Här kommer ett svindlande faktum. Håll i er. Rihannas nya skiva, ”Talk that talk”, är hennes sjätte på sex år. Därmed har hon släppt lika många album som Michael Jackson hann med före sin död. Produktionstakten i popfabriken är skyhög. Ingen vågar ta en paus längre, inte ens en kafferast, för inget skrämmer musikindustrin så mycket som ett ögonblicks tystnad. Inte ens när Britney Spears bröt samman 2007 märktes det på topplistorna. Skiv-bolaget hade knappt slutat släppa singlar från senaste skivan förrän hon gjorde ”comeback” med ett helt nytt -album. Det var uppenbart att det var alldeles för tidigt. Och under Britneys senaste turné märktes att hon fortfarande bara är en skugga av sitt forna jag. 

Madonna har ofta kallats för den hårdast arbetande kvinnan i branschen. Skivan hon jobbar på nu är visserligen hennes tolfte, men betänk då att det är 28 år sen hon debuterade. Med Rihannas takt hade hon varit inne på sitt tjugoåttonde album nu. Hade ”True blue” och ”Like a prayer” blivit klassiker i så fall? Svaret är, naturligtvis, nej. När Madonna och Prince och Jackson släppte skivor blev de världshändelser. Vi väntade på dem. Vi lyssnade på dem från början till slut, om och om igen. Det var just album, med en genomgående tanke, där låtordningen betydde något. Inte, som nu, en samling potentiella singlar. Jag är medveten om att jag låter som en nostalgisk dinosaurie här, men jag längtar inte tillbaka till hur det var förr. Den enorma tillgång vi alla har till musik numera är alldeles för spännande. 

Vad jag däremot saknar är pauserna. Tiden att skapa nya klassiker. Vad hade Britney inte kunnat åstadkomma om hon fått komma tillbaka med full kraft? Och Lady Gaga går, trots att hon är smart och begåvad, på tomgång. Hur mycket skulle hon inte kunna utvecklas om hon tog ledigt ett år? Hur skönt skulle det inte vara att sakna henne lite?

– Jag tror man blir utbytbar om man bara släpper en skiva vart tredje år, sa Rihannas manager Jay Brown häromveckan.

Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror pauser är bra. Och som en extra bonus så lär risken för att stjärnorna bränner ut sig, så att de till exempel ställer in konserter med bara några minuters varsel, bli mindre.

Förbluffande fakta från popfabriken*

Ke$has ”Tik Tok” har sålt i fler exemplar än någon Beatles-singel. 

Jag brukar ofta få höra: ”Men oj, vad du är lik Pernilla Wahlgren”. Vad fröken Wahlgren tycker om det, har jag ingen aning om, men själv blir jag ytterligt smickrad av kommentaren. Min teori är att det är något med leendet och möjligen ögonen som utlöser den där ”lika som bär”-reaktionen, men jag lovar att likheterna slutar vid hakspetsen. För medan Pernilla är känd för att vara kvinnligt petite och trippa omkring i eleganta klackar, hasar jag helst runt i rejäla Blundstones och oddsen för att adjektiven ”näpen” och ”nätt” kommer att nämnas i samband med mitt namn är lika med noll. Inte har jag Pernillas julmystalang heller. Medan jag mallar mig i flera veckor om jag gjort julgotter med ungarna, är hon typen som kör ”all in”. Det Wahlgrenska firandet börjar med ett rejält första adventsmingel, följs av lussebak, julklappslackande och kulminerar på julafton med en gran pyntad à la Walt Disney och ett julbord där honunglaserade revbensspjäll och farfars specialsenap är favoriter i repris varteviga år.

Hennes fäbless för jul hänger delvis ihop med att hon delar födelsedag med självaste Jesusbarnet. Den har dessutom resulterat i kok/pynt/livsstilsboken ”Pernillas jul”, en glittrig hyllning till årets största högtid. I dagens Söndag bjuder hon på smarriga recept och personliga anekdoter om hur hon fixar sin alldeles egen Pernillajul. Men hemma hos familjen Scott sätts inga saffrans-surdegar. Det knåpas inte heller ihop några halmtomtar till skolans julmarknad. Hemma hos oss kommer lussebullarna från Konsum och pyntet från Rusta.

Och tänka sig: det blir jul i alla fall.

Det är mindre än en månad kvar till jul och nu drar köpfesten igång på allvar. Klappar ska inhandlas och för varje år ökar konsumtionen.
Men samtidigt väljer allt fler svenskar att hoppa av shoppingtåget. 
Söndag har träffat några av dem i veckans bilaga där de delar med sig av sina bästa ”sluta shoppa”-tips. Om det låter läskigt att sluta shoppa är det inget mot vad vår reporter Anna Flemmert utsatte sig för. Hon sov en natt på ett spökhotell mitt ute i Jämtlandsskogen. Klockan fem på morgonen viner vinden ute, det är becksvart  och mobilen har ingen täckning. Då börjar lampan i rummet att tända och släcka sig själv…
Hur det gick för Anna läser du i veckans Söndag.
Bland mycket annat.
Trevlig helg, allihop!

Min kompis jämförde en gång USA med en outhärdlig lillasyster: ”Tillräckligt okunnig för att tro att hon vet allt. Alltid övertygad om att hon är bäst i världen – och hon låter ingen glömma det. Alltid lika kränkt när inte världen håller med. Alltid redo att ta till nävarna när något inte passar. Och ändå lyckas hon på något sätt charma oss, om och om igen, fastän det ouppfostrade lilla kräket alldeles nyss fick oss att undra om inte barnaga fått ett oförtjänt dåligt rykte.”

Det här var under Bush-eran. Sedan dess har lillsyrran fått sig några rejäla törnar. Hon har tvingats inse att världen inte är en enda stor hejaklack åt just henne. Men framför allt har hon drabbats av en rejäl dos självkritik. Se bara på Occupy Wall Street-rörelsen. 

Så om USA har en identitetskris, så tror jag att det är en starkt bidragande orsak till att amerikanska tv-kanaler nu drar i gång västernserier på löpande band. Det brukar sägas att ”tre är en trend”: för att kunna peka på att något är en trend måste man visa minst tre exempel. Lyss då till det faktum att minst TIO västernserier är på gång i USA. Det här är inte en trend – det är en tsunami av klirrande sporrar, pangande pistoler och vinande piskor. Den kom så plötsligt, och det kan inte vara en slump. 

Förr var västernfilmer och västernserier ofta ett exempel på det allra sämsta med amerikansk kultur: En skamlös omskrivning av historien, med blodtörstiga indianer som anföll oskyldiga, gudfruktiga familjer. Det har förstås alltid funnits lysande undantag. Och numera handlar västerngenren nästan alltid om en betydligt ärligare, och modigare, titt i backspegeln. Historierna om västern är berättelsen om hur det amerikanska samhället byggdes. Jag tror den nya västernvågen handlar om ett sug efter att fundera på hur allt egentligen blev som det blev. Det är ett väldigt typiskt – och väldigt -nyttigt – beteende hos någon som har en identitets-kris. Det kan nog bli folk av den här lillasystern, ska ni se. 

7 x den nya västernvågen!

Innan jag hinner protestera har kvinnan i rosa sari knutit ett armband av jasminblommor om min handled.
– How much? frågar jag irriterat.
– No money. You blessed, säger hon med en skakning på huvudet.
Välsignad? Ser man på. Vi är i Mumbai, sista stoppet på vår Indienresa och befinner oss vid The Gateway of India för att ta en klassisk turistbild på oss själva framför det berömda monumentet. Dan tar fram kameran, jag och barnen ställer upp oss, samtidigt som en man försynt frågar om han får fota sina barn. Tillsammans med oss. Vi nickar förvånat bifall och mannen tar snabbt några rutor. Så snart han är klar, kilar en kvinna i mörk sari fram och ställer sig närmast Freja.
– Ok?
Vi nickar igen, medan hennes väninna plockar fram en gammal instamatic. Innan vi har hunnit säga ”cheese” har sari-kvinnan bytts ut mot en gänglig tonåring. Så där håller det på. Länge. Varje gång vi försöker avlägsna oss, kommer det ett nytt gäng som vill ha sitt Gateway of India-besök förevigat bredvid De Långa Blonda. Det är en smickrande, men absurd upplevelse, och en nyttig minilektion i hur superkändisar måste ha det.
– Jag skulle inte stå ut, säger Joel.
– Tänk att inte kunna gå till Konsum utan att få en kamera i ansiktet, säger Freja.

Eller riskera att bli kidnappad, tänker jag utan att veta att samtidigt i Sverige har Zlatans biografi slagit ner som rena bokbomben. I ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” beskriver bolltrollaren bland annat hur det är att leva med ett ständigt kidnappningshot. Och på sidorna 10–14 i dagens Söndag, får vi veta hur det är att vara Zlatans sambo, Helena Seger. 
Hur det är att vara Erika Scott? Välsignat lugnt och skönt.Så länge jag håller mig borta från The Gateway of India.

”Helt galet!”. Så beskrev författaren David Lagercrantz tiden efter att han och Zlatan Ibrahimovic släppt fotbollsstjärnas självbiografi. 

I fredags hade Sarah Jessica Parkers nya film, ”I don’t know how she does it”, svensk premär. I skrivande stund har de svenska kritikerna inte sagt sitt, men de amerikanska recensionerna var inte nådiga. Parker spelar storstadskvinnan som ”jonglerar” barn och finanskarriär, med ändlösa varianter på teman som pannkaksmet på jobbdräkten, att köpa pajer på bageriet och låtsas att de är hembakta, och karlar som alltid glömmer att byta toalettpapper. En recensent påpekar att det är svårt att tycka synd om huvudpersonen – alla har svårt att få ihop sina egna ”livs-pussel”, men alla har inte råd med barnflickor. En annan recensent menar att filmens ”humor” hör hemma i en sitcom från 1975, medan de underliggande värderingarna om män, kvinnor och moderskap hör hemma i 1955. 

Filmen baseras på Allison Pearsons roman som kom 2002. Det är, som av en händelse, också året då jag älskade Sarah Jessica Parker allra mest. ”Sex and the -city” var inne på sin fjärde säsong, fortfarande 24-karatigt tv-guld som skapade mode-trender, ifrågasatte normer, var ett självklart samtalsämne i både fikarum och kultur-debatter. Och Parker, som också var seriens exekutiva producent, var smart och rolig i intervjuer. En uttalad -demokrat och en självklar stilikon på röda mattan. 

Parker är en begåvad skådis och en briljant komedienne. Hon hade kunnat få en lysande post-Carrie-karriär om hon återvänt till Broadway, eller valt roller i kvalitetsfilmer. Nu blev det inte så. Den andra ”Sex and the City”-filmen förstörde för alltid både Carrie Bradshaw och Sarah Jessica Parker för mig. Det var inte bara det att filmen var motbjudande på så många nivåer, det var också det faktum att Parker försvarade den med en dåres envishet. Det är mycket möjligt att jag tar det här på alldeles för stort allvar, men det gör mig uppriktigt ledsen. Som om jag blivit besviken på en nära vän, så besviken att jag inte längre vill se henne eftersom det påminner om vad jag förlorat. Jag saknar att älska henne.

Sarah Jessica Parker på den gamla goda ”Sex and the City”-tiden.

Parkers största misstag efter Satc-serien!

Den 30 oktober publicerade vi recept från Pluras spanska kokbok. Om du har hunnit baka rulltårtan därifrån har du med all säkerhet också upptäckt att receptet innehåller alldeles för mycket mjölk. 

Ibland blir det fel, även i en kokbok. Vi ber er läsare om ursäkt, och för att det inte ska bli fler rulltårte-fiaskon får ni det korrekta receptet här:

Rulltårta med chokladfyllning 8–10 bitar

3 ägg

2 dl strösocker

2 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

0,5 dl mjölk, rumsvarm

200 g mörk choklad, finhackad

2 dl grädde

2 msk honung

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 250 grader.

2. Lägg chokladen i en bunke. Häll grädde och honung i en liten kastrull, koka upp och häll över chokladen. Rör med en plastslev tills det blir en homogen ganache.

3. Vispa ägg och socker fluffigt med en elvisp. Blanda bakpulver och mjöl och rör försiktigt ner det i äggblandningen omväxlande med mjölken. Rör till en jämn smet.

4. Lägg ett bakplåtspapper i en långpanna och slå på smeten. Bred ut den jämnt över plåten. Baka i mitten av ugnen i cirka 5 minuter. Pass på så att du inte bränner tårtbottnen. Använder du en varmluftsugn, sätt temperaturen på 200 grader och grädda i 8 minuter.

5. Ta ut plåten och strö 1 msk strösocker över bottnen, vänd sedan upp den på ett nytt bakplåtspapper. Bred på chokladganachen över kakan och rulla ihop den med bakplåtspappret medan den ännu är ljummen.

Jag kan knappt beskriva hur mycket jag stör mig på alla som tvångsmässigt skrockar nåt i stil med att ”nu har man ju blivit en riktig Svensson” så fort de skaffat en hund, eller ett barn, eller en Volvo, eller ett hus. Jag hör det överallt, jag ser det hela tiden på Twitter. De här personerna har så enormt svårt att stå för, eller ens inse, att de faktiskt är ganska så vanliga. Och att de alltid har varit det. Förutom att skylta med sin Svensson-fobi använder de orden ”parmiddag” och ”vuxenpoäng” med allt ihåligare ironi.

Allra räddast för Svensson är alla dessa män som hela sina liv har glorifierat självdestruktiva stjärnor. Det var de som började gilla Amy Winehouse på allvar när hon knarkade ihjäl sig i somras. Trots sin egen trygga medelklassuppväxt har de alltid känt sig speciella. De vågar vägra cykelhjälm, och blir jättefulla på krogen ibland, och känner därmed ett starkt släktskap med Keith Richards. Det är klart att den här självbilden är svår att få ihop med att sitta i soffan och kolla på femtioelfte säsongen av ”Let’s dance” med ungarna. Som om det var DETTA FÄNGELSE som hindrat dem från att sälja ut Globen i kväll, eller ligga med en hel hoper supermodeller på Grand Hotel i Nice. 

Vem är egentligen den här myt-omspunna Svensson, och varför är alla så rädda för honom? Ibland får jag känslan av att Svensson blivit en skräck-figur. En medelålders man i Foppa–tofflor som tyst nynnar på Tomas Ledin-låtar medan han väntar bland skuggorna på nästa offer. Han dyker på dig när du minst anar det och dränker dig långsamt i ett träsk av fredagsmys och flintastek, dålig smak och dödade drömmar. Skräcken för Svensson är definitivt närvarande i var och varannan svensk film. Ett Svensson-liv på vita duken är bara en lång rad av stela samtal vid middagsbordet, sexuella misslyckanden i sovrummet och kvävda primalskrik i källaren. Det kanske inte är så konstigt att ingen vill förknippas med det. Men det rimmar illa med det faktum att 95 procent av svenskarna anser sig nöjda med sina liv, att jämföra med EU-snittet 77 procent.

SVENSSONFAKTA

• Mest sålda boken 2010 var ”Hundra-åringen som klev ut genom fönstret och försvann” av Jonas Jonasson. 
• 70 procent tycker att Victoria gör bäst i från sig av kungabarnen (3 procent tycker -Madeleine, 2 Carl Philip).
• Svensson julhandlade för 7 000 kr förra året. 

• Vanligaste middagarna hos Svensson är spagetti med köttfärssås, tacos och kyckling med ris. 

• Katt är det vanligaste husdjuret och Maja och Nisse är de vanligaste kattnamnen.

• Svensson äter 17 kg godis om året. Det är världsrekord. Favoritplockgodiset är apelsinkablar, cocos-kola och minijapp.

• Landets villaägare tycker att de främsta tecknen på dålig smak är plastblommor, trädgård full av trädgårdskonst, och saloondörrar. 

• Svenssons drömyrken är ingenjör, entreprenör och författare. Men mest statusfyllda jobb -anses läkare, arkitekt och forskare vara. 

Jobbar du med någon som retar gallfeber på dig? I veckans Söndag får du hjälp! 

Vi har tagit reda på hur du hanterar tio olika, odrägliga jobbtyper. Oavsett om det är ”Egoisten”, ”Negativisten”, ”Manipulatören” eller ”Den aggresive” som gör livet surt för dig har vi tipsen på vad du kan göra istället för att säga upp dig och dra.