ”spökar” för honom.

Alla smed ränker och intrigerade, gifte sig för pengar, utnyttjade förtroenden för egen vinning, slaskade med bästa väninnans make. Onda planer gick alltid i lås, hur långsökta de än var.  Och när två personer kramades var det alltid minst en av dem som himlade sig, eller våndades över en outtalad hemlighet, bakom ryggen på den andra. Jag undrar just hur skadad jag blev av att växa upp med tantsnusket. Jag hade knappt några vänner, jag hade böcker och tv istället. Är det härifrån min paranoia kommer? 

Mats Strandberg

TECKEN PÅ ATT TANTSNUSKET GÖR COMEBACK:

* Tantsnuskklassiker som ”Tracys hämnd”, ”Lace” och ”Tillbaka till Eden” släpps igen på dvd.

* Jean M Auel toppar listorna med ”De målade grottornas land”, sista boken i serien om grottbjörnens folk.

* Det talas om att MGM ska filmatisera ”Vindsträdgården” – manuset är författat av Andrew Neiderman, som spökskrivit alla de romaner som getts ut under namnet Virginia Andrews efter hennes död 1986.

* Skuggor av de vräkiga, skruvade psykopaterna och de omöjliga twistarna från tantsnuskets och supersåpornas storhetstid märks tydligt i serier som ”Gossip girl”.

Oj då, blev det vaginalt… … stackare, huuur känns det?

av Veronica Larsson, Aftonbladet

sundstrom_byline_blogg.jpgEfter mina två kejsarsnitt har jag ett litet ärr på magen som ser ut som ett leende. Det är ett svagt ärr, ett blygt men stolt leende. Det sitter långt ner på magen och syns knappt men jag tänker ofta på det. Och då blir jag glad. Kanske beskriver det där ärret min upplevelse av att få barn allra bäst. För jo men tänka sig, jag är NÖJD med att ha gjord två planerade kejsarsnitt. Och håll i er nu; jag är inte bara nöjd jag är MYCKET nöjd. Jag är otroligt jättenöjd och jag hade aldrig velat byta mot så kallade vanliga förlossningar! 

Ändå möter jag ganska ofta beklagande blickar och sorgsna miner då jag berättar om mina förlossningar.

– Jaså, oj och fy. Blev det snitt? Lilla gumman huuuur känns deeeet?

När jag då förklarar att det känns fint händer det ganska ofta att personen i fråga lägger huvudet på sned som för att markera att han eller hon ändå tycker synd om mig. 

Efter mitt första kejsarsnitt brydde jag mig. Jag gick till och med på bilden av att det skulle vara synd om mig, att jag gått miste om något underbart. Men så blev jag gravid igen. Ännu en komplicerad graviditet med en hel del bekymmer och sjukskrivningar. Nio månader av sjösjuka, extremt lågt blodtryck, struma, anemi och kraftiga foglossningar med kryckor som följd för att nämna en liten del av eländet. Det enda som var trösterikt var att barnet i magen mådde prima. Jag var så dålig att jag inte orkade förbereda mig på att barnet en vacker dag skulle komma ut. 

Men tack och lov började jag tänka tillbaka på min första förlossning. Och allt jag kunde minnas var att det var en alldeles underbar upplevelse. Jag var skraj som fan, speciellt när jag kände hur nålen med bedövning gick in mellan kotorna i ryggraden. Var riktigt rädd för mitt och barnets liv. Men så fort benen blivit gelé och de spänt upp skynket mellan mitt ansikte och magen blev jag lugn. Jag var i trygga händer och allt var otroligt proffsigt. Jag vågar påstå att det var mysigt trots det stora allvaret som vilade över rummet. För även om personalen skär upp magar och lyfter ut bebisar flera gånger var dag lyckades de förmedla en känsla av hur unikt det var när just min lilla dotter kom till världen. 

Det gjorde naturligtvis ohyggligt ont att resa sig upp efteråt och det stramade i buken en tid. Men jag kände mig ändå riktigt pigg. Piggare än de som legat och kämpat med värkar i flera dygn. Och betydligt piggare än de som först pinat sig genom ett värkarbete för att sedan tvingats göra akut snitt. 

När jag tänkte tillbaka på de där intensiva timmarna på Danderyds sjukhus så kände jag bara stor glädje. Och jag längtade tillbaka. Så när det blev beslutat att jag skulle göra ännu ett planerat kejsarsnitt gick jag på fjäderlätta steg från barnmorskan. Kände ett wow i hela kroppen. 

Mitt andra snitt blev en lika fin upplevelse, det kan mitt leende ärr intyga. 

Så nu tar jag härmed chansen att ge tillbaka. 

Till er som bara upplevt vaginala förlossningar: Stackare, ni har verkligen missat något alldeles underbart! 

Josefine Sundström

Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB