Jag är ingen matsnobb, men jag fixar verkligen inte fiskbullar på burk. Medan klasskompisar gick i spinn varje gång den slemmiga fiskfärsen stod på pluggets matsedel, var jag nära att kräkas av enbart doften i skolbespisningen. Min känslighet beror med största sannolikhet på att rätten aldrig serverades vid min barndoms matbord. Och eftersom mamma är lik sin mamma har inte heller mina barns smaklökar tvingats bänka sig vid denna fejkfisk i hummer- räk- dill- eller skaldjurssås. Tvi vale. Det gör mig och min familj till något av ett unikum, för visste du att det äts en burk fiskbullar var femte sekund i det här landet? Nej, det gjorde inte jag heller. Tills jag surfade in på matjätten Abbas hemsida.

Orsaken till denna masskonsumtion? Jo, konserven är (enligt Abba) svenska barnfamiljers favorit: ”Milda smaker och massor av nyttig fisk, bara att värma. Du kan alltid ha det hemma och middagen är klar när potatisen kokat färdigt”. Från burk till bord på 14 minuter blankt, alltså? Det förklarar saken, eftersom det är exakt så lång tid per dag vi svenskar tillbringar vid kastrullerna, enligt SVT:s ”Landet Brunsås”, som i höstens serie också avslöjat varför vi svenska bälgar i oss mjölk, lever i brödskräck och äter dubbelt så mycket godis som resten av Europa. Och på sidan 36 i dagens tidning får du fler matmysterier ur programmet. Som att vi bantar oss feta, älskar dåligt kött och låter staten bestämma hur maten ska smaka. Men hur det kommer sig att vi stolta vikingaättlingar slafsar i oss en burk fiskbullar var femte sekund (12 stycken per minut, 720 i timmen, 17280 om dygnet och drygt 6,3 miljoner varje år) är fortfarande, för mig, helt obegripligt.

Laila Bagge dök inte upp i ”Idol”-juryn i fredags. Inte så konstigt eftersom hon blev mamma till sitt och Niclas Wahlgrens första gemensamma barn nu i onsdags. 

I helgen arrangerades Europas första Inject academy awards på Läkaresällskapets lokaler i Stockholm. En tävling öppen för läkare och sjuksköterskor som använder fillers som arbetsredskap. Initiativtagare till priset var det franska fillersproducenten Stylage, Martina Richters på Skinplan och Svensk förening för Estetisk Plastikkirurgi.

Näskirurgen P.O Haraldsson visade hur fillersbehandling kan ersätta näskirurgi.

När plastikkirurgen P.O Haraldsson från Stockholms näskirurgiska klinik gjorde en fillersbehandling på en krökt näsa, så undrade jag hur jag skulle klara mig igenom dagen. Det var mycket sprutor, plasthandskar och nålstick om jag säger så. Inte en vanlig dag på jobbet för mig, tro mig. Det positiva var att vi i juryn var ganska överens om hur startfältet skulle fördelas när det kom till prisutdelningen framåt kvällen, vilket var ett kvitto på samsynen i den här expertgruppen var hög. Teknikerna går ju framåt hela tiderna och trenden ligger på rörliga nålar med trubbig spets som inte gör så mycket skada i vävnaderna. En annan aspekt är att behandla med så få stick som möjligt för att undvika infektionsrisker.

Sjuksköterskan Sofia Kazakov visar behandlingsschemat för juryn.

Kazakov in action

Tanken var att sätta fokus på hur viktigt det är att vara utbildad i anatomi, den hygieniska aspekten och konstnärligt handlag. I Sverige finns det, ännu så länge, ingen reglerad lagstiftning för injektioner av fillers. I dag får vem som helst injicera fillers vilket man som konsument måste känna till. När jag blev tillfrågad att ingå i juryn svarade jag självklart jag eftersom det är ett bra initiativ att sätta fokus på att utbildning är A- och O i den här branschen.

Vinnarna i 2011 Inject Academy Award 2011, Kathrin Isaksson, sjuksköterska, PO Haraldsson, plastikkirurg och Sofia Kazakov, sjuksköteska

Vann gjorde finskan Sofia Kazakov, sjuksköterska från Clinic Estetic i Helsinfors som gjorde en total ansikts- refinish. Tvåa kom näskirurgen P.O Haraldsson som gjorde en näsrekonstruktion och trea var Kathrin Isaksson från APS (Artstic Plastic Surgery) i Göteborg som sjorde en läppfyllning.

Juryn bestod av fyra storfräsare och jag; Dr Jan Samuelsson, plastikkirurg och ordförande i Svensk förening  för Estetisk Plastikkirurgi, docent Ralf Sundberg, Kirurg vid Lasergruppen i Malmö, Dr Birgit Stark, plastikkirurg Karolinska Institutet. Michael Cheron, VD Laboratoire Vivacy, Dr Pyra Haglund, plastikkirurg Stureplanskliniken och Agneta Elmegård, skönhetsredaktör på Aftonbladet Söndag.

Juryn vid Inject Academy Awards 2011, docent Ralf Sundberg, Jan Samuelsson, plastikkirurg och ordförande i Svensk förening för Estetisk Plastikkirurgi, Dr Birgit Stark, plastikkirurg, Michael Cheron, VD Laboratoire Vivacy, Agneta Elmegård, skönhetsredaktör på Aftonbladet Söndag och Dr Pyra Haglund, plastikkirurg Stureplanskliniken.

Det går från smek till smocka på en sekund.
Hans varma, torra händer, som hon har lärt sig ömsom älska, ömsom frukta, är inte att lita på. Det är så hon väljer att tänka. Att det är händerna som är skyldiga. Inte han. Aldrig han. Nej, det är de där jättelabbarna. De lever ett eget liv. Går inte att kontrollera när de slår, slår, slår.
Som den kvällen, då hon kommer hem en halvtimme sent. Han möter henne i dörren. Kysser henne djupt. Håller sedan hennes ansikte en bit ifrån sitt. Tittar henne intensivt i ögonen och väser:
– Hora.
Innan hon hinner väja landar en tung näve med ett krasande på hennes näsben.
Nävarnas fel. Hennes fel. Inte hans. Aldrig hans.
Det är ju hon som jobbar för mycket, pratar för högt, har för pladdriga väninnor. Hon som är för tjock, för dum. För ful. Sant, alltsammans. I hans huvud. Och nu i hennes.

Så lever hon. Vi kan kalla henne Sara. I många år. Tills hennes familj kidnappar henne och tvingar honom att lämna stan. Bokstavligen och handgripligen. De baddar hennes yttre sår med bomull. Läker de inre med kärlek, kärlek, kärlek.
Sara är en. Anna och Karin två andra. Tre av mina väninnor har fallit för psykopater. En man slog, de andra ”bara” psykterroriserade sina kvinnor.
Sara, Anna och Karin. Starka, självständiga kvinnor. Inga offer. Förrän de valde fel män.
För psykopater är oftast män och: ”mänskliga rovdjur som använder våld för att kontrollera sina offer”, enligt kriminalpsykologen Robert Hare

På sidorna 32-34 i dagens tidning får du fler tips på hur du lär dig känna igen en psykopat.
Innan han lär känna dig.

Sverige var ett skräckfientligt land på 1980-talet. Barn och ungdomar skulle till varje pris skyddas från det hemska videovåldet, som hotade förvandla dem till psykopatiska mordmaskiner. 

Att LÄSA skräck var däremot tillåtet. Kanske är det därför så många svenskar, särskilt i min generation, har ett så speciellt förhållande till Stephen King. Hans tjocka tegelstenar tillhörde den allra bredaste underhållningen. Själv var jag tio år gammal när jag upptäckte honom. Jag blev så rädd att jag fick stresseksem, men jag läste girigt vidare, insmord i apotekets äckelluktande beiga kylbalsam. Det kanske låter som om jag var masochistiskt lagd, men jag tror att vi behöver skräck. Särskilt när vi är unga. 

Skräck i litteratur och på film är ett sätt att, på säkert avstånd, bearbeta rädslorna för det verkliga livet. Så har det alltid varit. Se bara på Grimms sagor. Och ingen levererade dina största rädslor så effektivt som Stephen King. Det handlade om familjer som föll samman. Föräldrar som förvandlades till monster. Mörkret som lurade alldeles under ytan i vardagen. Mörkret inom dig själv, det okontrollerbara som hotade ta över. I hans onda sagor gick ingen säker. Det slutade sällan lyckligt, något som också var unikt i 1980-talets breda underhållning, där tillrättalagda slut med smetiga stråkar var obligatoriska. 

King är inte en fulländad författare. Hans berättelser har den dåliga vanan att flippa ur helt i finalen, eller utmynna i ett gigantiskt antiklimax. Som i ”Det”, där ondskan manifesterar sig som just det som offren är allra mest rädda för. Det är en briljant idé, galet skrämmande – de första tusen sidorna. Sen visar det sig att ondskans verkliga skepnad är en JÄTTESPINDEL. 

Men när King är som bäst är han oöverträffad, och han banade väg för den moderna skräcken. Kritikerna har erkänt honom nu, men det är fortfarande hans första tio år som författare som är hans allra bästa. Därför gläder det mig att många av klassikerna ingår i den nya King-vågen. De förtjänar att upptäckas av en ny generation. Och apotekets kylbalsam luktar godare nu för tiden.  

5 X Kings nya storhetstid:

1. King skriver just nu på en uppföljare till sin första bestseller, ”Varsel” från 1977. Den nya boken, ”Dr Sleep”, handlar något otippat (och oroväckande) om en grupp kringresande vampyrer. 
2. Romanen ”Under the Dome”, om en stad som mystiskt skärmas av från omvärlden, ska bli påkostad tv-serie. Bakom produktionen ligger Steven Spielberg. 
3. Manusförfattaren Dave Kajganich arbetar med en filmversion av ”Det” från 1986. En miniserie som baserades på boken gjorde succé i början av 90-talet. 
4. David Yates och Steve Kloves, som skrivit och regisserat flera av ”Harry Potter”-filmerna, förhandlar om att göra en maffig filmtrilogi av tegelstenen ”Pestens tid” från 1978. 
5. I november släpps Kings nya roman, ”11/22/63”, om två män som reser bakåt i tiden och försöker stoppa mordet på JFK. Jonathan Demme (”När lammen tystnar”) ska skriva manus, producera och regissera filmatiseringen. 

Som vi utlovade i tidningen kommer här våra allra finaste favoriter bland youtube-pandorna. 

Först ut: Sovstund!

Näst ut: Ivriga små liv utforskar världen:

…och rutschkana är ju kul!

Även större pandor gillar att åka kana, men kanske har de inte pratat
igenom reglerna riktigt:

Och en gammal favorit:

Till sist: den totala sötchocken!

I förra veckans Söndag frågade sig läsaren Henrik varför vi inte har mode för män i tidningen. Självklart lyssnar vi på er läsare och i den här veckans bilaga introducerar vi en ny avdelning: Söndag herrtrend!