TV3 ska för första gången göra en svensk version av Project Runway, det amerikanska tävlingsprogrammet där ett gäng modedesigners lever tillsammans och tävlar mot varandra. Varje vecka utsätts de för mer eller mindre skruvade utmaningar, och resultaten bedöms av en kunnig jury. Den svenska versionen börjar sändas i höst, och jag är skeptisk. För det första pratar vi om TV3, kanalen som får allt att se fult, billigt och blodfattigt ut. Inte den bästa förutsättningen för en tävling i en så glammig gren som mode. För det andra lyckas sällan  eller ens någonsin  försvenskningar leva upp till sina amerikanska förlagor. Just det faktum att vi kan jämföra får den låga kvalitén att framstå som i nivå med botten av helvetesgapet. Jag försökte se svenska Top Model och det räckte inte ens med en skämskudde, jag var tvungen att gömma mig bakom soffan. För det tredje: De tävlande. I USA är de lika färgstarka som sina tyger. De är verkligt begåvade. De tar risker. De är hungriga. De vet vad som står på spel. För dem blir tävlingen ett episkt äventyr av Shakespeare-mått, och vi tittare rycks med i dramat. I svenska realitytävlingar har deltagarna lämnat tryggheten i sina medelklasshem och lyckas knappt engagera sig själva, ännu mindre oss som tittar. 

Men det roligaste med det amerikanska -Project Runway är att jämföra sina -egna åsikter med gästdomarnas. De tillhör -modevärldens mest framgångsrika personligheter. Det är de som ger tyngd åt programmet. Och här tror jag TV3 kommer få de största problemen. Den svenska modebranchens elit utgörs av en ängslig liten skara, som aldrig skulle befatta sig med en TV3-produktion. I skrivande stund är inga medverkande klara, men jag ska äta upp min hatt, -moderiktig eller ej, om det blir -mycket tyngre namn bland gästdomarna än den så kallade super-stylisten Jonas. 

Mats Strandberg